Motivering
Allmänt
I redogörelsen redovisas Europeiska unionens konstitutionella
fördrag (nedan det konstitutionella fördraget)
som undertecknades i Rom den 29 oktober 2004 och som ska ersätta
unionens nuvarande fördrag. De grundläggande normerna för
unionen, den institutionella strukturen och uppgifterna samt befogenheterna
och kompetensfördelning mellan medlemsstaterna och unionen
liksom t.ex. grunderna för den enskildes rättsliga
ställning i gemenskapsrätten går tillbaka
på olika dokument och EG-domstolens praxis och har sammanställts
till ett enda enhetligt konstitutionellt fördrag. I denna
mening kan fördraget sägas vara en kodifiering
av unionens nuvarande konstitutionella och statsförfattningsrättsliga
normer.
Det konstitutionella fördraget förändrar
inte unionens grundläggande karaktär. Den är
fortfarande en gemenskap för medlemsstaterna och medborgarna,
och det konstitutionella dokument som ligger till grund för
dess existens är juridiskt sett ett fördrag mellan
medlemsstaterna. Unionens befogenhet är en begränsad
befogenhet som bestäms utifrån principen om tilldelade befogenheter.
Unionen handlar inom ramen för den befogenhet som medlemsstaterna
tilldelat den genom det konstitutionella fördraget och
för att nå de mål som lagts fast i fördraget.
All befogenhet i övrigt hör till medlemsstaterna.
Den europeiska union som ska upprättas genom det konstitutionella
fördraget är en efterföljare till den
fördragsfästa Europeiska gemenskapen och Europeiska
unionen och dess verksamhet grundar sig på rättslig
kontinuitet enligt vad som lagts fast i fördraget.
Det konstitutionella fördraget omfattar bestämmelser
som kommer att förändra det rådande läget
på många sätt. De viktigaste bestämmelserna
innebär bl.a. att unionen får ökade befogenheter
i rättsliga och inrikes frågor och den gemensamma
utrikes- och säkerhetspolitiken, att unionen får
juridisk personlighet, att europeiska rådet blir en officiell
institution i unionen och att ordförandeskaps- och beslutssystemen
i Europeiska rådet och ministerrådet läggs
om, att kommissionen får en ny sammansättning
och att lagstiftningsförfarandet förbättras.
De grundläggande rättigheterna i unionen förstärks
genom att stadgan om grundläggande rättigheter
tas in i det konstitutionella fördraget. Det samma gäller fördragsbestämmelsen
(artikel I-9) om unionens anslutning till Europarådets
konvention om de mänskliga rättigheterna. Redogörelsen
beskriver i detalj för det konstitutionella fördragets innehåll
och Finlands viktigaste mål vid förhandlingarna.
Det konstitutionella fördraget har förberetts
i ett särskilt konvent och konventets utkast till fördrag
vid en särskild regeringskonferens. Grundlagsutskottet
har i olika beredningsfaser deltagit i debatten genom att lämna
utlåtanden om statsrådets redogörelse
om europeiska unionens framtid (GrUU 56/2001 rd),
statsrådets utredning med anledning av befogenhetsfördelningen
mellan Europeiska unionen och medlemsstaterna (GrUU 38/2002
rd) och statsrådets redogörelse om konventets
resultat och förberedelserna inför regeringskonferensen
(GrUU 7/2003 rd).
Ratificering av det konstitutionella fördraget
Det konstitutionella fördraget är juridiskt
sett ett fördrag som för att träda i
kraft internationellt kräver godkännande- och åtagandeåtgärder
av alla avtalsparter.
Enligt artikel 18 i Wienkonventionen är en stat som
har undertecknat en traktat förpliktad att avhålla
sig från handlingar som skulle omintetgöra traktatens ändamål
och syfte. Det faktum att det konstitutionella fördraget
har undertecknats kan därmed i princip anses innebära
en förpliktelse för staten att sträva
att ratificera det. En sådan förpliktelse kan
också läsas in t.ex. i fördragsbestämmelserna
(artikel IV-447) som har som mål att fördraget
skall träda i kraft den 1 november 2006 och förklaring
nr 30 om ratificeringen av Fördraget om upprättande
av en konstitution för Europa i en bilaga till beslutsdokumentet.
Europeiska rådet tar enligt förklaringen upp frågan
om fyra femtedelar av medlemsstaterna har ratificerat fördraget
inom en period på två år efter undertecknandet
av fördraget (alltså senast den 29 oktober 2006)
och en eller flera medlemsstater har stött på problem
med ratificeringen.
Hittills har 13 medlemsstater slutfört sin nationella
ratificeringsprocedur. Men i juni 2005 fattade Europeiska rådet
beslut om en tankepaus i ratificeringsprocessen när folkomröstningar
i Frankrike och Nederländerna gick emot fördraget.
Europeiska rådet bestämde att man tar upp frågan
på nytt under första halvåret 2006 för
att göra en samlad bedömning av debatterna i medlemsstaterna
under tankepausen och för att besluta om hur processen
eventuellt ska fortsätta. Utskottet anser att en situation
som denna som bygger på samsyn mellan fördragsparterna
inte innebär någon direkt förpliktelse
för medlemsstaterna att arbeta för en ratificering
av det konstitutionella fördraget. — Frågan
måste bedömas på nytt om t.ex. eventuella
beslut om tankepausen och en fortsatt i det kommande Europeiska
rådet ratificering ger anledning till det.
Utifrån det som sagts ovan är det juridiskt
sett upp till medlemsstaterna att pröva om det är lämpligt
att ratificera det konstitutionella fördraget under tankepausen
eller inte. Det är alltså en fråga för
politiskt övervägande och beslutsfattande om Finland
i rådande läge vidtar åtgärder för
att ratificera fördraget eller inte. Det samma gäller
vår eventuella ambition att ratificera fördraget
inom den frist som nämns i förklaring nr 30, dvs.
senast den 29 oktober 2006.
Behövs riksdagens samtycke för att sätta
i kraft det konstitutionella fördraget?
Enligt 94 § 1 mom. i grundlagen godkänner
riksdagen fördrag och andra internationella förpliktelser
som innehåller sådana bestämmelser som hör
till området för lagstiftningen eller annars har
avsevärd betydelse eller som enligt grundlagen av någon
annan anledning kräver riksdagens godkännande.
Europeiska unionens konstitutionella fördrag innehåller
bestämmelser som täcker in unionens uppgifter
och befogenheter, unionens institutionella system och beslutsfattande
och grunderna för individens rättsliga ställning.
Ett fördrag som detta med omfattande statsförfattningsrättslig substans
kräver utan tvivel riksdagens godkännande för
att det "har avsevärd betydelse" i den mening som avses
i grundlagen. I fördraget ingår också bestämmelser
som hör till området för lagstiftningen.
Dessutom behövs riksdagens godkännande för
fördraget för att det får konsekvenser
för budgetmakten.
Enligt 95 § 1 mom. i grundlagen sätts de bestämmelser
i fördrag och andra internationella förpliktelser
som hör till området för lagstiftningen
i kraft genom lag. Det är klart att det konstitutionella
fördraget kräver en ikraftträdandelag
för att kunna träda i kraft statsinternt.
Grundlagens 94 och 95 § gör tydligare åtskillnad än
tidigare mellan att godkänna och att sätta i kraft
ett fördrag. Godkännandet betraktas tydligare än
förr som en självständig fråga.
Det framgår också av 56 § i riksdagens
arbetsordning och av förarbetena till grundlagen och riksdagens
arbetsordning (RP 1/1998 rd
TKF
1/1999 rd).
Regeringen har enligt utskottets mening skäl att överväga,
inte minst på grund av de särskilda osäkerhetsfaktorerna
kring det konstitutionella fördragets ikraftträdande
internationellt, om det i sak alls behövs ett förslag
till lag om sättande i kraft av de bestämmelser
i det konstitutionella fördraget som hör till
området för lagstiftningen i den proposition som
regeringen möjligen kommer att avlämna om godkännande
av fördraget. I förekommande fall kan man nämligen
avlämna en särskild proposition om ikraftträdandelagen
i det fall att det konstitutionella fördraget ser ut att träda
i kraft internationellt utan ändringar. Frågan
om förfarande måste prövas med hänsyn
till att fördraget för att kunna sättas
i kraft i landskapet Åland kräver att lagtinget
godkänner en ikraftträdandeförfattning
i detta syfte.
Behandlingsordningen
I 94 § 2 mom. i grundlagen föreskrivs att
beslut om godkännande av en internationell förpliktelse
fattas med enkel majoritet. Men om förslaget om godkännande
av en förpliktelse gäller grundlagen ska beslutet
fattas med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna.
I 95 § 2 mom. i grundlagen anges lagstiftningsordningen
för ett lagförslag om ikraftträdande
av en internationell förpliktelse. Ett sådant
lagförslag behandlas i regel i vanlig lagstiftningsordning.
Men om förslaget gäller grundlagen eller ändring
av rikets territorium ska riksdagen, utan att förslaget
lämnas vilande, godkänna det med ett beslut som
har fattats med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna.
Ett beslut om godkännande av en förpliktelse som
gäller grundlagen ska alltså fattas med lika stor
majoritet som ett beslut om godkännande av en lag som sätter
i kraft förpliktelsen (RP 1/1998 rd, GrUU
38/2001 rd). Det beslutsfattande med kvalificerad
majoritet som avses i 95 § 2 mom. i grundlagen benämns
inskränkt grundlagsordning (RP 1/1998
rd).
Lagen om godkännande av vissa bestämmelser
i fördraget om Finlands anslutning till Europeiska unionen
har med stöd av de tidigare grundlagarna — regeringsformen
(1919) och riksdagsordningen (1928) — av flera olika orsaker
stiftats i inskränkt grundlagsordning efter utlåtande
från grundlagsutskottet (GrUU 14/1994 rd).
Orsaken till kvalificerad lagstiftningsordning var huvudsakligen
den att bestämmelserna i anslutningsfördraget
juridiskt sett inskränkte Finlands suveränitet.
Också lagen om ikraftsättande av Amsterdamfördraget
har kommit till i inskränkt grundlagsordning (GrUU
10/1998 rd). Däremot har beslutet om
godkännandet av Nicefördraget fattats med enkel
majoritet när den nya grundlagen redan hade trätt
i kraft (2000). Förslaget till lag om ikraftsättandet
av Nicefördraget har analogt behandlats i vanlig lagstiftningsordning
(GrUU 38/2001 rd).
De lagar som stiftas i inskränkt grundlagsordning är
till sin konstitutionella karaktär s.k. undantagslagar.
De kan ändras i vanlig lagstiftningsordning om ändringslagen
inte avser att utvidga de undantag som gjorts genom undantagslagar
i grundlagen. Också tillägg och ändringar som
inte spelar någon väsentlig roll för
helheten och som i sig innebär en obetydlig utvidgning
av undantagen från grundlagen kan genomföras i vanlig
lagstiftningsordning om den helhet som en gång kom till
som ett undantag från grundlagen inte förändras
genom detta (RP 1/1998 rd).
När grundlagsutskottet behandlade Nicefördraget
utgick det från att fördraget primärt
skulle bedömas med tanke på den nya grundlagen som
trätt i kraft den 1 mars 2000 och först sekundärt
med tanke på lagarna om ikraftsättande av anslutningsfördraget
och Amsterdamfördraget, eftersom suveränitetsbestämmelserna
i grundlagen delvis skiljer sig från den upphävda
regeringsformens bestämmelser om samma sak (GrUU
38/2001 rd).
Enligt förarbetena till 1 § 1 mom. i grundlagen
bör bestämmelsen om Finlands suveränitet tolkas
med hänsyn till Finlands medlemskap i flera internationella
organisationer och framför allt medlemskapet i Europeiska
unionen. Grundlagsreformen tog allmänt avstånd
från en sådan formell tolkning att statens medlemskap
i internationella organisationer alltid innebär en inskränkning
av statens suveränitet. I förarbetena hänvisades
på denna punkt till grundlagsutskottets tidigare karaktärisering
att Finland som medlem av Europeiska unionen utövar en
del av sin suveränitet tillsammans med andra suveräna medlemsstater
till förmån för det europeiska samarbetet
(RP 1/1998 rd).
Suveränitetsbestämmelsen i 1 § i
grundlagen innehåller jämfört med tidigare
ett nytt 3 mom. om att "Finland deltar i internationellt samarbete
i syfte att säkerställa fred och mänskliga
rätttigheter samt i syfte att utveckla samhället".
Bestämmelsen betyder bl.a. att den ska tjäna som fästpunkt
när man bedömer om en ny internationell förpliktelse
står i strid med suveränitetsbestämmelserna
i grundlagen eller inte. Enligt förarbetena till grundlagen är
det motiverat att utgå från att sådana
internationella förpliktelser som är sedvanliga
i modern internationell samverkan och som bara i obetydlig utsträckning
inverkar på statens suveränitet inte som sådana
står i strid med suveränitetsbestämmelserna
i grundlagen (RP 1/1998 rd). Finlands
medlemskap i Europeiska unionen är en viktig och redan
hävdvunnen form av medverkan i det internationella samarbetet
(GrUU 38/2001 rd).
Att tolka suveränitetsbestämmelserna i grundlagen
utgående från att Finland är medlem av
Europeiska unionen innebär enligt utskottets tidigare överväganden
att det måste beaktas att medlemskapet uttryckligen har
inneburit inskränkningar i suveräniteten inom
olika sektorer av det allmänna. Å andra sidan
tangerar t.ex. frågan om att tilldela unionens institutioner
nya befogenheter i princip suveränitetsstrukturerna i grundlagen.
En obetydlig utveckling av unionens uppgifter, t.ex. enbart en justering,
utifrån de befogenheter som unionen redan har kan beroende
på fall vara förenlig med suveränitetsbestämmelserna
i grundlagen. En normal utveckling av unionens interna funktioner
på institutionell nivå spelar vanligen ingen roll
för suveräniteten (GrUU 38/2001
rd, GrUU 7/2003 rd).
I redogörelsen utreds relationen mellan Europeiska
unionens konstitutionella fördrag och Finlands grundlag
i första hand med tanke på vilka ändringar
fördragets ikraftträdande betyder i nuläget.
Regeringen bedömer att fördraget omfattar ett
antal bestämmelser som gäller grundlagen på det
sätt som avses i 94 § 2 mom. och 95 § 2
mom. Det betyder att beslut om godkännande av fördraget
och lagen om ikraftsättande av fördraget måste
fattas med kvalificerad majoritet. Vidare finns det bestämmelser
som enligt regeringens bedömning står
i strid med självstyrelselagen för Åland.
För att en sådan fördragsbestämmelse
ska kunna sättas i kraft i landskapet måste lagtinget
enligt 59 § 2 mom. i självstyrelselagen ge sitt
bifall till den författning genom vilken bestämmelsen
sätts i kraft med ett beslut som fattas med minst två tredjedelar
av de avgivna rösterna. Det ska dessutom föreskrivas
om ikraftsättandet genom lag som behandlas i inskränkt
grundlagsordning i riksdagen.
På grund av den korta tid som utskottet i praktiken
har haft på sig för att behandla redogörelsen
har det inte bedömt bestämmelserna i det konstitutionella
fördraget i relation till Finlands grundlag eller självstyrelselagen
för Åland. Det hänvisar till sina preliminära överväganden
i ett tidigare utlåtande om konventets förslag
till fördrag (GrUU 7/2003 rd).
Det blir aktuellt med en detaljerad bedömning i samband
med regeringens eventuella proposition om godkännande av det
konstitutionella fördraget. Hur noggrann och detaljerad
bedömningen då blir beror delvis på om
propositionen utöver en begäran om riksdagens
godkännande också kommer att innehålla ett
förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser
i fördraget som hör till området för lagstiftningen.
Grundlagsutskottet understryker att det i sin tidigare praxis utgått
från att det konstitutionella fördraget primärt
kommer att bedömas med hänsyn till grundlagen
som trädde i kraft den 1 mars 2000. Utifrån
denna utgångspunkt och utredningen i redogörelsen är
det i och för sig sannolikt att beslutet om att godkänna och
sätta i kraft det konstitutionella fördraget måste
fattas med en sådan kvalificerad majoritet som föreskrivs
i 94 § 2 mom. och 95 § 2 mom. i grundlagen.
Folkomröstning
Beslut om att ordna rådgivande folkomröstning fattas
enligt 53 § i grundlagen genom lag. Möjligheten
att ha folkomröstning kompletterar den representativa demokrati
som vårt statliga system i allt väsentligt bygger
på. Denna utgångspunkt som hör till grunderna
för vårt statsskick framgår av 2 § i
grundlagen där det sägs att statsmakten i Finland
tillkommer folket, som företräds av riksdagen
(RP 1/1998 rd).
När det var dags att överföra beredningen
av det konstitutionella fördraget från konventet
till regeringskonferensen såg utskottet på behovet av
att ordna en rådgivande folkomröstning både
i ett nationellt och alleuropeiskt perspektiv. Utskottet gjorde
sin bedömning i ett nationellt perspektiv utgående
från om följdändringarna på grund
av fördraget i sig eller tillsammans med ändringarna
i Amsterdam- och Nicefördragen till exempel var så nya
och betydande att det positiva slutresultatet i folkomröstningen
om ett medlemskap 1994 inte längre kunde anses täcka dem.
Utskottet ansåg då att reformerna inte nödvändigtvis
var av sådant slag att det för deras skull hade
varit motiverat att ordna en folkomröstning (GrUU
7/2003 rd). Under behandlingen av redogörelsen
har det inte kommit fram sådana omständigheter
som skulle ge utskottet anledning att revidera sin uppfattning.
För utskottets bedömning på EU-nivå var
det väsentliga att det nya fördraget uttryckligen
eftersträvade sådana verkningar som var typiska för
en grundlag. Fördraget avsåg enligt den dåvarande
skrivningen, precis som det numera undertecknade fördraget,
att ge uttryck för en önskan hos Europas medborgare
att bygga sin gemensamma framtid (artikel I-1). Utskottet ansåg att
sådana legitimitetsaspekter hörde till saken på unionsnivå (GrUU 7/2003 rd).
Utskottets tidigare synpunkter är i sig fortfarande beaktansvärda.
Men en analys på unionsnivå försvåras
av medlemsstaternas olika statsskick och framför allt av
att folkomröstningar eller möjligheten att ordna
folkomröstningar spelar olika roller i dem. Det har också en
viss betydelse hur klart man vill att unionen härleder
sin existens, sina uppgifter och sin befogenhet från medlemsstaterna
och deras beslut. Folkomröstningar bara i vissa medlemsstater
kan ändå inte avgöra unionens legitimitetsfrågor
på europeisk nivå.
Övriga synpunkter
Utifrån artikel I-11 i det konstitutionella fördraget
tillämpas principen om subsidiaritet på unionens
utövande av sina befogenheter. De nationella parlamenten
ska se till att principen följs i enlighet med det förfarande
som anges i protokollet. Det är viktigt att värna
landskapet Ålands ställning i detta system med
s.k. tidig varning genom statsinterna åtgärder.Se
t.ex. betänkandet från kommissionen för översyn av
EU-procedurer, riksdagens kanslis publikationer 2/2005. — Oberoende
av det konstitutionella fördraget är det enligt
utskottets mening befogat att fortsätta diskussionen mellan
riket och landskapet för att komma till en lösning
på hur den åländska självstyrelsen ska
kunna beaktas i de situationer då EG-domstolen behandlar
frågor som faller inom landskapets befogenhet.