I programmet för statsminister Vanhanens regering
lovas att "den rehabiliterande verksamheten och öppenvårdstjänsterna
inom åldringsvården ökas och kvaliteten
på vården av åldringar i långvarig
institutionsvård förbättras. Antalet
anställda inom servicen för äldre ökas
och målet är den nivå som anges i den
kvalitetsrekommendation som har givits för vård
och tjänster för äldre".
Regeringen utfäste sig att följa upp situationen
i kommunerna och att i förekommande fall vidta åtgärder
för att trygga miniminivån. Den gjorde ett åtagande
om att höja statsandelarna till kommunerna för
social- och hälsovården och kvaliteten på äldreomsorgen
och om att anställa mer utbildad vårdpersonal
inom institutionsvården och hemservicen för äldre.
Dessutom lovade den förbättra situationen för
närståendevårdarna.
Målen har inte nåtts och det ser dystert ut
för framtiden. Utbudet av äldretjänster är ännu
knappare än förut i relation till hur många äldre
det finns. Ju mer trängd den kommunala ekonomin blir och
tillgången på arbetskraft försvåras,
desto besvärligare är det att tillgodose omsorgsbehovet.
Det finns stora regionala skillnader. Läget är akut
både för de äldre och deras anhöriga
och för vårdpersonalen. Men många är
av olika anledningar rädda och tiger hellre om bristerna
och försummelserna i omsorgen. Problemet just nu är att
bristen framför allt på vikarier och kompetent personal
ställvis är skriande och att det finns allt fler
svaga åldringar jämfört med personal.
Ju sämre klienternas funktionsförmåga är,
desto större och svårare är vårdbehovet
både i institutioner och inom öppenvården.
Social- och hälsovårdsministeriet kom med
en kvalitetsrekommendation för äldreomsorgen 2001.
Då räknade man med att det krävs omkring 4
000 nyanställningar för att få äldreomsorgen
i skick.
Personalen i den kommunala institutionsvården för äldre
har minskat under de senaste femton åren. Och samtidigt är
de intagna åldringarna i snitt i sämre skick än
förut. År 1990 gick det 70 anställda
på 1 000 åldringar som fyllt 75 år inom institutionsvården
för äldre. År 2000 var de anställda
58 och 2004 bara 54. Personalen minskade ännu mer i den
slutna vården inom primärvården.
Länsstyrelsen i Västra Finlands län
fattade i mars utifrån ett klagomål beslut att åldringshemmet
Koukkuniemi i Tammerfors ska anställa 103 personer till
för att omsorgen ska hålla ens en tillfredsställande
standard. En god omsorgsnivå kräver minst 300
vårdare. Exemplet visar med all önskvärd
tydlighet hur det ligger till med äldreomsorgen just nu
på många orter i Finland. Det är ohållbart
om det måste besvärsprocesser till för att
garantera en minimistandard på äldreomsorgen.
Hos oss får vi lova att klara oss med hälften
så många anställda inom äldreomsorgen
som i Sverige. Samtidigt skrivs det ut tre gånger så mycket
antidepressiva och lugnande medel än i de andra nordiska
länderna. Åldringar proppas fulla med starka sömnmedel
så att de är fullständigt omtöcknade
av läkemedel med fall och skador som följd. Fler än
var tredje åldring tar regelbundet fler än tio
mediciner samtidigt. Forskarnas rekommendationer om mängden
mediciner överskrids med det dubbla. Vårdare ersätts
med mediciner som förhoppningsvis också ska hjälpa mot
ensamhet och otrygghet. Bristen på geriatrisk utbildning är
en bidragande orsak till den överdrivna medicineringen
bland åldringar.
Antalet hemmaboende åldringar som fyllt 75 år
motsvarar social- och hälsovårdsministeriet mål.
Men de får inte den hjälp de behöver.
Målet har varit att öka öppenvårdstjänsterna
men ändå är det färre äldre
som har tillgång till regelbunden hemservice och hemsjukvård,
trots att de utgör en starkt växande andel av
befolkningen. Störst är bortfallet i tillgången
till hemvårdshjälp. Den procentuella andelen äldre
som får hemvårdshjälp har minskat till
inemot hälften av vad den var före lågkonjunkturen.
Nya öppenvårdstjänster har satts
in genom att åldringshem omvandlats till s.k. boendeserviceenheter
som gör det möjligt att spara både i
personalutgifter och läkemedelskostnader. Höjningen
av miniminivån på stödet för
närståendevårdare har paradoxalt nog
lett till att kommunerna har betalat ut färre stöd
för att det inte finns anslag för det. De flesta
närståendevårdare utför ett
värdefullt arbete och fortfarande helt utan ersättning.
Bristen på personal inom äldreomsorgen försämrar
kvaliteten på tjänsterna och prövar personalens
uthållighet. Sjukfrekvensen är hög och
det är svårt att få tag på vikarier.
Utom kraven i arbetet gör också personalens åldrande
sitt till. Inom social- och hälsovårdsservicen
skulle det under de närmaste åren behövas
tiotals tusen nya anställda bara på grund av pensionsavgången.
Bristen på arbetskraft är redan nu akut i branschen. Trots
att fler studerande tas in för utbildning är det
inte lätt att locka nya arbetstagare på grund
av de kortvariga anställningarna, den låga lönenivån
och det tunga arbetet. Enligt uppskattning har upp till var fjärde
nyutexaminerad sjukskötare under de senaste åren
sökt arbete utomlands för att de erbjudits permanent
anställning, bättre lön och en humanare
arbetstakt. Många som utbildat sig för omsorgsbranschen
har dessutom sadlat om.
Statsekonomin har utvecklats gynnsamt under flera år
i följd och vi har lyckats betala av på statsskulden.
Men samtidigt har kommunernas utsikter att tillhandahålla
basservice försvagats. Det har gjorts små höjningar
i statsandelarna för social- och hälsovården
men de har inte varit tillräckliga för att uppfylla
servicekraven i det nationella hälsoprojektet. Nu vill
man dessutom skära i anslagen för hälsoprojektet
för andra året i rad. På grund av kostnadsökningen
har regeringen samtidigt skjutit fram återbetalningen av
sin statsandelsskuld (sitt tvångslån) till kommunerna och
gett upphov till ett minus på hundratals miljoner euro
i den kommunala ekonomin.
Resursbristen har kört kommunernas äldreomsorg
rakt i botten. Bara för att åtgärda personalunderskottet
i äldreomsorgen behövs det hundratals miljoner
till för fasta anställningar. Också lönenivån
behöver justeras.
Det behövs kompetent personal för att garantera
en högkvalitativ vård både inom öppenvården
och i institutioner. Uppskattning för arbetet och lön
efter förtjänst skulle hjälpa personalen
att orka i sitt krävande arbete med åldringar.
I välfärdssamhället bör en god
omsorg om de äldre vara en självklarhet.