Allmän motivering

Den 22 december 2004 antog Europeiska gemenskapen rådets förordning (EG) nr 1/2005 om skydd av djur under transport och därmed sammanhängande förfaranden och om ändring av direktiven 64/432/EEG och 93/119/EG och förordning (EG) nr 1255/97. Förordningen reglerar en betydande del av djurtransporterna eftersom den tillämpas på transport av ryggradsdjur när transporten sker i samband med ekonomisk verksamhet. Däremot undantas djurtransporter som inte görs i samband med ekonomisk verksamhet, likaså transport av sjuka och skadade djur till och från veterinärbehandling. Redan i detta sammanhang vill utskottet påpeka att gemenskapen således genom förordning ställer strängare krav på kommersiella transporter, bland annat i och med att det krävs tillstånd för transportörer och kompetensbevis för förare. Förordningen är direkt tillämplig lagstiftning och ska tillämpas från och med den 5 januari 2007. Genom förordningen upphävs förordningen om transport av djur i Europeiska gemenskapen. Merparten av vår lagstiftning om djurtransporter har baserat sig på direktivet.

Den föreslagna lagen om transport av djur får bestämmelser (huvudsakligen i 2—4 kap.) om de krav på djurtransporter som är undantagna den nya förordningen. Vad gäller transporter som är undantagna tillämpningsområdet för förordningen får lagen bestämmelser om allmänna villkor för transporterna, transportmedel, ilastning och urlastning av djur. Närmare bestämmelser om kraven får utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. Bestämmelser om kommersiella transporter ingår som det sägs ovan i förordningen om djurtransporter. I lagen ingår ändå kompletterande bestämmelser om till exempel att anhålla om, bevilja och återkalla tillstånd att transportera djur, intyg om godkännande av vägtransportmedel, intyg om godkännande av fartyg för djurtransport och kompetensbevis för förare och skötare på vägfordon (huvudsakligen i 5 kap.).

Utskottet noterar att gemenskapens förordning om djurtransporter är direkt tillämplig lagstiftning. Följaktligen får bestämmelserna varken förklaras eller tolkas i den nationella lagstiftningen. Gemenskapsrätten har exklusivt företräde om den nationella lagstiftningen strider mot gemenskapsrätten. I artikel 29 sägs att medlemsstaterna ska främja utarbetandet av riktlinjer för god praxis. Där skall också ingå riktlinjer för efterlevnaden av förordningen. Det är mycket viktigt att riktlinjerna innehåller regler för att underlätta gränsdragningen mellan kommersiella transporter (gemenskapens förordning om djurtransporter) och andra transporter (den föreslagna lagen om transport av djur).

Med avseende på gränsdragningen är det enligt utskottet nödvändigt att riktlinjerna också tar hänsyn till att förordningen om djurtransporter i likhet med det gällande direktivet om transport av djur gäller transport av djur då ett tydligt kommersiellt ändamål kan påvisas. I förordningen preciseras direktivets tillämpningsområde. Tidigare talades om transport av djur i förvärvssyfte (på engelska transport of commercial nature), medan förordningen nu talar om transport i samband med ekonomisk verksamhet (på engelska transport in connection of an economic activity). Syftet har varit att förtydliga rättsaktens räckvidd eftersom det finns ett beslut av EG-domstolen om tolkningen av begreppet economic activity. I förarbetet har detta ansetts underlätta genomförandet i medlemsstaterna. Med avseende på fastläggningen av tillämpningsområdena är det enligt utskottet mycket viktigt att det också beaktas varför gemenskapen har ansett det vara nödvändigt att ändra gemenskapslagstiftningen om transport av djur. Både medborgarna och myndigheterna i medlemsstaterna har varit oroade över de mycket dåliga transportförhållandena när djur transporteras för slaktning, de dåliga transportmedlen och den undermåliga vården och behandlingen av djur, när kommersiella transporter har kunnat pågå i flera dagar. De stora problemen med djurens välbefinnande under transporter har gällt den typen av transporter där det har funnits ett stort antal produktionsdjur som transporterats till slaktning eller för uppfödning.

Utskottet påpekar att hästar i Finland transporteras dels i samband med ridning, dels i samband med travverksamhet. Hos oss finns inte direkt den typen av uppfödning av slakthästar som förekommer i vissa andra medlemsstater, framför allt i de nya medlemsstaterna. Merparten av vägtransporterna av hästar gäller hästar som transporteras till hästverksamhet som sammantaget sett bedrivs i liten skala och både kommersiellt och ekonomiskt är av liten betydelse. Utskottet understryker att merparten av hästtransporterna bör omfattas av den föreslagna lagen om transport av djur, och inte av förordningen om djurtransporter, som ställer strängare krav. För transport av fritidshästar bör således den förslagna lagen gälla, när hästarna transporteras till tävlingar eller andra tillställningar i ägarens eller innehavarens fordon. Förordningen bör bara tillämpas på den typen av verksamhetsutövare som bedriver betydande ekonomisk verksamhet med hästar och hästtransporterna är en viktig del av verksamheten eller är en tjänst som erbjuds kunderna. Dessutom måste transportverksamheten bedrivas i stor ekonomisk skala för att det klart och tydligt ska kunna påvisas att verksamheten är kommersiell.

Med hänvisning till det som sägs ovan förutsätter utskottet att anvisningarna om tolkningen av dels förordningen om djurtransporter, dels lagen om transport av djur följer den nuvarande tolkningen av lagstiftningen om transport av djur. I tolkningen gäller de strängaste kraven de kommersiella transporter av djur där fordonen förflyttar stora mängder djur och där risken för att djuren mår sämre under transporterna är större (Utskottets förslag till uttalande). I dessa fall kan en tydlig ekonomisk verksamhet påvisas, likaså ett behov att ställa strängare krav på garantier för djurens välbefinnande under transporten. Kraven kan till exempel innebära att det förutsätts tillstånd för att transportera djur eller kompetensbevis för förare, vilket kräver både utbildning och prov.

I detta sammanhang påpekar utskottet att det också finns en del problem med att trafiklagstiftningen från och med den 1 juli 2007 kräver färdskrivare i bland annat bilar för djurtransport. Detta medför problem framför allt vid transport av förädlingsdjur eftersom avstånden ofta är långa och ilastningen görs på många olika ställen. Vid transporter av slaktdjur är det lättast att byta förare under transporterna.

Med hänvisning till propositionen och annan information finner utskottet förslaget nödvändigt och lämpligt. Utskottet tillstyrker lagförslaget med anmärkningar ovan och ändringsförslagen nedan.