Allmän motivering

Jordbruket i Finland baserar sig i huvudsak på jordbruk på gårdsbruksenheter av typen familjejordbruk, påpekar regeringen i propositionen. Lägenheterna ägs fortfarande till ca 96 procent av privata jordbrukare och de drivs av jordbrukaren och hans eller hennes familjemedlemmar. Mindre än en procent av jordbruken är bolagiserade. Av gårdsbruksenheterna är cirka sju procent jordbrukssammanslutningar, dvs. huvudsakligen gårdsbruksenheter där flera jordbrukare bedriver jordbruk tillsammans och där de områden och byggnader som hör till lägenheten besitts antingen genom ägande eller arrendering.

Det har länge varit ett strukturellt problem inom jordbruket i Finland att gårdarna är små och att jordbrukarna är gamla. Trots varierande stödåtgärder är medelstorleken på finska gårdsbruksenheter fortfarande 36 hektar, men andelen lägenheter innefattande åker på över 50 hektar har stigit till 22 procent av alla gårdsbruksenheter, framgår det av propositionen. Samtidigt som lägenheterna har blivit större har den genomsnittliga åldern bland jordbrukarna stigit. Detta gör att jordbruksstrukturen måste vidareutvecklas för att stärka de små gårdarna och att det behövs åtgärder för att livskraftiga gårdar ska överföras till kommande generationer långsiktigt och metodiskt och att allt detta görs vid rätt tid. Detta betyder att gårdarna på ett tillräckligt tidigt stadium måste få en kvalificerad ung jordbrukare som tar ansvar för verksamheten och är beredd att göra investeringar för att trygga verksamhetsmöjligheterna. Det i sin tur betyder normalt att den äldre jordbrukaren måste överlåta gården till den unga jordbrukaren redan innan han eller hon själv får ålderspension. Om inte försörjningen för den överlåtande jordbrukaren och maken, som kanske också har arbetat på gården, samtidigt kan tryggas, är det sällan möjligt att upphöra med jordbruket före ålderspension.

När investeringarna i jordbruket ökar, binder det mer kapital, framhåller utskottet. I takt med att gården växer blir det en allt större fråga att överföra den på nästa generation.

Man har delvis försökt lösa problemen med hjälp av stödsystem för lantbruksföretagare där målet har varit att få äldre jordbrukare att sluta med lantbruksnäringen allt tidigare och att göra det på ett sätt som förbättrar gårdens och rennäringens struktur. Stödsystemen tar sikte på att förbättra gårdsstrukturen genom att åkrar på små jordbruk får överföras till ett annat jordbruk som tillskottsområde. Dessutom är tanken att ändra åldersstrukturen bland jordbrukarna genom att tillåta generationsväxling med hjälp av stödordningar för förtidspensionering före ordinarie pensionsålder. Inom rennäringen har renar kunnat överlåtas som tillskottsrenar till någon annan som bedriver rennäring eller en renbesättning med tillhörande gård till den som tar över rennäringen.

Det är nödvändigt att avträdelsestödet får finnas kvar. För fortsatt livsmedelsproduktion i Finland behövs det tillräckligt många generationsväxlingar, men också personer som fortsätter med verksamheten och är villiga att göra investeringar. Dessutom är det alltså viktigt att generationsväxlingen görs vid rätt tidpunkt för den som fortsätter eftersom stödet är nödvädnigt för att de som överlåter jordbruket ska kunna försörja sig. Stödvillkoren måste vara så utformade att så många livsdugliga gårdar som möjligt kan genomgå generationsväxling om det finns någon som tar över.

Målet är att med hjälp av stödet genomföra generationsväxling på i medeltal 500 gårdar per år, framhåller regeringen. Med beaktande av de områden som förvärvarna redan har är målet att de gårdar som överförs till förvärvarna ska bestå av i genomsnitt 50 hektar jordbruksmark. Överlåtelserna av mark som tillskottsområde ökar som regel storleken pågårdarna, men också då är förvärvaren yngre än avträdaren och därmed förbättras åldersstrukturen i dessa fall.

Regeringen föreslår att avträdelsestödet ska fortsätta och att lantbruksföretagare ska kunna sluta med jordbruk på grundval av avträdelse som görs 2011—2014. Förutsättningarna, villkoren och stödkriterierna ska huvudsakligen vara desamma. Åldersgränserna ska vara desamma. Den lägsta åldern för avträdelse mellan nära anhöriga ska vara 56 år och mellan andra 60 år. Inom rennäringen ska åldergränsen alltid vara 56 år. Samtidigt ska makan eller maken till företagaren som uppnått avträdelseåldern och syskon till den som bedrivit jordbruk fortfarande kunna avstå när de är högst fem år yngre. I dessa fall börjar utbetalningen precis som tidigare först när de har nått avträdelseåldern.

I propositionen ingår inget förslag om att arrendering av åkermark ska ingå i avträdelsesystemet. Så sent som i fjol ingick utarrendering som tillskottsmark i systemet. Det har varit ett populärt alternativ att arrendera ut åkrar som tillskottsområden så länge det har varit tillåtet. Drygt 60 procent av överlåtelserna av mark som tillskottsområde har varit utarrendering av åkermark. Överlåtelse av mark som tillskottsområde har stått för en betydligt större andel av alla avträdelser än under de perioder då bara överlåtelse inklusive äganderätt har varit ett kriterium för att få stöd.

Utskottet påpekar att åkrar tas över av yngre jordbrukare mycket tidigare om de får överta mark som tillskottsområde genom arrende. Nyetablerade lantbruksföretagare som inte genast kan köpa mark arrenderar gärna mark av den som ansöker om avträdelsestöd. I dessa fall påverkas jordbruksstrukturen främst genom att gårdarna blir större. Dessutom bör man komma ihåg att lantbruksföretagarna kanske fortsätter längre, alltså ända fram till ålderspension, om inte utarrendering är ett av alternativen. I en del fall kan åldersgränsen för överlåtelse av mark som tillskottsområde (60 år när åkermark överlåts till andra än nära anhöriga) leda till att de som inte vill ge över sina åkrar permanent till någon annan än en nära anhörig hellre fortsätter tills de fyller 63 år och kan få ålderspension.

Utskottet framhåller att unga lantbruksföretagare som satsar på sina gårdar kan få tillskottsmark betydligt fördelaktigare och till rimligare kostnader än genom att köpa om de ges möjlighet att arrandera åkermark. Då underviker de också att skuldsätta sig alltför mycket. Därför föreslår utskottet i detaljmotiven att utarrendering av åkermark ska återinföras i alternativen inom avträdelsestödet. Kostnader och andra effekter bör följas upp och åtgärder vidtas i förekommande fall.

Det är en viktig ändring att regeringen föreslår att jordbruksmark före avträdelse ska få överlåtas till nyskifte eller ägoreglering utan att det betraktas som uppsplittring. I sitt svar (RSv 91/2006 rd) på regeringens proposition med förslag till lag om stöd för upphörande med att bedriva jordbruk (RP 34/2006 rd) förutsatte riksdagen utifrån utskottets betänkande att den ändring av bestämmelserna som krävs för att systemet med avträdelsestöd ska kunna tillämpas vid ägoregleringar sker i form av ett separat välförberett lagstiftningsprojekt.

Utskottet noterar också att lagförslaget tillåter att en gård delas för att underlätta överlåtelse av en gård med flera ägare eller en gård som består av flera gårdar. Om den till exempel är en beskattningssammanslutning ska sammanslutningen kunna upplösas före eller vid överlåtelsen. En förutsättning är bland annat att gården ursprungligen har bildats av flera gårdar eller att den på ett funktionellt sätt kan delas upp på flera gårdar.

Det är också en nödvändig ändring att renarna vid rennäring ska få överlåtas till flera personer om det för var och en av dem bildas en renbesättning på minst 150 livrenar och de får minst 20 livrenar var. Makar till dem som bedriver rennäring ska också kunna avstå från näringen vid olika tidpunkter. Enligt propositionen har makarna olika renmärken som separat avkastningsbeskattning grundar sig på. Det handlar inte produktionsmässigt om ett gemensamt företag på samma sätt som när makar tillsammans äger en gård inom jordbruket, även om det också när rennäringen upphör krävs att personen äger en renhushållningslägenhet eller en därmed jämförbar lägenhet.

Utskottet noterar vidare att ikraftträdandebetsämmelsen har kompletterats med förlängd giltigehtstid för villkorliga beslut som meddelas 2010. Slutlig avträdelse enligt den gällande lagen ska vara tillåten i två månader efter att den föreslagna lagen träder i kraft, det vill säga till och med den sista februari 2011. Övergångsbestämmelsen är mycket välkommen. Många generationsväxlingar och överlåtelser görs kring årskiftet och övergångsperioden på två månader hindrar då onödiga problem i skarven mellan lagändringarna.

Sammanfattningsvis finner utskottet propositionen nödvändig och bra. Följaktligen tillstyrker utskottet lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.