Allmän motivering

I sitt svar (RSv 118/1999 rd) på regeringens proposition med förslag till lag om utövning av veterinäryrket (RP 30/1999 rd) kom riksdagen med ett uttalande. Riksdagen förutsatte att regeringen omedelbart vidtar åtgärder för att tillsätta en sakkunnignämnd med uppgift att utreda skadeståndsfrågor i anknytning till veterinärmedicin. I propositionen föreslår regeringen nu en lag om en veterinärmedicinskt skadenämnd. Nämnden skall vara en opartisk sakkunnignämnd med uppgift att på begäran lämna utlåtande om en veterinär eventuellt har gjort sig skyldig till felbehandling i sitt förfarande. Ägaren till djur, veterinärer och veterinärernas arbetsgivare, framför allt kommunerna, skall vid tvister kunna begära utlåtande från nämnden om ett djur vid behandling eller i samband med något annat ingrepp har utsatts för en veterinärmedicinsk felbehandling. Utlåtandet är inte bindande utan parterna kan om de så vill hänskjuta ärendet till domstol. Men möjligheten att nämnden först yttrar sig är tänkt att främja förlikning.

Av propositionens motivering framgår det att nämnden i sitt utlåtande kan ta ställning till om felbehandlingen är av den arten att skadeståndsansvar kan komma i fråga. De skadeståndsrättsliga principerna finns inskrivna i skadeståndslagen (412/1974). Ansvaret är beroende av till exempel graden av vållande och den skadelidandes eventuella egna medverkan till skadan. I likhet med regeringen vill utskottet understryka att nämnden i sitt utlåtande inte tar ställning till ekonomiska aspekter på skadan. I sista hand avgörs skadeståndsansvaret och skadeståndsbeloppet i domstol som ett tvistemål.

Frågan när en skada är en felbehandling avgörs utifrån omständigheterna kring fallet. De sakkunniga påpekade att bidragande orsaker kan vara egenskaper hos djuret (till exempel ålder, allmänkondition, tidigare sjukdomar och medicinering), åtgärder från ägarens sida (till exempel när veterinären inkallats, ägarens eventuella egna försök att behandla djuret), veterinärens möjligheter att ge behandling (till exempel de givna förhållandena där behandlingen ges, nödvändiga instrument, hade behandlingen krävt hjälp av en specialistveterinär) och eventuellt också lagstiftningen inom veterinärmedicin (till exempel läkemedelsförfattningarna). Utskottet har dessutom uppmärksamgjorts på att det inte går att exakt beskriva en felbehandling i lagtext eftersom frågan alltid måste analyseras utifrån de förhållanden som rådde när en misstänkt felbehandling skedde. Risken med beskrivningar av olika fall är att de inte täcker alla fall som kan förekomma. Då måste nämnden med hjälp av sin veterinärmedicinska, veterinära och rättsliga expertis bedöma om det skett en felbehandling i ett enskilt fall med hänsyn till omständigheterna och tillämplig lagstiftning. I detaljmotiveringen i propositionen anförs saker som är av betydelse när det bedöms om en skada är en felbehandling eller inte.

Vid utfrågningen av de sakkunniga diskuterades också förhållandet mellan konsumentklagonämnden och veterinärmedicinska skadenämnden. Veterinärmedicinska skadenämnden inverkar inte på konsumenternas rätt att hänskjuta en fråga till konsumentklagonämnden. Veterinärmedicinska skadenämnden inkräktar heller på inget sätt på konsumentklagonämndens kompetens. I propositionens motivering framhåller regeringen emellertid att det i fråga om konsumentklagonämnden är av avgörande betydelse att den uttryckligen behandlar relationerna mellan konsumenterna och näringsidkarna och att den inte lämpar sig för frågor som inte har en konsumentdimension.

Som det sägs ovan är det tänkt att veterinärmedicinska skadenämnden genom sina utlåtanden om det skett en veterinärmedicinsk felbehandling eller inte skall underlätta biläggning av tvister om veterinärmedicinska skador. Enligt vad utskottet har erfarit är meningen inte att nämnden också skall behandla frågor som gäller handeln med sällskapsdjur eller annan verksamhet som inte omfattas av den föreslagna 1 §. Med hänvisning till utfrågningen av de sakkunniga anser utskottet det inte heller lämpligt att nämnden handlägger kommersiella problem som har att göra med klubb- och hobbyverksamhet med hundar och andra husdjur. Principfrågorna kring dessa problem bör ändå utredas, till exempel i en arbetsgrupp tillsatt av det behöriga ministeriet, anser utskottet. Utskottet förutsätter att utredningen görs så snart som möjligt (Förslag till uttalande).

Av motiveringen till propositionen framgår det att nämnden i fråga om statliga eller kommunala veterinärer i ett ärende skall ta ställning till om veterinären hanterat djuret på behörigt sätt i veterinärmedicinskt hänseende. Det ingår inte i nämndens kompetens att handlägga tjänstemannarättsliga frågor eller tillsynsärenden i anknytning till en felbehandling. I detta avseende tilllämpas den allmänna lagstiftningen om statliga och kommunala tjänstemän. Lagen om förvaltningsförfarande (598/1982) gäller de besiktningsveterinärer som berörs av straff- och tjänstemannarättsligt ansvar i sin övervakning, besiktning och andra tjänsteuppdrag. Lagen om förvaltningsförfarande har allmänna bestämmelser om bland annat rådgivning för kunder, skyldigheten att motivera beslut och besvärsanvisning. Enligt vad utskottet har erfarit vore det inte lämpligt med hänsyn till de allmänna bestämmelserna om övervakning av tjänstemäns tjänsteutövning att nämndens kompetens utvidgas till besiktningveterinärers förfarande i myndighetsuppdrag.

Av de orsaker som nämns i propositionen och på grundval av erhållen utredning finner utskottet propositionen nödvändig och lämplig. Utskottet tillstyrker lagförslaget med anmärkningarna ovan och ändringsförslagen nedan.