Allmän motivering
Utskottet konstaterar att bestämmelserna i del III avdelning
III kapital III avsnitt 4 (artiklarna III-225—III-232)
i det konstitutionella fördraget gäller unionens
gemensamma jordbrukspolitik. De mest betydelsefulla följdförändringarna
av fördraget gäller beslutsförfarandet,
där man på bred front går in för
vanlig lagstiftningsordning och den vägen till en väsentlig
utvidgning av Europaparlamentets befogenheter inom den gemensamma
jordbruks- och fiskeripolitiken.
Författningar antagna i vanlig lagstiftningsordning
ska ändå inte vara tillämpliga för
att fastställa priser, avgifter, stöd och kvantitativa begränsningar
samt i lagstiftningen om förstärkande och fördelning
av fiskekvoter, utan nödvändiga åtgärder
genomförs med hjälp av europeiska förordningar
eller beslut som rådet antar med enhällighet på förslag
från kommissionen. Utskottet noterar att gränsen
mellan frågor som ska regleras i vanlig lagstiftningsordning
och frågor som regleras genom författningar på lägre
nivå är diffus och tvetydig och att saken klarnar
först när fördraget tillämpas
i praktiken. Det är fullt möjligt att de nuvarande
förordningarna om den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna
måste spjälkas upp för att det dels är
rådet, dels rådet och parlamentet tillsammans
som har den beslutande makten.
Å andra sidan påpekar utskottet att det konstitutionella
fördraget inte ger upphov till följdändringar
i unionens mål för eller omfattningen av unionens
befogenheter inom jordbruks- och fiskeripolitiken. I befogenhetskategorierna
hänförs jordbruks- och fiskeripolitiken till områden med
delad befogenhet med undantag av åtgärderna för
att bevara havets levande resurser som ingår i unionens
exklusiva befogenhet.
För jordbruket i Finland är protokoll nr 8
om anslutningsfördragen 1972, 1979, 1985 och 1994 det viktigaste
nya protokollet. I protokollet om de fyra första anslutningsfördragen
ingår bestämmelserna om jordbruket i artiklarna
141, 142, 143, 144, 148 och 149 i anslutningsakterna från
1994 med tekniska justeringar. För Finland är
inte minst protokollsartiklarna 47 och 48 viktiga, eftersom de ska
medge att stöd fortsatt får lämnas på nationell
nivå vid övergång till den gemensamma
jordbrukspolitiken eller upprätthållande av jordbruk
i särskilda regioner.
I artikel 47 i protokollet föreskrivs att om anslutningen
ger upphov till allvarliga svårigheter som kvarstår
sedan möjligheterna enligt artikel 48 samt andra åtgärder
enligt befintliga unionsregler har utnyttjats fullt ut, får
kommissionen anta ett europeiskt beslut om att Finland får
lämna stöd till producenter på nationell
nivå för att underlätta deras integration
i den gemensamma jordbrukspolitiken. I redogörelsen påpekas
att bestämmelsen i sak är en upprepning av artikel 141
i vår anslutningsakt och garanterar dess rättsliga
kontinuitet.
I det här sammanhanget vill utskottet speciellt fästa
uppmärksamhet vid det som också framhålls
i redogörelsen om att det finns olika tolkningar av artikel
141 i vår anslutningsakt. Artikeln har tolkats så att
stöd utifrån den är temporära
och att de saknar grund efter en viss tid efter det att Finland
gått med i EU. En annan tolkning är att artikeln
avser långvarigare problem. I redogörelsen konstateras
det att eftersom protokollet om de fyra första anslutningsfördragen
bara omfattar de bestämmelser i anslutningsfördragen
och akterna som fortfarande har rättslig betydelse kan
det anses stöda den senare tolkningen. Jord- och skogsbruksutskottet anser
att det finns starka motiv som talar för den här
tolkningen som den enda rätta.
Protokollsartikel 48 är en tekniskt justerad upprepning
av bestämmelsen i artikel 142 i vår anslutningsakt
som medger att Sverige och Finland får lämna långsiktigt
stöd på nationell nivå för att
säkerställa att jordbruksverksamhet kan behållas
i särskilda regioner. Regionerna ska omfatta jordbruksområden
norr om den sextioandra breddgraden och några sådana
områden söder om den breddgraden där
det råder liknande klimatförhållanden
vilka gör det särskilt svårt att driva
jordbruk. I redogörelsen konstateras att artikeln garanterar
att artikel 142 i vår anslutningsakt har rättslig
kontinuitet.
Med hänvisning till det ovan sagda kräver
utskottet att det konstitutionella fördraget ska garantera
kontinuiteten i bestämmelserna i vårt anslutningsfördrag.
Fördragsbestämmelserna ska säkerställa
att bestämmelserna om jordbruk i vår anslutningsakt
från 1994 har rättslig kontinuitet enligt de mål
som vi ställt upp. I det här sammanhanget vill
utskottet ytterligare framhålla att också Europeiska
rådet har antagit principen att ett multifunktionellt jordbruk
ska bevaras i alla regioner i Europa. Av artikel 33.2 i fördraget
om upprättande av Europeiska gemenskapen (Romfördraget)
framgår också att hänsyn vid utformningen
av den gemensamma jordbrukspolitiken och de särskilda åtgärder
som krävs för att tilllämpa den ska tas
till jordbruksnäringens särskilda karaktär
som är en följd av jordbrukets sociala struktur
och av strukturella och naturbetingade olikheter mellan olika jordbruksregioner.
Förfarandet med att fastställa s.k. fleråriga ekonomiska
utsikter för finansieringen av jordbruket har skrivits
in i nästan oförändrad form i det konstitutionella
fördraget. En flerårig finansieringsram ska fastställas
genom en europeisk lag för 5 år i sänder.
Unionens årliga budget ska fastställas genom en
europeisk lag enligt den fleråriga finansieringsramen.
Skillnaden mellan obligatoriska och ickeobligatoriska utgifter försvinner.
Europaparlamentet och rådet utövar budgetmakt
tillsammans. Förfarandet ska som nu bestå av två behandlingar
i Europaparlamentet och rådet. Förslaget ska dessutom
behandlas i ett nytt förfarande i parlamentets och rådets
förlikningskommitté om samförstånd
inte kan nås i den första behandlingen. Kommittébehandlingen är
det centrala i det nya förfarandet. Europaparlamentet kommer
därmed att få en starkare ställning i
budgetförfarandet. Utskottet uppmärksammar därför
att det konstitutionella fördraget inte ger rådet
samma ställning som parlamentet i slutfasen av budgetförfarandet.
I en utredning till utskottet framhålls det att typiska
för politikområdet folkhälsa är
att det i befogenhetskategorierna enligt det konstitutionella fördraget är
inplacerat i två olika kategorier. En tudelad författningsgrund
enligt det nuvarande fördraget står kvar också inom
veterinär- och växtskyddsområdet. Det
handlar om en sektor som dels faller inom den delade befogenheten,
dels inom unionens befogenhet att genomföra stödjande,
samordnande eller kompletterande åtgärder. Den
delade befogenheten omfattar unionens befogenhet att genomföra åtgärder
som ingriper i gemensamma säkerhetsfrågor. Som
exempel kan nämnas veterinär- och växtskyddsåtgärder
som direkt syftar till att skydda folkhälsan. Övriga åtgärder
inom folkhälsoområdet är till sin art
stödjande, samordnande eller kompletterande åtgärder
som inte kan omfatta harmonisering av medlemsstaternas lagar och
förordningar.
I del III avdelning III kapitel III avdelning 3 (artiklarna
III-220—III-224) i det konstitutionella fördraget
föreskrivs om ekonomisk, social och territoriell sammanhållning.
Utskottet lyfter fram betydelsen av den centrala sammanhållningsartikeln
(III-220) för Finland. Där anges de områden
som det ska tas särskild hänsyn till i politiken.
Till dem räknas bl.a. regioner med allvarliga och permanenta
naturbetingade eller demografiska nackdelar såsom de nordligaste
regionerna med mycket låg befolkningstäthet. Också på den
här punkten är det viktigt att man på ett bestående
sätt säkerställer den särskilda
ställning som Finlands och Sveriges regioner med synnerligen
låg befolkningstäthet gavs i protokoll 6 till
anslutningsfördraget från 1994. Mål 6
i protokollet till anslutningsfördraget utvärderades
på nytt i samband med reformen Agenda 2000 och inkluderades
i mål 1. I redogörelsen framhålls att
om de nordligaste regionerna med synnerligen låg befolkningstäthet
erkänns på fördragsnivå i artikeln
om målen för sammanhållningspolitiken
förstärker det deras ställning under
de kommande finansieringsperioderna. Samtidigt påpekas
det att artikel 63 i protokollet om anslutningsfördragen
1972, 1979, 1985 och 1994 i det konstitutionella fördraget
kompletterar målartikeln så till vida att den
behåller både definitionen av nordliga regioner
med mycket låg befolkningstäthet i protokoll 6
i anslutningsfördraget 1994 och förteckningen över
de behöriga områdena i bilaga 1 till protokollet.