Allmänt
Grundlagen i relation till EU-förordningar
Jord- och skogsbruksutskottet har flera gånger tagit
upp frågan hur EU-rättsakter, i synnerhet förordningarna,
ska bedömas i relation till Finlands grundlag i den nationella
beredningen. I sitt utlåtande om statsrådets skrivelse
med anledning av ett förslag till rådets förordning
om ändring av förordningen (EG) nr 2100/94
om gemenskapens växtförädlarrätt
(JsUU 9/2004 rd — U
21/2004 rd) påpekade utskottet att konsekvenserna
med avseende på vår konstitution bör
utredas redan när Finlands ståndpunkt till aktuella ändringar
av EG:s rättsakter förbereds.
När Finland gick med i Europeiska unionen överfördes
en del av den lagstiftande makten till EU:s institutioner, påpekar
utskottet. Därför ändrades Finlands konstitution
för att riksdagen skulle kunna medverka vid beredningen
av gemenskapens rättsakter. Enligt 96 § i grundlagen behandlar
riksdagen förslag till sådana rättsakter,
fördrag eller andra åtgärder som det
fattas beslut om inom Europeiska unionen och som annars enligt grundlagen
skulle falla inom riksdagens behörighet. Kort sagt innebär
detta att riksdagen ska ha möjlighet att behandla de frågor som
skulle ingå i riksdagens behörighet om Finland
inte var EU-medlem.
Enligt 94 § i grundlagen krävs riksdagens godkännande
för fördrag och andra internationella förpliktelser
som innehåller bestämmelser som hör till
området för lagstiftningen eller annars har avsevärd
betydelse eller som enligt grundlagen av någon annan anledning
kräver riksdagens godkännande. Om en internationell förpliktelse
gäller grundlagen ska riksdagen, utan att förslaget
lämnas vilande, godkänna det med ett beslut som
har fattas med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna
(95 § 2 mom. i grundlagen). Finland kan således
inte anta EU-förordningar i vanlig lagstiftningsordning
om de av en eller annan orsak kan anses stå i strid med Finlands
grundlag.
Frågan om förhållandet mellan EU-rättsakter och
grundlagen kan bli aktuell redan när befogenhetsfördelningen
mellan unionen och medlemsstaterna bedöms i någon
fråga. I utredningen sägs att de förberedande
organen, särskilt rättsliga sektionen inom statsrådets
kommitté för EU-ärenden, regelbundet
undersöker hur föreslagna rättsakter
förhåller sig till EU:s behörighet. Syftet är
att bevaka att förslaget inte överskrider EU:s
behörighet. Å andra sidan kan frågan
om EU-rättsakternas förhållande till
grundlagen bli aktuell när de materiella bestämmelserna
i ett förslag till en rättsakt som ingår
i EU:s kompetens har beröringspunkter med de grundläggande
fri- och rättigheterna som gör att förslaget
också måste bedömas med avseende på Finlands
grundlag. Då kan det hända att ett förslag
till rättsakt strider mot grundlagsutskottets tolkningspraxis. Utskottet
anser att den finländska delegationen i dessa
fall ska ta upp frågan på ett tillräckligt
tidigt stadium av behandlingen i EU. Om det råder en uppenbar
konflikt mellan ett förslag till rättsakt och
grundlagen bör Finland lämna in ett förbehåll
och inte anta förslaget.
Med hänvisning till det ovanstående anser
utskottet det nödvändigt att det i anvisningarna
för beredningen av EU-ärenden tillräckligt
tydligt sägs ut att de förberedande dokumenten
till rättsakter i förekommande fall också måste
innehålla en bedömning av förslaget med
avseende på Finlands konstitution. Framför allt
i de så kallade E- och U-skrivelserna bör riksdagen,
om det är nödvändigt, göras
uppmärksam på eventuella konstitutionella problem.
I den nationella beredningen är det dessutom viktigt
att EU-ärenden föreläggs riksdagen så snabbt
som möjligt. Därför får en bedömning
av rättsaktsförslagens kopplingar till grundlagen inte
resultera i att det drar ut på tiden alltför mycket
innan handlingarna skickas till riksdagen. Den springande punkten är
att riksdagen görs uppmärksam på eventuella
problem i förslagen. Därefter kan det föredragande
ministeriet fortsätta att utreda de konstitutionella frågorna
samtidigt som det behöriga utskottet i riksdagen hör
sakkunniga och i förekommande fall ber grundlagsutskottet
komma med en konstitutionell bedömning.
Bristen på veterinära tjänster,
särskilt på landsbygden
Utskottet påpekar att det finns alltför få veterinärer
i vårt land, särskilt på landsbygden.
Bristen på veterinärer är en av de största
orsakerna till att kommunala veterinärstjänster
inte kan tillsättas. Antalet sökande varierar
visserligen från region till region och bland annat kraven
på språkkunskaper är en faktor som gör
att kustregionerna går miste om sökande. De största
problemen är dock att det är mycket svårt
att få veterinärsvikarier och att ordna med veterinärjour.
I en del av veterinärjourerna ingår bara tre veterinärer. Därför är
jourerna på vardagar, nätter och veckoslut
tunga. Helst bör det ingå 4—5 veterinärer
i jourerna. Det råder också brist på veterinärer
på mottagningarna för keldjur, inom statsförvaltningen,
bland besiktningsveterinärerna och i forskningen och undervisningen
inom veterinärmedicin.
De grundläggande veterinärstudierna omfattar
sex år. Ända sedan 1991 då 48 nya studerande
inledde sina studier har antalet nybörjare ganska
konstant legat på samma nivå. På 2000-talet
har nybörjarna varit 51—54 per år. Också veterinärmedicinska
fakulteten har gång på gång påpekat
bristen på veterinärer inom olika områden
i vårt land och föreslagit en större
intagning till fakulteten. I dagsläget byggs veterinärutbildningen
ut hela tiden i de övriga nordiska länderna. I
relation till folkmängden har Finland det klart lägsta
antalet veterinärstuderande i hela Europa.
Också flera arbetsgrupper vid undervisningsministeriet
har i sina promemorior ansett att det behövs 65—70
nya veterinärstuderande per år. Samtidigt har
behovet av större lärarresurser lyfts fram. Fakultetens
nya lokaler på Viks universitetsområde medger
ett ökat antal studerande redan nästa år,
förutsatt att byggarbetet med veterinärmedicinska
fakulteten och djursjukhuset kommer i gång så snabbt
som möjligt i enlighet med de färdiga planerna.
Fakulteten har aviserat vilja att öka nybörjarantalet
om ökningen kan finansieras med ett likadant finansieringsprogram
som det nuvarande kompletteringsprogrammet för läkarutbildningen.
En utbyggnad av veterinärutbildningen stärker
också samhällsekonomin. Finland behöver välutbildade
människor inom husdjursaveln, livsmedels- och läkemedelsindustrin
och inom forskningen, likaså inom föreningar och
på mottagningar för tävlingsdjur. Det är
viktigt både för människor och för
djurs välfärd och hälsa.
Den 24 februari 2000 beslutade statsrådet att den enda
veterinärmedicinska fakulteten i vårt land fortsätter
i Helsingfors och flyttar in i nya lokaler i Vik, där en
stor del av fakulteten redan är inrymd. I den sista etappen
av byggprojektet har emellertid många av de planerade lokalerna fallit
bort. Bland dem märks särskilt hästsjukhuset
som enligt de gällande besluten inte alls kommer att byggas.
Utskottet påpekar särskilt att veterinärutbildningen
i vårt land måste uppfylla kraven i EU:s rättsakter.
Ett akademiskt hästsjukhus är ett måste
inom veterinärutbildningen. En bristfällig utbildning
utan ett adekvat hästsjukhus vore ett allvarligt hot mot
den höga kvaliteten på den nuvarande utbildningen och
innebär att veterinärer inte längre kan
legitimeras i Finland. Dessutom skulle det bli ännu svårare
att få tillgång till högkvalitativa veterinärtjänster
i Finland.
Uttalanden i berättelsen
Enligt utskottet kan följande uttalanden strykas i regeringens
berättelse:
- Ändring av lagen om fiske
och fiskeövervakning (RP 68/1997 rd, jord- och
skogsbruksutskottet)
- Hobbyverksamhet med husdjur (RP 138/2001 rd, jord-
och skogsbruksutskottet).