Motivering
Jordbruket och den generella utsläppsbelastningen
Det framgår av en utredning till utskottet att Finland
enligt en helt nyligen färdigställd inventering
släppte ut växthusgaser motsvarande totalt 71,5
miljoner ton koldioxid 1990 och 81,8 miljoner ton 2004. Utsläppen
av växthusgaser från jordbruket utgjorde 7,1 miljon
ton koldioxid av hela mängden 1990 och 5,6 miljoner ton
2004. Minskningen var med andra ord 21 procent. År 2004
utgjorde jordbrukets andel 7 procent av den totala mängden
utsläpp.
Utsläppen från jordbruket är till övervägande del
metangaser som uppkommer vid idisslares matsmältning, utsläpp
av metan- och dikväveoxider från gödselhantering
och utsläpp av dikväveoxider från
jordbruksmarker. Koldioxid frigörs dessutom i atmosfären
från åkermark och sönderfall av mull-
och torvjord som innehåller gott om organiskt material.
Utsläppen från jordbruket hör i och för
sig till jordbruksproduktion.
I en utredning till utskottet påpekas det att åtgärderna
för att minska växthusgasutsläppen egentligen
inte avviker från vad som krävs av god odlingssed över
lag. Det väsentliga är att bevara åkermarkens
kulturtillstånd så att näringsämnen
(kväve) som sprids på åkern enligt växternas
näringsbehov och de näringsämnen som frigörs
ur åkermarken helt och fullt kan bindas i odlingsväxterna.
Gödsel bör spridas under växtperioden,
om möjligt genom nedbrukning. Öppen träda
bör dessutom undvikas och marken bearbetas lätt
genom direkt sådd. Vid odling på torv- och mulljord
bör fleråriga växter helst gynnas.
Inte heller inom nötkreaturshållning krävs
det andra åtgärder än de normala för
att reducera växthusgasutsläppen. I utfodringen
bör näringsmedlen och inte minst proteinutfodringen
anpassas till behovet. Onödiga gasutsläpp bör
undvikas när man tar till vara, lagrar eller sprider gödsel.
Med tanke på utsläppsminskningen är det bättre
att lagra gödsel som slam än som strögödsel.
Avel för att höja mjölkkors avkastning,
mer kreatursutfodring med kraftfoder och färre mjölkkor är
alla enskilda faktorer som bidrar till att minska växthusgasutsläppen
från nötkreaturshållning.
Utskottet vill också påpeka att åkerbruk
binder växthusgaser. Rörflen som används
bl.a. för att producera åkerenergi fungerar i
likhet med andra odlingsväxter som kolsänka. Rörflen är
en flerårig växt som inte kräver årlig
bearbetning av marken. För att minska utsläppen
av växthusgaser bör rörflensodling för
energi gynnas inte minst på mull- och torvmarker där
den precis som andra gräsväxter växer
bra.
I en utredning till utskottet framhålls det att utsläppen
av växthusgaser från jordbruket fortsatt ska reduceras
genom insatser för hållbart jordbruk och övergripande
miljöinsatser, som miljöstöd för
jordbruket, miljövillkor för andra former av stöd
och tillämpning av nitratdirektivet. Dessutom ska en god
nötkreaturshållning och skötsel av jordbruksmark
främjas.
Skogsbruket och den generella utsläppsbelastningen
Utskottet konstaterar att skogsbruket påverkar klimatförändringen
och jämvikten i kolets kretslopp på tre olika
sätt, nämligen genom att (a) skydda och öka
existerande kollager och kolsänkor, (b) skapa nya lager
och sänkor och (c) ersätta fossil energi och fossila
råvaror och produkter med förnybar biomassa. År
2004 rapporterades en sänka motsvarande 18,5 miljoner ton
koldioxid netto i kategorin markanvändning, förändrad markanvändning
och skogsbruk, alltså motsvarande omkring 23 procent av
växthusgasutsläppen från andra sektorer
i Finland. Utvärdering av förändringarna
i skogarnas kollager ingår i rapporteringsskyldigheten
under FN:s klimatkonvention, men skogarnas utsläpp och
sänkor inverkar inte direkt på jämförelsen
av utsläppsvolymer enligt Kyotoprotokollet. Marknadsavverkningens
volym är den faktor som inverkar starkast på förändringarna
i trädbeståndets kollager och den varierar från år
till år.
Det viktigaste med tanke på strategin är att
vi vårdar, använder och skyddar våra
skogar på ett hållbart sätt. Enligt det
nationella skogsprogrammet 2010 (NSP) och principen om att gynna
förnybara energikällor bör vi främja
användningen av vedenergi, träbyggande och ökad
användning av träprodukter. Utskottet påpekar emellertid
att utvärderingen av förändringarna i kolreserven
i träprodukter ännu inte har integrerats fullt
ut i inventeringen av växthusgaser och att bioenergins
betydelse för utsläppsminskningen avspeglas i
den nationella utläppsbalansen via energisektorn.
Artikel 3.3 i Kyotoprotokollet föreskriver att varje
part ska redovisa förändringarna i kollagren på grund
av nybeskogning, återbeskogning och avskogning efter den
1 januari 1990 under Kyotoprotokollets första åtagandeperiod 2008—2012.
Artikel 3.4 ger parterna en möjlighet att välja
ytterligare åtgärder som ger upphov till kolsänkor
som tas i beaktande. Vårdåtgärderna är
ofta förknippade med osäkerhet och risker och
därför tillämpar Finland inte skogsvårdsåtgärder
enligt artikel 3.4 under Kyotoprotokollets första åtagandeperiod.
I en utredning till utskottet framhålls det att det
enligt den tillgängliga översynen inte finns något
behov av att ändra de utvärderingar av växthusgasutsläppen
och kolsänkorna enligt artikel 3.4 i Kyotoprotokollet som
lämnats till jord- och skogsbruksministeriet i slutet av
2004. Skogsforskningsinstitutet rapporterade 2004 att skogarna fungerade
som sänka för växthusgaser under Kyotoprotokollets
första åtagandeperiod 2008—2012 och därefter
i alla scenarier. Variationen i den beräknade sänkan
var 2,2—44,7 miljoner ton koldioxid per år. Den
nya bedömningen preciserar effekten av artikel 3.3 för
vår årliga utsläppsbelastning från
ca 0,4—2 till 1,3—1,7 miljoner ton koldioxid beroende
på hur stor den röjda åkerarealen är
och om skogsodling på myrmark räknas med. Utskottet
påpekar att beräkningarna i sina olika faser bygger
på antaganden och osäkerheter och att deras samlade effekt
för slutresultatet kan vara minst flera tiotals procent.
Därför understryker utskottet att skogarnas roll
i att stävja klimatförändringen bör utvärderas över
flera år.
Framtida energitillgångar
Utskottet noterar att klimatförändringen och
de sinande oljereserverna kommer att kräva att produktionen,
verksamheten och tekniken i energibranschen radikalt läggs
om under de närmaste åren. Förändringen
påskyndas bl.a. av att oljereserverna i Nordsjön
sinar, att efterfrågan på energi ökar
i Kina och Indien och att Finland och EU blir starkt beroende av
Ryssland för gas- och oljeleveranser. Därför
bör vi omedelbart få i gång projekt för
försörjning och framställning av framför
allt alternativa drivmedel (som biodrivmedel). Det förutsätter
i början stödåtgärder från
samhällets sida, men åtgärderna får å andra
sidan också positiva effekter utanför energisektorn.
Utskottet uppmärksammar att redogörelsen tar
upp de politiska osäkerhetsfaktorerna kring tillgången
på olja, men nämner inte oljereservernas ändlighet
och den ökade globala konsumtionen. De bör ligga
till grund för all framtida planering. Med undantag av
naturgas importerar vi visserligen bränsle från
många olika källor på den internationella
marknaden, men i januari—september 2004 kom 72 procent
av all importenergi från Ryssland. Styrkan i
vår energiförsörjning är att
den är bred, men det faktum att vi för tillfället
placerar oss ovanom europeiskt genomsnitt när det gäller
utnyttjande av förnybara energikällor beror på vårt
effektiva och tekniskt avancerade utnyttjande av biomassa (bl.a.
svartlut) för kombinerad el- och värmeproduktion (CHP-anläggningar).
Enligt redogörelsen ska andelen förnybara energikällor
och biobränslen, m.a.o. inhemska energikällor,
utnyttjas betydligt mer. Strategin talar särskilt kraftfullt
för mer flis av skogsavfall, åkerbiomassa, återvinningsbränsle
och biogas. Målet är att deras andel av primärenergin under
de kommande 15—20 åren ska öka åtminstone
trefaldigt från ca 2 procent 2004.
Utskottet konstaterar att det för mer förnybar energi
i första fasen krävs skyndsamma åtgärder för
att utveckla tekniken och främja investeringar för
att förbättra den förnybara energins
konkurrenskraft på energimarknaden. Å andra sidan är
det typiskt för en ökad användning av
förnybara energikällor att det ger betydande positiva effekter
också utanför energisektorn. De bör vägas
in i besluten om stödåtgärder. Ett område
av jordbruket som gynnas av utvecklingen och som är med
om att dela kostnaderna är framför allt produktionen
av energigröda, som kan bli ett kompletterande alternativ
till livsmedelsproduktion. Motsvarande bransch inom skogsbruket är skogsskötsel
(skogsflis av ungskog och plantskogsvård). Utskottet
understryker särskilt att utnyttjandet av förnybara
energikällor gör energisystemet säkrare
och skapar fler arbetstillfällen. Det finns en betydande
marknad för teknik som utnyttjar förnybara energikällor.
Dessutom är det viktigt att använda mer förnybar
energi för att reducera utsläppen av växthusgaser.
Utskottet poängterar vidare att förnybar energi mycket
snart förväntas bli ett konkurrenskraftigt alternativ
till konventionella energikällor. Priset på råolja
har redan överskridit den kritiska gränsen, som
anses vara 70 US dollar per fat.
De nya möjligheterna inom energiproduktionen som speciellt
berör jordbruket är produktion av biomassa för
förbränning och biomassa för drivmedelsframställning,
men också lokal framställning av biobränslen.
De bränslen som kommer i fråga är biogas,
alkohol (bl.a. etanol), estrar med korta molekylkedjor och biodiesel.
Enligt utredningar i bl.a. mellersta Finland och Österbotten
står lätt brännolja för merparten
av gårdarnas energikostnader och därmed kan betydande
summor sparas in redan genom lokal framställning av ersättande
bränsle.
Utskottet påpekar i sammanhanget att produktion av
biomassa som enbart lämpar sig som biobränsle
har en rätt låg sysselsättande effekt.
Produkten måste vara billig och därför
behövs det enkla och effektiva arbetsmetoder som kräver
en minimal arbetsinsats. Om produktionen av bioenergi kopplas till
en anläggning för biologisk bearbetning är
den sysselsättande effekten klart större än
vid produktion av primärråvara. Av logistikskäl
måste den biologiska bearbetningen, eller åtminstone
första fasen av den, vara nära råvaruproduktionen.
Vid kombinerad produktion uppkommer en betydande del av de nya, permanenta
arbetstillfällena precis där de mest behövs
med tanke på landsbygdsutvecklingen.
Det framgår nedan att Finland har mycket goda möjligheter
att öka och bredda användningen av både
skogs- och åkerbiomassa i betydande grad. Med hänsyn
till att Finland har både spjutspetskunskap och hög
teknologi bör användningen speciellt inriktas
på att ta till vara s.k. värdeprodukter och prioritera
s.k. andra generationens biobränslen inom bioenergin, dvs. omvandla
biomassa till biodiesel, bränslealkohol eller gas och att
avskilja en viss gas från den. Trots att framställningen
och användningen av biobränslen bestäms
av många faktorer som har med försörjningstryggheten
och finans-, jordbruks-, handels- och miljöpolitiken att
göra är utgångspunkten i alla fall att
det handlar om energiproduktion, m.a.o. ska bioenergin
ge mer energi än det går åt till att
producera den. Därför bör energiförhållandet
i hela produktionskedjan analyseras. Att biomassa kan omvandlas
i en lätt användbar form för att ersätta
oljebaserade flytande bränslen och biobränslets
verkningsgrad vid slutanvändning är också viktiga
frågor.
Utskottet observerar att en spannmålsskörd ger
tillbaka flerfaldigt den energimängd som använts
till produktionen. Mängden energi är i själva
verket solenergi som bundits upp i växterna. Men när
man framställer t.ex. etanol av spannmål krävs
det energi, som minskar den nettoenergi som fås
ur etanol. Å andra sidan kan den mäsk som alstras
vid etanolframställning användas som djurfoder
och det måste beaktas i produktionens samlade energibalans.
Därför vill utskottet peka på betydelsen
av energianalyser i planeringen av produktionen. Resultatet påverkas
också av produktionsmetoderna (bl.a. hur många
gånger åkermarken bearbetats per växtsäsong)
och deras effektivitet samt transportsträckorna och de
transporterade materialvolymerna.
För tillfället framställs etanol
i världen främst av sockerrör, sockerbeta,
säd, potatis och överskottsvin. Det uppstår
alltså biprodukter som kan användas som foder.
Nya etanolframställningsprocesser som utnyttjar lignocellulosa
som råvara, typ trä och halm, är under
utveckling. Den vanligaste råvaran för biodiesel är
rybs eller raps och allehanda avfall som innehåller fettsyror.
I andra länder används också solrosolja och
sojaolja samt palmolja. Vid framställningen av rybsdieselprodukter
pressas fröna först mekaniskt för att
ge rårybsolja och fast avfall som duger som proteinfoder
för djur, dvs. rybskross. Genom esterisering av rårybsolja
med metanol fås rybsmetylester.
I ett sakkunnigutlåtande till utskottet bedöms det
att en hektar spannmål ger omkring 0,5 ton etanol, vilket
svarar mot ca 0,32 ton oljeekvivalenter. Om vi enbart genom inhemsk
etanolframställning vill nå EU:s mål
om en 5,75 procents andel biobränsle kring 2010 måste
vi använda mer än 500 000 hektar åkermark
för att framställa etanolen. Det ger en grov uppfattning
om hur stora åkerarealer det handlar om, om man genom inhemsk
spannmålsodling vill framställa en sådan
mängd etanol som motsvarar nuvarande konsumtion inom transporter. Å andra
sidan kan man tänka sig att framställningen av
biobränslen i Finland över lag inte lönar
sig och att vi i stället köper upp biobränslet
på världsmarknaden. Alternativet måste ändå ses
som teoretiskt, för utbudet av biobränsle förmår
inte tillfredsställa den globala efterfrågan om
tillgången till olja kompliceras. I ett land med stor areal är
också en dyrare framställning därmed
ett beaktansvärt alternativ.
Om man enligt sakkunniga tar hänsyn till energibalansen
för hela beredningskedjan och det flytande bränslets
verkningsgrad som motorbränsle är biodiesel tekniskt
sett uppenbart ett lönsammare alternativ än motoralkohol.
Om också energin i biprodukterna från beredningen (mäsk/drank
och rybskross) tas med i beräkningen är energiförhållandet
för hela kedjan ca 1 för motoretanol framställd
genom jäsning och destillering och ca 1,2 för
biodiesel. Med tanke på miljön måste
det å andra sidan noteras att det uppstår koldioxid
vid jäsningen och den måste tas till vara. Annars
går en stor del av den utsläppsminskning som eftersträvas
med biobränslen förlorad.
Utskottet fäster dessutom avseende vid att det går
att framställa biodrivmedel ur biomassa också med
hjälp av syntesgas. I den processen framställs
först syntesgas ur biomassa (t.ex. torv) genom termisk
förgasning. Av syntesgas kan man med kända metoder
framställa högkvalitativt dieselbränsle,
s.k. Fischer-Tropsch-diesel, metanol eller dimetyleter.
Åkerbioenergi
Utskottet pekar på bedömningarna att om vi
ska nå kommissionens mål för 2010 att
biodrivmedel till 5,75 procent ska bestå av biobränsle
måste det nuvarande spannmålsöverskottet
i EU utnyttjas och gemenskapen fördubbla sin areal för oljeväxtodling. Det
proteinfoder som därigenom uppstår ökar
gemenskapens växtproteinreserver med mer än hälften
och det spelar en mycket stor strategisk roll.
Åkeranvändningen bör betraktas utgående från
tryggad tillgång på inhemsk råvara i
matproduktionen. Vi har för tillfället tillräckligt mycket åkermark
för att tillfredsställa industrins råvaruefterfrågan
och för att möjliggöra alternativa användningar
av åkermarken.
Enligt vissa bedömningar kan vi vid behov ta i bruk
omkring 500 000 hektar åkermark för produktion
av bioenergi. Det betyder att också hela trädesarealen
används för att producera bioenergi. Bioenergiproduktionen
kunde därmed ha en balanserande effekt på vårt
jordbruk. För miljön vore det också bra
om åkerarealen kunde utnyttjas rationellt och produktivt.
Det är viktigt att åkeranvändningen i
framtiden utformas så att den uppmuntrar till aktiv odling
av marken.
Av de spannmålsväxter som odlas i Finland lämpar
sig korn och vete bäst som råvara för
etanolframställning. På grund av sin odlingssäkerhet
och den existerande hanteringskompetensen i Finland lämpar
sig korn sannolikt bättre som råvara i våra
förhållanden än vete. Korn kan dessutom
odlas nästan överallt i Finland. För tillfället är
korn- och veteöverskottet hos oss omkring 580 000 ton,
vilket svarar mot en odlingsareal på ca 170 000 hektar.
Enligt en arbetsgrupp som sett på åkerbrukets
framtid (MMM 2005:15) kan den kornodlingsareal som kan användas
för etanolframställning i förekommande fall
utvidgas med 160 000 hektar. Utvidgningen är möjlig
också om rybsodlingsarealen ökar så mycket
att 250 000 hektar används för framställning
av biodiesel.
Rybs är den mest allmänt odlade oljeväxten
i Finland. Med de rådande marknadspriserna används
bara omkring 71 000 hektar för rybsodling och skörden
har inte ens räckt till för den inhemska livsmedelsindustrins
behov. Men som ovan konstaterats har vi tillräckligt med åkermark
för att vid behov kunna odla rybs till bioenergi på 250
000 hektar. Med en hektarskörd på t.ex. 1 300
kilogram och 32 procents oljeutbyte producerar en sådan
areal råvara för drygt 104 000 ton biodiesel.
Om det vägledande målet 5.75 procent delas mellan
bensin och diesel i proportion till konsumtionen och målet
för diesel täcks in med biodiesel, som det i så fall
skulle behövas 135 000 ton per år av, beräknas
den inhemska rybsen med ovan nämnda skördar och
arealer räcka till för 77 procent av råvarubehovet
för att producera mängden.
Sockerbetsskörden är omkring 32 500 kilogram
per hektar under normala år. Ett ton betor ger omkring
87 kilogram (110 liter) etanol. Det betyder att etanolutbytet per
hektar betor är omkring 3 575 liter. Den nuvarande sockerbetsarealen
på 30 000 hektar ger alltså råvara för
83 000 ton etanol. Om vi i framtiden använder vår 20 000
hektars sockerbetsskörd till sockerbearbetning
i anläggningen i Säkylä blir det 10 000
hektar över för framställning av etanol
ur sockerbetor. Det räcker för omkring 28 000
ton etanol, dvs. drygt en procent av den nuvarande drivmedelsvolymen.
Utskottet framhåller att det kan vara kostnadseffektivt
att framställa etanol ur sockerbetor i den andra produktionsanläggningen
i Finland, där sockerproduktionen håller på att
läggas ner. Merparten av utrustningen i anläggningen
lämpar sig för sådan ny användning. Utöver
sockerbetor kan anläggningen också utnyttja korn
för framställning av etanol.
Enligt utredning till utskottet finns det ett flertal planer
på att anlägga bioetanolfabriker som utnyttjar
inhemsk råvara.
För tillfället utnyttjar foderindustrin en
betydande del av den foderspannmåls- och oljeväxtskörd
som kommer ut på marknaden. Hos oss används omkring
400 000 ton komplementprotein till utfodring av husdjur. Den inhemska
växtproteinproduktionen har en tillväxtpotential,
eftersom självförsörjningen på komplementprotein
i dag bara är 15 procent. Rybs upptar en andel på 90
procent. Det komplementprotein som importeras består till
största delen av soja. Utskottet understryker att om biobränsle
framställs av inhemsk råvara (korn, vete, sockerbeta,
rybs/raps) beräknas det uppstå mångfaldigt
mer proteinrik foderfraktion än vad som nu produceras i
landet. Spannmålsfoderfraktionerna skulle kunna ersätta
soja och spannmål i utfodringen av djur. Utskottet hänvisar
till det som sagts ovan och understryker än en gång
att energiinnehållet i biprodukter från bearbetning
(mäsk/drank och rybskross) absolut måste
tas med i beräkningen för att det totala energiutbytet
ska vara tillräckligt stort för framställning
av biobränsle.
Om vi producerade biobränslen motsvarande den vägledande
andelen 5,75 procent skulle det uppstå drygt 200 000 ton
spannmålsproteinfoder och omkring 250 000 ton rybskross
(8—12 procent torrsubstans). Det skulle höja vår
självförsörjning på växtproteiner
från 15 procent till över hälften. I
en utredning till utskottet konstateras å andra sidan att
t.ex. sojakross lämpar sig bättre som foderråvara
för grisar och fjäderfä. För
att öka självförsörjningen på proteinfoder är det
viktigt att undersöka vilka möjligheter det finns
att använda växtproteiner som råvara
vid utfodring av djur.
Utskottet påpekar att den korta växtperioden och
låga värmesumman i Finland normalt utgör den
största begränsningen för skördenivån.
Det är mycket svårt för vår
traditionella växtodling att tävla med produktionen
i andra EU-länder som alla ligger bättre till
för växtodling. Men vi har växter som
kan tillgodogöra sig växtperiodens längre
dagar för att kompensera den lägre värmesumman.
Därmed är våra exceptionella naturförhållanden
inte till skada för vissa produktionsområden utan
tvärtom en konkurrensfördel. Som exempel kan nämnas
produktionen av vissa fiber- och energiväxter som skördas med
dry-linemetoden (t.ex. lin och hampa för vissa ändamål
och rörflen). Vi bör avsätta framför
allt sådana åkrar för produktion av bioenergi som
på grund av jordarten, läget, dräneringsförhållandena
eller av någon annan anledning inte lämpar sig
särskilt väl för annan produktion. För tillfället
odlas t.ex. rörflen huvudsakligen på myrar som
frigjorts från torvproduktion och därmed spelar
den än så länge en liten roll för åkeranvändningen.
Också vide lämpar sig för produktion
av bioenergi. I södra och mellersta Sverige finns det flisvideodlingar
på totalt 17 000 hektar. Genom att odla snabbväxande
energivide kan vi skapa koldioxidsänkor och samtidigt också buffertreserver
för träbränsle med tanke på eventuella störningar
i marknadsavverkningen. Vi har också vilda växter
typ rödklint med produktionspotential för biomassaproduktion.
För att de här växtarterna ska kunna
utnyttjas i större omfattning måste vi skyndsamt öka
forskningen på området och samtidigt utnyttja
utländsk kunskap.
Biogas
Biogas kan framställas ur organiskt avfall och åkerbiomassa
i biogasanläggningar. Det lönar sig att producera
den regionalt där tillgången på rötbart
organiskt material är tillräckligt stor. För processen
lämpar sig gödsel, halm, gräs och slaktavfall
och organiskt kommunalt avfall. Utskottet påpekar att gräs
kan produceras också i landets norra delar där
spannmål inte kan odlas. Också rörflen är
en biogasråvara med god avkastning per hektar. Åkerbiomassa
har den klart största produktionspotentialen för
biogas i Finland.
Vid rötning av flytgödsel spjälks
organiska substanser med hjälp av mikroorganismer i anaerobt
tillstånd. Slutresultatet är fast och flytande rötrester
och biogas som huvudsakligen består av metan och koldioxid.
Metanutbytet kan vara upp till 40 procent av biomassans torrvikt.
Efter rötning kan den flytande delen och torrsubstansen
separeras. Den flytande delen innehåller lösligt
och organiskt kväve, men bara lite fosfor. Den utgör
därmed ett flytande kvävegödselmedel
med en fosforhalt som bara är en fjärdedel av fosforhalten
i råslam. Torrsubstansen innehåller proportionellt
mer organiskt kväve än den flytande delen och
gott om fosfor. Torrsubstansens fosforhalt kan vara inemot tio gånger
så stor som i råslammet och utgör framför
allt fosfor-, kalcium- och magnesiumgödsel. Torrsubstansen kan
produktifieras ytterligare t.ex. till pellets som möjliggör
längre transporter. Trots att det kan vara svårt
att marknadsföra den separerade flytande delen utanför
de anläggningar som utnyttjar den kan den användas
som kvävegödsel på de gårdar
som anlitar anläggningen eller också kan den avdunstas.
Med stöd av det ovan sagda framhåller
utskottet att gödselseparering gör det lättare
att transportera fosfor och att utnyttja näringsämnena
i gödsel på ett sätt som minskar belastningen
på sjöar och vattendrag. I en utredning till utskottet
påpekas att bl.a. rötning av flytande slam bidrar
till att minska de totala utsläppen av växthusgaser.
Ur miljösynvinkel är det dessutom viktigt att
produktionen sker ur förnybara organiska ämnen
och därmed ersätter fossila bränslen och
inte belastar koldioxidbalansen i atmosfären. Vid förbränning
avger metan 40 procent mindre koldioxidutsläpp per energienhet än
bensin.
Den normala tillämpningen inom jordbruket är
en gårdsspecifik biogasreaktor som producerar biogas för
gårdens och näromgivningens behov. Den ekonomiska
utgångspunkten är då att det inte lönar
sig att transportera avfallet (gödseln) långa
vägar utan att den måste behandlas och nyttoanvändas
på uppkomststället och slutdeponeras på nära
håll som gödsel.
Biogas kan användas direkt på gården
för el- och värmeproduktion och efter rening som
drivmedel. Det har uppskattats att om all nötkreaturs-
och svingödsel som uppkommer i Finland rötades
kan 34 procent av den energi som årligen används
inom jord- och skogsbruket ersättas med den alstrade energin.
För att produktionspotentialen ska kunna nyttiggöras
måste de nödvändiga investeringarna stödjas
i samma mån som investeringar i t.ex. vindkrafts- eller solenergiproduktion
i dag.
Men biogas kan också föras över via
rör till användningsobjekten. Utskottet framhåller
att det i Sverige finns både separata biogassystem och
system som är bundna till naturgasnätet. De separata
biogassystemen, inte minst de som tjänar kollektivtrafiken,
behöver ett reservbränsle och därför
används likvifierad naturgas som reservbränsle
på många ställen. I Sydsverige matas
biogas faktiskt i naturgasnätet. Det betyder att man inte
behöver särskilda tankställen för biogas
utan att man får tillgång till den från distributionsnätet
för naturgas. Vi kunde göra detsamma i södra
Finland där vi har ett naturgasnät.
Skogsbruk och energived
Utskottet noterar att våra skogars årliga
tillväxt i början av 1970-talet var omkring 57
miljoner kubikmeter fast mått obarkat virke. I början
av 2000-talet har tillväxten varit inemot 87 miljoner kubikmeter.
Marknadsavverkningen 2004 var omkring 55 miljoner kubikmeter och
samma år användes 2,7 miljoner kubikmeter skogsflis som
till ca 60 procent bestod av avverkningsrester. Den årliga
hållbara avverkningsvolymen i Finland beräknas
ligga kring 69 miljoner kubikmeter. I fjol importerade Finland 21
miljoner kubikmeter virke.
Användningen av skogsflis har ökat snabbt under
de senaste åren. Det går att använda
skogsflis uppblandat med torv eller stenkol i de nuvarande kraftverkspannorna.
I redogörelsen konstateras att användningen av
skogsflis kommer att öka snabbare än användningen
av andra förnybara energikällor. Användningen
av skogsflis beräknas öka med mer än
5 procent per år fram till 2025. Ökningen går
till produktion av el och värme genom att lätt
brännolja framför allt i småpannor ersätts
med flis och pellets. Också stora enheter kan ersätta
tung brännolja genom att nyinvestera i flispannor eller
förgasningsanläggningar.
Den råvara som används till energived består huvudsakligen
av stammar, kvistar och barr som samlas vid första gallring
av ungskog och av avverkningsrester och stubbar som samlas vid slutavverkning.
Vid första gallring uppstår huvudsakligen fiberved
som främst används inom pappersindustrin. Men
i snitt en fjärdedel av stamvedsavgången blir
kvar som avverkningsavfall. I en utredning till utskottet påpekas
dessutom att om tätheten i en ungskog blir för
stor och stämplingsposten för gagnvirke har en
oekonomisk avgång kan det alternativ som lönar
sig bäst vara att hela förstagallringsavgången
används som energived. Energivedsavverkningen i Finland beräknas
ha en total årlig biomassapotential som är betydligt
större än den nuvarande användningen.
Enligt en utredning till utskottet lönar det sig för
tillfället att ta till vara energived i ungskog bara om
man får stöd för det enligt lagen om
finansiering av hållbart skogsbruk (1094/1996). Också röjning
i samband med första gallring av gagnvirke subventioneras
av staten på vissa villkor. Drivningen av gagnvirke sker
ofta under sådana förhållanden på svårtillgängliga
platser att det skulle vara svårt att hitta en köpare
för objekten om de ansågs som stämplingsposter
för gagnvirke. De skulle ofta inte vårdas alls.
I objekt där drivningsförhållandena gör
drivning av gagnvirke olönsam kan det tack vare stöd
löna sig ekonomiskt att ta till vara energiveden. Men utskottet
understryker att med bättre drivnings- och transportteknik
ska det på sikt gå att minska stödet
för drivning av energived till den grad att det i framtiden
kan slopas helt.
Skogsflis drivs till stor del på slutavverkningshyggen
där drivningen av avverkningsrester samtidigt underlättar
föryngringen. På hyggen där det inte
finns avverkningsavfall utvecklas plantorna bättre och
med jämnare mellanrum jämfört med hyggen
med avverkningsavfall. Drivningen av avverkningsavfall och stubbar kan
ge upphov till mer sly och därmed högre röjningskostnader,
men nyttan av plantskog med full täthet är sannolikt
större än kostnadsökningen.
Utskottet poängterar att om andelen inhemsk förnybar
energi höjs mycket i proportion till den totala energiproduktionen
måste det olika slag av lösningar till för
att aktivt öka odlingen av biomassa speciellt för
energiproduktion. En möjlighet vid sidan av odling med
kort omloppstid för energiproduktion är att kombinera
odling av gagnvirke och energived. I den här modellen produceras
energived inte på bekostnad av gagnvirke utan parallellt.
Utgångspunkten är att fler träd lämnas
kvar i plantskogen. Det ger bättre biomassaavkastning och
en skälig volym energived vid första gallring.
Självsådda plantor kan utnyttjas i plantskogar
med god kostnadseffektivitet. Då är verksamhetens
ekonomiska lönsamhet inte beroende enbart av stöd
utan det lönar sig för skogsägaren att
inkludera energived i odlingskedjan redan med relativt moderata
rotpriser. Energivirke har redan nu fått ett marknadsbetingat
rotpris.
Utskottet inskärper att när riksdagen den
24 maj 2002 fattade sitt beslut (RSk 8/2002 rd—Ö 4/2001
rd) om en ny kärnkraftverksenhet förutsatte den
bl.a. åtgärder för att främja
användningen av biomassa och därmed för ökade
skogsförbättringsresurser för ett hållbart
skogsbruk och effektivare användning av energivirke.
Under de senaste åren har användningen av ved
i liten skala för uppvärmning ökat vid
sidan av användningen av skogsflis. Det har funnits ett visst
motstånd mot småskalig vedanvändning
i tätorter på grund av småpartikelutsläppen.
Men småpartikelutsläppen från pelletuppvärmning skiljer
sig inte särskilt mycket från utsläppen från
oljeeldning. I pelletform lämpar sig ved mycket bra för
eldning också i tätorter. Men hos oss används
pellets ganska lite för uppvärmning av byggnader. I
Finland kunde pellets ersätta betydande kvantiteter av
brännolja både vid uppvärmning av byggnader
och vid värmeproduktion (bl.a. i reservpannor).
Finland ligger som sagt över europeiskt genomsnitt
när det gäller att utnyttja förnybara energikällor
på grund av effektiv och tekniskt avancerad förbränning
av biomassa (bl.a. svartlut) vid kombinerad el- och värmeproduktion (CHP-anläggningar).
Skogsindustrin har satsat stort på produktion av bioenergi,
energieffektivitet och energisparande. För tillfället
producerar skogsindustrin över 80 procent av vår
bioenergi.
Enligt utskottets mening är det viktigt att strategierna
i den energi- och klimatpolitiska redogörelsen tryggar
skogsindustrins verksamhetsbetingelser i Finland. Därför
får handeln med utsläppsrätter inte försvåra
skogsindustrins råvaruförsörjning.
Det höga priset på utsläppsrätter
höjer energisektorns kapacitet att betala för
virke, vilket kan leda till att virke som duger som råvara
går till förbränning. Bearbetningen av
virke som duger som råvara till returprodukter sysselsätter
och ökar bnp många gånger mer än
förbränning. Utskottet noterar att också om
bearbetningen i redogörelsen anges som den primära
användningen för virke erbjuder den inga lösningar
på de problem som skiv- och pappersfabriker som utnyttjar
sågspån som råvara har redan nu med råvaruförsörjningen.
Utskottet uppmärksammar också på den
här punkten att trä- och pappersprodukter som
tillverkats av förnybara naturtillgångar binder
upp koldioxid. Vi kan ersätta användningen av
icke förnybara råvaror och samtidigt lagra koldioxid
i produkterna om vi använder mer trä- och pappersprodukter.
De kan dessutom användas som bioenergi efter återvinning
i slutet av livscykeln. Utskottet vill uppmuntra till ökad
användning av trä- och pappersprodukter också på grund
av klimateffekterna.
Torv
Utskottet lyfter fram våra stora torvtillgångar. Inemot
en tredjedel av vår landareal består av myrmark,
alltså omkring 9,2 miljoner hektar. Det finns 1,2 miljoner
hektar myrmark som kan utvinnas tekniskt och ekonomiskt, dvs. omkring 14
procent av myrarealen i hela landet. Enligt uppskattning kan 12
800 terawattimmar energi utvinnas tekniskt. Mängden räcker
till för Finlands hela energibehov under 35 år
och svarar mot omkring 40 procent av de nu kända oljetillgångarna
i Nordsjön. Torv lämpar sig som komplementbränsle
till skogsflis i stora anläggningar på grund av
både sina förbränningstekniska egenskaper
och sin goda tillgänglighet. I anläggningar behövs
torv vid sidan av bioenergi för fortsatt drift av pannorna.
I en utredning till utskottet anförs att torv är en
naturresurs som kunde användas för framställning
av alternativa drivmedel. Om Finland höjer sin självförsörjning
till 50 procent gör det slut på bara 2 procent
av vår myrareal under de första 50 åren.
Torv omvandlas till flytande bränsle enligt Fischer-Tropschmetoden.
Av redogörelsen framgår att situationen för torv
har försvårats med utsläppshandeln. Det
beror i långa stycken på att torvens kolinnehåll
och därmed också koldioxidutsläppskoefficient
har bestämts enbart utifrån utsläppen
från förbränning. Det gör utsläppskoefficienten
för torv större än t.ex. för
stenkol. Därmed har det lönat sig för
kraftverk och värmecentraler att ersätta torven
t.ex. med fossila importbränslen. Enligt redogörelsen
finns det ett omfattande vetenskapligt forskningsprogram som ska
bestämma utsläppsbalansen under hela livscykeln
och den ska förhoppningsvis belysa frågan bättre.
Livscykelanalyser för torv kan göras med varierande
produktionskedjor och premisser. Därför är
det viktigt att forskning och utveckling också befattar
sig med hur torvproduktionskedjan kan förbättras
i en gynnsam riktning med tanke på utsläppen av
växthusgaser. Forskningen bör ta fasta på växthuseffekten
i sådana energiproduktionskedjor där man på torvmark
först producerar torvenergi och därefter förnybar
bioenergi genom att odla virke för energianvändning
eller rörflen. Finland bör aktivt arbeta för att
den kunskap som torvforskningen kommer fram med ställs
till den internationella utvärderingens förfogande.
Det finns många aspekter som talar för användning
av torv för energiproduktion, som att torv är
inhemskt, den är till nytta för den regionala
ekonomin och sysselsättningen och bidrar till den nationella
försörjningstryggheten. När torv lagras
i strängar på myrarna utgör strängarna
samtidigt ett bra säkerhetsupplag. Vi har nu stenkol i
våra beredskapslager och de binder upp ett stort kapital.
Om vi luckrar upp stenkolslagren kan vi använda de medel
som frigörs till att förbättra betingelserna
för torv i energiproduktionen. Ekologiska hänsyn
talar också för torv framför stenkol.
Dessutom påpekar utskottet att torv är ett nödvändigt
blandbränsle vid sidan av ved i CHP-anläggningar.
Därför påskyndar utskottet åtgärder
för att förbättra torvens villkor i vår
energiproduktion. Utan särskilda åtgärder
minskar användningen av torv kraftigt inte minst i produktionen
av kondensel och torvkondenskraften ersätts med kondensel
som alstras med hjälp av importerad el och stenkol. Om användningen
av torv i kondenskraftsproduktionen minskar leder det bl.a. till
att Finland blir allt mer beroende av importerad energi. I en utredning
till utskottet bedöms att 3 000—4 000 arbetstillfällen
går förlorade om användningen av torv
minskar.