Motivering

Syftet med propositionen är att trygga sysselsättningen bland finskt sjöfolk och garantera att expertisen på området stannar kvar i Finland. Det är ytterst viktigt, inte bara för den finska sjöfarten utan också med tanke på försörjningsberedskapen i hela vårt land, att sjöfartskompetensen inte går förlorad. Därför gäller det att se till att sjöfartsutbildningen här hemma inte läggs ner och att sjöfarten fortfarande är ett attraktivt yrkesval för unga. Enligt vår åsikt drar lagförslagets tredje kapitel undan mattan för dessa rättmätiga ambitioner.

Undertecknarna till den avvikande meningen i arbetslivs- och jämställdhetsutskottets utlåtande påpekade helt befogat att propositionen inte enbart gäller näringspolitiska frågor. De ansåg att det inte ska ingå några arbetsrättsliga bestämmelser i stödlagstiftningen. Vi håller med undertecknarna om att det föreslagna tredje kapitlet underminerar de centrala elementen i arbetsmarknadens avtalsmekanism och spelregler. Enligt kapitlet skulle det vara tillåtet att komma överens om annat i fråga om anställningsvillkoren än vad som särskilt föreskrivs i den nationella lagstiftningen, dvs. sjömanslagen, sjöarbetstidslagen, semesterlagen för sjömän och lagen om samarbete inom företag. Det finns ingen som helst grund för ett sådant undantag. Det strider mot jämlikhetsprinciperna att undanta anställda ombord på finska fartyg från tvingande lagstiftning.

I vårt avtalssamhälle är alla parter jämlika. Mekanismen garanterar genuina avtal. Om en utländsk förening, vars representativitet man inte ens kan vara säker på, ges avtalsrätt, sätts arbetsmarknadsmekanismens kardinalprinciper på spel. Det kan i praktiken betyda användning av lågavlönad arbetskraft och legalisering av social dumpning. Fackföreningarna bör alltid ha en naturlig koppling antingen till den berörda branschen eller till yrkeskåren.

En annan sak som bör observeras är att de internationella fördragen (ILO, EU) inte garanterar arbetstagarna någonting, inte ens att minimivillkoren ska tillgodoses. Inga regler finns exempelvis för det allra viktigaste villkoret, lönen. Det finns ingen norm för lägsta lön som ger de anställda tryggade ekonomiska villkor, eftersom lönenormen i ILO:s rekommendation är bara en tiondedel av lönenivån i Norden. Medborgarskap torde inte vara en laglig grund av göra undantag från de s.k. normala anställningsvillkoren, knappast heller bostadsort.

Dessutom kan man med fog fråga sig hur länge det ligger i finska statens intresse att med statliga skattepengar stödja utländskt sjöfolk, om arbetsgivaren beslutar byta ut de finska sjömännen mot annan arbetskraft. Uttalande 2 i utskottsbetänkandet går i rätt riktning när det kräver aktivitet av regeringen i EU, men är inte garanti nog för finska sjömäns arbetstillfällen och lönenivå.

Som lagförslaget är formulerat utgör det inte en tillräcklig garant för yrkeskompetensen inom finsk sjöfart, för finska arbetsplatser eller för arbetstillfällen inom branschen så att branschen fortfarande skulle vara lockande.