Motivering
Allmänt
Redogörelsen är viktig och de föreslagna åtgärderna
går på det hela taget i rätt riktning
och är värda att satsa på.
För att medborgarnas vardag ska löpa smidigare
och företag och andra organisationer kunna fungera bättre är
det allt viktigare att informationssamhället och alla dess
delområden utvecklas. Med tanke på den närmaste
framtiden och Finlands konkurrenskraft bör vi som högsta
prioritet ha att utifrån ingående konsekvensanalyser
sätta upp mål för informationssamhället
och fokusera på betydelsefulla frågor och få dem
att utvecklas och utfalla på önskat sätt.
Regeringen stakar i redogörelsen ut de viktigaste målen
för de kommande åren och lägger fast åtgärder
för att nå dem. Enligt redogörelsen hjälper
satsningar på informationssamhället till att förbättra
dels produktiviteten inom såväl offentlig som
privat sektor, dels konkurrensförmågan i en allt
mer globaliserad värld.
Redogörelsen och informationssamhället tar båda
sikte på att alla ska ha tillgång till högklassiga
och förmånliga kommunikationstjänster. Utbudet
av digitala bastjänster till alla, oavsett var de befinner
sig, måste säkerställas. När
det gäller informationssamhället är de
främsta nyckelorden innehåll, tjänster,
kompetens och teknik. Det krävs adekvata satsningar på alla
dessa områden för att informationssamhället
ska få en jämlikhetsfrämjande effekt
för medborgarna. Tjänsterna ska läggas
upp även med hänsyn till användarnas
behov, tillgänglighet och flerspråkighet. Utskottet
instämmer med redogörelsen i att användningen
av informations- och kommunikationsteknik inte är ett självändamål
utan ett instrument för informationstillgång och
informationsbehandling men också för att upprätthålla
och öka välfärden.
Redogörelsen listar att stort antal utvecklingsåtgärder
inom den offentliga förvaltningen. Men en del av förslagen
skissas trots allt upp mycket generellt. Regeringen påpekar
att man medvetet låtit bli att lägga över
ansvaret för vissa enskilda åtgärder
på en specifik aktör. Utskottet konstaterar att
det oundvikligen kommer att bli svårare att genomföra
målen när ansvariga och exakta tidplaner saknas.
Redogörelsen lyfter ofta fram användaraspekten.
Till de viktiga målen hör att spara kostnader,
men också att e-tjänsterna ska vara lätta
att använda och upplevas som enkla trots ett eventuellt
komplicerat tekniskt utförande. Utskottet understryker
att man här och nu också bör ta hänsyn
till konsumentskyddsaspekten när tjänster av helt
nytt slag tas i bruk.
Redogörelsen utgår från att seniorernas
ställning som en aktiv del av befolkningen ska tryggas
och stärkas. Det är viktigt att avseende fästs vid
grupper med särskilda behov såsom funktionsnedsatta
och äldre, poängterar utskottet. De här
användargrupperna måste ägnas särskild uppmärksamhet
för att deras ställning och delaktighet inte ska
försämras utan tvärtom förbättras markant
tack vare informationssamhället och de nya tjänsterna.
De behöver framför allt tillgängliga
och användarvänliga tjänster.
Om informationssamhället styrs i rätt riktning
kan det starkt bidra till miljömålen. Enligt redogörelsen
ska den digitala miljön leda oss mot ekologiska och hållbara
val. Utskottet menar att man aktivt bör försöka
ta fram metoder att utnyttja den elektroniska kommunikationen och informationstekniken
för att förbättra energieffektiviteten
i olika branscher och minska de skadliga miljöeffekterna.
Exempelvis genom utvecklingssatsningar på smart trafik
kan vi få ner utsläppen från trafiken
betydligt.
Informationssamhället öppnar för
möjligheten till en större jämlikhet
såväl i samhället som geografiskt och
till en bättre konkurrenskraft och produktivitet. Redogörelsen
utgår från att Finland ska vara en föregångare
på en gemensam digital marknad och betonar det globala
perspektivet i planeringen av informationssamhället. Informationssamhällets
utveckling skapar nya möjligheter för finländska
företag på hemmamarknaden men också utomlands.
Många livsviktiga samhällsfunktioner är
redan nu beroende av fungerande data- och kommunikationssystem.
Det gäller att se till att informations- och kommunikationssystem
som är kritiska med avseende på samhällsfunktioner fungera,
och därför bör man särskilt
titta på lagstiftningen för normalförhållanden
och undersöka vilka ändringar som behövs
för att säkerställa att kommunikationsnätet
fungerar vid störningar av olika slag. Särskilt
viktigt är det att försäkra sig om att
elförsörjningen till kommunikationsnäten
fungerar.
Utskottet vill också peka på frekvenshanteringens
betydelse för utvecklingen i informationssamhället
och för att kommunikations- och medievärlden ska
kunna arbeta på gynnsamma villkor. Målet bör
vara att frekvenserna kan användas effektivt men samtidigt
tillräckligt smidigt när ny teknik och nya tjänster
gör insteg.
Finansieringen kommer att spela en avgörande roll för
att få fart på utvecklingen i informationssamhället.
Genom att fördela de nuvarande pengarna på lämpligare
sätt kan man få utvecklingen att framskrida. Men
om vi faktiskt vill att Finland ska hämta in försprånget
till de länder som kommit längst i utvecklingen
mot ett informationssamhälle behövs det mer pengar
för att snabba upp processen.
För att redogörelsens mål ska nås
behövs det mer resurser, en starkare och mer samlad styr- och
ledningsmodell och bl.a. ett intensivt samarbete mellan offentlig
förvaltning och näringsliv, påpekar utskottet.
Utvecklingsprojekten bör ledas centraliserat för
att aktörerna, som nu är mycket självständiga,
ska fås att marschera i önskad riktning. Företag,
individer men framför allt det allmänna måste
tydligt utfästa sig att åter placera Finland i
it-utvecklingens framkant.
Med beaktande av hur snabbt tekniken utvecklas är det
angeläget att målen ses över tillräckligt
ofta och målformuleringen och de anknytande åtgärderna ändras
snabbt om så behövs.
Innehåll och tjänster ges prioritet
Informationssamhället infrastruktur består
bl.a. av information, informationssystem, nät som sammanbinder
informationssystemen samt apparater och terminalutrustning för
utnyttjande av informationen. Utvecklingen i informationssamhället
har till övervägande del skett med tonvikten lagd
på teknik. Redan i många år har det talats
om informationens, tjänsternas och innehållets
betydelse, men trots det har satsningarna på många
sektorer fortfarande varit tekniskt inriktade. Men nu framhåller
regeringen att utvecklingen framöver bör utgå från
människornas och samhällets behov. Utskottet menar
att man hädanefter måste koncentrera sig mer på innehåll och
tjänster och satsa på en utveckling som tar fasta
på såväl innehåll som människors
behov.
Målet i redogörelsen är att de centrala
tjänsterna ska vara tillgängliga elektroniskt
före 2013. Utskottet menar att målet är
utmärkt men tidsschemat snävt och att det därför
behövs resurser för att målet faktiskt
ska nås. Dessutom behövs det vision och vilja.
Den offentliga förvaltningens tjänster kan vid
sidan av andra högklassiga och innehållsrika tjänster
bidra till att efterfrågan på snabb uppkoppling ökar.
Likaså behöver de kommersiella e-tjänsterna
och näthandeln gynnsamma förhållanden
för att utvecklas och fungera. Utskottet vill påpeka
att e-tjänster i framtiden också kan bli en viktig
exportvara, vilket kunde ha behandlats mer ingående i redogörelsen.
I redogörelsen uttrycker regeringen sin oro över
att handlingsramen för nationell produktion av medieinnehåll
blir allt snävare allteftersom det internationella medieutbudet ökar.
Kulturutskottet framhåller i sitt utlåtande (KuUU 22/2010
rd) att tyngdpunkten bör ligga på utvecklingen
av finskproducerat innehåll i kommunikationsbranschen.
Dessutom anser kulturutskottet att den allt mer digitala omvärlden
sätter press på att utveckla upphovsrättssystemet.
Kommunikationsutskottet menar att högklassiga och intressanta
innehåll är kännetecknande för
ett informationssamhälle och att man därför också måste
värna om rättigheterna för dem som skapar
medieinnehåll för att det producerade innehållen
ska hålla hög kvalitet. Upphovsrätten och
bekämpningen av piratism är viktiga frågor som
man bör försöka finna bra lösningar
för när omvärlden och tjänstekoncepten
förändras. Till de stora utmaningarna hör
att med invägande av upphovsrätten skapa en miljö med
flera plattformar och säkerställa förutsättningarna
för inhemsk produktion av medieinnehåll. Det är
inte bara produktionen av inhemskt medieinnehåll som behöver
utvecklas utan samma gäller medieinnehåll
för den internationella marknaden.
Det är viktigt att skapa gynnsamma förutsättningar
för inhemsk innehållsproduktion och försöka
finna nya finansieringsvägar. Utskottet håller
med kulturutskottet om att Rundradion spelar en mycket viktig roll
i produktionen av finländskt medieinnehåll. Bolagets
ekonomi bör säkras och därmed också dess
roll som finansiär för och producent av inhemskt
digitalt medieinnehåll. Den lösning som man stannar
för bör på ett rättvist sätt
stabilisera Rundradions ekonomi och garantera en adekvat finansiering
långt in i framtiden, framhåller kommunikationsutskottet.
Bredband i glesbygden
I juli 2010 var Finland först i världen med
att lagstifta om rätt för alla medborgare och
företag till bredbandsuppkoppling på minst 1 Mbit/s. Statsrådets
projekt för bredband i glesbygden har som mål
att så gott som alla permanenta bostäder samt
företagens och de offentliga organisationernas permanenta
verksamhetsställen vid utgången av 2015 ska ligga
högst två kilometer från ett nät
som möjliggör en hastighet på 100 Mbit/s.
Den hastigheten kan i dagsläget endast uppnås
med ett optiskt fibernät. Tekniken i de mobila kommunikationsnäten
tillåter ännu inte sådana hastigheter.
Utskottet understryker hur viktigt projektet för bredband
i glesbygden är och hur väl lämpade de
ambitiösa målen och deras målmedvetna genomförande är
för att främja uppkomsten av ett jämlikt
informationssamhälle. Men sakkunniga som utskottet hört
uppger att det just nu förefaller osannolikt att målen
uppnås inom utsatt tid. Många stora teleföretag
lär inte vara intresserade av att bygga nät i
glesbygden och små operatörer igen har inte nödvändigtvis
råd med det, eftersom kostnaderna varit högre än
beräknat.
Bredbandsprojektet förefaller grovt taget utfalla så att
tätbebyggda områden får de nödvändiga
snabba förbindelserna medan däremot operatörernas
intresse och efterfrågan på tjänster
varit lamare än beräknat i byar och mindre tätorter samt
ute i glesbygden. Problemet ligger ofta i att små operatörer
gärna ser att kommunen lämnar borgen men att en
del kommuner inte är villiga att göra det. Dessutom
kan det hända att EU-lagstiftningen inte medger en sådan
borgen. Ett annat problem är att det stora projektet splittrats upp
i hundratals relativt små projekt, vilket inte nödvändigtvis
alltid är det mest förmånliga i ekonomiskt
och operativt hänseende. Utskottet har i flera sammanhang
uttryckt sin oro för glesbebyggda och ekonomiskt svårt
ansatta kommuners möjligheter att stå för
sin andel av kostnaderna för bredbandsprojektet. Problemen
har lett till att många projekt försenats, och
det finns de som befarar att den planerade finansieringen för EU:s
landsbygdsprogram därmed inte kan utnyttjas fullt ut.
Sakkunniga som utskottet hört uppger att byggkostnaderna
för de ca 800 bredbandsprojekt som landskapsförbunden
föreslagit just nu bedöms uppgå till
400—500 miljoner euro. Kalkylen inbegriper inte kostnaderna
för de sista två kilometrarna som hushållen
och företagen själva ska stå för.
En del aktörer har kommit till avsevärt högre
summor i sina egna kalkyler. Också med tanke på optimeringen
av byggkostnaderna är det viktigt att teknikneutraliteten
beaktas såväl i lagstiftningen som i bredbandsprojekten.
Utskottet menar att det är ytterst viktig att bredbandsprojektet
framskrider, eftersom det bidrar till regional jämlikhet
och ett mer utvecklat informationssamhälle, men känner
samtidigt stor oro för kostnaderna för abonnentförbindelserna.
De kostnaderna läggs huvudsakligen på hushållen
och andra slutanvändare. För många hushåll
kan de bli för höga och då får
inte alla medborgare de facto tillgång på lika
villkor till de tjänster som erbjuds via bredband. Det
var orsaken till att utskottet i sitt betänkande KoUB 20/2009
rd om lagen om stöd för byggande av bredband
() föreslog att riksdagen godkänner
ett uttalande om att regeringen ska utreda vilka möjligheter
det finns till extra finansiering om abonnentförbindelserna
blir oskäligt dyra. Det har framhållits för
utskottet att hushållen kan utnyttja hushållsavdraget,
visserligen bara för arbeten i huset och på gården
kring huset. Rätten till hushållsavdrag utvidgades
genom en ändring av inkomstskattelagen ()
som trädde i kraft den 1 januari 2009 till att även
omfatta data- och informationstekniska installationer. Enligt information till
utskottet kan kostnaderna för de två sista kilometrarnas
abonnentförbindelse som fiberförbindelse bli mycket
höga i vissa fall, t.ex. om abonnentledningen är
lång. Men abonnenten kan ofta redan från första
början välja mellan fiberanslutning
eller en långsammare, men billigare trådlös
anslutning. Utskottet understryker att det måste gå att
få en abonnentanslutning till skäligt pris och
enligt samma principer i hela landet.
Regeringen har i redogörelsen tidigarelagt halvtidsutvärderingen
av bredbandsprojektet till 2011. Utskottet konstaterar att man i
det sammanhanget bör kunna bilda sig en tydlig uppfattning
om huruvida projektet behöver ses över, huruvida
det krävs mer pengar och hur en sådan extra finansiering
ska skötas. I bedömningen bör man inte
bara titta på om kostnaderna blir skäliga för
slutanvändarna utan också på vilka ekonomiska
möjligheter kommunerna har att delta i projektet och vilken
nya teknik som står till buds.
Halvtidsutvärderingen bör göras omsorgsfullt
och med särskild fokus lagd på den verkliga efterfrågan
på tjänster och eventuella behov av ändringar
till följd av en snabb teknisk utveckling. Exempelvis målen
gällande överföringshastighet bör
bedömas med avseende på behovet så att
hänsyn tas till användarnas genuina behov och
de krav tjänsterna ställer. Datakomprimeringstekniken
t.ex. lär ha utvecklats till den grad att den överföringshastighet
man tidigare räknat med eventuellt inte alltid behövs.
Utskottet understryker att bredbandsprojektet fortsatt ska styras
av principen om teknikneutralitet och hithörande flexibilitet även
när tekniken utvecklas. Det ska gå att efterfrågeanpassat
använda olika tekniker samt fasta eller trådlösa
nät på det lämpligaste och mest kostnadseffektiva
sättet och i förekommande fall genom att kombinera
dem.
Utskottet har också fått en rapport om nya snabba,
kostnadssparande metoder att bygga bredband med fiberoptik som kan
användas även vintertid. Med de nuvarande byggmetoderna uppgår
gräv- och beläggningskostnaderna ofta till mer än
50 procent av de sammantagna kostnaderna. Med de nya metoderna kan
fiberkabeln snabbt läggas ner i en smal fåra i
asfalten. För att få ner bredbandskostnaderna
bör man utreda fördelarna med de nya byggmetoderna
och vilka möjligheter det finns att utnyttja metoderna,
poängterar utskottet.
Som nästa steg vore det angeläget att grundligt
fundera på hur bredbandsbyggandet kunde samordnas och lämpligen
integreras i andra infrastruktursprojekt gällande bl.a.
vägar eller elnät för att uppnå besparingar.
Enligt uppgift finns goda exempel redan att tillgå.
Utskottet anser att den regionala jämlikheten och utvecklingen
i informationssamhället kräver att bredbandsprojektet
genomförs. Utskottet understryker att det spelar en avgörande
roll för de närmaste årens IT-samhällsutveckling
och regionala utveckling i Finland att bredbandsprogrammet blir
genomfört och att målen nås på lika
villkor överallt.
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner följande
ställningstagande med anledning av redogörelsen:
Riksdagen förutsätter att metoderna för
att genomföra projektet för bredband i glesbygden
och projektmålen bedöms på nytt i början
av nästa valperiod såsom det föreslås
i redogörelsen. I bedömningen ska avseende fästas
vid kostnadskalkylerna för såväl stamnät
som abonnentförbindelser, vilka preciserats efter anbudsförfarandena,
eventuella ändringsbehov till följd av teknikutvecklingen
samt den tilläggsfinansiering och de nya finansieringsmodeller
som i förekommande fall behövs för att
nå målen.
Systeminteroperabilitet
Den offentliga förvaltningens informationssystem har
under årens lopp i de flesta fall planerats och byggts
upp sektorsanpassat. Följden är att systemen överlappar
varandra och inte fungerar ihop. De nuvarande systemens interoperabilitet, t.o.m.
inom en sektor, uppfyller inte alltid dagens krav. Informationen
måste kunna röra sig mellan olika system och därför
behövs det insatser för att eliminera överlappningar
i den offentliga förvaltningens informationssystem och
register.
Utskottet menar att man måste satsa avsevärt mer
på systeminteroperabilitet inom den offentliga förvaltningen.
Detta är särskilt viktigt inom social- och hälsovården.
Det behövs en gemensam strategi för att uppnå interoperabilitet
och kostnadseffektivitet inom offentlig sektor.
Molnstrukturer kan ge besparingar även i fråga
om offentlig sektors system och tjänster, eftersom tjänsteproduktionen
blir billigare tack vare sammankopplade servrar, effektiv informationsöverföring
och geografisk spridning. Nu gäller det att undersöka
hur man kan skapa fungerande premisser för utveckling av
finländska molntjänster.
Målen och utgångspunkterna är mycket
ambitiösa i många av offentlig sektors utvecklingsprojekt
för informationssystem och tjänster, konstaterar
utskottet. Men ofta har det har tagit oskäligt lång
tid att genomföra projekten. Enligt framtidsutskottet är
en orsak till den här typen av problem att vi i Finland
har velat få en felfri och slutlig lösning på alltför
stora block på en gång. Kommunikationsutskottet
menar att resultaten ofta kan bli bättre om projekten startas
med mindre tyngd i bagaget och att regeringen gärna kunde
ha presenterat mer ingående fördelarna och aspekterna
med ett snabbt projektgenomförande.
Fri tillgång till offentlig information
Enligt redogörelsen ska informationslagren vara fria
och lättillgängliga för alla. Fri tillgång
till offentlig information innebär att medborgarna, andra
myndigheter, bearbetare av rådata eller tjänstetillhandahållare
som utnyttjar dessa data ges tillgång, eventuellt avgiftsfritt,
till offentlig information som offentlig sektor producerar i sin verksamhet.
Offentlig sektor producerar enorma mängder information
av olika slag som även lämpar sig för
många andra ändamål. Finland har en lång
tradition av att föra stora, tillförlitliga register
och producera data. Utskottet understryker att dessa offentliga
uppgifter måste nyttiggöras.
Fri tillgång till information som offentlig sektor
producerar öppnar för möjligheten att
förädla informationen och ge den nya former eller sammansättningar
och för att ta fram kommersiella tjänster, vilket
i sin tur öppnar för nya innovationer och entreprenörskap.
Utskottet anser att alla absolut måste få tillgång
till offentlig information på lika villkor och att man
därför måste satsa stort på det
framöver. För att avgiftsfriheten ska bli verklighet
bör det undersökas om de ämbetsverk som
i dagsläget uttryckligen har till uppgift att sälja
information kunde fungera under andra premisser i framtiden.
Framtidsutskottet menar att den ömsesidiga dialogen
mellan offentliga informationslager bör öppnas
upp för hela samhället och lyftas fram som ett
mål för IT-samhällsstrategin på kort
sikt. Hindren för att utnyttja myndigheternas databaser
fullt ut måste avvecklas. Som exempel kan nämnas
avgiftsbelagd offentlig information för att finansiera
den insamlande partens verksamhet, bristen på information
om att databaser finns till och var de befinner sig, avsaknaden
av öppna gränssnitt, ovissheten om upphovsrätten
till information och myndigheternas alltför djupgående
administrativa och operativa gränser.
Kommunikationsutskottet instämmer i framtidsutskottets
syn och konstaterar att nuvarande rutiner och bestämmelser
måste ses över för att offentliga informationslager
ska kunna öppnas upp och den offentliga informationen i
största möjliga utsträckning kunna utnyttjas
för att generera nytta för samhället.
Utbildningens betydelse
Kunnandet är grunden för vår internationella konkurrenskraft,
påpekas det i redogörelsen. Målet är
att alla ska ha möjlighet och förmåga
att använda digitala tjänster. Det behövs
nya färdigheter och kunskaper i informationssamhället, vilket
gör utbildningen och satsningarna på den angelägna.
Kulturutskottet påpekar i sitt utlåtande att en
av de största riskerna för jämlikheten är att
medborgarna antingen har eller inte har digital kompetens, och det
kan leda till en ny typ av utanförskap. Vidare framhåller
kulturutskottet att det fortfarande finns stora skillnader mellan olika
skolor när det gäller att nyttiggöra
informations- och kommunikationsteknik i undervisningen och som
stöd för studierna.
Kommunikationsutskottet instämmer i det sagda och understryker
med kraft vikten av jämlikhet i utbildningen. Alla finländare
bör ha samma möjligheter att under utbildningens
lopp tillägna sig medborgerlig kompetens och de arbetslivsfärdigheter
som behövs i informationssamhället. Det gäller
alltså att satsa på undervisning som ger färdigheter
för informationssamhället på alla utbildningsnivåer
och se till att alla har tillgång till de förbindelser
och den adekvata utrustning som behövs för utbildningen.
Redogörelsen nämner också digitala studiematerial
som bör utökas och utvecklas.
Redogörelsen lägger stor vikt vid att skolorna ska
bli bättre på informationsteknik och vid grund-
och fortbildningen av lärare. Det behövs redskap,
konstaterar utskottet, men det är också viktigt
att lärarna och utbildarna har tillräckliga färdigheter
och kompetens för en högkvalitativ undervisning.
Utbildningen inom området information och kommunikation
bör utökas vid läroanstalterna. Enligt
kulturutskottet räcker it-undervisning ändå inte
i sig till för att eleverna ska kunna klara sig i arbetslivet,
utan informationsteknik måste användas inom all
undervisning och inlärning. Kommunikationsutskottet understryker
att om utbildningsresurserna inte utökas och utbildningen
inte genererar färdigheter går det inte heller
att få ut maximal nytta av investeringarna i infrastruktur
och tjänster.
Informationssäkerhetslag för informationssamhället
Utskottet påpekar att informationssamhällets rättsliga
dimension behöver undersökas och lagstiftningen
ses över. Lagstiftningen om informationssamhället är överlag
mycket splittrad i dag och därför svår
för aktörerna att få ett grepp om.
Med informationssäkerhet avses bevarande av konfidentialitet,
riktighet och tillgänglighet hos information. Informationssäkerhet
kan innebära tekniska åtgärder, administrativa åtgärder, procedurer
typ skyldighet för aktörerna att göra anmälan,
myndighetstillsyn eller t.o.m. anvisningar till personer som hanterar
information. Informationssäkerheten blir obönhörliga
allt viktigare ju mer informationssamhället utvecklas och
vi måste värna den också med hänsyn
till många basala samhällsfunktioner och medborgarnas
grundläggande fri- och rättigheter.
Informationssäkerhetsregler finns inströdda på ett
otal ställen i vår lagstiftning. Bestämmelser
om informationssäkerhet i vid bemärkelse ingår
bl.a. i lagen om dataskydd vid elektronisk kommunikation (),
personuppgiftslagen (), lagen
om offentlighet i myndigheternas verksamhet (),
lagen om integritetsskydd i arbetslivet ()
och i en lång rad andra lagar. Den splittrade lagstiftningen
gör det märkbart svårt att realisera
informationsskyddet och vållar aktörerna huvudbry
när det gäller att ta reda på vilka bestämmelser
som är tillämpliga på just dem och i
vilken situation.
För att uppnå en bättre informationssäkerhet bör
man kartlägga de gällande bestämmelserna och
undersöka om det går att lagstifta om informationssäkerhet
tydligare och enhetligare för både offentlig och
privat sektor. Informationssäkerheten kunde förbättras
avsevärt hos oss genom tydlig lagstiftning och rättsäkerhet.
Samtidigt kunde man titta på den nuvarande lagstiftningens
räckvidd, hur kompatibla lagarna är, huruvida
begreppen är homogena, om överlappningar förekommer,
hur olika lagar förhåller sig till varandra och
om det eventuellt behövs helt ny lagstiftning. Produktionen
av digitala tjänster har på senaste tid allt mer
gått mot molntjänster, men med dem kan det också uppstå nya
problem bl.a. när det gäller datasekretess och
informationssäkerhet. Det här är något
som bör beaktas också i lagstiftningen. Annat
som man i det sammanhanget kunde titta på är om
skyddsbehovet eventuellt ändrats till följd av
de rättigheter människor fått i informationssamhället
och t.ex. de allt vanligare sociala medietjänsterna och
om det behövs lagstiftning mot identitetsstölder.
Den information och de innovationer som informationssamhället är
uppbyggt kring kräver behörigt skydd. Skydd behövs
också för mer traditionell behandling av data,
elektronisk kommunikation och informationsutnyttjande digitala tjänster.
Utskottet ser som ett viktigt mål för de närmaste åren
att det stiftas en heltäckande, sammanhållen informationssäkerhetslag
för informationssamhället. En sådan är
nödvändig för att informationssamhället
ska utvecklas tryggt och tjänsteinriktat. I den nya lagen
kunde man samla alla de viktigaste bestämmelserna om informationsskydd
för elektronisk kommunikation och informations- och kommunikationsnät, om
integritetsskydd och om dataskydd. Utskottet understryker att förvaltningsgränserna
inte får vara något hinder för detta
för alla viktigt mål.
Omorganisering av förvaltningen i informationssamhället
Informationssamhällspolitiken överskrider
förvaltningssektorsgränserna. I redogörelsen
påpekas det att samordningen av informationssamhället
inte gett tillfredsställande resultat, eftersom den verkställande
makten saknats. Också under sakkunnigutfrågningen
framhölls det att en samordning av informationssamhället
inte genererar fullgoda resultat om den verkställande makten
saknas och att resurserna för att driva på informationssamhällsprojekt
varit knappt tilltagna. För att vi ska nå de föreslagna
målen måste de olika sektorerna, oavsett roll
och uppgifter, kunna betrakta frågorna som gemensamma,
sägs det i redogörelsen.
Utskottet konstaterar att arbetet på att utveckla informationssamhället
hittills huvudsakligen skett inom olika sektorer utifrån
sektorsanpassade beslut och projekt. På senare år
har man försökt förbättra samarbetet
och samordningen mellan olika sektorer, men särskilt som
resultatstyrningen är förlagd på annat
håll låter resultatet vänta på sig.
De facto har Finland under de senaste åren fått
se sig slagen av många andra länder i en internationell
jämförelse.
Framtidsutskottet påpekar att den splittrade it-samhällspolitiken
bör ses mot bakgrund av att beslutsfattandet har spritts över
olika förvaltningsområden. Utskottet anser att
styrningen av it-samhällspolitiken bör göras
tydligare men att det också behövs en diskussion
om vilken roll och ställning informationssamhällspolitiken
ska ha inom statsrådet.
I punkt 383 i redogörelsen står det att vi
ska ge alla sektorer inom förvaltningen resultatansvar
för att genomföra de digitala strategierna för
sina respektive förvaltningsområden och leda in
dem under direkt styrning i fråga om den högsta
beslutsnivån inom förvaltningen och politiken.
Kommunikationsutskottet tycker att åtgärdsinnehållet
inte öppnar sig och hade gärna genomgående
sett en större konkretion i fråga om måluppfyllelsen.
Utskottet ser det som angeläget att man fördomsfritt
diskuterar vem som ska bära ansvaret för utvecklingen
av informationssamhället.
Informationssamhället kan utvecklas snabbare och redogörelsens
mål uppnås bara om de anknytande uppgifterna och
befogenheterna koncentreras till en och samma plats. Som strukturerna
ser ut i dag kommer målen i redogörelsen sannolikt
inte att nås fullt ut. En snabbare utveckling kräver
att vi har en instans som kan fatta beslut om frågor som
gäller informationssamhället över nuvarande
sektorsgränser. Med tanke på utvecklingen hittills
bör resultatstyrningen integreras i denna samlade uppgift
så att beslut om finansieringen utgör en del av
uppgiften.
Utskottet poängterar att uppgifterna måste omorganiseras
radikalt för att utvecklingen ska ske i snabbare takt.
Detta är av största vikt för både
privat och offentlig sektor. Utskottet menar att utvecklingen kommer
att bromsas upp ytterligare om man inte på statsrådsnivå gör
en total översyn av förvaltningsstrukturen för
informationssamhällets del.
Utskottet föreslår att riksdagen godkänner följande
ställningstagande med anledning av redogörelsen:
Riksdagen förutsätter att de befogenheter och
resursbeslut avseende utveckling av informationssamhället
som hittills följt förvaltningsgränserna
koncentreras till en instans vid statsrådet.