Allmän motivering

Allmänt

Sammanfattningsvis anser utskottet att propositionen är behövlig och angelägen. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Posttjänsterna hör till den viktiga basservicen i samhället. De måste finnas tillgängliga på lika villkor för att samhället ska fungera och medborgarnas rättigheter med anknytning till kommunikation ska bli tillgodosedda. Heltäckande och högkvalitativa grundläggande posttjänster bör vara åtkomliga enligt jämlika principer för alla invånare och företag i hela landet.

Genom propositionen ska den gällande lagen om posttjänster ) ersättas med en ny postlag som nationellt genomför EU:s tredje s.k. postdirektiv (2008/6/EG). Dessutom föreslår regeringen att riksdagen godkänner de senaste ändringarna i världspostkonventionen. De viktigaste syftena med propositionen är bl.a. att säkerställa tillgången på grundläggande posttjänster, bemöta ändringar i omvärlden, göra det lätttare att bedriva verksamhet inom sektorn och komma in på marknaden och att skapa förutsättningar för konkurrens.

Postsektorn genomgår för närvarande stora omställningar. Den viktigaste faktorn som leder till förändringar i omvärldsvillkoren är att kommunikationen i allt högre grad sker elektroniskt, vilket oundvikligen så småningom leder till att mängden brevförsändelser minskar. Framför allt den elektroniska konsumentfaktureringen kommer att minska brevutdelningen ytterligare. Den sjunkande volymen i tidningsutdelningen medför också utmaningar för postverksamheten. Däremot kan den ökade handeln på nätet komma att öka behovet av paketutdelning. En viktig faktor är också uppkomsten av och ökningen i konkurrensen inom sektorn. Sakkunniga har uttryckt sin oro över att om konkurrensen uteslutande ökar på affärsekonomiskt lönsamma områden och inom lönsamma produktkategorier, kan det bland annat via priskonkurrensen försvåra möjligheterna för företag som är skyldiga att tillhandahålla samhällsomfattande tjänster att ha hand om olönsamma utdelningsrutter och kontor i glesbygden. Å andra sidan har det framhållits att den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster har stora konkurrensfördelar jämfört med nykomlingar i branschen, så de krav som konkurrensläget ställer på utbudet av samhällsomfattande tjänster kanske inte blir så hårda som väntat i vissa sammanhang.

Många av dem som har yttrat sig har påpekat att utdelning fem dagar i veckan enligt propositionen ingår som en väsentlig del av ett bra och fungerande postsystem. Utskottet instämmer och framhåller att det är mycket viktigt att postlagen och tolkningen av den säkerställer en fortsatt utdelning fem dagar i veckan åtminstone på samma sätt som nu. En del sakkunnigutlåtanden uppger att propositionen utökar undantagen från utdelningen fem dagar i veckan. Utifrån en utredning noterar utskottet att regleringen i det här avseendet förblir densamma som tidigare och att möjligheten till undantag fortfarande kommer att vara ganska begränsad.

Utskottet anser att den föreslagna postlagen är ytterst angelägen och att det är ett utomordentligt viktigt mål att garantera posttjänster på lika, skäliga, öppna och icke-diskriminerande villkor. Men det direktiv som ska genomföras och som är bindande för Finland verkar inte fullt ut på behörigt sätt beakta särdragen i omvärlden för de finländska posttjänsterna. I jämförelse med många andra EU-länder är Finland ett tämligen glest bebott land med långa avstånd. Bosättningen är koncentrerad till de södra delarna av landet. De stora glest bebyggda områdena inbegriper också insjö- och skärgårdsområden där utdelningskostnaderna självfallet är höga.

Utskottet har ur många synvinklar sett på det så kallade nationella spelrum som direktivet tilllåter och kommit fram till att propositionen huvudsakligen har använt det nationella spelrum som finns. Därför är det mycket påkallat att i tilllämpningen och tolkningen av den lag som nu stiftas väga in våra särskilda omständigheter så att högkvalitativa posttjänster kan garanteras i hela landet, också i glesbygden och skärgården. Det betyder att de myndigheter som tillämpar och tolkar lagen måste ha en rationell tolkning som fullföljer syftet med lagen.

Utskottet anser att de koncessionsvillkor för postföretag som postlagen medger är en viktig mekanism som gör att verksamheten på marknaden i förekommande fall kan styras enligt målen. Det är viktigt att koncessionerna förenas med villkor som behövs på grund av omständigheterna och de särskilda behoven i landet så att allt spelrum som direktivet tillåter kommer till nytta. På så sätt kan vi också påverka innehållet i framtida EU-riktlinjer för koncessionsvillkor.

Innehållet i och kvalitetsstandarderna för samhällsomfattande tjänster

Omfattningen av de samhällsomfattande tjänsterna anges utförligare i 15 § i lagförslaget än i den gällande lagen. Hit hör brevförsändelser som väger högst 2 kg och som betalas på sedvanliga sätt för kontantbetalning. Bland paketen medräknas paket som väger under 10 kg, betalas på sedvanliga sätt för kontantbetalning, lämnas in på ett verksamhetsställe och avhämtas på ett verksamhetsställe. Dessutom ingår postförsändelser som väger högst 20 kg och som kommer till landet. Praktiskt taget kommer de samhällsomfattande tjänsterna framför allt att omfatta brev- och pakettjänster som anlitas av konsumenter och företagsanvändare som är jämförbara med konsumenter i fråga om behovet av posttjänster. Däremot utesluts försändelser som kunderna faktureras för enligt separata avtal, alltså till exempel en stor del av de posttjänster som anlitas av företag.

I 15 § preciseras vad som uttryckligen är den minimiprodukt som den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster ska erbjuda. Ett sådant enhetsprissatt standardbrev ska enligt propositionen vara en brevprodukt som ska vara framme den andra vardagen från det att den sänts. Enligt den föreslagna 19 § ska sådana brev delas ut så att minst 95 procent av försändelserna är framme senast den andra vardagen efter inlämningsdagen och minst 98 procent senast den tredje vardagen.

Propositionen möjliggör att produktionsprocessen för posttjänsterna i princip kan byggas upp utifrån en brevprodukt som förmedlas långsammare än i dag. Enligt utredning har behovet av leveranser över en natt minskat bland annat på grund av den ökade elektroniska kommunikationen. Exempelvis väljer en betydande del av företagskunderna ofta redan nu en långsammare leverans för sina brevförsändelser, eftersom det är billigare. Ändringen förbättrar möjligheterna till bland annat sammanslagning av den tidiga tidningsutdelningen och dagsutdelningen av brevpost om man så vill, men det kräver inte att dagens praxis ändras. Sakkunniga har dock pekat på vissa bekymmer med anknytning till en sammanslagning, bland annat ökat nattarbete och problem med tillgång på arbetskraft.

I ett brev till kommunikationsutskottet den 11 november 2010 uppger kommunikationsminister Lindén att regeringen har behandlat en ändring i den föreliggande propositionen på den punkten att en kvalitetsstandard införs för leveranstiden för brev som ska befordras över en natt. Ändringen kunde genomföras genom att 19 § 1 mom. i lagförslaget kompletteras med följande passus: "Inrikes brevförsändelser som ingår i de samhällsomfattande tjänsterna och som har lämnats in för förmedling av den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster och för utdelning den vardag som följer på inlämningsdagen och för vilka gällande avgift har betalats ska delas ut så att minst 80 procent av försändelserna är framme senast den vardag som följer på inlämningsdagen."

I en utredning till utskottet framhåller kommunikationsministeriet att kompletteringen dessutom kräver att 15 § om samhällsomfattande tjänster preciseras så att den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster alltid ska tillhandahålla en brevprodukt som är framme den andra vardagen efter avsändningsdagen. Om tillhandahållaren utöver detta vill erbjuda en snabbare brevprodukt som är framme nästa vardag, tillämpas kvalitetsstandarden enligt 19 §. Utifrån en utredning anser utskottet att ändringsförslagen är motiverade och föreslår att 15 och 19 § ändras så som ministeriet föreslagit utskottet.

Koncessionsvillkor och bättre möjligheter att starta verksamhet i postbranschen

Postdirektivet gör det möjligt att fortsätta med koncessionsförfarandet och ställa mindre omfattande koncessionsvillkor på andra företag än det företag som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster. Propositionen utgår från att andra företag än det som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster tilldelas skyldigheter inom ramarna för direktivet. Enligt utredning arbetar Belgien möjligen för närvarande på bestämmelser som föreskriver att andra postföretag än det som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster är skyldiga att dela ut post två gånger i veckan. Enligt samma utredning ska postföretagen stegvis bredda sitt verksamhetsområde så att det täcker in 80 procent av landet. Däremot kommer till exempel Sverige enligt utredning inte att ställa några särskilda kvalitets- eller tillgångskrav på postföretag med undantag av det företag som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster.

Utskottet noterar att koncessionsvillkoren är en viktig mekanism för att påverka verksamheten på marknaden och säkra utbudet på samhällsomfattande tjänster enligt syftet med postlagen. Vi bör dra nytta av koncessionsvillkor på det sätt som våra särskilda nationella förhållanden kräver så att syftena med postlagen säkert fullföljs.

Koncessionerna ska beviljas av kommunikationsministeriet. Utskottet anser att beslutet om koncessioner väger tungt i samhället och får omfattande effekter inom de olika förvaltningssektorerna. Därför föreslår utskottet att lagförslaget ändras så att koncessionerna beviljas av statsrådet.

Syftet med den nya lagen är förutom att säkerställa de samhällsomfattande tjänsterna också att allmänt främja postbranschens och posttjänsternas utveckling, står det i propositionen. Flera förslag går ut på att sänka tröskeln för dem som vill starta verksamhet inom sektorn. Det rör sig bl.a. om postföretagens tillgång till olika delar av postinfrastrukturen. Enligt 37 § ska det postföretag som förvaltar postnummersystemet hålla uppgifterna i systemet offentligt framlagda och dessutom lämna ut dem till andra postföretag. Föreslagna 38 § föreskriver att det postföretag som förvaltar ett adressregister på begäran av ett annat postföretag ska lämna ut adressaters namn- och adressuppgifter och uppgifter om uppdrag som gäller ändringar i utdelningen, om det andra postföretaget behöver dem för att köpa sin postverksamhet. Föreslagna 39 § föreskriver om postföretagets tillträde till postlådor och liknande som ett annat postföretag innehar.

En del av dem som yttrat sig har ansett att bestämmelserna som syftar till att öppna upp för konkurrens inte räcker till för att det verkligen ska uppstå konkurrens på postmarknaden. Vissa sakkunniga har också tagit upp att de krav som bland annat ställs via koncessionsvillkor gör läget osäkert för nykomlingar i branschen.

Ett hinder för inträde på marknaden kan bli att nya aktörer inte nödvändigtvis kommer in i låsta trapphus i flervåningshus. Ett förslag har varit att fastighetsägaren ska bli skyldig att lämna ut en nyckel eller dörrkod till postföretaget. Visserligen har det vid utfrågningen av sakkunniga kommit fram att bostadsaktiebolag och liknande fortfarande bör ha rätt att besluta vem som har rätt att komma in och dela ut post i fastighetens lokaler och låsta trapphus. Utskottet anser att lösningen i propositionen är motiverad, att varje postföretag för sina egna behov ska begära dörrkoder och nycklar till exempel av fastighetsägarna enligt separat överenskommelse.

Det är ännu mycket svårt att förutse alla konsekvenser som en öppen konkurrens på postmarknaden och en eventuellt ökad konkurrens kommer att få, noterar utskottet. Den ökade konkurrensen får inte leda till sämre tjänster i glesbygden. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner följande ställningstagande:

Riksdagen förutsätter att utvecklingen på postmarknaden och kvaliteten och tillgången på posttjänster noga följs upp och att åtgärder genast vidtas om det behövs för att säkerställa utbudet av högkvalitativa posttjänster i hela landet. Vid uppföljningen bör effekterna på utdelningspriserna i glesbygden särskilt utvärderas. Kommunikationsutskottet bör senast den 31 maj 2013 få en utredning om uppföljningen och de åtgärder som vidtagits.

Den föreslagna lagen föreskriver om nya uppgifter för Kommunikationsverket. Utskottet framhåller att det är mycket viktigt för konsekvensbevakningen och måluppfyllelsen att verket tillförsäkras de resurser det behöver.

Effekter på tidningsutdelningen

Enligt 1 § ska lagen tillämpas på tillhandahållande av samhällsomfattande posttjänster och andra posttjänster.

Vissa sakkunniga lyfter i sina utlåtanden fram betydelsen av den postverksamhet som regleras i postlagen för tidningsutdelningen. Lagen ska inte innehålla bestämmelser om tidningsutdelning. En del experter har föreslagit att postlagen bör se till att dagstidningar och andra tidningar delas ut fem dagar i veckan med skäliga kostnader i glesbygden och att också tidtabellerna för utdelningen bör regleras. Kostnaderna för tidningsutdelning väntas stiga till följd av bland annat de sjunkande volymerna, den allmänna kostnadshöjningen och konkurrensen till följd av den nya postlagen.

Utskottet anser att en fungerande, kostnadseffektiv och högkvalitativ tidningsutdelning är viktig för att invånarna ska ha möjlighet till information på lika villkor. Utskottet oroar sig särskilt över framtiden för utdelningen av lokaltidningar och landsortstidningar om kostnaderna stiger betydligt framöver. Men att tillämpningsområdet för postlagen är avgränsat så att det inte gäller tidningsutdelning motsvarar rättsläget i dag. Tidningsutdelningen hör nära samman med postutdelningen, eftersom den till en del genomförs inom samma serviceproduktion som posttjänsterna. Postlagen har därmed en tydlig indirekt effekt på tidningsutdelningen, men enligt utredning har detta vägts in så gott det går i beredningen av propositionen. Utskottet anser att postlagens räckvidd med fog bör förbli densamma som hittills men att framtiden för lokaltidningar och landsortstidningar bör säkerställas på andra sätt framöver.

Verksamhetsställen för samhällsomfattande tjänster

Enligt 16 § i lagförslaget ska den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster ha verksamhetsställen där produkter och tjänster som ingår i de samhällsomfattande tjänsterna tillhandahålls. Verksamhetsställena ska placeras så att användarna kan uträtta ärenden vid ett verksamhetsställe som ligger på ett rimligt avstånd från den permanenta bostaden. Verksamhetsställenas placering ska inte längre vara kopplad till en kommun. När det bestäms vad som är rimligt avstånd ska avseende fästas vid områdets befolkningstäthet och areal, de behov att uträtta ärenden som framkommer på området, placeringen av tjänster i allmänhet och andra lokala förhållanden samt utvecklingen av nya former av posttjänster.

Bestämmelsen möjliggör också mobila verksamhetsställen så länge förfarandet inte riskerar de samhällsomfattande tjänsterna. I många utlåtanden har sakkunniga framhållit att lagändringen inte får leda till gallringar i nätet av verksamhetsställen eller en sämre servicestandard. Många som yttrat sig har också föreslagit att begreppet rimligt avstånd preciseras i lagen.

Enligt utredning ska det rimliga avståndet bedömas så att det ställs i proportion till bostadsområdet och serviceområdet. I glesbygden är avstånden till alla tjänster längre än i tätorter, så det rimliga avståndet är där olika långt än till exempel i huvudstadsregionen. Eftersom kunderna har olika lång väg till service och förhållandena varierar betydligt i olika delar av landet, går det inte att skriva in något schablonmässigt antal kilometer i lagen. Därför är det också motiverat att närmare bestämmelser om reglerna för att organisera nätet av verksamhetsställen kan utfärdas genom förordning av statsrådet enligt 16 § 4 mom.

Utskottet anser ändå att regeringens förslag om ett skäligt avstånd mellan verksamhetsställena inte nödvändigtvis kommer att garantera standarden på tjänsterna på alla håll i landet. Därför föreslår utskottet att kravet på skäliga avstånd kompletteras med en skrivning om att den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster ska ha minst ett verksamhetsställe som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster i varje kommun.

I sina yttranden har vissa sakkunniga föreslagit att lagen ska föreskriva om grunderna för ersättningar till postombud, eftersom ersättningarna i många fall inte täcker kostnaderna. Det är ofta naturligt att kunna uträtta postärenden i anknytning till andra vanliga dagliga ärenden. Det är viktigt att det här serviceutbudet bevaras, menar utskottet. Den gällande lagen om posttjänster har inga bestämmelser om hur postombuden rent praktiskt ska organisera sin verksamhet. Men en sådan reglering på lagnivå kan fortfarande inte anses vara lämplig, eftersom postombudens verksamhet och ersättningar bygger på ett avtal mellan postföretaget och verksamhetsutövaren. Utskottet vill framhålla vikten av skäliga villkor för alla parter när postombudens verksamhet organiseras.

Den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster ska enligt 16 § 1 mom. med till buds stående medel sörja för att verksamhetsställena är tillgängliga för dem som vill uträtta ärenden. Tillgängligheten är synnerligen viktig för specialgrupper såsom synskadade och rörelsehindrade. Principen är att den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster själv ska ordna med lokaler som är tillgänglighetsanpassade för kunderna. Däremot är postombudens lokaler inte på samma sätt i tillhandahållarens besittning. Den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster ska dock i den utsträckning det är möjligt beakta tillgängligheten också då avtal om ombudsposter ingås, står det i detaljmotiven till den föreslagna paragrafen. Utskottet ställer sig bakom förslaget om tillgänglighetsanpassade verksamhetsställen, särskilt med tanke på funktionshindrade och rörelsehindrade. Men det behövs tillräckligt lång tid för att omsätta tillgängligheten i praktiken. Därför föreslår utskottet en sex månaders övergångstid för tillämpningen av skyldigheten.

Skäliga priser på de samhällsomfattande tjänsterna

Principerna för prissättning av samhällsomfattande tjänster föreskrivs i 26 §. Syftet är att alla ska få grundläggande tjänster till rimligt pris. Lagen garanterar också att standardbrev har samma pris i hela landet. Kommunikationsverket övervakar att skyldigheterna i fråga om priser fullgörs.

Vissa sakkunniga har påpekat att propositionen inte till alla delar preciserar principerna för kostnaderna. Enligt utredning har åsikterna redan länge gått i sär om priserna på samhällsomfattande tjänster enligt den gällande lagen. Vissa prissättningsbeslut som Kommunikationsverket fattat har också behandlats i domstolar till följd av överklagande.

Utskottet anser att de föreslagna bestämmelserna om priserna på samhällsomfattande tjänster är tillräckligt exakta och heltäckande. Det är mycket viktigt att i tvisterna om priserna snarast möjligt få ett slutgiltigt beslut som alla parter kan nöja sig med.

Finansieringen av de samhällsomfattande tjänsterna

Propositionen utgår från att de samhällsomfattande tjänsterna tillhandahålls på marknadsmässiga villkor och finansieras med inkomster. Men 33 § föreskriver ändå om att den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster har rätt till ersättning för nettokostnader som utgör en orimlig ekonomisk belastning. Dessutom ska andra postföretag betala en del av kostnaderna. Principen är att den som tillhandahåller samhällsomfattande tjänster inte får ersättning för alla kostnader, utan bara för den del som utgör en orimlig ekonomisk belastning för tillhandahållaren.

Vid bedömningen av om belastningen är orimlig ska företagets storlek, företagsverksamhetens natur samt omsättningen av företagets postverksamhet och annan verksamhet som nära anknyter till den beaktas. Dessutom ska andra omständigheter beaktas som är jämförbara med dem som nämnts ovan.

För att kostnaderna ska ersättas måste det uppstå nettokostnader enligt direktivet. De andra postföretagen ska då betala en del av nettokostnaderna som ska ersättas på ett sätt som särskilt föreskrivs genom lag. Det betyder enligt utredning att de som bedriver postverksamhet påförs en särskild skatt eller avgift. Utskottet anser att en eventuell skatt ska föreskrivas i en särskild skattelag som bland annat ska innehålla bestämmelser om grunderna för skattskyldigheten och skattens storlek och om de skattskyldigas rättsskydd så som grundlagen kräver. Betalningsskyldigheten ska bestämmas på ett öppet och icke-diskriminerande sätt. Dessutom ska EU-bestämmelserna om statligt stöd vägas in. Förslaget föreskriver om en viktig finansiell mekanism och ett förfarande för att i sista hand garantera utbudet av samhällsomfattande tjänster. Utskottet föreslår vissa preciseringar i 33 § om kostnadsersättning.

Utskottet framhåller betydelsen av den arbetsgrupp som kommunikationsministeriet har tillsatt för att fundera på finansieringen av samhällsomfattande tjänster och noterar att dess arbete om möjligt bör påskyndas så att bl.a. förutsebarheten förbättras. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner följande uttalande:

Riksdagen förutsätter att finansieringen av samhällsomfattande tjänster bör säkerställas om tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster förorsakar nettokostnader som blir en oskälig ekonomisk belastning för tillhandahållaren. Kommunikationsutskottet bör senast den 1 september 2012 få en utredning om de åtgärder som vidtagits för att säkerställa finansieringen.

Posttjänsterna i skärgården

Postgången är särskilt viktig i glesbygden men också i yttre skärgården. Det beror bland annat på att det i yttre skärgården ofta inte finns andra kommersiella alternativ för postutdelning. Dessutom finns det inte nödvändigtvis snabba nätuppkopplingar att få överallt, så det gör att användningen av elektronisk kommunikation är begränsad som alternativ till konventionell postutdelning. En tillförlitlig postgång och en fungerande förbindelsefartygstrafik är numera ett nödvändigt villkor för att det ska gå att bedriva näringsverksamhet och för att skärgården ska förbli livskraftig.

Sakkunniga har påpekat att postutdelningen kan bli effektivare i skärgården om förbindelsefartygstrafiken och postutdelningen samordnas. Utskottet har begärt och fått en utredning som visar att postutdelningen i skärgården drar nytta av de möjligheter som förbindelsefartygstrafiken erbjuder. Utskottet anser att de här funktionerna bör fungera tillräckligt samordnat i de svåra förhållandena i skärgården. Transporterna i skärgården bör organiseras med hänsyn till behoven av postutdelning, så att denna kan ordnas rationellt och kostnadseffektivt. Organiseringen av skärgårdstrafiken hör till uppgifterna för närings-, trafik- och miljöcentralen i Egentliga Finland.

Kopplingen till mervärdesskatt

I sina yttranden har vissa sakkunniga ansett att det strider mot direktivet att de samhällsomfattande tjänsterna avgränsas till försändelser som betalas kontant. Synpunkten hänger samman med propositionen om ändring av mervärdesskattelagen (RP 210/2010 rd), som samtidigt är under behandling i riksdagen och avses träda i kraft samtidigt som postlagen. Där avgränsas de skattefria posttjänsterna enligt definitionen av samhällsomfattande tjänster i 15 § i postlagen.

Enligt utredning föreskriver artikel 3 i postdirektivet att de samhällsomfattande tjänsterna bör inbegripa brev som väger mindre än 2 kg och paket som väger mindre än 10 kg. Men direktivet anger inte att alla produkter inom de här viktgränserna ska ingå i de samhällsomfattande tjänsterna. I förslaget till postlag garanteras de samhällsomfattande tjänsterna genom standardpaket och brev med frimärken. Definitionen av de produkter som ingår i de samhällsomfattande tjänsterna stämmer således enligt utskottet överens med postdirektivet.

Beskattningen enligt proposition RP 210/2010 rd innebär att priset på frimärken inte innehåller moms. I motiveringen till propositionen om postlagen uppger regeringen felaktigt att betalning i nätbutik inte betraktas som kontantbetalning enligt bestämmelsen om samhällsomfattande tjänster. Utskottet noterar för tydlighetens skull att det inte har någon juridisk betydelse om frimärket är köpt i en nätbutik eller någon annanstans.

Förbud mot direkt marknadsföring

I nuläget finns det möjlighet att förbjuda att ens personuppgifter används för direkt marknadsföring. Med direkt marknadsföring avses marknadsföring där konsumenten kontaktas per post, per telefon eller elektroniskt. Företag som använder sig av direkt marknadsföring skaffar adressuppgifter från olika källor och de bör till exempel i reklambrevet uppge var de har fått dem.

Sättet att förbjuda direkt marknadsföring varierar efter form av direkt marknadsföring. Man kan begränsa den direkta marknadsföringen genom att meddela förbudet direkt till marknadsföraren eller försäljaren. Då gäller förbudet företaget i fråga. Ett annat sätt är att förbjuda att namn- och adressuppgifter lämnas ut från myndigheternas register eller meddela förbudet till en centraliserad tjänst för begränsning av direkt marknadsföring. Utskottet anser att en ökad konkurrens på postmarknaden och ett ökat antal företag inom sektorn inte heller i praktiken får störa användningen av de olika sätten att begränsa direkt marknadsföring. I förekommande fall bör överföringen av uppgifter om förbud mot direkt marknadsföring organiseras mellan verksamhetsutövarna.

Godkännandet av världspostkonventionen

Utifrån 94 § 1 mom. i grundlagen godkänner riksdagen fördrag och andra internationella förpliktelser som innehåller sådana bestämmelser som hör till området för lagstiftningen eller annars har avsevärd betydelse eller som enligt grundlagen av någon annan anledning kräver riksdagens godkännande. Världspostkonventionen är ett fördrag med s.k. delad behörighet, vars bestämmelser dels hör till EU:s, dels till medlemsstaternas behörighet. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner världspostkonventionen enligt propositionen till den del den hör till Finlands behörighet.

Ikraftträdande

Det är viktigt att tidpunkten för ikraftträdandet anges så att verksamhetsutövarna får tillräckligt med tid att bereda sig på att lagen träder i kraft. Utskottet föreslår också att 16 § om tillgänglighetsanpassade verksamhetsställen börjar tillämpas sex månader från det att lagen har trätt i kraft.