Motivering
Allmänt
I samband med den förra trafikpolitiska redogörelsen
förutsatte kommunikationsutskottet att det ska bli bestående
praxis att lämna en trafikpolitisk redogörelse
i början av valperioden. Enligt den nuvarande regeringens
program ska man genom en trafikpolitisk redogörelse, som
kommer att utarbetas av en branschövergripande strategisk
ministerarbetsgrupp, dra upp riktlinjerna för de strategiska
mål som ska sträcka sig längre än
valperioden och som ska ligga till grund för framtida projekthelheter
och utveckla landets viktigaste trafiknät.
Det är utmärkt, menar utskottet, att det har blivit
praxis att ta fram en trafikpolitisk redogörelse som sedan
behandlas parlamentariskt. Utskottet understryker att de trafikpolitiska
strategierna måste vara långsiktiga och att perspektivet
måste sträcka sig över regeringsperioderna. Trafikpolitiken
ska bygga på långsiktigt samhällspolitiskt
förberedande arbete, och man måste också i
samband med att besluten fattas blicka tillräckligt långt
in i framtiden. Trots detta måste man försöka
se till att det finns beredskap till omprioriteringar när
detta visar sig vara nödvändigt till följd
av omvärldsförändringar. Det sektorsövergripande
samarbete som tillämpades när redogörelsen
bereddes lämpar sig mycket väl för ändamålet,
med beaktande av trafikens centrala betydelse för så gott
som alla andra samhällssektorer.
Utskottet påpekar att också flera andra utredningar
pågår eller ska snart inledas. Dessa gäller bland
annat frågan om att öppna upp järnvägstrafiken
för konkurrens, vilka transportbehov gruvdriften medför,
rättvis prissättning av transporter, sjöfartsstrategin,
luftfartsstrategin, utarbetande av en trafiksäkerhetsplan
och framtidens drivmedel. De politiska vägvalen och besluten
i fråga om flera av de mest centrala trafikpolitiska frågorna
kommer inte förrän efter det att utredningarna är
klara, vilket medför att redogörelsen inte är
så konkret som den annars kunde ha varit. Utskottet anser
det vara mycket viktigt att beredningen av dessa frågor
effektivt förs framåt, men tycker samtidigt att
frågorna trots detta skulle ha kunnat behandlas grundligare
i redogörelsen. Dessutom vill utskottet fastslå att omfattande
utredningar inte i onödan får fördröja
de trafikpolitiska avgöranden som inom en nära
framtid behövs i dessa frågor.
Största delen av transportlagstiftningen bygger åtminstone
delvis på EU:s strategier. I redogörelsen uppskattas
bara 10—30 procent av regleringen av trafiksektorn numera
vara nationell. Det bör understrykas att detta gör
det ytterst viktigt att påverka internationellt. Vi måste
tillsammans med branschen påverka reglerna och riktlinjerna
i ett så tidigt skede som möjligt inom EU och
på de viktigaste internationella forumen, och då är
det viktigt att med eftertryck framföra bland annat de
särdrag som beror på Finlands geografiska läge
och förhållandena samt de krav som dessa ställer
på de regler som gäller trafiksektorn. Enligt
utskottet är en av de trafikpolitiskt viktigaste prioriteringarna
att vi påverkar internationellt och på EU-nivå.
Detta är något som vi måste satsa och
fokusera kraftigt på i fortsättningen.
Det sker en kraftig koncentrering av både befolkning
och ekonomi till tillväxtorterna och deras omgivning. Detta
utgör en dubbel utmaning när trafikinvesteringarna
ska finansieras. Å ena sidan måste investeringar
göras för att utveckla trafikförbindelserna
i tillväxtorterna, de närmast kringliggande områdena
och mellan dessa orter. Å andra sidan måste vägarna
hållas i gott skick på landsbygden, även
om trafikmängderna minskar.
Utskottet förespråkar ett realistiskt förhållningssätt
till trafikens betydelse för klimatskyddet. Trafiken ger
upphov till omkring 20 procent av de skadliga utsläppen
av växthusgaser i vårt land. Trafiken måste
uppfylla sin andel av de gemensamma miljömålen.
Utsläppen kommer att minska redan på relativt
kort sikt när fordonstekniken utvecklas och arbetet med
att utveckla alternativa drivmedel leder till ökad användning. En
integrerad samhällsstruktur med fungerande kollektivtrafik
kan ha en betydande inverkan på behovet att förflytta
sig och därmed på hur utsläppen minskar.
Detta är emellertid effekter som uppnås först
på lång sikt.
Rent generellt vill utskottet påpeka att redogörelsen
tar upp och behandlar frågor på en relativt allmän
nivå, vilket delvis gör det svårare att ta
ställning till vissa av dem.
Utskottet hänvisar också till de insiktsfulla
utlåtandena från finansutskottet, jord- och skogsbruksutskottet,
ekonomiutskottet, framtidsutskottet och miljöutskottet.
Det samlade trafiksystemet
Enligt redogörelsen består det samlade trafiksystemet
inte bara av trafikinfrastruktur, utan också av trafikmedel,
trafiktjänster, människor i trafiken och gods
som transporteras samt av tjänster, information, bestämmelser
och organisationer i anslutning till dem.
Trafikpolitiken gäller alla dessa delområden. Över
lag har trafiksystemet en mycket central betydelse för
hur samhället fungerar och bland annat för näringslivets
konkurrenskraft, miljön, den regionala utvecklingen och
sysselsättningen. En fungerande trafik är väsentlig
också när det gäller medborgarnas vardag,
och efter boende och energi är trafiken hushållens
största utgiftspost. Med andra ord är trafikpolitiken
nära kopplad till de olika samhällsfunktionerna,
vilket också understryker vikten av sektorsövergripande
samarbete både när politiska beslut fattas och
när besluten genomförs i praktiken. Med hjälp
av trafikpolitiken försöker man där det är möjligt
trygga smidigheten, funktionssäkerheten och säkerheten
när det gäller rörlighet och transporter,
i enlighet med olika aktörers och regioners behov. Finland är
ett land med långa person- och godstransporter, vilket
oundvikligen leder till att trafikförbindelsernas betydelse är större än
i många andra länder. Vi finländare reser
i snitt 41 kilometer inom landet under ett dygn. Trafikförbindelserna är
bland annat en av de grundläggande förutsättningarna
för regional utveckling och en väsentlig inverkande
faktor på företagens placering och konkurrenskraft.
Enligt redogörelsen är det ett centralt mål
för trafikpolitiken att sköta om funktionen och
utvecklingen av de nationella och internationella förbindelser
som stöder Finlands konkurrenskraft och hållbara
ekonomiska tillväxt.
Vidare står det i redogörelsen att utvecklingen
av trafiksystemet i fortsättningen ska kopplas till utvecklingen
av näringslivet, ekonomin, sysselsättningen och
regionerna genom intensivt samarbete med dem som svarar för
planeringen av region- och samhällsstrukturen. Regeringen framför
att åtminstone kommunikationsministeriets, arbets- och
näringsministeriets och miljöministeriets förvaltningsområden
bör förbinda sig att samarbeta när det
gäller att utarbeta trafik- och samhällspolitiken.
Detta är en utvecklingsriktning som utskottet stöder
och dessutom det enda riktiga alternativet.
Enligt redogörelsen måste befolkningen och företagen
på landsbygden tryggas möjligheter att bo och
bedriva verksamhet på landsbygden genom en tillräckligt
hög servicenivå inom de grundläggande
tjänsterna för mobilitet och transporter. Trafiksystemet
bör också granskas med avseende på det
riksomfattande trafiksystemet och nåbarhet i hela landet,
påpekar utskottet. Jord- och skogsbruksutskottet noterade
i sitt utlåtande (JsUU 14/2012 rd)
att industrin och bosättningen är spridda över
hela landet och att avstånden i vårt land är
långa. Vidare sade utskottet bl.a. att skogssektorn är
viktig för landet ekonomi och att företagen inom
den sektorn med sina stora och tunga transporter fortfarande står för
en synnerligen stor del av den totala produktionen. Enligt utlåtandet är
det nödvändigt med fungerande rikstäckande
transportförbindelser för att landets olika delar
ska kunna bevara sin livskraft och utvecklas, liksom även
för att man ska kunna tillgodose näringslivets
och människornas behov i vardagen. Kommunikationsutskottet
instämmer i detta. Det man kan göra för att
få trafiken att fungera bättre i hela landet är bl.a.
att ägna uppmärksamhet åt hur man får
olika transportformer att passa ihop och även åt
hur man prioriterar olika transportformer utifrån regionala
behov.
Logistik och konkurrenskraft
Av de finländska företagens samlade konkurrenskraft
inom handelssektorn uppkommer cirka en tredjedel och inom industrin
cirka en femtedel av logistikhantering. Det viktigaste inom det
samlade trafiksystemet är enligt utskottets mening att
man sörjer för tillförlitlighet och kostnadseffektivitet
när det gäller den logistik som näringslivet
behöver och därmed för att de uppnådda
konkurrensfördelarna utnyttjas. Enligt redogörelsen
kommer utvecklingsobjekten under den kommande tioårsperioden
främst att vara projekt som gäller de centrala
huvudlederna och stadsregionerna, som också näringslivets behov
huvudsakligen är koncentrerade till. Ekonomiutskottet har
i sitt utlåtande (EkUU 25/2012 rd)
uppmärksammat att analysen av de olika alternativen i ett
finans- och näringspolitikst perspektiv är knapp
i redogörelsen.
Utskottet understryker i synnerhet att de höga transportkostnaderna
och övriga logistikkostnaderna borde fås ned i
Finland och att vi bör eftersträva effektiv logistik,
exempelvis genom utnyttjande av möjligheterna med intelligenta transportsystem
i syfte att kompensera för det underläge Finlands
geografiska läge medför i förhållande
till t.ex. de centraleuropeiska länderna. Utskottet välkomnar
regeringens förslag om att en utvärdering av näringslivets
konkurrenskraft ska göras för varje regeringsperiod,
men påpekar samtidigt att man utifrån en sådan
utvärdering också måste kunna genomföra
behövliga konkreta åtgärder.
Vissa utvecklingsbehov
De knappa resurserna leder oundvikligen till prioriteringar
och då lönar det sig att satsa på de
objekt där behovet och genomslaget är störst.
Utskottet understryker hur viktigt det är med friktionsfria
och samordnade rese- och transportkedjor inom det samlade trafiksystemet.
Det behövs också olika utvecklingsåtgärder
för de olika trafikformerna, men det finns ändå anledning att
granska trafiksystemet som en helhet och så att de olika
trafikformerna fungerar smidigt tillsammans när det gäller
de centrala trafiklederna och förbindelserna.
I synnerhet är ett välfungerande stomnät
mellan tillväxtorterna en garanti för att vårt
land behåller sin konkurrenskraft, men samtidigt också något
som dämpar flyttströmmarna inom landet och stöder
regional utveckling. Utskottet anser det vara viktigt att landets
tvärtrafik och nord-sydtrafik utvecklas och att projekten
planeras och genomförs så att olika delar av landet
har nytta av dem. Det är bra att det finns flera viktiga
projekt för tvärtrafiken bland de listade projekten
i redogörelsen. Med tanke på Finlands konkurrenskraft är
det väsentligt att se till att trafiksystemen i de stora
stadsregionerna och de viktigaste rutterna inom landet fungerar
plus bland annat att det finns fungerande sjö- och luftfartsförbindelser
med utlandet. I princip är det rationellt att använda
de knappa resurserna till att främja effektivt utnyttjande
av det befintliga trafiknätet och gjorda investeringar,
menar utskottet.
Regeringen accentuerar hur trafikpolitiken utvecklas i riktning
mot servicenivåtänkande. Med detta avses att man
bestämmer målnivån för olika
faktorer som gäller resor och transporter så att man
samtidigt beaktar de samhälleliga konsekvenserna. Till
dessa faktorer hör kostnadseffektivitet, säkerhet,
komfort och trivsel och andra liknande servicenivåfaktorer.
Utskottet stöder denna utgångspunkt och utvecklingsriktning helt,
men påpekar att den process som behövs för att
bestämma målnivån och bedöma
prioriteringen av de olika faktorerna måste vara sådan
att slutresultatet är balanserat med avseende på bl.a. kundernas
behov, samhälleliga mål och tillgängliga
resurser och även rättvist ur ett regionalt perspektiv.
Vidare framhäver utskottet att bland de frågor
som bör uppmärksammas särskilt när servicenivån
bestäms och åtgärder vidtas utifrån den
finns en effektiv resursanvändning och medborgarnas och
näringslivets behov. Utskottet vill också peka
på att det måste gå att använda
sig av forskningen på området som stöd
när trafikpolitiken utvecklas och bland annat effekterna
utvärderas, och detta innebär att tillräckliga
satsningar måste göras på att så sker.
Enligt redogörelsen ska prissättningen av
trafiken utvecklas bl.a. i syfte att öka trafiksäkerheten
och minska miljöverkningarna. Kommunikationsministeriet
har tillsatt en arbetsgrupp för utveckling av rättvis
och intelligent trafik. Arbetsgruppen ska bli klar med sitt arbete
före utgången av 2013, och den kommer att granska
prissättningen men också mer generellt hur intelligent trafik
kan nyttiggöras. Det är meningen att arbetsgruppen
också ska granska frågor som gäller införande
av vägavgifter. Eventuella vägavgifter bör
utvecklas så att man försöker beakta bl.a.
hur kostnadseffektivt systemet är, vilka för- och
nackdelar olika tekniker har och om avgifterna fördelas
rättvist mellan olika aktörer och regioner. Arbetsgruppen
har ett viktigt uppdrag, och arbetsstarten innebär att
det så småningom finns ett bra beslutsunderlag.
Norra Finland och i synnerhet Ryssland bland prioriteringsområden
Man måste också försöka
blicka tillräckligt långt in i framtiden när
man bedömer hur trafiksystemen behöver utvecklas.
Med andra ord måste man försöka uppskatta
hur trafikmängderna på olika trafikleder utvecklas
i framtiden. Det är då ytterst viktigt att beakta
bl.a. tillväxtutsikterna för näringslivet
i norra Finland och trafikökningen till följd
av ökad gruvdrift och annan användning av naturresurser.
Framtidsutskottet framförde i sitt utlåtande (FrUU
3/2012 rd) att en viktig trend i ett logistikperspektiv är
de nordliga/arktiska områdenas växande
betydelse. Särskilt intresse har visats för Nordostpassagen
och hela Arktis, bl.a. på grund av klimatförändringen.
Det finns en stor chans för Finland i teknik för
att utvinna naturresurser i de nordliga områdena och i
kompetens när det gäller finländska vinterförhållanden.
Nordostpassagen håller på att bli en betydande
trad i samband med utvinningen av naturresurserna i norr. Om man
vill dra nytta av de nordliga områdenas växande
betydelse och potentialen för arktisk teknik måste det
beaktas bland annat i de trafikpolitiska strategierna för
trafikinfrastrukturen. Kommunikationsutskottet instämmer
i framtidsutskottets synpunkter i detta avseende. Utskottet anser
vidare att det är särskilt viktigt att med framförhållning
beakta de förändringar som kommer att ske i fråga
om trafikbehoven när nya nordliga sjöförbindelser öppnas,
exempelvis förändringar som gäller järnvägsförbindelser.
Det är också viktigt att reagera på dessa
framtida behov. Utskottet välkomnar särskilt utarbetandet
av en vision för norra Finland i enlighet med vad som nämns
i redogörelsen.
Det bör understrykas att utvecklingstrenderna i fråga
om trafik- och transportbehov i Ryssland är en central
och angelägen fråga som måste beaktas
och följas i fortsättningen. Det är också en
fråga där Finland absolut måste ha beredskap
att vid behov också snabbt ändra de politiska
prioriteringarna. Finlands viktiga roll som kanal ("gateway") för
Rysslands transitotrafik bidrar till att skapa verksamhetsförutsättningar
för Finlands övriga internationella handel och även för
inhemska transporter. Det ryska transportbehovet, den ryska trafikens
effekter och Rysslands ekonomiska tillväxt ger upphov till
möjligheter som måste beaktas i alla trafikformer och
när utvecklingsbehoven granskas med avseende på hela
trafiksystemet. Det är också viktigt att sörja
för fungerande förbindelser från mellersta
och västra Finland. Goda trafikförbindelser till
Ryssland är viktiga också för dessa delar
av landet, eftersom de positiva effekterna av ekonomisk tillväxt
i Ryssland då kan komma att gälla hela Finland.
Också gränsstationernas utveckling och resursbehov
måste beaktas när man talar om utveckling av Rysslandstrafiken.
Det är möjligt att gränsen mellan Finland
och Ryssland kommer att öppnas i framtiden till följd
av viseringsfrihet, och detta kommer i så fall att ställa särskilda
krav på både gränsstationernas och trafikens
smidighet när antalet gränspassager ökar. Utskottet
understryker hur viktigt Ryssland på grund av den gemensamma
gränsen är för Finland när det
gäller utveckling av trafiken. Det är i fortsättningen
ytterst viktigt att också i fråga om EU-strategierna
och lagberedningen agera så att Finlands ställning
som grannland till Ryssland beaktas när besluten fattas.
Trafiksystemet och intelligenta transportsystem
Man bör fundera på att främja det
samlade trafiksystemets funktion, säkerhet och miljömål med
hjälp av intelligent trafik som tillämpar modern
informations- och kommunikationsteknik. Intelligent trafik kan användas
bl.a. inom service till väganvändare, trafikstyrning
eller moderna trafikmedel. Dem framtida intelligenta trafiken kommer
sannolikt att vara en integrerad del av trafiksystemets funktionssätt.
Utskottet understryker att det med tanke på intelligent
trafik är viktigt att inom en nära framtid sörja
för att den nationella strategin för intelligenta
transportsystem genomförs. Som utskottet ser det kan det
vara möjligt att uppnå betydande genomslag genom
väl övervägd resursallokering för
att främja produktutveckling och införa intelligenta
transportsystem, även med tämligen små insatser.
Enligt redogörelsen utgörs grunden för
intelligenta transportsystem av en lägesbild med en aktuell
beskrivning av bland annat trafikmängder, förhållanden,
störningar osv. Exempelvis är uppgifter om trafikförhållanden
ett instrument för att i fortsättningen bl.a.
kunna lösa problem som vinterförhållanden
orsakar trafiken mer kostnadseffektivt. Utskottet påpekar
att finländsk kompetens som gäller vinterförhållanden och
den tillhörande avancerade tekniken också skulle
kunna användas som exportprodukt.
Utskottet vill i synnerhet lyfta upp frågan om att
ge alla tillgång till trafikinformation så att bl.a.
tjänsteutvecklare kan använda sig av den; allt
i enlighet med principerna för offentliga uppgifter. Om
informationslagren öppnas ges också kommersiella
aktörer möjlighet att utveckla trafikrelaterade
tjänster och tillämpningar. Det skulle kunna vara
möjligt att i framtiden leverera tjänster där
alla som använder trafiksystemet kommer åt och
kan använda en realtida lägesbild av bl.a. trafikstockningar
och störningar. Detta kan ske exempelvis med hjälp
av olika integrerade eller mobila terminaler i fordonen.
Sakkunniga har under utfrågningen betonat vilka möjligheter
tekniken och smarta transportsystem erbjuder när det gäller
att öka trafiknätets trafikkapacitet och säkerhet.
Det är möjligt att klimatförändringen
innebär att vi får mer extrema väderfenomen
som stör trafiksystemet, vilket i sin tur ökar
behovet att finna nya lösningar. Den nya tekniken gör
också detta möjligt, men samtidigt kan det hända
att mer tekniska funktioner och ett beroende av teniska system för
med sig nya typer av problem, och dessutom kommer det att krävas
helt ny kompetens av dem som levererar trafiktjänster.
Den offentliga sektorn kan komma att fylla en viktig funktion
när det gäller att främja ny teknik och
intelligenta transportsystem. Exempelvis genom utveckling av utvärderingskriterierna
vid
offentlig upphandling kan man främja utveckling och införande
av smart, utsläppsreducerande teknik. Storskaligt utnyttjande
av teknik exempelvis i syfte att förbättra trafiksystemets
trafikkapacitet och säkerhet kan eventuellt förbättra
den inhemska industrins utveckling och konkurrenskraft.
Enligt redogörelsen behövs det nationella
försöksområden för att strategin
för intelligenta transportsystem ska kunna genomföras.
Detta stöder utskottet fullt ut och konstaterar att områdena
kan ge upphov till innovationer som också har exportpotential.
Utskottet påpekar att intelligenta transportsystem
bör utvecklas med vederbörlig hänsyn även
till de bestämmelser och principer som gäller
trafikanvändarnas integritetsskydd.
Bastrafikledshållning
Genom bastrafikledshållningen finansieras underhåll
och ombyggnad av landsvägar, järnvägar
och vattenvägar, trafikstyrning och tillhörande
system samt isbrytning och landsvägsfärjtrafik.
Dessutom borde anslaget också räcka till för små investeringar
som kan gälla exempelvis reglering av anslutningar, gång-
och cykelvägar, smidigare kollektivtrafik, ökad
trafiksäkerhet, terminal-, hamn- och gruvförbindelser,
bangårdar, passagekontroll och annan trafikstyrning samt
grundvatten- och bullerskydd.
Bastrafikledshållningens utmaningar
Det tillstås i redogörelsen att bastrafikledshållningens
finansiering har utvecklats långsammare än statens
budgetekonomi i övrigt. Finansieringen har till sin köpkraft
blivit svagare på 2000-talet, samtidigt som trafikarbetet
har ökat. Exempelvis innebär den förväntade årliga ökningen
av kostnadsnivån på 4 procent enligt redogörelsen
knappa 40 miljoner euro för bastrafikledshållningens
del. Utskottet har redan länge i sina utlåtande
påpekat att anslaget för bastrafikledshållning är
otillräckligt för att trafiknätet ska
kunna hållas i gott skick. Situationen har inneburit omallokering
av medel och begränsning av små investeringar
till ett minimum. Utskottet instämmer i det som sägs
i redogörelsen, dvs. att liknande möjligheter
till flexibilitet inte längre är tillgängliga,
och uttrycker samtidigt sin oro för att statens största
förmögenhet vittrar sönder och dess värde
sjunker.
På lång sikt är situationen när
det gäller finansiering av bastrafikledshållningen
oroväckande enligt utskottets bedömning. Trots
att trafikledshållningen har blivit effektivare och mer
produktiv, leder kostnadsökningen obönhörligen
till att servicestandarden sjunker. Om underskottet består
länge till, är risken överhängande
för stora problem med servicestandarden och trafiksäkerheten
och den vägen också för ett ökat
behov av stora engångsinvesteringar. En inte oansenlig del
av bastrafiklederna är redan nu i behov av ombyggnad, och
allt eftersom väg-, ban- och farledsnätet blir
allt mer teknikbaserat ökar också kostnaderna
för underhåll och ombyggnad. Också allt
fler broar och även andra konstruktioner samt styrsystem
och bangårdar börjar vara mogna för ombyggnad.
Finansiering av bastrafikledshållningen
Anslagen för bastrafikledshållning ligger
kring 930 miljoner euro om året 2013—2016. På grund av
nödvändiga statsfinansiella sparbeslut kommer
11 miljoner euro att dras av 2014 och 22 miljoner euro från
2015 framåt.
Utskottets bedömning är att man med de disponibla
pengarna kan säkerställa att huvudlederna hålls
i rimligt skick, men hur det sekundära och tertiära
vägnätet ser ut i framtiden väcker stor
oro. Till detta hör också minskningen av statsbidraget
för underhåll och förbättring
av enskilda vägar med 3 miljoner euro från 2014 framåt,
som ytterligare försvårar underhållet
av det lokala vägnätet.
Därför välkomnar utskottet redogörelsens
ytterst viktiga vägval att göra en omallokering inom
trafikledshållningen från investeringar i utvecklingen
av trafiknät till små investeringsprogram och
underhåll inom bastrafikledshållningen. Från
och med 2016 är det enligt redogörelsen möjligt
att överföra 100 miljoner euro per år
till bastrafikledshållning. Utskottet understryker att
de ombyggnadsbehov som hopat sig inom bastrafikledshållningen
går att finansiera bara genom ett verkligt långsiktigt åtagande
att hålla tilläggsfinansieringen inom bastrafikledshållningen
på en tillräcklig nivå. Den viktiga omprioritering
som gjorts i redogörelsen och rambeslutet till förmån
för bastrafikledshållningen är ett bra
första steg när det gäller att lösa
problemet. Också den indexjustering som görs i
anslaget för bastrafikledshållning vid övergången från
en regering till en annan är viktig och välkommen.
Kommunikationsutskottet instämmer i den synpunkt som
finansutskottet framför i sitt utlåtande, nämligen
att anslaget för bastrafikledshållning skulle
klart behöva höjas redan tidigare än
den nämnda anslagsökningen 2016. Försök har
gjorts att finna tilläggsfinansiering i budget- och tilläggsbudgetpropositionerna
för 2013-2016 när statsfinanserna tillåter
det. Utskottet understryker att trafikledsprojekt har en stimulerande
inverkan på regionernas näringsverksamhet.
Utskottets riktlinjer för bastrafikledshållningen
Utskottet understryker att man med s.k. små investeringar
genom anslagen för bastrafikledshållning, delvis
genom praktiskt samarbete med kommunerna, i betydande utsträckning
kan förbättra det regionala och lokala vägnätet
och göra trafiken smidigare och säkrare. Sådana
projekt är t.ex. projekt som förbättrar
lokala trafikknutpunkter och gång-, och cykelvägarna
i små tätorter. Dessa är projekt som
under tidigare år inte genomförts till följd
av anslagsnedskärningar. Utskottet hänvisar till
formuleringen i regeringsprogrammet och uppmuntrar regeringen att
i mån av möjlighet reservera tilläggsfinansiering för
denna typ av projekt redan före 2016.
Enligt redogörelsen ska den dagliga trafikerbarheten
och underhållet tryggas i hela nätet men det sekundära
vägnätets skick anpassas till den tillgängliga
finansieringen. Utskottet betonar att de sekundära vägarnas
skick spelar en avgörande roll för tillgången
till tjänster i glesbygden, transporten av råvirke,
bioenergi, jordbruksprodukter och varor och de dagliga möjligheterna
att förflytta sig för dem som bor utanför tätorterna.
Det är viktigt att det avsätts tillräckliga
medel för att underhålla det sekundära
vägnätet för att infrastrukturen på landsbygden
inte ska förfalla under planperioden. Många sakkunniga
som utskottet har hört har oroat sig för det sekundära vägnätets
framtid och trafikerbarhet. Saker som har lyfts fram är
bland annat de eventuella negativa konsekvenser för det
sekundära vägnätet som omklassificeringen
av vägnätet medför när utvecklingsbeslut
fattas. Utskottet understryker att också sekundära
vägar måste hållas i körbart och
säkert skick, och ett tillräckligt vinterunderhåll
måste säkerställas även om trafikarbetet
håller på att sjunka till följd av den
regionala centraliseringsutvecklingen. Kommunikationsutskottet understryker
också i likhet med jord- och skogsbruksutskottet att utvecklingen
av underhållet av det sekundära vägnätet
kräver särskild uppmärksamhet i framtiden.
I synnerhet bör det betonas att också de enskilda
vägarna utgör en mycket viktig del av trafiksystemet.
Det är viktigt att de är i tillräckligt bra
skick, både för dem som bor vid vägarna
och för många landsbygdsnäringar. För
tillfället finns det lite anslag för att underhålla
och rusta upp enskilda vägar, och statsunderstödet
för att underhålla och förbättra
enskilda vägar kommer att minskas ytterligare. Det finns
sammanlagt ca 350 000 kilometer enskilda vägar, med ca
55 000 kilometer som omfattas av rätt till statsbidrag. Kommunernas
utsatta ekonomiska läge innebär att vägdelägarna är
tvungna att nästan helt stå för de nödvändiga
kostnaderna för vägunderhåll, även
om det privata vägnätet vid sidan om vägdelägarnas
behov även tjänar samhället, näringslivet
och fritidsboende exempelvis genom virkes- och bioenergitransporter
och landsbygdsnäringens transporter. Enligt utskottet är
det särskilt oroväckande att trenden med minskad
finansiering till enskilda vägar i fortsättningen klart
kan öka de privata väglagens betydelse och leda
till allt fler enskilda vägar.
Utskottet välkomnar att man i redogörelsen säger
att man i fortsättningen ska utreda långsiktiga
finansieringsmodeller i syfte att hitta kostnadsbesparingar inom
trafikledshållningen. Som ett exempel nämns möjligheten
att genomföra ekonomiskt mer lönsamma broförbindelser
för att ersätta landsvägsfärjor.
Enligt expertutredning finns det för närvarande
nio sådana lönsamma broprojekt som väntar
på projektbeslut. I genomsnitt kommer det att kosta omkring
10 miljoner euro att genomföra projekten, vilket motsvarar
priset på en ny färja och cirka tre års
trafikeringskostnader. För skärgårdens
vidkommande kommer tillräckliga landsvägsfärjor
och förbindelsefartyg och samordnade tidtabeller dock fortsatt
att ha en central ställning. Därför understryker
utskottet behovet av fungerande trafikförbindelser för
dem som bor så att de är beroende av skärgårds-
och insjötrafik och för näringsidkare.
Det är viktigt att inte glömma underhåll
och upprustning av farleder eller säkerhetsanordningarnas
skick och inte heller deras utveckling. Underhållsanslaget
har redan länge varit för litet, men det får
inte leda till sämre service och säkerhet när
det gäller sjöfartsleder och inre vattenvägar,
t.ex. i den livligt trafikerade Finska viken. Därför
måste man i fortsättningen satsa på utveckling
av de inre vattenvägarna och på stävjande
av kostnadsökningen för att bättre kunna utnyttja
de inre vattenvägarnas miljövänliga transportmöjligheter
bl.a. för ökade transporter av bioenergiråvara.
Investeringsprogrammet
Redogörelsens investeringsprogram bygger på rambeslutet;
under ramperioden startas alltså 20 projekt för
uppskattningsvis 1 miljard euro totalt. Dessutom fattades beslut
om ett livscykelprojekt till en investeringskostnad om 240 miljoner
euro.
I linje med regeringens beslut påbörjas allt färre
nya utvecklingsprojekt. Nya projekt kommer att inledas för
ca 1 miljard euro 2012—2015 och för högst
3—4 miljarder euro under en period av tio år.
Från och med 2016 finansieras det nya projekt för
370 miljoner euro per år, alltså för
en tredjedel mindre än i dag. Beloppen påverkas
dock av regeringens principbeslut som i och för sig är
värt att understödjas men som innebär att
från och med 2016 överförs det 100 miljoner euro
per år till bastrafikledshållningen.
Utskottet förenar sig om finansutskottets påpekande
i sitt utlåtande att behovet av nya projekt är
betydligt större än vad ramarna medger, för
det beräknas att det finns utvecklingsobjekt för
ca 8 miljarder euro. Men utskottet anser att den föreslagna
investeringsnivån, med beaktande av att finansieringen är
förutsebar och långsiktig, är tillräcklig
för regelbundna investeringar och stabil sysselsättning
i branschen. Kommunikationsutskottet delar finansutskottets uppfattning
om att det för att få fart på den ekonomiska
utvecklingen krävs att det vid behov är möjligt
att bestämma att en tilläggsbudgetreserv eller
en outdelad reserv inom ramen kan användas för
trafikinvesteringar och förbättring av transportnätet.
Kommunikationsutskottet anser det motiverat att koncentrera insatserna
i synnerhet till bastrafikledshållningen och till mindre projekt
som förbättrar trafikflytet och säkerheten.
Utskottet håller med finansutskottet om att projektprogrammet
svarar mot prioriteringarna i regeringsprogrammet och väger
in näringslivets konkurrenskraft, trafikvolymerna, behoven
i tillväxtcentra och regional jämlikhet. En viktig ändring är
att tyngdpunkten förskjuts från vägprojekt
till banprojekt. Av investeringsanslagen går 49 procent
till banprojekt, 47 procent till vägprojekt och 4 procent
till vattenvägsprojekt. Enligt redogörelsen ska
banor med mycket små trafikmängder inte byggas
om, men förutsättningarna att trafikera dessa
banor ska utredas från fall till fall.
Utskottet understöder denna principiella tyngdpunktsförskjutning
i syfte att förbättra spårtrafiken. Det är
likaså viktigt att gå vidare med elektrifieringen
av bannätet. Utöver satsningarna på spårtrafik
gäller det att se till att det finns en i alla sina delar
fungerande transportkedja. Särskild uppmärksamhet
kräver sådana logistiskt viktiga vägförbindelser
som inte backas upp av spårtrafik.
I samband med behandlingen av den förra trafikpolitiska
redogörelsen (SRR 3/2008 rd)
förutsatte riksdagen (RSv 13/2008 rd)
att besluten om trafikinvesteringar och finansieringen av dem ska
fattas parlamentariskt och i större bitar än en valperiod
och på så sätt att byggvolymen är
jämn också i skiftet mellan två regeringar.
Utskottet framhåller att stambanan och anslutande spårförbindelser
bör utvecklas som en del av stomnätet TEN-T, vilket
kräver snabbare person- och varutransportförbindelser
med bättre flyt i anslutning till stambanan. Utskottet
stöder det principiella beslut genom vilket regeringen
utfäster sig att genomföra tre spårvägsprojekt 2016—2022.
(Pisara-banan, höjd kapacitet på sträckan
Helsingfors—Riihimäki, etapp 2, ett dubbelspår
mellan Luumäki och Imatra och bättre förbindelse
mellan Imatra och ryska gränsen). De här projekten
spelar en exceptionellt stor roll för hela landet, med
tanke på en fungerande spårtrafik och även
vår konkurrenskraft. Tydliga löften om dessa projekt
så att de sträcker sig över ramperioden
skapar en grund för att de ska kunna planeras, finansieras
och genomföras effektivt och ändamålsenligt.
Det här garanterar samtidigt att de företag som
deltar i projekten kan planera sin egen verksamhet på lång
sikt och därmed nå optimal effektivitet.
Genom ett seriöst engagemang i projekten kan man förhoppningsvis
undvika de svåra finansieringsproblem som den grundliga
förbättringen av banan mellan Seinäjoki
och Uleåborg har drabbats av. Utskottet noterar att det
här banprojektet, som fortsättningsvis pågår
och som är mycket viktigt, inte alls nämns i redogörelsen. Kommunikationsutskottet
påpekar att det är viktigt att andra projekt som
var halvfärdiga vid ingången av denna valperiod
men som topprioriterats i den föregående redogörelsen
slutförs.
I övrigt är utvecklingsprogrammet 2016—2022
ett program som styr planeringen, utan några åtaganden
men med en beskrivning av objekt som kräver förbättring
av transportnätet och som är viktiga för
en långsiktig utveckling av trafikförhållandena.
Enligt utskottet är det viktigt att nästa regering
och riksdag utifrån sin budgetmakt kan besluta vilka transportprojekt de
vill driva på. Det ger också bättre möjligheter att
reagera snabbt till exempel på nya näringspolitiskt
viktiga projekt och i förekommande fall göra en
ny bedömning av hur trafikledsprojekt ska genomföras
på det mest kostnadseffektiva och användarorienterade
sätt.
Utskottet ser positivt på att man utvecklar och utvidgar
kostnadsnyttoanalyserna av trafikledsinvesteringar och andra trafikledsbeslut.
I synnerhet åtgärdernas effekter på hela
trafiksystemet och de indirekta samhällskonsekvenserna bör
beaktas. Utskottet understryker att det är särskilt
viktigt att beakta konsekvenserna för konkurrenskraft och
miljö.
Kravet på att trafiksystemet ska vara tillgängligt
gäller likaså. För att öka jämlikheten
måste tillgängligheten bli bättre i fråga
om alla trafikformer. Den här aspekten ska beaktas i all
trafikplanering och i olika projekt och lösningar.
Finansiering och budgetering av investeringarna
Enligt utredning till utskottet och enligt finansutskottets
utlåtande (FiUU 13/2012 rd)
har man undersökt olika budgeterings- och finansieringsmodeller
på det sätt som uttalandet i regeringsprogrammet
förutsatt. Utifrån förslagen har man fattat
beslut om åtgärder som ska göra budgetförfarandet
smidigare och klarare utan att äventyra utgiftshanteringens
förutsättningar och stabilitet. Ändringarna är
tekniska och avses bli införda redan i nästa års
budget. I framtiden slopas bemyndigandeförfarandet för
momentet för utveckling av trafikledsnätet (31.10.77)
och det ersätts av ett femårigt reservationsanslag.
Budgetens genomskinlighet förbättras med ett särskilt
anslag för planering av utvecklingsprojekt, och TEN-bidrag
och externa finansiella bidrag behandlas som strukturella korrigeringar
av ramarna. Utskottet tillstyrker de föreslagna ändringarna
i budgeteringen.
Arbetsgruppen bedömde också en intern lånemodell
för statsbolag typ Infra Oy och staten. Modellen konstaterades
fortfarande vara behäftad med många osäkerhetsfaktorer
och därför ansågs det inte möjligt
att inrätta en bestående institution på detta
stadium. Finansutskottet anser i sitt utlåtande att det är
fullt möjligt att experimentera med modellen om frågetecknen kring
den kan rätas ut.
I finansutskottets utlåtande sägs det att
det är en bra huvudregel att projekt finansieras på normal
väg över budgeten. Men vid sidan av budgetfinansiering
ska det vara möjligt att anlita andra finansieringsmetoder,
om de ställer sig billigare för staten. Exempelvis
livscykelmodellen betyder långtgående ansvarsåtaganden
i statsbudgeten, men i vissa specialfall kan det vara motiverat
att tillämpa den modellen. Liksom finansutskottet understryker
kommunikationsutskottet att beslut om trafikprojekt alltid bör
utgå från samhällsekonomisk lönsamhet
och trafikpolitisk effekt. Utskottet anser det viktigt att ett nytt
livscykelprojekt genomförs under ramperioden för
att samla på erfarenhet inför framtiden. Utskottet
framhåller vidare att det vid behov ska vara möjligt
att överväga en partnerskapsmodell där
den kommun som får betydande marktäkts- eller
annan nytta av ett trafikprojekt, eller exempelvis en aktör
inom näringslivet som får motsvarande klara fördelar,
deltar i finansieringen av projektet med en egen andel.
Finansutskottet anser i sitt utlåtande att det är motiverat
att budgetanslag anvisas kostnadsbaserat, för då kan
löpande utgifter och investeringar hållas isär.
I trafiknätverket TEN-T ingår de enligt bestämda
kriterier definierade viktigaste förbindelserna inom EU
för järnvägstrafiken, insjötrafiken,
vägtrafiken, sjötrafiken och flygtrafiken. Förverkligandet
av TEN-T kräver långsiktig nationell planering
och finansiering av de enskilda åtgärderna. Ju
bredare trafiknätverket förväntas bli
desto större nationella investeringar måste det
till. Utskottet lyfter fram behovet av betydande fortsatt finansiering
av vägnätet inom ramen för TEN-T. Enligt
utredning till utskottet finns det inga löften heller i
framtiden om ökad EU-finansiering och därför
måste kostnaderna i verkligheten bestridas nationellt.
Enligt vissa bedömningar kommer de åtaganden som
följer av vägnätet inom TEN-T sannolikt
i framtiden att klart begränsa möjligheterna att
hålla igång och förbättra andra
trafikleder. För att minimera kostnaderna finns det skäl
att i tillräckligt god tid inleda en långsiktig
planering och utvärdering av hur TEN-T åtagandena
ska klaras av. Genomförandet av vägnätet
TEN-T måste ske genom att effektivt utnyttja till bud stående
finansieringsmekanismer inom EU, understryker utskottet.
Vägtrafik
Finland är ett land med begränsat trafikflöde
och långa avstånd. Men vägtrafiken ökar
ständigt och i samband med behandlingen av den förra redogörelsen
framhöll utskottet att två tredjedelar av transporterna
skedde genom landsvägstrafik. När det gäller
den inhemska persontrafiken spelar vägtrafiken en stor
roll och står för 89 procent av alla persontrafiksprestationer.
Utskottet understryker att vägtrafikens centrala funktion
måste beaktas tillräckligt i investeringsbesluten
och vid allokeringen av finansieringen för basbanhållningen.
Målet bör vara fungerande och säkra huvudleder
inom vägtrafiken och möjligheter att nå olika
regioner. Satsningarna på underhåll av vägarna
måste vara tillräckliga bland annat för
att en stor del av trafikolyckorna sker just i vägtrafiken.
I stora och växande stadsregioner är målet
att minska transportbehovet och beroendet av personbilar, sägs
det i redogörelsen. Utskottet slår fast att bilen
också i framtiden kommer att vara ett viktigt fortskaffningsmedel
på landsbygden, där avstånden är
långa och kollektivtrafikens alternativ begränsade.
Sakkunniga har påpekat att personbilstrafikens faktiska
betydelse och behovet av personbilen som transportform inte kommer
fram tillräckligt i redogörelsen. Personbilstrafiken
lyfts i stället fram närmast som ett problem trots
att det i ett land som Finland bara delvis är möjligt
att tillfredsställa mobilitetsbehovet genom andra former
av färdmedel.
En bärande tanke i redogörelsen är
ytterligare satsningar på spårtrafik. Utskottet
framhåller att när det gäller varutransporter
på väg finns det bara begränsade möjligheter
att flytta transporterna till järnvägen. Enligt
utskottets uppfattning beror betoningarna i redogörelsen
på att man på goda grunder den här gången
vill inrikta de begränsade resurserna på att lösa
de stora problemen inom spårtrafiken. Utskottet understryker
att man på lång sikt måste se till att
det finns tillräckligt med resurser också för
att genomföra trafikledsinvesteringar.
En konkurrenskraftig vägtrafik och transportnäringens
behov
Den höjda skatten på dieselbränsle
och motsvarande faktorer har bidragit till att höja kostnadsnivån
inom den yrkesmässiga trafiken. Sakkunniga som utskottet
har hört har talat om behovet att stävja kostnaderna
genom att skapa ett system för den yrkesmässiga
trafiken för återbäring av dieselskatten.
Utskottet framhåller att det finns skäl att utreda
möjligheterna till detta.
Samtidigt fäster utskottet mer generellt uppmärksamhet
vid beskattningens styreffekter på trafiken och behovet
av utvärdering av i synnerhet följderna av skatte-
och andra lösningar för den för landet
så livsviktiga transportbranschen. Det vore motiverat att
med vinkling på transportbranschens och näringslivets
konkurrenskraft dryfta om privat och yrkesmässig trafik
i lagstiftningshänseende borde skiljas åt i ännu större
utsträckning. Ekonomiutskottet lyfter i sitt utlåtande
fram verksamhetsvillkoren inom transportbranschen, dvs. den stigande
kostnadsnivån, den svarta ekonomin och det att inhemska
och utländska aktörer på området
inte arbetar på lika villkor. Kommunikationsutskottet omfattar
de här synpunkterna till alla delar.
De sakkunniga som utskottet har hört har bland annat
talat om försöket i Sverige med större
transportfordon. Om de nödvändiga transporterna
för att tillfredsställa exempelvis virkesförsörjningen
sköttes med större långtradare kunde det
spara bränsle och minska utsläppen, menar utskottet.
I ett eventuellt försök är det viktigt
att se till att det fysiska trafikledsnätet är
tillräckligt hållbart. Det är angeläget
att Finland också i framtiden är tillräckligt
flexibelt när det gäller vikter och mått
i vägtrafiken. Större mått kan minska
kostnaderna för inhemska transporter. Utskottet konstaterar
att man här bör försöka påverka
inom EU .
Också för vägtrafiken är
svart ekonomi redan nu ett problem som gott och väl kan
förvärras i framtiden. Enligt utskottet behövs
det nya åtgärder för att åtgärda
saken. När utländska transportföretag
kommer in på den finländska marknaden blir problemet
påtagligare. Uppskattningsvis tio procent av den totala
omsättningen för varutransporter sker svart. Därför
bör det finnas tillräckliga myndighetsresurser
och behövlig övervakning för att säkra
ingripanden och för att t.ex. förbättra
informationsutbytet med myndigheter i andra länder.
Tillgången på kompetent arbetskraft kommer att
vara en stor fråga för trafik- och i synnerhet transportsektorn,
liksom också för kollektivtrafiken. Utskottet
har redan tidigare påpekat att man måste arbeta
på att förbättra och öka utbildningen
för bl.a. de som arbetar med yrkesmässig trafik.
Utskottet påpekar också att trafiksektorn måste
göras attraktivare så att i synnerhet unga människor
upplever den som ett relevant alternativ. Det är också nödvändigt
att utveckla utbildningen på detta område så att
den motsvarar de behov som uppstår i och med s.k. intelligent
trafik och annan teknisk utveckling. Det här måste beaktas
när den utvecklingsstrategi för branschen som
nämns i redogörelsen görs upp. Utskottet
förenar sig om regeringens syn på att också forskning
och utveckling kan ha en stor betydelse vid kompetensutveckling.
Spårtrafiken
Enligt redogörelsen ska en punktlig och driftsäker
spårtrafik med bättre förmedlingskapacitet och
förbättrad säkerhet prioriteras. Detta
ska ske bl.a. genom att förnya trafikstyrningen och effektivera
underhållet. Utskottet framhåller att järnvägstrafikens
kapacitet är en klar förutsättning för
konkurrenskraft.
Utskottet noterar att förmedlingskapaciteten redan
nu i prakiken utnyttjas till hundra procent på vissa bansträckor.
Den centrala knutpunkten för hela landet är bangården
i Helsingfors, vars problem påverkar trafiken i hela landet.
Den funktionella förbättringen av Helsingfors
barngård, som nämns i redogörelsen, innebär
i praktiken en förnyelse av styr- och säkerhetsanordningarna.
Det är också mycket viktigt att projektet genomförs
för att säkerställa punktligheten i tågtrafiken.
Den s.k. Pisarabanan är i detta avseende också ett
särskilt viktigt projekt. Den nuvarande bristen på bankapacitet
och de särskilda problemen i fråga om järnvägsknutpunkter
måste man under ramperioden försöka finna
en lösning på som är finansiellt hållbar
på sikt.
I det här läget är det utmärkt
att listan prioriterar banprojekt, eftersom tågtrafiken
börjar fungera och hålla tiderna bättre
i hela landet när de platser där bannätet är överbelastat åtgärdas. Med
hänsyn till miljömålen kommer det sannolikt
att bli allt viktigare att i framtiden utveckla spårtrafiken.
Investeringar i spårtrafiken kan också bidra till
att dämpa ökningen av den totala vägtrafiksmängden.
I princip bör man utveckla spårtrafiken genom
en bred palett av åtgärder, understryker utskottet.
Där flaskhalsarna är som värst kan dubbelspår
byggas, om det är lönsamt ur ett bredare ekonomiskt
perspektiv och över huvudtaget möjligt. Banornas
förmedlingskapacitet kan om möjligt förbättras
på andra håll t.ex. genom att anlägga
mötesplatser. För att öka utnyttjandet
av spårtrafik borde nya hållplatser och stationer byggas
ut fördomsfritt med beaktande av regionala trafikbehov.
Det är också viktigt att effektivt utnyttja existerande
stationer och om möjligt ta i bruk befintliga stationer
som för tillfället har tagits ur bruk. Utskottet
lyfter också fram potentialen i s.k. intelligent trafik
när det gäller att förbättra
flytet, förmedlingskapaciteten och säkerheten
i spårtrafiken. Spårtrafikens säkerhet kan
också förbättras genom en reduktion av
antalet plankorsningar. Det är likaså av yttersta vikt
att planer och förberedelser görs inför
vinterunderhållet och osedvanligt strängt vinterväder.
Enligt de riktlinjer som anges i redogörelsen är
staten beredd att delta i finansieringen av spårvägsinvesteringar
i de största stadsregionerna Helsingfors, Tammerfors och Åbo.
Utgångspunkten är att staten och kommunerna till
lika delar är med och genomför banprojekt i städerna.
Staten bidrar dessutom med 30 procent till metrobygget och spårvägar
i städerna. Utskotten stöder de här projekten.
För att spårtrafiken ska vara tilltalande
krävs det satsningar på en fungerande infartsparkering.
Genom sådana satsningar kan olika trafikformer kombineras
allt bättre.
Konkurrensen inom spårtrafiken
Trafikmarknaden i EU har stegvis sedan 1990-talet öppnats
för konkurrens och under 2000-talet har detta också gällt
spårtrafiken. I Finland öppnades varutransporterna
på järnväg för konkurrens från
början av 2007 och med stöd av EU-normer. Det
finns inga lagstiftningshinder för att bedriva järnvägstrafik
och konkurrensen är i princip fri under förutsättning
att de behövliga tillstånden, som beviljas utan
behovsprövning, är i skick. Trots det är
VR-Group fortfarande den enda aktören på marknaden.
Enligt utredning till utskottet står två andra
aktörer beredda att inleda varutransporttrafik; den ena
i hela landet och den andra regionalt. Utskottet noterar att redogörelsen
inte just kommenterar utvecklandet av varutransporterna trots att
branschen har öppnats för konkurrens.
Lagstiftningen innehåller inte heller längre bestämmelser
om VR-Groups juridiska ensamrätt till persontrafik. Kommunikationsministeriet
och VR-Group Ab ingick emellertid 2009 med stöd av tjänsteavtalsförordningen
ett avtal om ensamrätt som ger VR-Group Ab möjlighet att
bedriva persontrafik med ensamrätt på vissa i avtalet
bestämda bansträckor. Avtalet täcker
in de sträckor där VR-Group Ab redan nu har persontrafik,
dvs. största delen av bannätet med undantag för
huvudstadsregionen, där VR-Group Ab har ingått
ett eget ensamrättsavtal avtal med samkommunen Helsingforsregionens
trafik. Avtalet mellan kommunikationsministeriet och VR-Group Ab
gäller till slutet av 2019 och avtalet mellan VR-Group
Ab och samkommunen Helsingforsregionens trafik till slutet av 2017.
I redogörelsen sägs att det för närvarande
görs en utredning med stöd av regeringsprogrammet om
de samlade effekterna av att öppna persontrafiken för
konkurrens. Utskottet anser att den nya konkurrenssituationen är
såväl en möjlighet som en utmaning. Tydliga
problem som kräver utredning finns bland annat i fråga
om banornas förmedlingskapacitet och säkerhet,
lokförarnas behörighet samt tillgången
till materiel och bl.a. service och depåtjänster.
Utskottet ser det som mycket viktigt att de här frågorna
reds ut i grunden, liksom också fördelarna och
nackdelarna med att öppna upp för konkurrens.
Då kan eventuella beslut grundas på tillräcklig
och mångsidig information. Det finns också skäl
att överväga om konkurrensen kunde inledas på sådana bansträckor
där det inte finns trafik just nu. På det sättet
kunde man få mer erfarenhet av konkurrensens effekter.
Beslut om att öppna för konkurrens kan emellertid
fattas bara utifrån en samlad bedömning på det
sätt som sägs i regeringsprogrammet.
Havs- och insjötrafik
Det ekonomiska läget och dess konsekvenser för Finlands
export är av mycket stor betydelse för sjötrafikens
utveckling. Av utrikestransporterna var mängden sjötransporter år
2011 98,5 miljoner ton och mängden vägtransporter
6,9 miljoner ton (uppgifter från 2012) medan järnvägstransporterna
uppgick till 11,3 miljoner ton. Sjötransporterna står
alltså för en mycket stor del av utrikestransporterna.
Utskottet understöder riktlinjerna i redogörelsen
enligt vilka sjöfartens verksamhetsförutsättningar
ska säkras på ett helhetsinriktat sätt,
och samtidigt ska mer ingående riktlinjer utfärdas bland
annat i frågor som gäller vintersjöfarten, sjösäkerheten
och ledavgifterna. Det är till stor nytta om en helhetsinriktad
strategi för sjötrafiken görs, anser
utskottet. I den borde det dryftas på vilket sätt
man kunde få ner de logistiska kostnaderna. Enligt utredning
kommer strategin att ta ställning till bland annat miljöbestämmelser,
farledsavgifter, isbrytning samt frågor som berör
hamnar och dockor. Utskottet anser att strategin dessutom borde
behandla försörjningstrygghet och frågor
i anslutning till finländska sjömäns
studier och arbetspraktik.
Utskottet vill särskilt lyfta fram sjötransporternas
avgörande betydelse för Finlands näringsliv
och konkurrenskraft. På grund av sitt geografiska läge är
Finlands utrikeshandel helt beroende av fungerande sjötransporter
och av en fungerande logistik när det gäller hamnar
och sjöfart. Sjöfartskostnaderna har ökat
klart. På grund av sitt läge har Finlands exportindustri
redan nu högre transportkostnader än
konkurrenterna på de viktigaste marknadsområdena
i Europa och övriga världen.
Sjötransporterna drabbas redan nu av ett allt större
kostnadstryck som ser ut att öka ytterligare och som på ett
väsentligt sätt påverkar totalkostnaderna
för denna trafikform, som är mycket viktig för
näringslivets transporter. Utskottet hänvisar
här till det svaveldirektiv som för närvarande
bereds och som är ett allvarligt exempel på det ökande
kostnadstrycket. Det är av största vikt för
näringslivet i Finland att man aktivt och i tillräckligt
god tid såväl nationellt som i samarbete med EU
och andra medlemsstater tar fram mångsidiga alternativ
för att genomföra direktivet och finner möjliga
stödformer för att så effektivt som möjligt
minimera verkningarna av den föreslagna regleringen, som ökar
kostnaderna och försämrar möjligheterna
att hävda sig i konkurrensen. Finansieringsmöjligheterna
på EU-nivå måste utnyttjas allsidigt.
Redogörelsen behandlar också den offentliga sektorns
viktiga roll när det gäller att uppmuntra marknaden
att utveckla och ta i bruk nya tekniska och logistiska lösningar
för sjöfarten. De sakkunniga som utskottet har
hört har sagt att fartyg utgör en sådan
produktkategori som dels produceras, dels efterfrågas av
det allmänna i Finland (t.ex. förbindelsefartyg,
oljebekämpningsfaryg och isbrytare) och att Finland därför
borde agera aktivt för att precisera miljökriterierna
vid upphandling.
Utskottet noterar att den arktiska sjöfarten sannolikt ökar
betydligt när de nordliga rutterna öppnas. Det
kan därför bli nödvändigt att
se över regionala betoningar vid utvecklingen av trafikens
infrastruktur. Samtidigt kan det yppa sig helt nya möjligheter
att utnyttja finländsk kompetens och teknik. Det är
viktigt att utnyttja denna möjlighet.
Utskottet påtalar också vikten av förbättra möjligheterna
till varutransporter i insjöfarten. Det skulle vara av
särskild vikt att bedöma vilka konkreta behov
och möjligheter det finns att utnyttja insjöfarlederna.
Insjöfarledernas virkesterminaler och flottning är
exempel på utmärkta sätt att transportera
och den ökande användningen av bioenergi med anslutande
transporter kan i en nära framtid komma att öka
behovet av energieffektiva och utsläppssnåla insjötransporter. Tillräckliga
resurser borde inriktas på att förbättra
och underhålla de befintliga vattenlederna för
att det ska vara möjligt att i större utsträckning
utnyttja insjöfarlederna. Enligt utskottet är
vintertransporterna längs insjöfarlederna en första
rangens fråga när man bedömer hur lönsamma
varutransporterna kan antas bli.
Tryggandet av vintersjöfarten är och förblir ett
ständigt problem för sjöfarten. Farlederna måste
absolut kunna trafikeras smidigt året om och det här är
särskilt viktigt för transporter utomlands. Utskottet
lyfter fram betydelsen av att förutsättningarna
för en fungerande isbrytning säkerställs
när sjötrafiken ökar. När isbrytarna om
några år når slutet av sin livscykel är
det mycket viktigt att se till att isbrytarkapaciteten bibehålls
på ett kostnadseffektivt sätt.
Utskottet menar att ett förbättrat samarbete mellan
hela hamnnätverket och enskilda hamnar och en koordinering
av verksamheten utifrån en samsyn på hamnnätverket är
mycket viktigt. Hamnarna borde göra en uppskattning av
behovet att fördjupa de viktigaste farlederna och i synnerhet
se till att väg- och spårtrafiksförbindelser
till hamnar som är viktiga för utrikeshandeln
samt logistiken i anslutning till dem fungerar. Det vore också bra
att för hela hamnnätverket att bedöma
vilka möjligheter det finns för hamnarna att specialisera
sig.
Flygtrafik
Flygtrafiken spelar en betydande roll för persontransporterna
utomlands. År 2011 transporterade flygtrafiken 13,6 miljoner
resenärer utomlands medan motsvarande siffra för
sjötrafikens del var 17,7 miljoner.
Rent generellt vill utskottet påpeka att redogörelsen
behandlar flygtrafiken mycket ytligt, vilket sannolikt beror på att
en särskild strategi för den kommer att utarbetas.
Det är bra att en strategi tas fram för att utvärdera
och utveckla verksamhetsmöjligheterna för en växande
men delvis olönsam sektor.
Flyplatsnätverket i Finland är tillräckligt täckande
i geografiskt hänseende men om man granskar de enskilda
flygplatserna ser man att en betydande del av nätverket
för tillfället går med förlust
och att också många rutter uppvisar en svag lönsamhet.
De nya bolag på marknaden som erbjuder billiga flyg är
en ytterligare utmaning för de finländska flygbolagen.
Flygtrafiken är en överlägset snabb
trafikform på långa sträckor. Flygtrafiken är
också betydelsefull för Finlands möjligheter
att hävda sig i den internationella konkurrensen och stärker regionernas
ställning inom landet. Dessutom är den ofta mycket
viktig för det lokala näringslivet. På många
flygplatser har enskilda aktörer gått samman för
regionala satsningar. På så sätt har
man lyckats få internationella flygförbindelser
till regionen.
I synnerhet Helsingfors-Vanda flygplats transporterar med sina
utrikesförbindelser väldigt många transitpassagerare
men också ett stort antal turister. Utskottet vill ändå understyrka
att det finns skäl att undersöka vilken roll även
andra flygplatser i synnerhet i stora städer kunde spela
när det gäller direkta utrikesförbindelser.
Inom ramen för tillgängliga resurser bör flygplatserna
utvecklas så jämbördigt som möjligt
med beaktande också av regionala behov och möjligheterna
att nå regionerna. Flygplatsnätet bör
ses som en del av hela trafiksystemet och därför
måste flygtrafiken så väl som möjligt samordnas
med andra trafikformer och annan trafikservice.
Utskottet fastslår att flygplatsen i Uleåborg är den
viktigaste knutpunkten i Norra Finland och att det är nödvändigt
att stärka dess möjligheter att hävda
sig som en stark aktör på nordkalotten. Det är
också viktigt att trygga särksilt de plygplatsers
existens som huvudsakligen har flygtrafik till utlandet. Här
kan nämnas flygstationerna i Helsingfors-Vanda, Tammerfors, Åbo
och Villmanstrand.
Av redogörelsen framgår att en strategi för flygtrafiken
ska tas fram där man utvärderar dess framtidsutsikter
och bedömer ändamålsenligheten hos flygplatsnätverket
i Finland och statens ställning i organiseringen av flygtrafiktjänsterna.
Dessutom kommer man överens om flygtrafikens mål
med beaktande av den helhet som bl.a. trafiksystemet bildar. Enligt
utskottets uppfattning är det vitalt att i strategin beakta
flygtrafikens regionala betydelse och vilken roll olika typer av
stöd spelar för flygplatsnätet. Man måste
också ta ställning till prioriteringar av trafikformerna
och tillgången till service på olika håll i
landet samtidigt som man säkerställer att det finns
lämpliga alternativ till mobilitet för olika förbindelser.
Det blir nödvändigt att i strategin anlägga
olika synvinklar på framtida prioriteringar inom bland
annat spårtrafiken och flygtrafiken. Hela trafiksystemet
och tillgången till alternativa trafikformer samt service
i hela landet måste beaktas när trafikbehoven
för regionerna bedöms. Det är också viktigt
att beakta hur kollektivtrafiken i anknytning till flygplatserna
kan ordnas.
Utskottet påpekar att när det gäller
flygtrafiken har Finland en ypperlig position med avseende på flygrutter
mellan å ena sidan Europa och Asien och å andra
sidan mellan Asien och den amerikanska kontinenten. I strategin är
det nödvändigt att försöka göra
en bedömning av hur denna position ska kunna bibehållas
och utnyttjas fullt ut.
Kollektivtrafik och gång- och cykeltrafik
Kollektivtrafiken stod för ca 19 procent av alla transportprestationer
2010—2011. Omkring 8 procent av alla resor i landet görs
med kollektiva färdmedel. Den stigande kostnadsnivån
har lett till att finansieringen av kollektivtrafik sjunkit de senaste åren.
Exempelvis har kostnaderna för busstrafiken enligt redogörelsen
stigit med 15 procent de tre senaste åren.
Statens finansiering av kollektivtrafiken förnyas på ett
sådant sätt att den motsvarar servicenivådefinitionerna
och de nya trafikhelheterna i stället för att
baseras på fortskaffningssättet som tidigare,
står det i redogörelsen. I de stadsregioner där
också kommunerna själva ökar sina satsningar
på kollektivtrafik ska finansieringen utökas om
möjligt. På andra håll garanteras en
minimistandard för kollektivtrafik. Inom fjärrtrafiken är
det väsentligt att trafiken planeras och organiseras med
ett enda trafikslag som betjänar förbindelsen
och områdets tillgänglighet på bästa
sätt. Kommunikationsutskottet instämmer med jord-
och skogsbruksutskottet i att det är svårt att
tillhandahålla skäliga kollektivtrafiktjänster
som är anpassade för att uträtta ärenden
i glesbygden och att befolkningens åldrande också är
en utmaning för hela transportsystemet, inte minst på landsbygden.
Framför allt möjligheterna till anropsstyrd kollektivtrafik,
samåkande och skjutsgaranti måste förbättras
så att de tillgodoser behoven i glesbygder och på landsbygden.
Man kan försöka göra kollektivtrafiken
populärare bl.a. genom snabbare förbindelser, ökat utbud,
lägre biljettpriser och bättre kvalitet på tjänsterna.
Men i dagens ekonomiska läge är det krävande
att vidta den typen av åtgärder. Om personalbiljetter
blir mer lockande kan pendlare tänkas använda
kollektivtrafik oftare. Standarden på kollektivtrafiken är
en av de viktigaste attraktionsfaktorerna. Det är ett ytterst
viktigt mål de kommande åren att kollektivtrafiklagen (869/2009)
genomförs effektivt för att servicestandarden
inom busstrafiken ska säkras på olika håll
i landet. Målet kräver en gemensam vision och
intensivt och fungerande samarbete mellan företagare, kommuner,
behöriga myndigheter och andra trafikmyndigheter.
Utskottet ser mycket positivt på att köpkraften
i fråga om finansieringen av kollektivtrafik enligt redogörelsen
ska säkras genom en nivåhöjning i skiftet
mellan två regeringar med hänsyn till kostnadshöjningen.
Det är helt klart en förbättring jämfört
med den tidigare situationen då köpkraften väsentligt
sjönk när kostnaderna steg. Som sagt har sakkunniga
pekat på behovet att ersätta kostnader som beror
på höjningen av skatten på dieselolja,
t.ex. genom ett förfarande med skattekonto för
bussar och annan yrkesmässig trafik, så att skattehöjningens
konsekvenser för verksamhetsvillkoren lindras. Utskottet
anser att frågan är mycket viktig och framhåller
att möjligheterna att införa ett återbäringssystem bör
undersökas.
Enligt redogörelsen ska kollektivtrafiken bli en enhetlig
helhet som är lätt att använda och som även
omfattar ett samordnat betalnings- och informationssystem. Det är
mycket angeläget att införa ett samordnat biljettsystem
och det är en av de viktigaste faktorerna när
man ska avveckla hindren för att öka andelen kollektivtrafik
som trafikslag, anser utskottet. Den offentliga förvaltningen
bör arbeta aktivt i samverkan med andra aktörer
för att nå målet.
Tillväxtutvecklingen i stadsregionerna och den splittrade
samhällsstrukturen i tätorterna har lett till
att det blivit längre väg för dem som
ska åka till jobbet eller uträtta ärenden.
Därför har personbilstrafiken ökat. Det är
krävande att ordna fungerande kollektivtrafik som kan konkurrera
med personbilstrafik i en splittrad samhällsstruktur. Om
det är långt till service upplevs heller inte
gång- eller cykeltrafik som lockande.
Samarbetet mellan staten och de stora stadsregionerna kring
markanvändning, boende och trafik är angeläget
för en långsiktig och effektiv trafikplanering
och konstruktion av transportvägar. Förfarandet
möjliggör att de minskande anslagen för
utveckling och underhåll av markanvändning, boende
och trafik används optimalt så långt
det går och kommer till nytta för alla kommuner
i regionen. Projekten omfattar också miljöaspekten
och utveckling av bl.a. närservice. Utifrån erfarenheterna
kan man bedöma om det finns möjligheter att införa
samma praxis med avtalsförklaring också i andra
stadsregioner. Utskottet hänvisar till ekonomiutskottets
utlåtande och påpekar att också landskap
och randområden behöver beaktas i beslut om MBT-avtalen. Enligt
redogörelsen ska MBT-avtalen framöver breddas
så att de också omfattar planering av servicestrukturer
och näringsliv enligt principerna för hållbar
utveckling (MBTSN). Målet är att fördjupa
samarbetet mellan kommuner, stat och privat sektor inom planering,
genomförande och finansiering av stadsregioner. Stödet
för kollektivtrafik i stora städer ska härefter
kopplas till åtgärder som skrivs in i MBT-avtalen
och som främjar kollektivtrafik. Utskottet anser att detta är
konsekvent och lämpligt med tanke på både passagerarna
och finansieringens genomslag. I avsiktsförklaringarna är
det också viktigt att väga in behovet att utveckla
gång- och cykelleder.
Det är mycket klokt att gå in för
att kombinera undervisnings- och kulturväsendets elevtransporter,
social- och hälsovårdsväsendets transporter,
transporter som ersätts av FPA och den öppna kollektivtrafiken
som stöds av trafikförvaltningen, som det står
i redogörelsen. Utskottet anser att det med avseende på hur
sammanslagningen genomförs rent konkret är viktigt
att tillräckligt omfattande undersöka vilka effekter
de olika alternativen kommer att ha. Om sammanslagningen genomförs
på rätt sätt kan tillgången
till tjänster förbättras och de totala kostnaderna
minska.
För att främja kollektivtrafik behövs
det också satsningar på nya fungerande infartsparkeringar.
I sitt utlåtande påpekar miljöutskottet
att de bristfälliga infartsparkeringarna utgör
ett direkt hinder för att åka kollektivt och att
bristerna gäller säker infartsparkering för
både bilar och cyklar. Kommunikationsutskottet omfattar
de här synpunkterna till alla delar.
För en bättre kollektivtrafik är
det också angeläget att passagerarna känner
sig trygga. Här rör det sig framför allt
om berusade personers beteende i kollektiva färdmedel.
Det är inte bara fråga om att passagerarna ska
känna sig trygga inne i färdmedlet; också chauffören
ska kunna arbeta tryggt och det ska vara säkert att vistas
på perronger, hållplatser och stationer. Utskottet
inskärper att känslan av otrygghet i många
fall kan vara en faktor som gör att man väljer
bort kollektivtrafik.
Taxitrafiken är en viktig del av trafiksystemet och är
ett kompletterande trafikslag när det gäller mobiliteten
i glesbygden.
Utvecklingen av kollektivtrafiken kan också gynnas
av ett tydligt ställningstagande till vilken roll staten
och kommunerna på längre sikt kommer att spela
i utvecklingen och finansieringen av kollektivtrafik.
Gång- och cykeltrafik
Gång- och cykeltrafiken är trafikslag som
vi kraftigt bör satsa på för att få den
att öka. Statistiken visar att allt färre i alla åldersgrupper
använder sig av gång- och cykeltrafik. Men om
vi försöker få användningen
att öka kan personbilstrafiken samtidigt minska. Utskottet
ställer sig bakom målet att öka andelen
gång- och cykeltrafik som trafikslag men noterar att redogörelsen innehåller
ganska få förslag till metoder som kan tillämpas
för att nå målet.
Ungefär 30 procent av alla resor görs enligt redogörelsen
till fots eller på cykel, medan 58 procent av alla resor
görs med personbil. Gång- och cyketrafik kan ersätta
framför allt korta resor med personbil, som enligt statistiken
utgör en mycket stor del av alla resor med personbil. Miljöutskottet
påpekar i sitt utlåtande att det är särskilt
viktigt med trygga och tillgängliga gång- och
cykelleder med tanke på en fungerande vardag för
den äldre befolkningen och barnfamiljerna.
Underhållet av gång- och cykellederna både sommar-
och vintertid bör om möjligt effektiviseras och
också i övrigt bör möjligheterna
att utöka resurserna för att utveckla gång-
och cykelleder undersökas. Gång- och cykellederna
kan utvecklas och rustas upp genom små investeringsprogram
för bastrafikledshållning från och med
2016. För att hela trafiksystemet ska vara hållbart är
det viktigt att andelen gång- och cykeltrafik som trafikslag
vid sidan av kollektivtrafiken ökar, inte minst i stadsregioner.
Gång- och cykeltrafik är ett billigt trafikslag
och är till nytta både för miljön
och hälsan hos dem som går till fots och cyklar.
Möjligheterna att gå till fots och cykla kan förbättras
genom ett heltäckande, säkert och trivsamt nät
av gång- och cykelrutter.
Miljö
Trafiken ger upphov till ca 20 procent av alla växthusgasutsläpp
i Finland och genererar också andra hälsoskadliga
utsläpp, t.ex. små partiklar. Finland har åtagit
sig att reducera utsläppen. Enligt redogörelsen
ska vi minska utsläppen från trafiken med 16 procent
fram till 2020 jämfört med 2005. Utskottet ser
det som mycket viktigt att vi vinnlägger oss om att nå målen
men påpekar samtidigt att det är en stor utmaning
som absolut kräver en bred metodarsenal. Trots de åtgärder
som hittills vidtagits har utsläppen från trafiken
på grund av ökande trafikmängder snarare
visat en uppåtgående trend.
Utsläppen från trafiken kan minskas om energieffektiviteten
förbättras genom ny fordonsteknik, utsläppssnålare
energikällor nyttjas, mobilitetsbehovet minskar, kollektivtrafik
och gång- och cykeltrafik främjas och ekonomiska
styrmedel används. Bara det att trafiken löper är
en väsentlig faktor som påverkar miljökonsekvenserna.
Därför är det också i miljöhänseende
klokt att satsa på ett smidigt trafiksystem, eftersom utsläppen
samtidigt minskar.
Enligt utredning kommer de åtgärder som hittills
vidtagits inte att räcka till för att vi ska nå miljömålen.
Miljöåtgärdernas positiva och negativa
effekter måste kunna analyseras utifrån index
för nytta och kostnader så att åtgärderna är motiverade
och inte får oskäliga konsekvenser t.ex. på konkurrenskraften
i trafik- och transportsektorn eller näringslivet över
lag.
Utskottet anser att de med hänsyn till miljömålen
begränsade resurserna bör disponeras så att
effektivitetspotentialen är så stor som möjligt.
Här är det betydelsefullt att ca 73 procent av koldioxidutsläppen
från trafiken kommer från vägtrafiken
och största delen från personbilstrafiken. Trafikmängden
i de stora stadsregionerna och å andra sidan utbudet av
alternativa trafikslag i stadsregionerna erbjuder möjligheter till
betydande effekter i relation till satsningarna. Ett av de viktigaste
målen bör alltså vara att minska personbilstrafiken
i de stora stadsregionerna. Målet att minska personbilstrafiken
kan överhuvudtaget bara i begränsad utsträckning gälla
områden där det inte finns kollektivtrafik som
kan konkurrera med personbilstrafiken. I likhet med miljöutskottet
påpekar kommunikationsutskottet att bilismen inte bör
försvåras i områden där den
de facto är det enda alternativet.
Bilparken i Finland är en av de äldsta i EU,
i genomsnitt ca 12 år och bilarna skrotas när
de är ca 20 år. Utsläppen från
vägtrafiken kan väsentligt påverkas om
bilparken förnyas och nyare utsläppssnålare
bilar tas i bruk. En nyare bilpark bedöms kunna ha en viss
inverkan redan på kort sikt.
Alternativa drivmedel
För närvarande är trafiken nästan
helt beroende av olja som drivkraft och det leder till stora utsläpp.
Utskottet framhåller att energieffektiviteten i transportsektorn
bör ökas så långt det går. För
att nå miljömålen måste vi underlätta
för ny hållbar teknik för drivmedel,
utveckling av andra nya drivmedel och användning av dessa.
Den här utvecklingstrenden kräver också att
offentliga sektorn använder en bred metodarsenal. För närvarande
pågår ett arbete i arbetsgrupp där frågor
om alternativa drivmedel behandlas.
I likhet med framtidsutskottet vill kommunikationsutskottet
uppmärksamma betydelsen av biodiesel, bioetanol och biogas
för att minska oljeberoendet och utsläppen från
trafiken. Framöver behövs det klart mer satsningar
på att forska i och producera bioenergi och främja
användningen. På kortare sikt finns det också skäl
att försöka öka användningen
av laddhybrider. På längre sikt kan väte
bli vanligare som drivmedel. Biogas bör lämpligen
användas i synnerhet i områden där det
finns egen produktion. Utskottet påpekar att det finns
stora skillnader i klimatbalansen i fråga om biodrivmedel:
de bästa biodrivmedlen minskar utsläppen till
en bråkdel medan andra bland alternativen under sin livscykel rentav
framkallar mer utsläpp än petroleumbaserade drivmedel.
Satsningar på bioenergi och fordonsteknik med anknytande
produktutveckling kan också ge finländska företag
nya möjligheter till framgång, menar utskottet.
Städerna får tillfälle att bli föregångare
när det gäller att främja den här frågan.
Framtidsutskottet pekar i sitt utlåtande på att
Finland har en chans att profilera sig som producent av förnybar
och närproducerad energi.
Att främja elbilar
Vid sidan av att främja användningen av biodrivmedel
vill utskottet också lyfta fram den potential som finns
i ny fordonsteknik och bl.a. elbilar när det gäller
att reducera utsläppen från trafiken. Framtidsutskottet
fäster sig särskilt vid insatser för
att främja användningen av energieffektiva och
utsläppsfria eldrivna bilar. I utlåtandet menar
utskottet att de största hindren för att elbilar
ska bli vanligare är att det inte finns tillräckligt
många snabbladdningspunkter och att priset och tillgången
spelar in. Kommunikationsutskottet ser elbilar med batteri och annan teknik
på dagens utvecklingsnivå som potentiella färdmedel
främst i stadsregioner. Utskottet lägger vikt
vid potentialen med elbilar och biodrivmedel bl.a. när
kollektivtrafik ska genomföras.
Det vore bra att bedöma vilka ytterligare åtgärder
som behövs för att bidra till att elbilar blir vanligare.
Metoderna kan om det behövs vara tidsbegränsade
lösningar i en mellanetapp som gör det möjligt
att åstadkomma en "kritisk massa" i början så att ökningen
kan komma i gång. Metoderna kunde vara någon typ
av ekonomiska styrmedel, satsningar på produktutveckling
eller t.ex. utveckling av infrastrukturen för laddning.
Utskottet anser att frågan måste utredas inom
kort.
Måluppfyllelsen i fråga om utsläpp
från bilar är i väsentlig grad beroende
av hur snabbt fordonstekniken utvecklas globalt.
Andra miljöaspekter
Trafikens miljökonsekvenser är också kopplade till
mobilitetsbehovet. En stor del av energiförbrukningen går åt
till boende och resor. När olika e-tjänster och
handel på nätet blivit vanligare har människornas
mobilitetsbehov redan minskat i viss mån. Varor kan beställas
elektroniskt och då blir mobilitetsbehovet mindre. Men
utbudet av olika varor i näthandeln blir fortsatt mer varierat
och det kräver effektiva och fungerande distributions-
och transportsystem. I framtiden kan det vara en viktig faktor som
minskar mobilitetsbehovet att distansarbete blir vanligare. När e-tjänster
och distansarbete ökar måste det finnas fungerande
telekommunikationer.
Enligt redogörelsen har befolkningen spritts ut till
stadsregionernas ekonomiska regioner de senaste decennierna. Det är
en naturlig följd av bl.a. de ökande boendekostnaderna.
Men det gör det svårt att ordna miljövänlig
kollektivtrafik samtidigt som det blir mindre lockande att gå till fots
eller cykla när avståndet mellan hemmet och arbetsplatsen
respektive servicen blir längre. I en splittrad samhällsstruktur är
trafikmängden stor och personbilen är ett av de
viktigaste färdmedlen, vilket betyder att utsläppen är
stora. Från miljösynpunkt står det klart
att de centrala målen är att göra samhällsstrukturen
mer integrerad och i anknytning till detta främja kollektivtrafik
och gång- och cykeltrafik. Men förändringar
i samhällsstrukturen sker mycket långsamt.
I likhet med miljöutskottet vill kommunikationsutskottet
också peka på andra miljöskador som trafiken
orsakar, t.ex. buller och påverkan på grundvattnet.
I samarbetet kring planeringen av investeringar i markanvändning
och trafik är det viktigt att räkna med hur trafikbullret
ska kunna minskas och effekterna på grundvattnet minimeras.
Nya trafikleder bör i princip inte byggas i grundvattenområden
om det inte går att tillförlitligt förebygga
deras negativa konsekvenser för grundvattnet. Trafikbuller
inverkar negativt på trivseln i livsmiljön och
har också konstaterats ha skadliga hälsoeffekter.
Utskottet anser att ekonomiska styrmedel av rätt typ
kan spela en viktig roll när det gäller att nå miljömålen.
Dagens skatte- och avgiftssystem för trafiken är
inte till alla delar något incitament att förnya
fordonsparken eller välja miljövänliga
färdmedel. Detsamma gäller utveckling och användning
av hållbara drivmedel och utsläppssnåla
fordon. Här vore det på sin plats att tänka
igenom vilka ändringar som behövs för att
styra valen och verksamheten i rätt riktning.
Utskottet påpekar att regeringen i redogörelsen
inte alls hänvisar till målsättningen
i framtidsredogörelsen om klimat- och energipolitiken:
vägen till ett utsläppssnålt Finland
(SRR 8/2009 rd) som riksdagen godkänt,
nämligen att utsläppen på lång
sikt, de facto senast 2050, ska reduceras så att det sker
en övergång till en närapå utsläppsfri
vägtrafik. Som vägledande mål angavs
att personbilarnas direkta specifika utsläpp år
2030 är högst 80—90 gram CO2/kilometer.
Därefter ska utsläppen ytterligare reduceras till
högst 50—60 gram år 2040 och 20—30
gram år 2050. Motorteknik, elbilar och biodrivmedel är
de viktigaste faktorerna som möjliggör reduktionen
av de specifika utsläppen, står det i framtidsredogörelsen.
När man utformar krav på utsläpp
från trafiken på EU-nivå eller internationellt är
det ytterst viktigt att driva på lösningar som
väger in trafikförhållandena och särdragen
i det finländska trafik- och transportsystemet, framhåller
utskottet.
Trafiksäkerhet
Trafiksäkerheten eller avsaknaden av den är
beroende av hur fordonen och infrastrukturen fungerar och av de
människor som rör sig i trafiken och hur de handlar
i olika situationer. Trafikolyckor och allvarliga personskador är
ett stort folkhälsoproblem med omfattande mänskliga
effekter men också betydande ekonomiska konsekvenser för
enskilda människor, staten, kommunerna, arbetsgivarna och
försäkringsbolagen. Utskottet framhåller
att redogörelsens framtidsvision för trafiken,
alltså att ingen ska behöva dö eller
skadas allvarligt i trafiken, berör hela samhället.
Trafikolyckor är framför allt ett problem
i vägtrafiken. I kommersiell flygtrafik, sjöfart
och tågtrafik är dödsfall och allvarliga
personskador sällsynta. Utskottet påpekar att
olyckor i plankorsningar vid järnvägar enligt
utredning statistikförs som olyckor i vägtrafiken.
Enligt redogörelsen är målet i flygtrafiken,
sjöfarten och tågtrafiken att säkra den
uppnådda säkerhetsnivån. Men förändringar
i omvärlden för med sig ytterligare utmaningar
när det gäller att upprätthålla säkerhetsnivån.
Utskottet lyfter särskilt fram behovet att bereda sig på en
stor olycka på Östersjön till följd
av att fartygstrafiken och de stora oljetransporterna hela tiden ökar.
Linjevalen och de viktigaste åtgärdsförslagen i
redogörelsen är mycket bra och välkomna.
Det är också viktigt att regeringen kommer att
fatta ett principbeslut om säkerhet i vägtrafiken
utifrån den riksomfattande säkerhetsplanen för vägtrafiken
"Tavoitteet todeksi — Tieliikenteen turvallisuussuunnitelma
vuoteen 2014" som blev klar i februari 2012 och sträcker
sig till 2014.
Trafiksäkerheten inom alla trafikslag ingår som
en viktig del i det internationella arbetet och i EU. Finland bör
medverka intensivt i förberedelserna kring den här
typen av frågor.
Trafikledernas skick och den tekniska trafiksäkerheten
Kompetent och tillräckligt underhåll av alla
trafikleder är ett grundläggande villkor för
en löpande och säker trafik. Standarden på bastrafikledshållningen är
i allra högsta grad en trafiksäkerhetsfråga.
De knappt tilltagna resurserna är ett hot mot underhållet
av och trafiksäkerheten i det sekundära vägnätet.
Genom ett program för att utveckla vägnätet
ska styrsystemen inom väg-, sjö- och järnvägstrafiken
enligt redogörelsen förnyas, vilket ökar
säkerheten särskilt inom sjöfarten. Projekten
väntas också förbättra säkerheten
i vägnätet på många håll.
Sakkunniga har påpekat att målet att minska dödsfallen
i trafiken kräver trafikledsinvesteringar som planerats
från trafiksäkerhetssynpunkt, i synnerhet inom
vägtrafiken. Exempel är de stora motorvägsprojekten
Helsingfors—Åbo och Helsingfors—Tammerfors,
där säkerhetsnivån höjts betydligt
när körfilerna åt motsatta håll skiljts åt
på hela sträckan.
Utskottet framhåller att trafiksäkerhetsaspekterna
tillräckligt tidigt måste beaktas i alla planeringsprojekt
som gäller markanvändning och vägtrafik.
Utskottet uttalar sitt stöd för projekt som går
ut på att t.ex. bygga vägsträckor med åtskilda
körfiler åt motsatta håll i huvudvägnätet.
Det har också stor betydelse för trafikflytet
och trafiksäkerheten att accelerationsfälten och
avfartsfälten är tillräckligt långa.
I olyckor vid plankorsningar med järnväg dog det
två personer 2011 och sju personer årligen i genomsnitt
de senaste tio åren. Det är särskilt
angeläget att förbättra säkerheten
vid plankorsningarna och att avveckla dem framöver. Genom
att underhålla och rusta upp bangårdar kan man
också se till att tågen tryggt kan mötas
i vårt bannät som huvudsakligen är enkelspårigt.
Utskottet påpekar att gång- och cykeltrafiken ges
relativt lite rum i redogörelsen, fastän den har
stor betydelse som trafikslag. Projekten för gång-
och cykeltrafik är enligt utredning oftast kopplade till
större projekt för planering av stadsmiljön
och kan inte skiljas åt så att de blir av liknande
typ som väg- och banprojekten. Detta gör det svårt
att genomföra dem separat. Utskottet påpekar att
det är särskilt viktigt med trygga och tillgängliga
gång- och cykelleder med tanke på en fungerande
vardag för den äldre befolkningen och barnfamiljerna.
Bättre trafikmiljö för fotgängare
och cyklister bör prioriteras också när
det gäller att främja hälsa och välbefinnande.
Det krävs både strukturella lösningar
och upplysning för att förbättra säkerheten
i gång- och cykeltrafiken. Det är särskilt
viktigt att se till att gång- och cykellederna underhålls
vintertid.
Särskilda frågor om vägtrafiken
Säkerheten i vägtrafiken har enligt redogörelsen blivit
bättre i Finland på lång sikt. Men 2011 svängde
den positiva utvecklingen om, då dödsfallen i
trafiken ökade med tjugo från året innan. Den
här ofördelaktiga utvecklingen fortsatte under
första halvåret i år. Det betyder att
målet att halvera dödsfallen i vägtrafiken
blir allt mer krävande. År 2011 dog 292 personer
och skadades 7 919 i vägtrafiken.
Flest dödsfall inträffar i icke kommersiell
och icke yrkesmässig trafik. Jämfört
med medelålders bilförare har unga bilförare
(18—20 år) tredubbel risk att omkomma i trafiken.
För äldre bilförare (över 75 år) är
risken dubbel.
Särskilda problem i vägtrafiken är
rattfylleri, fortkörning, körning mot rött
ljus och försummelse att använda säkerhetsanordningar.
De vittnar enligt experter om en ansvarslös trafikkultur.
Enligt rörliga polisens uppföljning ökade fallen
av grovt äventyrande av trafiksäkerheten betydligt
i början av 2012 jämfört med i fjol.
Utskottet påpekar att vi måste arbeta för
ansvarsfullt beteende och ökad respekt för säkerhet
i vägtrafiken för att vi ska nå säkerhetsmålen.
Det krävs god samverkan mellan alla aktörer i
trafik- och transportsystemet för att vi ska nå säkerhetsmålen
i vägtrafiken.
Vidare vill utskottet understryka vikten av effektivt underhåll
vintertid. Farliga vägsträckor måste
tydligt märkas ut och vinterunderhållet bör
möjliggöra säker trafik vintertid med
hänsyn till eventuella regionala skillnader i behovet av
vinterunderhåll. Det är på väghållarens
ansvar att vägarna underhålls enligt kvalitetskraven.
Det betyder att väghållaren måste ordna med
adekvat övervakning och i förekommande fall reparationsåtgärder,
om kvalitetskraven inte uppfylls.
Utskottet lyfter fram hur viktigt det är att hastighetsbegränsningarna
differentieras rätt. De fungerar bäst då de
som rör sig på vägen inser att de står
i rätt proportion till skicket, farorna och trafikmängden
på vägen. Under behandlingen av ärendet
kom det fram att differentieringen med fördel bör
ses över med fokus på smidig trafik, vägarnas
skick och väderförhållandena. Å andra sidan
har det påpekats att det finns belägg för
att användarna är mycket nöjda med dagens
system för hastighetsbegränsningar och att Trafikverket och
de regionala närings-, trafik- och miljöcentralerna
redan i dagsläget kan bidra till att säkra begränsningar
väljs med hänsyn till vägens egenskaper
och trafikmängderna. Utskottet ser det som angeläget
att dagens system effektivt tillämpas efter omständigheterna
i trafiken, men föreslår också att man
funderar på alternativa system för att differentiera
körhastigheten.
Förarnas hälsa och körning under
påverkan av berusningsmedel
Bättre bedömning av förarnas hälsa
har varit aktuellt i många år nu i olika planer
och arbetsgruppsutredningar. Men några konkreta åtgärder
för att höja kompetensen i trafikmedicin har enligt
utskottets uppfattning knappast åstadkommits. I sina yttranden
vill de sakkunniga se snabbare framsteg i frågan och föreslår
att kompetensen och expertisen i trafikmedicin när det
gäller olika trafikslag ska kunna nyttjas på gemensamma
centrum för hälsokontroller för förare.
Enligt uppgift har erfarenheterna och resultaten de senaste åren
varit positiva i fråga om trafiklärarnas samarbete
kring bedömning av körförmågan med
läkare, neurologer, neuropsykologer och forskare på området.
Utskottet påminner om att riksdagen den 10 december
2009 förutsatte att regeringen genast vidtar åtgärder
för att upprätta ett allsidigt och tillförlitligt
system för bedömning av körförmågan,
utöka forskning och undervisning i trafikmedicin, gå ut
med behövliga råd till de läkare som
utför undersökningar och ordna heltäckande
företagshälsovård för yrkesförare
och företagare i transportsektorn.
Enligt ett sakkunnigutlåtande är sjukdomar och
självmord betydligt oftare än förmodat
den främsta orsaken till trafikolyckor med dödlig
utgång. Den officiella statistiken över trafikolyckor
motsvarar inte statistiken hos Trafikförsäkringscentralen,
som leder utredningen av olyckor. I den officiella statistiken ingår
nämligen inte så kallade naturliga dödsfall
under körningen, som i efterhand kunnat fastställas.
En viss bedömning visar att andelen naturliga dödsfall
under körning utgör åtminstone en tredjedel
av alla dödsfall i trafiken.
Till skillnad från vissa andra europeiska länder
låter vi i Finland självmordsolyckor ingå i statistiken.
Andelen sådana olyckor beräknas vara särskilt
stor hos oss, ca 22 personer per år. Utskottet ser det
som ytterst viktigt att andelen fall där sjukdomar, inklusive
psykisk ohälsa, och självmord orsakat dödsfall
i trafiken ytterligare utreds och att statistiken över
dödsfall i trafiken utvecklas så att den gör
det lättare att analysera och förebygga faror
i trafiken.
Antalet rattfulla förare var 12 per 10 000 förare
i fjol. Var 800:e förare var rattfull och var 180:e förare
körde med alkohol i blodet. Ett växande problem är
att förarna är påverkade av andra berusningsmedel än
alkohol. I olyckor orsakade av rattfylleri omkommer och skadas relativt
sett flest unga människor, i åldern 15—24 år.
Utskottet noterar att det krävs ett brett urval åtgärder
för att minska rattfylleriet. I en stor del av fallen rör
det sig om storkonsumenter av alkohol och missbrukare som också har
problem som tyder på social utslagning. Det är
nödvändigt att fortsatt övervaka rattfylleri
och effektivisera informationen, öka användningen
av alkolås och ta fram vård- och stödåtgärder
för missbrukare. Tidiga insatser mot körning under påverkan
av berusningsmedel är särskilt viktiga för
att unga ska klara sig i trafiken. Utskottet förespråkar
en utvidgad användning av alkolås så att
alla som dömts för rattfylleri ska använda
alkolås. Framöver blir det möjligt att
tänka igenom om alkolås rentav ska finnas i alla
nya bilar.
Trafikövervakning
För att vi ska åstadkomma ett ansvarsfullt
beteende i trafiken måste polisen kunna övervaka trafiken
på många olika sätt. Det är
nödvändigt att avdela tillräckligt med
resurser för övervakning av säkerheten
i vägtrafiken samtidigt som dagens kvalitetsstandard och
expertis i vägtrafik bibehålls. Den konventionella övervakningen fokuseras
enligt utredning i stor utsträckning på körfel
och trafikbeteende, t.ex. användning av bilbälte
och åtlydnad av reglerna vid övergångsställen.
Samtidigt kan polisen kontrollera att fordonen uppfyller kraven
enligt bestämmelserna. Automatisk övervakning
kan komplettera övervakningen på vissa punkter
men inte ersätta den övervakning som polisen själv
utför.
Den riksomfattande trafiksäkerhetsplanen och redogörelsen
ställer som mål att finna samarbetsmodeller som
gör det möjligt för bl.a. kommunerna
att medverka i övervakningsarbetet. Utskottet ställer
sig positivt till övervakningssamarbete och utveckling
av övervakningen under ledning av polisen.
Den trafikövervakning som polisinrättningarna
har hand om utförs till största delen i tätorterna,
medan rörliga polisen prioriterar vägnätet
utanför tätorter. Polisen gör t.ex. fler än
två miljoner utandningsprov på vägarna årligen,
varav rörliga polisen i fjol gjorde fler än 1,1
miljoner. Utskottet ser det som mycket viktigt att antalet utandningsprov
förblir högt. Om möjligt måste risken
bli ännu större för rattfulla förare
att bli fast. Dessutom är det påkallat att ha
tillförlitliga verktyg för drogscreening och i
framtiden också för analys av förarens
vakenhet.
Rörliga polisen har sedan i fjol diversifierat sin övervakning
efter Road Policing-modell och kan nu mer systematiskt avslöja
också annan kriminalitet än trafikbrott. Det rör
sig om bl.a. brott inom transportsektorn som hänger samman
med svart ekonomi och de prioriteras i år. Vakenheten hos
förarna i tung trafik kontrolleras genom övervakning
av kör- och vilotider. Kontrollerna görs med hjälp
av uppgifter från förarnas färdskrivare. Övervakningen
av uppgifter från digitala färdskrivare har också kopplingar
till annan brottsbekämpning. Utskottet fäster
största vikt vid övervakning av finländsk
och utländsk tung trafik utifrån riskanalys.
Det är mycket bra att polisen i år ska utreda annan
brottslig bakgrund hos personer som gjort sig skyldiga till allvarliga
trafikbrott. Trafikbeteendet har nämligen visat sig hänga
samman med förarens beteende även i övrigt.
Utskottet ställer sig positivt till rikstäckande
polisledda tillslag som har gjorts i trafiken kring bl.a. midsommar
och sportlov.
Rörliga polisen utvecklar aktivt övervakningstekniken
i samråd med bl.a. polisens teknikcentral. I de utredningar
som utskottet fått nämns bl.a. automatiska avläsare
för registreringsskyltar, försök med
värmekameror som underlättar övervakningen
av bromsar i tunga fordon och mätare för buller
från motorcyklar och mopeder. Utskottet lyfter fram betydelsen
av att utveckla tekniken som ett led i effektiviseringen av trafikövervakningen.
Trafikupplysning och trafikregler
Utskottet pekar på betydelsen av trafikupplysning för
att förbättra trafikkunskaperna och påverka
attityderna i trafiken. Genom trafikupplysning får trafikanterna
på vägarna färdigheter att röra
sig tryggt och ta ansvar för sin egen och andras säkerhet.
Det behövs inom alla trafikslag i vägtrafiken.
Utskottet lyfter fram Trafikskyddets roll som rikstäckande
och regional expertorganisation inom trafikupplysning. I skolorna är lärarna
och polisen viktiga när det gäller trafikfostran
för barn och unga. Detta bör också återspeglas
i lärarutbildningen. Temat bör behandlas effektivare
i skolorna, bl.a. genom styrning från Utbildningsstyrelsens
sida.
Bilskolorna tillhandahåller allt mer utvecklad grundläggande
förarutbildning men de har också erfarenhet av
att utbilda förare som redan har körkort bl.a.
i hur man kör ekonomiskt och med framförhållning.
Siktet måste vara inställt på livslångt
lärande inom trafikupplysning och användning av
utvecklad fordonsteknik, framhåller utskottet. Exempelvis är
det viktigt att föraren innan köpet får
tillräckligt med vägledning i hur man använder
det nya fordonet.
Det är viktigt att människorna upplever trafikreglerna
som relevanta och motiverade. Sakkunniga har påpekat att
bl.a. en stor del av de som rör sig på vägarna
inte tillräckligt bra känner till väjningsreglerna
för bilar och cyklar. Dagens system med körkortspåföljder är
ett exempel på bestämmelser som framför
allt yrkesförare inte anser vara befogade. När
riksdagen behandlade regeringens proposition med förslag
till körkortslag och vissa lagar som har samband med den (RP
212/2010 rd) förutsatte den att regeringen genomför
ett poängbaserat system för körkortspåföljder.
Utskottet lägger vikt vid behovet att fortsatt utveckla
och modernisera trafikreglerna.
Övriga synpunkter
Redogörelsen stöder sig på strategin
för intelligenta transportsystem och ställer som
mål att ta fram en aktuell lägesbild över
vägtrafiken. Men enligt utredning är rentav faktaunderlaget
om trafikolyckor bristfälligt i nuläget. Det finns också allvarliga
trafikolyckor som uteblir från statistiken och det finns
inte tillräckligt med information om hur allvarliga personskadorna
varit. Dessutom drar det ut på tiden att få tillgång till
materialet, som dessutom är behäftat med administrativa
begränsningar. Den tillgängliga lägesbilden
för trafiksäkerheten bör förbättras
och utvecklas, konstaterar utskottet.
I redogörelsen står det att de bästa
resultaten inom trafiksäkerhet och utsläppsmål
kan nås om fordonsparken förnyas och den intelligenta
trafiken utvecklas. I framtiden kommer det att höra till
de grundläggande färdigheterna i trafiksäkerhet
att föraren kan använda nya tekniska säkerhetsanordningar
och annan teknik i fordonet och nya intelligenta tekniska tillämpningar
i trafikmiljön.