Motivering
Allmänt
Statsrådets framtidsredogörelse om klimat-
och energipolitiken (SRR 8/2009 rd) är en klar
fortsättning på klimat- och energistrategin (SRR 6/2008
rd), som sträcker sig ända fram till 2020 och
som utskottet lämnat utlåtande (KoUU 4/2009
rd) om. Klimatskyddet och en energiproduktion baserad på principen
om hållbar utveckling är klart multinationella
frågor som kan lösas effektivt bara genom multinationella
insatser. Med tanke på vad Finland kan göra för
den internationella klimat- och energipolitiken välkomnar
utskottet tankegångarna i redogörelsen om målmedvetna
och dynamiska åtgärder för att få till
stånd heltäckande och effektiva klimatkonventioner.
Finland ligger i transportavseende långt från sina
viktigaste marknadsområden och det ställer stora
krav på våra insatser för att främja
det internationella klimatskyddet. Det geografiska läget
innebär vissa bestående konkurrensvillkor för
vårt näringsliv, inte minst exportindustrin, som
måste gå att väga in vid förhandlingar
om gemensamma insatser för klimatet. Utskottet hänvisar
till exempel till de nackdelar som utsläppshandeln inom
luftfart förväntas medföra för
våra nationella aktörer om den genomförs
enbart på EU-nivå och de tilltänkta strängaste
utsläppsminskningskraven för sjöfarten
på Östersjön, som hotar höja
sjöfartskostnaderna avsevärt i området.
En bördefördelning inom klimatskyddet är
rättvis bara om alla de viktigaste utsläppsproducenterna
berörs lika av begränsningarna.
När riksdagen 2008 behandlade statsrådets trafikpolitiska
redogörelse (SRR 3/2008 rd) godkände
den ett ställningstagande om att det bör bli bestående
praxis att riksdagen ges en trafikpolitisk redogörelse
i början av varje valperiod. Regeringen ska alltså i
sin trafikpolitiska redogörelse i början av nästa
valperiod ange vad den rent konkret tänker göra
under perioden för att genomföra klimat- och energistrategin
och en målmedveten och effektiv klimat- och energipolitik
i enlighet med redogörelsen.
Det är viktigt att man fortsatt med jämna
mellanrum utvärderar globala klimat- och energipolitiska
frågor på sikt, till exempel senast 2025.
Styrmekanismer
Utskottet anser att det krävs en stark och konskurrenskraftig
samhällsekonomi om man vill bedriva en mer progressiv miljöpolitik än andra.
Den globala konkurrensen förutsätter noggrant övervägande
av hurdan börda det lönar sig för Europa
att lägga på sitt näringsliv. Inte minst
Finland med en liten och öppen samhällsekonomi
har anledning att noga slå vakt om sitt näringslivs
internationella konkurrenskraft. För att tackla klimatproblemet
behöver vi lösningar som klart förbättrar
atmosfärens status; de bör vara kostnadseffektiva,
samhällsekonomiskt rationella, meningsfulla i ett samlat
miljöperspektiv och dessutom ekologiskt och socialt hållbara.
Finland står för en liten del av utsläppen
i världen. Det betyder att resten av världen måste fås
att tända på de utsläppssnåla
framtidspolicyer som Finland som medlem i EU har antagit.
I redogörelsen räknas en rad instrument och styrmekanismer
upp som ska hjälpa till att minska utsläppen.
Det finns ingen enskild eller lätt lösning på problemet
med att få ner utsläppen, utan övergången
till ett utsläppssnålt samhälle kräver
en bred metodarsenal och många samtidiga insatser. I fortsättningen
bör strategier och handlingsplaner förenas med
analyser av de ekonomiska och de övergripande effekterna.
Det gäller att satsa på konsekvensbedömningar
som kan ge jämförbar information om möjligheterna att
minska utsläppen och om åtgärdernas kostnadseffektivitet.
Framtidens utsläppssnåla transportsystem bör
vara smidigt och effektivt för att garantera en inneboende
energieffektivitet.
Utskottet upprepar sina sammanfattande förslag till
ställningstaganden i utlåtandet om klimat- och
energistrategin:
1. För att miljömålen för
transportsektorn ska nås krävs det målmedvetet
samarbete mellan de parter som har ansvar för åtgärder
som påverkar transportsektorns miljökonsekvenser
och besluten om dem. Det krävs en bred metoduppsättning
för att nå den önskade övergripande
effekten. I framtiden måste man också räkna
med att utsläppshandeln kan komma att spela en större roll
inom transportsektorn.
Akuta åtgärder
2. Insatser för att ta fram och införa ny
fordonsteknik och biodrivmedel som till sina totala miljöeffekter
och sociala effekter uppfyller kriterierna för hållbar
utveckling bör främjas med alla tillgängliga
styrmekanismer, speciellt fiskala.
3. För resultat på kort sikt förutsätter
människors rörlighet övergripande styrning
och upplysning. Utbildning, rådgivning och information bör
integreras i andra styrmekanismer.
4. Det måste satsas kraftfullt på en fungerande
kollektivtrafik, huvudledernas kapacitet och framför allt
på att göra spårtrafiken och insjötrafiken
till kostnadseffektiva och miljövänliga transportformer.
Åtgärder på sikt
5. Planeringen och styrmekanismerna för markanvändningen
och trafiken både på regional och på rikstäckande
nivå måste utvecklas målmedvetet för
att man ska uppnå en integrerad samhällsstruktur,
minska behovet av rörlighet och reducera trafikutsläppen.
Kraven på en miljövänlig gång-,
cykel- och mopedtrafik måste beaktas i markanvändning,
planläggning och trafikplanering och finansieringen av
dem måste tryggas.
6. Samhället bör planmässigt utnyttja
elektronisk kommunikation och datateknik för att förbättra
den totala energieffektiviteten och minska de skadliga miljöeffekterna.
7. Konsekvenserna av klimatförändringen för transportsektorn
bör utredas i grunden och de åtgärder
som behövs för en anpassning till förändringen
och för att trygga fungerande trafiksystem bedömas.
Uppföljning
8. Målen i strategin bör kontinuerligt följas
upp och det bör ses till att åtgärder
som är nödvändiga för att målen
ska nås i förekommande fall kan ses över
tillräckligt smidigt redan när strategin genomförs.
En integrerad samhällsstruktur
Med en integrerad samhällsstruktur kan man framför
allt i stadsområden minska trafikvolymerna och beroendet
av personbilar och prioritera mindre miljöbelastande trafikformer.
Enligt redogörelsen kan personbilstrafiken reduceras med
12 procent fram till 2050 om man motarbetar splittringen av samhällsstrukturen.
Särskilt i de stora städerna, men också i
andra stadsregioner, innebär den splittrade samhällsstrukturen
att avstånden mellan hem, arbetsplats och service är långa.
Det ökar självfallet behovet av rörlighet. Samhällsstrukturen
styr och tvingar delvis människor till vissa val när
det gäller rörlighet och transport.
Planläggningen i stadsregioner ska styras mot större
integrering och samarbetet inom samhälls- och trafikplanering
stärkas. Möjligheterna att styra det utspridda
byggandet till by- och kommuncentra ska klarläggas och
stödjas. Regionerna har sina särdrag och varierande
behov av rörlighet som gör att kommunerna bör
bedöma om det behövs regionala klimatstrategier
som också tar hänsyn till markanvändning
och trafikplanering.
Samhällsstrukturen förändras långsamt
om man inte satsar målmedvetet på förändringar. Planeringen
och styrningen av markanvändningen måste ha tillgång
till tillräckligt effektiva mekanismer för att
skapa en integrerad samhällsstruktur. Det finns ett samband
mellan dels åtgärderna för att skapa
en integrerad samhällsstruktur och minska transportbehoven,
dels kommunernas markanvändningsplanering och statens investeringar.
Med tanke på trafikens miljöeffekter spelar en
samordnad trafik- och markanvändningsplanering en central
roll. Samarbetet måste intensifieras och utvecklas långsiktigt
och samordnat.
Staten bör för sin del investera i projekt
som bidrar till en integrerad samhällsstruktur och som
stöder kollektivtrafiken, framför allt spårtrafiken
och gång-, cykel- och mopedtrafiken. Det är viktigt
att planeringen av kollektivtrafiken vägs in i all planering
av områdesanvändningen. Stat och kommuner ska
samarbeta effektivare inte minst om att planera nya funktioner och
trafiksystem i stora stadsregioner. Det behövs ett närmare
samarbete mellan dels stat och kommuner, dels kommuner sinsemellan
för att anlägga nätverk för
gång-, cykel- och mopedtrafik och finansiera dem och för
att ta fram hållbara kollektivtrafiklösningar.
En samhällsstruktur och trafikplanering som ger rum för
miljön kräver en helhetssyn som är oberoende
av kommungränser, men också flexibelt samarbete
mellan kommunerna.
Det måste också i fortsättningen
finnas tillgång till olika boendealternativ och frihet
att välja var man vill bo. För att minska behovet
av rörlighet bör möjligheten till distansarbete
utnyttjas inte minst i glesbygden.
Utskottet ser mycket positivt på redogörelsens
skrivning om att det ska tas fram information om klimatkonsekvenserna
till stöd för samhällsplaneringen och
lämpliga verktyg för planeringen. Om man vill
påverka samhällsplaneringen behövs det
också bättre metoder för planering och
utvärdering för att det ska gå att göra
en tillförlitlig bedömning av hur olika alternativ
inverkar på utsläppen.
Logistikens roll
Enligt redogörelsen härstammar växthusgasutsläppen
i Finland till ca 23 procent från trafik. Cirka en fjärdedel
av trafikutsläppen kommer från paket- och lastbilar.
Genom att rationalisera logistiken kan man i många fall
få ner energiförbrukningen inom transporter 10—20
procent. Smidiga varutransporter och fungerande logistiksystem är
av största vikt om man vill minska utsläppen av
växthusgaser. I ett glest bebott land som Finland, där
person- och varutransporter i ett europeiskt perspektiv sker över
mycket långa sträckor, kommer rörlighetsbehovet
och en fungerande trafik alltid att spela en stor roll.
Kommunikationsutskottet vill att näringslivets logistikkostnader
ska vara konkurrenskraftiga jämfört med våra
viktigaste konkurrenter. Hanteringen av logistikkostnader och logistikkompetensen
har blivit allt mer centrala konkurrensfaktorer. På grund
av vår industriella struktur och våra långa
avstånd är transportarbetet i ton per kilometer
mycket större i relation till bruttonationalprodukten än
i våra viktigaste konkurrentländer. Det spelar
en viss roll när man överväger ekonomiska
styrmekanismer för rörlighet och trafik med betydelse
för klimatskyddet. Att utnyttja informationsteknik i trafiken och
ta fram smarta trafiktjänster ger helt nya möjligheter
till logistisk effektivitet och utsläppsminskning och till
bättre fungerande produktions- och distributionskedjor.
Fungerande varutransportleder möjliggör i sin
tur en energieffektiv varutransport.
Sakkunniga som utskottet hört poängterar att det
kommer att bli allt vanligare med bioenergi i en nära framtid.
Råvaran för bioenergi härstammar i stor
utsträckning från glesbygden och kräver
att vägar, järnvägar och vattenvägar är
i ett adekvat skick för att den ska kunna transporteras
till de ställen där bioenergi bereds och används.
Det ställer stora krav framför allt på finansieringen
av basunderhållet av trafikleder för att dessa
med tiden inte ska förfalla.
Näringslivet har allt fler nya kommersiella projekt,
till exempel för att utnyttja bioenergi, som kräver
att trafiknätet underhålls och utvecklas, men
de betyder också stora möjligheter för näringslivet,
samhället och landsbygden som helhet. Många av
de här projekten, som projekten för att producera
biobaserad energi, kan öppna nya möjligheter till
företagsamhet och sysselsättning inte minst på landsbygden,
om trafikledernas standard medger det. För att tillgodose näringslivets ökade
och i vissa fall helt nya livsviktiga transportbehov är
det nödvändigt att kunna satsa på utveckling
och underhåll av vägar och banor, till och med
mycket skyndsamt när det vill sig.
Vår splittrade samhällsstruktur, våra
låga trafikvolymer och följaktligen olönsamma
kollektivtrafik och det faktum att industri och näringsliv
i övrigt är spridda över hela landet
gör att det finns ett nödvändigt rörlighetsbehov
för varor och människor. På landsbygden
finns det i vissa områden inga alternativ till att använda
privatbil. Det måste man ta hänsyn till i underhåll
och utveckling av trafikleder på landsbygden och i bedömningar
av behövliga miljöinsatser.
Redogörelsen tar upp finländarnas sommarstugeresor
som är fler än fem miljoner per år och som
till 95 procent görs med privatbil. Av inrikesresorna på fritiden är
cirka en femtedel resor till och från stugan. De här
resorna kan delvis ersätta annat fritidsresande. Med anropsstyrd
kollektivtrafik och planläggning av nya sommarstugetomter
inom räckhåll för skäliga kollektivtrafikförbindelser
kan man minska det i många fall nödvändiga
personbilsresandet i samband med stugliv.
Trafiksystemet och miljön
Trafikledshållningens roll
Enligt redogörelsen härstammar koldioxidutsläppen
till ca 64 % från personbilstrafiken och till
ca 36 % från varutransporter. Nästan
två tredjedelar av koldioxidutsläppen
från persontrafiken har sitt upphov i långväga
transporter, dvs. trafik mellan ekonomiska regioner, som också utsläppen
från fartygs- och flygtrafik räknas till. Av resorna
inom landet är mer än hälften ärende-
och fritidsresor. Arbetsresorna utgör en dryg fjärdedel,
medan cirka en tredjedel av resorna är uppköps-
eller ärenderesor.
Om trafiken löper smidigt betyder det redan i sig mindre
utsläpp. Därför är det rationellt
också av miljöhänsyn att förbättra
trafikledernas kapacitet och trafiksystemets funktion över
lag, eliminera flaskhalsar i trafiken och hindra att pendeltrafiken
grötar ihop sig i städerna. Minst lika viktigt är
det att trygga finansieringen av bastrafikledshållningen
och att utnyttja trafikinvesteringar till max. Huvudlederna måste
absolut fungera och spårtrafiken prioriteras eftersom den är
en kostnadseffektiv och miljövänlig transportform.
På sikt bör man rikta in sig på hållbar
utveckling och beakta trafiksystemet som helhet och alternativa
trafik- och transportformer i lika delar. Det behövs mer
pengar för transportleder och pengarna bör öronmärkas
för projekt för hållbara transporter.
I längden har vi inte råd med underdimensionerade årliga
transportinvesteringar och med att underhållet av trafikleder
bara skjuts fram.
I en jämförelse mellan olika transportformer bör
man bedöma vilka konsekvenser varje enskild transportform
har för miljön och energianvändningen
på sikt, hur de inverkar på samhällsstrukturen
och vilka konsekvenserna är för rörlighets-
och transportbehovet eller den totala trafikvolymen. Framför
allt behövs det exakta forskningsdata om olika transportformers
och vägprojekts energianvändning och utsläpp,
systematisk uppföljning i de punkter där energianvändningen
och utsläppen är betydande och en satsning på utbildning
för nyckelpersoner på alla nivåer. Man
måste bedöma konsekvenserna av klimatförändringen
för transportsektorn och de åtgärder
som behövs för att vi ska anpassa oss till förändringen
och kunna garantera fungerande och säkra transportsystem.
För att garantera en smidig och säker trafik bör
man inte minst inom spårtrafiken, som på senare
tid visat sig vara mycket utsatt för vädrets växlingar,
räkna med att det kan bli allt vanligare med alla slag
av extrema fenomen till följd av klimatförändringen.
Spårtrafiken och miljön
I Finland står järnvägarna för
omkring en fjärdedel av transporterna, mer än
i de flesta länder i Europa. En ökad marknadsandel
för järnvägstransporter kan göra
transportsystemet ännu energieffektivare och
minska utsläppen från trafiken. I en utredning
till utskottet framhålls det att järnvägstransporter,
både person- och varutransporter, är avgjort energieffektivare än
konkurrerande transportformer. Enligt Statens tekniska forskningscentrals
system för beräkning av energikonsumtion och utsläpp
(LIPASTO) konsumerar ett eltåg omkring en fjärdedel
av den energimängd som en personbil konsumerar per prestation.
Inom varutransport konsumerar ett eltåg omkring en femtedel
av den energimängd som konsumeras inom transporter på väg
per prestation.
Järnvägstransporter kan göras ännu
energieffektivare och utsläppen reduceras genom elektrifiering.
Bara omkring hälften av bansträckorna i Finland
har elektrifierats. Det behövs alltså mer elektrifiering.
Man måste också se till att de nya bansträckor
som behövs till exempel för nya gruvprojekt elektrifieras
redan i anläggningsfasen.
Inom järnvägstransporter var andelen förnybar
energi 2009 65 procent, för hela den eldrivna tågtrafiken
drivs med vattenkraft. Inom spårtrafiken har har man redan
länge tillämpat elteknik kommersiellt. Det krävs
inga tekniska innovationer eller dyrt utvecklingsarbete för
att bygga ut den. Det är möjligt att minska utsläppen från
elektrifierad spårtrafik genom ingrepp i sättet
att producera el.
I praktiken begränsas tillväxten i järnvägstransporter
av bannätet och bannätets skick. Vi måste
bygga ut det nuvarande bannätet och höja kapaciteten
för att kunna garantera att trafiken löper störningsfritt
och effektivt, om vi vill utnyttja det faktum fullt ut att järnvägstransporter är
en klimatpositivare transportform än andra. På många
bansträckor utnyttjas bankapaciteten redan nu till max
och bannätet är till 90 procent enkelspårigt.
Inom basbanhållningen gäller det främst
att hålla hela bannätet i trafikerbart skick och
det betyder att projekt för att förbättra
servicenivån inte blir genomförda. Utskottet vill
att man inom den närmaste framtiden av både trafik-
och miljöpolitiska skäl satsar kraftfullt på att
förbättra spårtrafikens konkurrenskraft,
säkerhet och servicestandard för att nätet
ska kunna fungera som stomme för tunga transporter och
tillgodose persontrafikens behov. Utskottet påskyndar arbetet
för att höja enkelspåriga bansträckors
förmedlingskapacitet och speciellt för att sanera
sträckan Seinäjoki—Uleåborg.
Det är viktigt att hela det existerande bannätet
och investeringarna i det, som snabbanor, utnyttjas fullt ut.
För att minska utsläppen från varutransporter krävs
det en bättre fördelning av transportarbetet mellan
olika transportformer, effektivare logistik- och transportkedjor,
en högre belastningsgrad och bättre terminaler.
Belastningsgraden inverkar till exempel i mycket hög grad
på energieffektiviteten. Spårtrafiken kan spela
en stor roll vid kombinerade transporter. Det finns en klar tillväxtpotential
för transport av containrar, släpvagnar eller
påhängsvagnar med tåg i Finland på grund
av långa avstånd mellan stadsregioner och trafiken
på Ryssland. För fler kombinerade transporter
krävs det investeringar i nödvändiga
terminaler. De bör allt mer ses som en beståndsdel
i den offentliga trafikinfrastrukturen.
I huvudstadsregionen och stora städer som Tammerfors, Åbo
och Uleåborg bör spårtrafiken byggas
ut genom bättre samordning av t.ex. markanvändningen
och trafiken för att fördelarna med spårtrafiken
ska kunna nyttiggöras bättre genom markanvändningen.
Som exempel på spårvägsprojekt med särskilt
stor betydelse för den regionala närtrafiken kan
man nämna Droppbanan, Ringbanan och huvudbaneförbindelsen
med Helsingfors-Vanda flygplats. Med bättre servicestandard,
prissättning och anslutningsparkering kan spårtrafiken
bli ett mer konkurrenskraftigt alternativ för den dagliga
rörligheten.
Sjötransporter
Utskottet vill särskilt lyfta fram sjötransporternas
betydelse för näringslivet och försörjningsberedskapen.
Vår utrikeshandel är fullständigt beroende
av sjötransporter året om. För att det finska
näringslivet ska kunna hålla sig framme i konkurrensen är
det livsviktigt att de sjöburna godstransporterna fungerar
logistiskt. Utskottet hänvisar till sina utlåtanden
om Östersjöns status och sjötransporterna
på Östersjön KoUU 22/2009 rd
och KoUU 23/2009 rd om statsrådets utredning med
anledning av kommissionens meddelande "EU:s strategi för Östersjöregionen"
(E 75/2009 rd) och statsrådets redogörelse om Östersjöns
utmaningar och Östersjöpolitiken (SRR 6/2009
rd).
Det är av största vikt för Finland
att delta aktivt i arbetet kring sjöfartsutsläpp
inom IMO och EU och att i beredningen lyfta fram vilka särdrag
som gäller för Finland, särskilt våra
vinterförhållanden. I planeringen av klimat-,
energi- och miljöpolitiska åtgärder bör
globala och konkurrensneutrala trafiklösningar prioriteras.
Klimatförändringen för med sig allt fler
extrema väderfenomen som kan betyda ytterst stränga
vinterförhållanden.
Besluten om utsläppsbegränsningar inom sjötransport
ska fattas så att skyldigheterna får samma kostnadseffekter
för alla havsområden och att de inte betyder starkt
försämrade konkurrensvillkor för aktörerna
i ett enskilt område eller ett specifikt land. IMO antog
till exempel 2008 en reviderad luftskyddsbilaga till miljöskyddskonventionen
för fartygstrafik (MARPOL) som syftar till att minska fartygens
utsläpp av kväve- och svaveloxider. Sakkunniga
menar att projekten för att minska utsläppen i
och för sig är utmärkta men att de betyder
höjda bränslekostnader och andra kostnader för
rederierna och den vägen merkostnader för utrikeshandeln.
Att som planerat få ned svavelhalten i Östersjön
till 0,1 procent kan enligt vissa bedömare innebära
merkostnader på inte mindre än 0,8 miljarder euro
för fartyg som anlöper finska hamnar. Det beräknas
kosta omkring 200 miljoner euro att begränsa växthusutsläppen
(CO2). Det slutliga priset beror bl.a. på hur mycket
rafikvolymerna ökar, priset och tillgången på lågsvavliga
bränslen, priset per ton utsläpp och utsläppsmålen
för sjöfarten under de närmaste åren.
Sjöfarten är livsviktig för Finland
och därför måste staten skrida till åtgärder
för att lindra konsekvenserna om det t.ex. blir oskäligt
dyrt att minska svavelutsläppen. Vilka de sammantagna kostnaderna
för redan beslutade och kommande nya utsläppsbegränsningar
blir måste klarläggas i samråd med näringslivet,
rederierna och icke-statliga organisationer.
Östersjön är ett sårbart
ekosystem och mår i dagsläget dåligt.
Sjötransporterna ökar stadigt och därför
gäller det att ännu mer kritiskt titta på fartygens
utsläpp i havet. Den största miljörisken
för Östersjön och inte minst för
Finska viken utgör de ökade oljetransporterna.
De kan leda till en omfattande oljekatastrof som rubbar det marina
ekosystemet för långa tider. I olycksförebyggande
syfte måste man bl.a. se till att övervakningssystemen
för sjötrafiken fungerar, att lotsningen håller
hög standard, att den nationella oljebekämpningskapaciteten är
betryggande och att det internationella samarbetet fungerar. Den
livliga passagerarfartygstrafiken och övriga fartygstrafiken
och de korsande rutterna bidrar till olycksrisken.
Den sammantagna belastning som ständiga oljeutsläpp
från fartyg, hamnar och land utgör är enligt
sakkunniga en ännu större risk än en
oljeolycka. Inom hela Östersjöområdet
sker det uppskattningsvis 500—800 oljeutsläpp
av olika slag varje år. Ju mer sjö- och oljetransporterna ökar, desto
vanligare blir det sannolikt också med upprepade och till
och med avsiktliga utsläpp. Alla slag av oljeutsläpp,
hur små de än är, bör förbjudas
i Östersjön och den internationella övervakningen
för att hindra oljeutsläpp, där också Finland
medverkar, göras effektivare.
Passagerarfartygen på Östersjön producerar årligen över
1,5 miljarder liter gråvatten som till övervägande
del hamnar i havet orenat. Alla fartyg bör förbjudas
att släppa ut toalettavfall och gråvatten i Östersjön
och brott mot förbudet kriminaliseras. Men det räcker
inte med förbud för att få slut på utsläppen
av avfallsvatten och skadliga ämnen i havet, menar utskottet. Östersjöstaterna
bör också ta till sig policyn att enligt gemensamt överenskomna
villkor ta emot skadliga ämnen i hamnar och se till att
mottagningssystemet har den nödvändiga kapaciteten
för det.
Insjöfarleder
Utskottet anser att trafiken i våra insjöfarleder och
möjligheterna att utnyttja deras potential inte förs
fram tillräckligt tydligt i redogörelsen. Trots
att Finland har näst mest insjöfarleder i Europeiska
unionen har deras nyttoanvändning nästan helt
förbigåtts i den transport- och miljöpolitiska
debatten.
Jämfört med många andra transportformer är insjötrafiken
energieffektiv, ekonomisk och miljövänlig. En
del sakkunniga har redan tidigare föreslagit modeller för
att koppla ihop insjötransporter med väg-
och järnvägstransporter så att alla transportsystem
fungerar tillsammans och stöder varandra och bidrar till
att höja industrins och energiförsörjningens
konkurrenskraft.
Redogörelsen tar upp frågan om ökad
användning av inhemsk bioenergi. Målen i redogörelsen,
inte minst för nyttoanvändningen av skogsenergi,
kommer redan 2020 att ha ställt oss inför problemet
med miljövänliga virkestransporter. Det betyder
att de tillgängliga transportsystemen måste utnyttjas
på de lämpligaste sträckorna och geografiska
områdena. Det kan i sin tur betyda att framför
allt transporterna av virke och träbaserad biomassa ökar
avsevärt i insjöfarlederna.
Det måste satsas betydligt kraftfullare på insjötransporter
och utveckling av insjöfarlederna. Vidare måste
det klarläggas vilka krav vinterförhållandena
ställer på insjötransporterna och vilka
möjligheter det finns att bygga nya insjökanaler.
Det är angeläget att utveckla insjöfarlederna
i framtiden och att se till att de utnyttjas bättre för
transport.
Luftfart
Utsläppen från internationell flygtrafik är
omkring tre procent av koldioxidutsläppen i hela världen
och ökar hela tiden. EU:s handel med utsläppsrätter
för luftfart inleds 2012 på alla flyg både
inom EU och med tredjeländer. Utsläppen från
luftfart regleras då uteslutande enligt den internationella
handeln med utsläppsrätter.
Utsläppen från luftfart kan också reduceras genom
investeringar i utsläppssnålare teknik, effektivare
flygtrafikkontroll, så direkta flygrutter som möjligt
och miljöstyrning genom skatt på flygbränsle
som beaktar användningen av biodrivmedel. Med bättre
flygtrafikkontroll i Europa beräknar man att bränslekonsumtionen
kan reduceras med så mycket som 8—18 procent. EU:s
projekt SESAR, Single European Sky, för ett europeiskt
system för flygtrafiktjänsten spelar en stor roll
för att minska stockningar i flygtrafiken och reducera
utsläpp.
Kommunikationsutskottet lyfter fram luftfartens roll i det rikstäckande
transportsystemet och den roll det spelar för regionerna
att vi upprätthåller ett flygplatsnätverk
av nuvarande omfattning i landet. Spårtrafiken är
nog så klimat- och miljövänlig, men ensam
räcker den inte till för att tillgodose behovet
av snabba, långväga kollektivtrafikförbindelser.
Staten tryggar genom köp flygtrafiken mellan orter där
det inte uppstår ett kollektivtrafikutbud som kan finansieras med
biljettintäkter. Villkoret är att restiden från Helsingfors
med snabbtåg tar längre än tre timmar.
Det behövs större interoperabilitet i trafiktjänster,
t.ex. fler järnvägsförbindelser med flygplatserna
och snabba tågförbindelser som komplement till
flygtrafik.
Utskottet hänvisar till sitt betänkande (KoUB 29/2009
rd) om regeringens proposition med förslag till lag om
handel med utsläppsrätter för luftfart
(RP 209/2009 rd). Reformen gör att europeiska
flygbolag belastas av högre kostnader och att deras konkurrenskraft
försvagas relativt sett. I ett europeiskt perspektiv försämras
villkoren för våra finländska flygbolag
mer än i snitt på grund av det så kallade
riktmärket för tilldelningen av utsläppsrätter.
Inte minst de inrikes rutter där planen är fullsatta
bara i ena riktningen kommer att drabbas av de största
lönsamhetsproblemen efter reformen. Utskottet har informerats
om att reformen kan bli ett allvarligt hot mot den betydelsefulla
gatewaytrafiken till Asien och därmed urholka flygplatsfunktionernas
lönsamhet. Det kan också hända att miljöutsläppen ökar
om flygrutterna blir längre för att flygbolagen
vill kringgå utsläppssystemet. Därför är
det nödvändigt med fortsatta ansträngningar
för att skapa en global mekanism för att begränsa
utsläppen.
Kollektivtrafik
Kommunikationsutskottet noterar att kollektivtrafiken utgör
omkring 15 procent det inhemska persontransportarbetet och att dess
andel har minskat år för år samtidigt
som personbilstrafiken har ökat sin andel. Ökningen
i persontrafiken beror nästan uteslutande på ökad
personbilstrafik. Det betyder att vi måste få fram
klart effektivare metoder för att utveckla och stödja
kollektivtrafiken. Det är viktigt för miljön
att järnvägstrafiken på korta distanser
och busstrafiken i stadsregioner förbättras. Därför
måste vi se till att det finns möjligheter att
anlita kollektivtrafik och att bygga ut den där det är
möjligt.
Konkurrensen mellan kollektivtrafiken och privatbilismen påverkas
av många faktorer, som samhällsstrukturen, människors
värderingar och preferenser, kostnaderna för och
tillgången till alternativa färdsätt,
subventionerna för kollektivtrafiken och skatter och avgifter
i trafiken. Det krävs målmedvetna insatser på alla
de här delområdena för att öka
kollektivtrafikens andel i någon betydande grad.
Utskottet understryker att det behövs ett närmare
lokalt och regionalt samarbete mellan dem som tillhandahåller
och beställer kollektivtrafik och stadsplaneringsmyndigheterna
i planeringen av samhällsstrukturen och trafiken. Tjänsterna
måste planeras i ett större sammanhang både
i städer och i glesbygder. Inte minst lösningar
som bygger på spårvägstrafik måste
planeras och beslutas minst på nivån för
en ekonomisk region. Busstrafiken måste planeras och utvecklas
med hänsyn till att städernas interna och regionala trafik,
kommunernas interna trafik och trafiken mellan kommuncentra och
snabbturerna tillsammans bildar ett rikstäckande trafiknät.
Staten har subventionerat kollektivtrafiken i de större
städerna sedan början av 2009. På detta sätt
kan man direkt påverka villkoren för kollektivtrafik,
t.ex. vad det kostar att resa. Men anslagen för kollektivtrafik är
otillräckliga jämfört med behovet, om
vi på allvar vill öka kollektivtrafikens andel
i någon betydande grad. I fortsättningen måste
man satsa kraftfullt på att tygla de skenande produktionskostnaderna
för kollektivtrafiktjänster och på att
kunna sätta in fler rutter och avgångar. Om vi
sänker punktskatten på drivmedel i kollektivtrafiken
och momsen på biljettpriserna, kan vi påverka
kollektivtrafikens konkurrenskraft i relation till andra trafikformer.
Kollektivtrafiksubventionerna måste systematiskt höjas
för att biljettpriserna ska kunna sänkas och tillgången
på rutter och avgångar förbättras.
Kollektivtrafiken kan göras attraktivare också för
andra än de som dagligen reser kollektivt genom samordnad
biljettpraxis och flexibel prissättning (studerandebiljetter,
familjebiljetter, priserna på enkelbiljetter).
Det är viktigt att höja standarden på kollektivtrafiken,
dvs. faktorer som avgångsfrekvens, pålitliga tidtabeller,
smidiga resor och bekväma och säkra trafikmedel
och stationer. Pålitliga tidtabeller gäller speciellt
spårtrafiken, som transporterar ett stort antal resenärer
per enhet. Om ett tåg försenar sig, får
det multipla effekter för hela trafikflödet. Man
måste kunna förutse eventuella ökningar
i kollektivtrafiken och sätta in tillräckligt
med personal och materiel i pendeltrafiken också i rusningstid.
Kollektivtrafiken i stadsregioner kan göras attraktivare
med hjälp av data- och kommunikationstekniska lösningar
för smart trafik. För att till exempel spårvagnstrafiken
ska löpa smidigt är det absolut nödvändigt
att kollektivtrafiken ges högre prioritet i regleringen
av trafikljusen. Särskilda kollektivtrafikfiler gör
busstrafiken smidigare och mer attraktiv inte minst i grötig pendeltrafik.
Det finns tillämpningar för smart trafik som lämpar
sig mycket bra för till exempel buss- och taxitrafik, som
informationstjänster som styr körsättet,
främjar en smidig trafik och kontrollerar trafiken i tid
och rum.
För att spårtrafiken ska fungera så effektivt och
miljövänligt som möjligt måste
den backas upp av en fungerande matartrafik och anslutningsparkering,
poängterar utskottet. De här aspekterna måste
vägas in redan när man börjar planera
spårtrafik och bostadsområden. Speciellt viktigt är
det att erbjuda biljett- och omstigningsalternativ för
dem som utnyttjar olika trafikmedel och som för sin rörlighet
inte helt kan avstå från personbil.
Problemet i glesbygderna är det krympande befolkningsunderlaget,
som urholkar kollektivtrafikens lönsamhet. För
befolkningen i glesbygden bereder rörlighet på lika
villkor redan nu svårigheter. Den frågan förtjänar
att uppmärksammas särskilt. Om adekvata kollektivtrafiktjänster
inte uppstår på marknadsmässiga villkor
måste en grundläggande servicestandard garanteras
genom köp av tjänster och tillräckliga resurser
för det. Om det inte går att garantera ens subventionerad
kollektivtrafik i glesbygden, måste man arbeta vidare också på andra
alternativ, som anropstrafik.
Sakkunniga som utfrågats har påpekat att också taxitrafiken
bör ses som en form av kollektivtrafik, både där
bosättningen glesnar på landsbygden och vid tider
med mycket lite kollektivtrafik i städerna och på rutter
med mycket få passagerare. Erfarenheterna av servicelinjer
för till exempel åldringar, funktionshindrade
och andra kommuninvånare i stadsregioner har varit goda.
Kollektivtrafiken kan enligt utskottets mening göras
miljövänligare och energieffektivare om man håller
fast vid miljövänliga principer för en
hållbar utveckling när man tillhandahåller kollektivtrafik,
bygger upp och underhåller infrastruktur och gör
upphandlingar. Till exempel investeringar i modern spårvägsutrustning
med hänsyn till livscykeln, underhåll av existerande spårlinjer
och anläggning av nya bansträckor spelar en utomordentligt
viktig roll om man vill utveckla kollektivtrafiken i miljövänligare
riktning. Miljöaspekten bör vägas in
också när man ska utbilda och motivera personalen
för praktiska miljöinsatser. Sakkunniga hänvisar
till internationella kollektivtrafikorganisationen UITP:s förklaring
i Rom, alltså till principer för hållbar utveckling
som de definierats i Rom 2005. De förutsätter
att kollektivtrafikens konsekvenser för samhället,
ekonomin och miljön vägs in i all verksamhet.
Den nya tekniken
Smart trafik
System och tjänster för smart trafik bygger
på informations- och kommunikationsteknik som utnyttjar
information i realtid till exempel om tider, rutter och platser
och om trafiksystemets funktion och eventuella störningar
i det. I smart trafik kan man också utnyttja information
om väderförhållanden och om tidtabeller
och liknande som gäller kollektivtrafiken. I tillämpningarna för
smart trafik ingår också smarta betalsystem för
trafikavgifter eller till exempel system som automatiskt ger larm
vid krockar.
Utskottet pekar på möjligheterna med smarta trafiksystem
för en smidig och miljömässigt hållbar
trafik. En förändring i miljövänligare riktning är
möjlig om trafiken och omstigningarna löper smidigt.
Med hjälp av smarta trafiksystem kan man i bästa
fall minska trafikvolymerna och främja miljömålen
för trafiken på många sätt.
Dataskyddsaspekterna måste också vägas
in i utvecklingen av smart trafik och smarta trafiktjänster,
anser utskottet.
Enligt utredning utnyttjas smarta lösningar redan nu
i stor omfattning i till exempel Helsingfors, som prioriterade trafikljus
och uppföljning i realtid. Enbart i Helsingfors beräknas
systemen ge samhälleliga fördelar och kostnadsinbesparingar
på omkring 8 miljoner euro om året. Utskottet
poängterar att lösningarna i många fall har
en hög kostnads-nyttofaktor och att smarta trafiksystem
bör utnyttjas framför allt för att förbättra
kollektivtrafiken.
På global nivå har man på senare år
gått in för olika slag av trafikavgifter som ett
sätt att tygla den växande bilismen. Genom att
sätta in vägavgifter och trängselavgifter
kan man få bukt med bilismen och dess negativa effekter,
jämna ut trafiktoppar, främja kollektivtrafik
och finansiera trafikprojekt. Avgifterna kan graderas efter tid
och plats om de kombineras med smarta trafiktillämpningar
och till exempel GPS. Avgifterna kan gälla hela vägnätet
eller en viss stadsregion, bara den tunga trafiken eller all vägtrafik. Utskottet
ser positivt på att man klarlägger alternativa
avgifter och deras effekter, också de sociala effekterna.
Man beräknar att smarta trafiklösningar i framtiden
kan komma att spela en stor roll för att göra
trafiken smidigare, minska behovet av rörlighet och garantera
ett fungerande trafiksystem och därmed också för
att minska trafikens negativa miljökonsekvenser. Det är
viktigt att den nationella strategin för smart trafik genomförs
effektivt.
Fordonstekniken
Det går ungefär en bil på två personer
i Finland, dvs. mer än i OECD:s europeiska medlemsländer
i snitt. Bilarna har en genomsnittlig ålder på 11 år
och skrotningstid på 18 år. Redogörelsen ser
den nya fordonstekniken som ett av de viktigaste hjälpmedlen
för att minska energikonsumtionen inom trafiken och reducera
utsläppen. Vissa sakkunniga hävdar med stöd
av livscykelanalyser att tillverkningen av bilar utgör
mindre än 10 procent av fordonens totala energiförbrukning
under deras livstid. I Finland förnyas bilparken på 15—20 år. Övergången
till utsläppssnåla fordon bör påskyndas
genom effektivare skatte- och normstyrning.
EU har satt som mål att de genomsnittliga utsläppen
från personbilar ska fås ner till 130 gram koldioxid
per kilometer fram till 2015. Fram till 2020 ska utsläppen
ha minskat till 95 gram CO2/kilometer. På lång
sikt ska utsläppen ytterligare reduceras så att
det sker en stegvis övergång till en närapå utsläppsfri
vägtrafik.
Det vägledande målet för Finland
ska vara att bilarnas direkta specifika utsläpp kring 2030 är högst
80—90 gram CO2/kilometer. Därefter ska utsläppen
ytterligare reduceras till högst 50—60 gram kring
2040 och 20—30 gram kring 2050. Målen avser drivmedelsförbrukningen
i trafiken, dvs. i talen beaktas inte utsläpp från
drivmedelsframställningen. Det är av största
vikt att man målmedvetet arbetar för att få ner
utsläppen också från energiproduktion
och bränslebearbetning.
På sikt kan utsläppen reduceras med hjälp
av ny fordonsteknik. Men det kräver också effektiva
styrmekanismer. Utsläppsmålen förutsätter också en
bil- och fordonsbeskattning som styr konsumenternas beteende och
andra metoder att påverka bilvalet. Meningen är
att i så stor utsträckning som möjligt
utnyttja fördelarna med fordonstekniken och påverka
personbilsvalet och sättet att använda personbilar
genom bil- och fordonsbeskattningen och en kraftfull satsning på information.
Kommunikationsutskottet talar för ekologisk bilism.
Omläggningen av bilskattesystemet i början av
2008 är ett exempel på ett skattebeslut med positiva
och direkta verkningar för till exempel miljön
och framför allt klimatet. Den kom sig av att Finland har
den äldsta bilparken i ett västeuropeiskt perspektiv.
Utskottet anser att resultaten hittills är en bra början
på en total omstrukturering av fordonsparken i en tekniskt
miljövänligare riktning. De visar att man genom ändringar
i skattesystemet rent konkret kan påverka beslut om fordonsköp.
Man bör aktivt följa upp effekterna av gällande
skattebeslut och bedöma behovet av nya skattestyrande åtgärder.
Utskottet upprepar sin tankegång i betänkandet
om den trafikpolitiska redogörelsen att målen
och riktlinjerna för utveckling av fordonsbeskattningen
bör läggas fram i ett flerårigt program.
Det främsta målet bör vara att förnya
vår gamla fordonspark så skyndsamt som möjligt
av hänsyn till miljön. Skattereformen bör
omfatta både skatten på bilköp och den årliga
fordonsskatten på användning av bil. Effekterna
av att den särskilda drivkraftsskatten på dieseldrivna bilar
slopas bör klarläggas, liksom också beskattningen
av gas-, hybrid- och eldrivna bilar. Det gäller också att
se på om drivmedelsskatten kan graderas efter utsläpp.
Drivmedelstekniken
Kommunikationsutskottet instämmer i synpunkterna i
strategin att det gäller att främja användningen
av biodrivmedel som till sina samlade miljöeffekter uppfyller
kriterierna för hållbar utveckling. Användningen
av biodrivmedel bör styras med fiskala metoder i riktning
mot de bästa alternativen, typ andra generationens biodrivmedel.
Utskottet uppmärksammar särskilt möjligheten
att använda biodrivmedel i kollektivtrafiken.
Fossil bensin och diesel kan i bilar ersättas med framför
allt naturgas, biodrivmedel och el. Men biodrivmedlen inverkar mycket
olika på klimatet. Om biodrivmedel kräver långa
transporter och om framställningsprocessen är
ineffektiv, kan det minska den samlade nyttan av själva
drivmedlen med tanke på utsläppen. En del drivmedel
reducerar utsläppen till en bråkdel, medan andra
under sin livscykel till och med ger upphov till mer utsläpp än
petroleumbaserade drivmedel. När det gäller förnybara
drivmedel bör man se till att framställningen
inte heller ökar transportbehovet mer än vad som är
rimligt. Hållbara biodrivmedel ska prioriteras när
de produceras av avfall och andra råvaror som inte konkurrerar
med livsmedelsproduktionen. Styrmekanismerna ska riktas utifrån
drivmedlets kolbalans och ohållbara alternativ frångås.
Det är av största vikt att man målmedvetet
arbetar för att få ner utsläppen också från
energiproduktion och drivmedelsbearbetning.
På sikt kan också vätgas vara ett
fungerande alternativ. Statens tekniska forskningscentral VTT bedömer
att vätgasdrivna bilar med bränsleceller kan börja
vinna terräng på 2020-talet. Men för
användning av vätgas i större skala måste
det betydande tekniksprång till och dyra investeringar
i produktion, distribution och förbrukning. Precis som
i fråga om övriga drivmedelsalternativ är
också det samlade klimatgoda med vätgas i hög
grad beroende av framställnings- och bearbetningsprocessen.
Eldrivna bilar
På medellång och lång sikt är
en eldriven bilpark en av de mest lovande metoderna att minska utsläpp.
Pilotprojekt ska startas för att påskynda införandet
av eldrivna bilar. En elmotor har väsentligt mycket bättre
energiprestanda än en förbränningsmotor.
Användningen av el kommer att öka i framtiden
och det kommer att spela en allt större roll också för
trafikens miljökonsekvenser att elproduktionsprocesserna är
förenliga med klimatmålen och så utsläppssnåla
som möjligt.
Utskottet pekar på eldrivna bilar som en bra lösning
inte minst i stadsmiljöer, där minskade utsläpp
får klara effekter för den lokala luftkvaliteten.
I samband med utfrågningen av sakkunniga har utskottet
fått delvis motstridig information om situationen för
eldrivna bilar och möjligheterna att snabbt bygga ut parken.
Bilpriserna och bilarnas kapacitet påverkas i hög
grad av ackumulatortekniken för lagring av el. Det är helt
avgörande hur långt och snabbt den har utvecklats
för hur vanligt det kommer att bli med eldrivna bilar.
Enligt en allmän bedömning kommer ackumulatortekniken
och framför allt litiumbatterier under de närmaste åren
att utvecklas avsevärt tack vare nanotekniken. Ett villkor för
att eldrivna bilar ska bli mer frekventa är att det finns
ett fungerande distributionsnät för drivkraft.
Inte minst när det gäller eldrivna bilar får skattebesluten
inte bli ett hinder; tvärtom bör de bidra till
att de eldrivna bilarna blir allt fler och vanligare.
Om man verkligen vill främja användningen av
eldrivna bilar måste det konkreta och tillräckligt
kraftfulla åtgärder till för att införa
en beskattning som beaktar fordonens livscykel och aspekter som
ekonomisk styrning, teknisk utveckling, offentlig upphandling, lagstiftning
och standardisering. Det krävs också aktiva insatser på EU-nivå.
Annan teknik som reducerar trafikutsläpp
Sakkunniga har påpekat för utskottet att man
i en del länder i Asien och Nordeuropa aktivt har börjat
ta i bruk teknik som minskar utsläppen från gamla
fordon som används för tunga transporter och kollektivtrafik
i väsentlig grad. Med de här nya metoderna kan
utsläppen från gamla fordon minskas till betydligt
lägre kostnader än om hela fordonsparken förnyas.
Teknik av denna typ utvecklas också i Finland och exporteras till
andra länder, men hittills har den utnyttjats i ganska
liten utsträckning här hemma.
Det är viktigt att se på möjligheterna
med sådan ny teknik och att utnyttja den i större
omfattning också i Finland för att reducera utsläppen. Det
finns en beställning på att klarlägga
om det behövs lagstiftning, stödformer och liknande metoder
för att införa och utnyttja tekniken i Finland.
Informationsteknik och elektronisk kommunikation
Kommunikations- och informationstekniken har på senare år
förbrukat allt mer energi, bland annat för att
det finns allt fler elektroniska apparater, för att informationstekniken
utnyttjas i allt större omfattning och för att
den elektroniska kommunikationen har ökat avsevärt.
Därför är det viktigt att branschen ser
på sin egen miljöpåverkan och teknikens
energieffektivitet. Men framför allt bör man aktivt
försöka ta fram metoder att utnyttja den elektroniska
kommunikationen och informationstekniken för att förbättra energieffektiviteten
i andra branscher och minska de skadliga miljöeffekterna.
Informations- och kommunikationstekniken är ändå snarare
en del av lösningen än av själva problemet,
eftersom den bidrar till att reducera utsläppen inom alla
samhällssektorer.
Genom elektrifiering av traditionella nyttigheter, distansarbete
och elektronisk kommunikation kan man minska rörlighetsbehovet.
Om man gör produktionsprocesser och trafiksystem smartare
med hjälp av informationsteknik, kan man reducera de skadliga
miljöeffekterna inom olika samhällsområden.
Kollektivtrafiken kan göras mer attraktiv till exempel
genom att man erbjuder kunder trådlösa bredbandsförbindelser eller
system för att betala resor elektroniskt. Redan det att
man oftare ordnar videokonferenser kan leda till att antalet inrikes
tjänsteresor med flyg och bil minskar med 10—15
procent.
Inom den närmaste framtiden får befolkningen
och företagsamheten på landsbygden helt nya möjligheter
till bredbandsförbindelser, kontakter och distansarbete.
Behovet av fungerande och tillräckligt snabba kommunikationsförbindelser
kan snart visa sig mycket stort i glesbygden, där avstånden är
långa och alla tjänster inte är tillgängliga
lokalt. Speciellt viktigt är det att se till att människor,
företag, läroanstalter osv. också i mycket
glest bosatta områden har tillgång till bredbandsförbindelser
och tjänster som tillhandahålls genom dem, inte
bara för den medborgerliga jämlikhetens skull
utan också för att behovet av rörlighet
kan reduceras om det finns tillgång till elektroniska tjänster.
Kommunikationsförbindelser och olika former av distansarbete
bör utnyttjas i mycket större omfattning för
att minska behovet av rörlighet och den vägen
också för att minska utsläppen från
trafiken.
Genom att utnyttja elektronisk kommunikation, informationsteknik
och datateknik i olika samhällssektorer kan man klart minska
samhällets totala energianvändning och förbättra
energieffektiviteten. Enligt redogörelsen skulle man med
hjälp av IKT kunna minska de globala utsläppen
med hela 15 procent fram till 2020. Därför är
det av största vikt att också stödja
IT-samhällsutvecklingen och utveckla de elektroniska tjänsterna
i såväl offentlig som privat sektor och främja
användningen av dem också med tanke på framtiden.
Utskottet ser mycket positivt på redogörelsens
skrivning om att informations- och kommunikationstekniken ska utnyttjas
i alla sektorer för att få ner utsläppen.
För att nyttiggöra de positiva miljöeffekterna av
elektronisk kommunikation och informationsteknik krävs
det miljövänliga sätt att utnyttja de
nuvarande tekniken, ökad medvetenhet om dem och ny teknik
och nya tjänster. Utskottets syn är att det krävs
ett intensivt samarbete mellan experter på olika områden
och forskningen på området och samordning mellan
företag, myndigheter och forskningsprojekt.