Motivering

I den kommun- och servicestrukturreform som regeringen initierat försöker man finna ändamålsenliga och ekonomiskt hållbara lösningar på hur erbjuda medborgare i olika åldrar yrkesinriktade utbildningsmöjligheter. Med tanke på finansieringen av yrkesutbildningen, kontinuiteten i verksamheten och organisatoriska föranstaltningar vore det bra att vänta och se hur de utstakade linjerna i kommun- och servicestrukturreformen utfaller innan den nya lagstiftningen godkänns.

De nyaste ändringarna i lagstiftningen om yrkesinriktad tilläggsutbildning trädde i kraft så sent som den första januari 2003. I samband med riksdagsbehandlingen av lagändringarna godkände riksdagen ett uttalande där riksdagen förutsatte att regeringen följer upp hur den reviderade finansieringen av yrkesinriktad tilläggsutbildning påverkar den lång- och kortvariga tillläggsutbildning som då ordnades med hjälp av statsandelar och gavs av yrkeshögskolor, universitet och aktörer inom det fria bildningsarbetet. Regeringen gavs också i uppdrag att bevaka hur behovet på det lokala och det regionala planet kan tillgodoses i det nya systemet och avhjälpa eventuella problem. Redan då påpekade kulturutskottet att en koncentrering av utbildningen på det sätt som regeringen föreslog kan rubba den regionala och branschvisa balansen i tillgången till utbildning.

Enligt vår mening bör man först, såsom riksdagen förutsatt, analysera vilka effekter de tidigare ändringarna i den yrkesinriktade tilläggsutbildningen genererar för att man ska kunna bedöma om det eventuellt behövs ändringar i lagstiftningen om yrkesinriktad tilläggsutbildning.

Undervisningsministeriet gav hösten 2004 Rådet för utbildningsutvärdering i uppgift att i två steg utvärdera den yrkesinriktade vuxenutbildningen. Det andra utvärderingssteget infaller 2006—2007. Det andra steget föreslås fokusera på en sammantagen bedömning av hur det nya styrsystemet fungerar och vilka resultat det gett. Utvärderingen av den yrkesinriktade vuxenutbildningen täcker dock hela vuxenutbildningen, inte enbart tilläggsutbildningen, och därför vore det nödvändigt att få tillgång till resultaten av det första utvärderingssteget, dvs. bedömningen av nuläget 2005, innan beslut fattas om eventuella författningsändringar.

Eventuella författningsändringar gällande vuxenutbildningen bör bygga på resultaten av utvärderingen av nuläget. Därför behöver den föreslagna översynen av den yrkesinriktade tillläggsutbildningen och tillstånden att ordna tillläggsutbildning inom läroavtalsutbildningen inte genomföras enligt föreslaget tidsschema.

Genomförande av förslagen från den parlamentariska arbetsgruppen för vuxenutbildning

RP 40/2005 rd finns i likhet med de viktigaste utvecklingsstrategierna för yrkesinriktad vuxenutbildning bland de förslag den parlamentariska arbetsgruppen för vuxenutbildning (2002:3) lagt fram. Enligt strategierna ska vuxenutbildningen sättas in på vidareutbildning av folk med spetskompetens och andra med en lång specialiseringsutbildning men också på personer med mindre utbildning eller utan någon som helst yrkesutbildning för att höja utbildningsnivån.

Men till dags dato har undervisningsministeriet riktat åtgärderna så att det behov av utbildning som personer med högskolexamen har på grund av förändringarna i arbetslivet i regel negligerats. Förslagen från den parlamentariska arbetsgruppen för vuxenutbildning bör omsättas med större bredd utifrån prioriteringarna i promemorian.

Tillstånd att ordna utbildning

Enligt propositionen skrivs särskilda tillstånd ut för ordnande av tilläggsutbildning. Det nya tillståndsförfarandet leder enligt vår mening till en onödigt skarp uppdelning av yrkesutbildningen mellan å ena sidan läroplansbaserad utbildning och utbildning för fristående examina för unga och vuxna, dels den separata yrkesinriktade tillläggsutbildningen. Också läroavtalsutbildningen spjälks onödigt upp i två delar genom det föreslagna tillståndsförfarandet.

Att med separata regler för tillstånd att ordna utbildning skilja mellan yrkesinriktad tilläggsutbildning och yrkesinriktad grundutbildning skapar en djup administrativ klyfta som löper genom hela branschen och som framöver splittrar resurserna. Det gagnar såväl den grundläggande utbildningen som tilläggsutbildningen om resurserna koncentreras hos samma utbildningsanordnare. Ett separat styrsystem genererar nya hinder när man i stället borde samla resurserna.

Som också Utbildningsstyrelsen konstaterar i sitt utlåtande borde utbildningsanordnarna ha bara ett tillstånd för att ordna yrkesinriktad utbildning. Tillståndet skulle gälla alla skolformer efter den grundläggande utbildningen. Det bör inte finnas separata tillstånd för yrkesinriktad grundutbildning och yrkesinriktad tilläggsutbildning. För utbildningsanordnarna skulle det innebära större stabilitet och ge möjligheter till planering på flera års sikt om den yrkesinriktade tilläggsutbildningen integrerades i de nuvarande tillstånden. Stabiliteten är minst lika viktig för den läroanstalts- och läroavtalsbaserade tilläggsutbildningen som för flerformsstudier.

Det föreslagna tillståndet är därtill vilseledande. Tillståndet ger inte utbildningsanordnaren rätt att ordna utbildning utan endast rätt att få statsandels- eller utvecklingspengar från undervisningsministeriet.

När det gäller yrkesutbildningen borde enligt vår mening lagstiftningen och examensstrukturen utvecklas i den riktningen att utbildningssystemet och examina tillsammans utgör ett för individen och arbetslivet tydligt, begripligt och konsekvent paket. Målen för yrkesinriktade grundexamina bör vara gemensamma för utbildningen av såväl unga som vuxna.

Den stora svagheten i propositionen är att yrkesutbildningen inte ses som en helhet. Det är diskutabelt om vuxenutbildningen över huvud taget kan utvecklas separat från yrkesutbildningen i övrigt. Vi har inte resurser att upprätthålla två separata system. Snarare skulle det gälla att utveckla lokala och regionala block som ansvarar för all yrkesutbildning.

När det nu finns bevis för att behovet av vuxenutbildning ökar och denna form av utbildning blir allt viktigare bör lagstiftningen helst vara sådan att den i stället för att komma med begränsande åtgärder öppnar möjligheter för ett effektivt utnyttjande av hela det yrkesinriktade utbildningsnätet. Det vuxencentrerade tänkesättet bör genuint ersättas av idén om livslångt lärande.

Det kommer inte att finnas någon hållbar grund för en högkvalitativ yrkesutbildning som genererar goda resultat om de studerande forcerat delas upp i unga och vuxna. Med tanke på ordnandet och genomförandet av utbildningen är den studerandes ålder en trivialitet jämfört med en persons erfarenhets- och arbetsbakgrund, inlärningsberedskap, motivation och personliga ambitioner. Ledstjärnan för all yrkesutbildning bör därför vara att utbildningen planeras och läggs upp med större hänsyn till individuella förutsättningar och behov. Då är det viktigt att såväl den enskilde som arbetslivet kan se yrkesutbildningen som en tydlig helhet och att utbildningen tillgodoser kompetensbehoven genom hela arbetskarriären.

Läroavtalsutbildningen är ett konkret exempel på hur principen genomförts i praktiken: utbildningen utgår alltid från individens och arbetsgivarens behov. Läroavtalsutbildningsarrangörerna i Finland rf har med all tydlighet deklarerat att de föreslagna lagändringarna sätter käppar i hjulen för läroavtalssystemet.

Läroavtalsutbildningen kommer att få allt större tyngd med tanke på arbetslivets behov. Att den tilläggsutbildning som ordnas i form av läroavtalsutbildning nu ska omfattas av det nya tillståndet att ordna tilläggsutbildning sporrar inte till att förlänga välfungerande samarbetsavtal utan i praktiken kommer dessa samarbetsavtal att sägas upp.

För läroavtalsutbildningens del finns det ingenting som talar för reglering genom tillstånd, eftersom det inte är ändamålsenligt med en tillståndsreglering i föreslagen form i en efterfrågeorienterad utbildning. Inte heller leder det till större stabilitet eller prognostiserbarhet. Några spår av instabilitet har inte kunnat skönjas hittills, eftersom anordnarnas volymer mestadels ökat. Det kommer att bli besvärligt för utbildningsanordnarna när det i regel krävs ändring av tillståndet för att kunna öka utbudet, och detta är en lång och rigid procedur. Det nuvarande årliga fördelningsförfarandet kommer alltså att bestå men grunderna blir diffusare.

Utvecklings- och serviceverksamheten för arbetslivet kommer att gälla alla som ordnar yrkesutbildning. Verksamheten utgör ett fundamentalt element i yrkesutbildningen, som det finns bestämmelser om också i lagen om yrkesutbildning. Utbildningsanordnarna blir genom propositionen särbehandlade i och med att bara en del av dem skulle kunna få verksamheten antecknad i tillståndet utifrån ministeriets prövning. Det betyder i praktiken att bara vissa har möjlighet att ansöka om finansieringspengar.

Med hänvisning till motiveringen ovan anser vi att den föreslagna lagstiftningen är onödig, för att inte säga skadlig. Om det är nödvändigt att ändra systemet för reglering av tilläggsutbildningen på föreslaget sätt bör det göras så att det finns bara ett tillstånd för att ordna yrkesutbildning. Det innebär att samma styrinstrument kvarstår men vi slipper en konstlad tudelning av det funktionella block yrkesutbildningen utgör. Sammanfattningsvis vill vi konstatera att kulturutskottet skulle ha förkastat de två lagförslagen som avser en översyn av den yrkesinriktade vuxenutbildningen.