Allmän motivering

Allmänt

Regeringens förslag gäller bland annat brott mot kommunikationsfrid, straffbestämmelser om yttrandefrihet och olaga förföljelse. Straffbestämmelserna för brott mot kommunikationsfrid och olaga förföljelse är helt nya. Vidare föreslår regeringen ändringar av teknisk natur i tvångsmedelslagen och polislagen. De följer av ändringarna i strafflagen.

Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande kommentarer.

Kommunikationsfrid

Tillägg av en ny 1 a § om brott mot kommunikationsfrid föreslås i 24 kap. i strafflagen. Enligt förslaget ska den straffas som i syfte att störa skickar meddelanden eller ringer till någon upprepade gånger så att gärningen är ägnad att orsaka denne betydande störning eller olägenhet. Bakom förslaget ligger ett uttalande som riksdagen godkände utifrån ett betänkande av lagutskottet. I uttalandet förutsatte riksdagen att det görs en heltäckande utredning om rättsmedel mot störande och ofog som sker med hjälp av modern kommunikationsteknik och att det utifrån en utvärdering av läget vidtas behövliga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder (RSv 94/2009 rd och LaUB 10/2009 rd).

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande (GrUU 16/2013 rd) om propositionen att den som upprepat skickar meddelanden i syfte att störa inkräktar allvarligt på skyddet för privatlivet, som är tryggat som en grundläggande rättighet. Därför är det befogat att även tillgripa de instrument strafflagen erbjuder som skydd mot störande meddelanden av detta slag. Grundlagsutskottet hade inget att invända mot hur den föreslagna bestämmelsen var formulerad.

Lagutskottet konstaterar att förslaget innebär att räckvidden för vad som anses vara ett straffbart förfarande utvidgas på två sätt som utskottet helt stöder. För det första krävs det i fortsättningen inte längre att de påringningar och meddelanden som avses i bestämmelsen bryter mot hemfriden för att gärningen ska vara straffbar. En sådan utvidgning är motiverad eftersom störande samtal och meddelanden kan tas emot också på platser som inte omfattas av hemfrid. Dessutom gäller den föreslagna bestämmelsen till skillnad från gällande regler alla typer av kommunikationsmedel. Det är viktigt att regleringen är neutral i fråga om kommunikationsmedlen eftersom både de och sätten att kommunicera utvecklas snabbt.

Straffbestämmelser om yttrandefrihet

Regeringen föreslår flera ändringar i strafflagens bestämmelser om spridande av information som kränker privatlivet och om ärekränkning (SL 24 kap. 8—10 §). Straffbestämmelsen om spridande av information som kränker privatlivet gäller fall där någon sprider kränkande men sanningsenliga uppgifter, medan det vid ärekränkning är fråga om falsk information eller antydan och om annan förnedring. Finland har fällts ett flertal gånger av Europadomstolen med motiveringen att Finland vid tillämpningen av dessa bestämmelser i strafflagen brutit mot artikel 10 om yttrandefrihet i Europakonventionen. Syftet är nu att genom de föreslagna ändringarna beakta Europadomstolens rättspraxis.

Spridande av information som kränker privatlivet föreslås bli indelat i vanlig och grov gärningsform. Den vanliga gärningsformen kan leda bara till bötesstraff, medan hot om fängelse bara föreligger vid grovt spridande av privatlivskränkande information. Bestämmelserna om den grova gärningsformen föreslås ingå i 24 kap. 8 a § i strafflagen. För att informationsspridningen ska anses vara grov krävs det att brottet orsakat stort lidande eller särskilt stor skada och att brottet även som helhet bedömt är grovt. Straffskalan föreslås vara böter eller fängelse i högst två år.

Indelningen i vanlig och grov gärningsform används i dagens läge redan för brottet ärekränkning. Nu föreslår regeringen att brottet ärekränkning bara ska kunna bestraffas med böter, medan hot om fängelse i fortsättningen bara ska gälla grov ärekränkning, på samma sätt som i fråga om spridande av information som kränker privatlivet. Och vidare föreslås i fråga om grov ärekränkning att den kvalificeringsgrund som gäller när brottet begås genom ett massmedium eller genom att uppgiften eller antydan på något annat sätt görs tillgänglig för ett stort antal människor ska utgå, eftersom Europadomstolen fäst särskild uppmärksamhet vid massmediernas uppgift som informationsförmedlare och ansett att hotet om fängelsestraff är mycket problematiskt.

Enligt grundlagsutskottet kan fängelsestraff för yttrandefrihetsbrott utifrån Europadomstolens domar i princip komma i fråga endast i exceptionella fall, särskilt då en annan persons grundläggande rättigheter kränkts allvarligt exempelvis till följd av hatretorik eller anstiftan till våld (t.ex. Europadomstolens dom i målet Mariapori mot Finland 6.7.2010, punkt 67; Europadomstolens dom i målet Niskasaari m.fl. mot Finland 6.7.2010, punkt 77). Samtidigt slår grundlagsutskottet fast att exemplen i Europadomstolens praxis - hatretorik och anstiftan till våld - egentligen inte duger som grund för de föreslagna kriminaliseringarna, eftersom hatretorik också kan bli straffbar som hets mot folkgrupp (SL 11:10) eller som offentlig uppmaning till brott (SL 17:1) eller i vissa fall som olaga hot (SL 25:7), dvs. brott som alla är förenade med hot om fängelse. Men det här utesluter enligt grundlagsutskottets mening inte den möjlighet som även ingår i Europadomstolens tillämpningspraxis, nämligen att hotet om fängelse kan vara acceptabelt i yttrandefrihetsbrott av andra skäl som är kopplade till grov kränkning av de grundläggande rättigheterna. Grundlagsutskottet understryker i vilket fall som helst att man i tillämpningspraxis gällande de nämnda grova gärningsformerna bör ta hänsyn till Europadomstolens praxis i fråga om att döma ut fängelsestraff.

De sakkunniga som lagutskottet har hört förhåller sig positiva till att man genom propositionen bättre försöker beakta Europadomstolens rättspraxis. Samtidigt har emellertid medierepresentanter ansett att fängelsestraff helt ska frångås som påföljd för spridande av information som kränker privatlivet och ärekränkning, eftersom detta bättre skulle svara mot Europadomstolens rättspraxis.

Med hänvisning till inkommen utredning anser utskottet ändå att det är motiverat att hot om fängelse kvarstår för de grova fallen. Det bör påpekas att straffbestämmelserna inte bara gäller journalister som jobbar för massmedierna, utan de finns också för att trygga individens rättigheter gentemot kränkningar från enskilda individer. Således rör sig de grövre fallen inte på yttrandefrihetens kärnområde. I stället är det fråga om gärningar som det inte är meningen att yttrandefriheten ska skydda. Ett exempel som kan nämnas är när någon gör en nakenbild på någon annan offentligt tillgänglig på Internet utan den andres samtycke. Det kan i praktiken vara svårt eller till och med omöjligt att helt få bort sådana bilder från webben. Gärningar av detta slag utgör en mycket allvarlig kränkning av den grundlagsskyddade personliga integriteten, och de kan inte försvaras med hänvisning till yttrandefriheten. Utskottet anser att sådana gärningar bör bedömas vara grovt spridande av information som kränker privatlivet, eftersom de kan orsaka stort psykiskt lidande eller synnerligen stor skada.

När det gäller något som publiceras i massmedier har den som behandlats fel möjlighet till genmäle och rättelse enligt lagen om yttrandefrihet i masskommunikation (). Lagen innehåller bestämmelser om rätten att få en felaktig uppgift om sig själv rättad (9 §), den ansvarige redaktörens skyldighet att publicera genmäle eller rättelse (10 §) och rätt för den som framställt krav på genmäle eller rättelse att föra frågan till domstol, om kravet inte tillgodoses (11 §). Dessa metoder kan användas för att försöka rätta till konsekvenserna av felaktiga uppgifter, och det går att beakta det när straff bestäms enligt 6 kap. i strafflagen för brott som gäller yttrandefriheten.

Olaga förföljelse

En ny straffbestämmelse om olaga förföljelse, s.k. stalkning, föreslås i 25 kap. i strafflagen. Enligt förslaget är det straffbart att upprepade gånger hota, följa efter, iaktta eller kontakta eller på något annat jämförbart sätt obehörigen följa någon annan så att förfarandet är ägnat att skapa rädsla eller ångest hos den som förföljs.

Kriminaliseringen av olaga förföljelse beror både på internationella förpliktelser och på nationella behov. Finland har undertecknat Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (CETS 210), och ratificeringen är under arbete. Konventionen kräver kriminalisering av uppsåtliga gärningar som innebär ett upprepat hotfullt beteende gentemot en annan person och som orsakar att han eller hon känner fruktan för sin säkerhet (artikel 34). Vår gällande nationella lagstiftning innehåller inga straffbestämmelser för olaga förföljelse, men gärningsmannens handlande kan bli straffbart utifrån andra kriminaliserade åtgärder. Bland de viktigaste kan nämnas bland annat hemfridsbrott, olovlig observation och olaga hot. Det är också möjligt att meddela någon besöksförbud.

Även om förföljelse redan nu kan vara en straffbar handling enligt gällande straffbestämmelser och även om besöksförbud kan meddelas är den gällande regleringen inte helt vattentät. Vid olaga förföljelse är det fråga om ett långvarigt brottsligt beteende av särskild natur, och det kan leda till ytterst allvarliga och till och med bestående psykiska konsekvenser för offret. Därför anser lagutskottet det vara behövligt och motiverat att straffbelägga olaga förföljelse som ett självständigt brott. Också grundlagsutskottet anser att kriminaliseringen av olaga förföljelse kan motiveras med skäl som rör skyddet för privatliv och personlig säkerhet samt skyldigheten att värna de grundläggande fri- och rättigheterna.

Enligt propositionen ska olaga förföljelse vara ett brott som lyder under allmänt åtal. Detta motiveras med att olaga förföljelse kan vara ett synnerligen allvarligt brott då man ser till konsekvenserna. Den arbetsgrupp som föregick propositionen hade däremot föreslagit att åtalsrätten vid olaga förföljelse ska ordnas på samma sätt som vid olaga hot. Detta skulle ha inneburit att olaga förföljelse i princip är ett målsägandebrott som lyder under allmänt åtal bara på vissa villkor.

Av de sakkunniga som lagutskottet hört har vissa uttalat kraftigt stöd för den lösning som regeringen föreslår. Samtidigt fanns det andra som ansåg att olaga förföljelse helt eller åtminstone i vissa fall ska vara målsägandebrott.

Utskottet konstaterar att när det gäller åtalsrätten delas brott in i å ena sidan brott som lyder under allmänt åtal och å andra sidan målsägandebrott. Vid målsägandebrott får åklagaren i regel väcka åtal bara på krav från målsäganden. Polisen inleder heller ingen förundersökning om inte målsäganden kräver straff. Om målsäganden tar tillbaka kravet läggs förundersökningen ned. Vid brott som lyder under allmänt åtal är förundersökningen, åtalprövningen och domstolsbehandlingen däremot inte beroende av kravet på straff. Också då krävs det emellertid att brottsoffret eller någon annan anmäler gärningen till polisen för att den ska komma till myndigheternas kännedom och därigenom bli föremål för undersökning och åtalsprövning. Om ingen gör brottsanmälan får myndigheterna inte kännedom om gärningen och ingen process inleds.

Vår lagstiftning utgår från principen att ett brott lyder under allmänt åtal, om inget annat föreskrivs. Ett brott kan emellertid ändå vara ett målägandebrott enligt lagen exempelvis när det rör sig om den lindriga gärningsformen av ett brott eller brottet tydligt gäller ett enskilt intresse eller om behandlingen av brottet kan leda till oskälig olägenhet för målsäganden. Lagstiftningen innehåller också sådana ordningar för åtalsrätten där brottet i princip är ett målsägandebrott, men där åklagaren i vissa lägen har rätt att driva åtal också utan målsägandens åtalsbegäran. Exempelvis har åklagaren i vissa brott åtalsrätt utan åtalsbegäran när ett synnerligen viktigt allmänt intresse kräver åtal. Vid lindrig misshandel får åklagaren väcka åtal utan målsägandens åtalsbegäran, om gärningen har riktat sig mot en minderårig, en närstående till gärningsmannen eller en person på grund av hans eller hennes arbetsuppgifter (SL 21 kap. 16 §).

Lagutskottet har övervägt saken och stannat för att tillstyrka regeringens förslag, dvs. att olaga förföljelse ska vara ett brott som lyder under allmänt åtal. Lösningen skiljer sig från den ordning för åtalsrätt som tillämpas för olaga hot och för lindrig misshandel, vilket kan anses vara i viss mån ologiskt. Det som enligt utskottets mening ändå talar för allmänt åtal är brottets särskilda natur och att det kan ha synnerligen allvarliga konsekvenser för offret. Då kan det hända att offret har nedsatt förmåga till aktivt handlande och till att driva straffprocess. Det är också möjligt att offrets initiativförmåga påverkas av rädsla för att våldet från förföljarens sida ökar som hämnd för att saken förts vidare. Därför är det viktigt att det inte bara beror på offrets initiativförmåga om frågan blir föremål för en straffprocess eller inte. Dessutom blir signalen om att olaga förföljelse är fördömligt stark om gärningen lyder under allmänt åtal.

Men det kan också hända att ärenden som av en eller annan orsak inte bör vara föremål för en straffprocess ändå blir det, om gärningen lyder under allmänt åtal. Det kan till exempel vara fråga om att målsäganden av sin egen bestämda vilja och av grundad anledning inte vill ha någon straffprocess. Detta kan exempelvis bero på målsägandens ställning eller uppgift. Vidare kan det finnas fall där något annat förfarande än en straffprocessuell hantering kan vara adekvat eller mer ändamålsenligt. Att sådana ärenden skulle behandlas genom straffprocess kan inte anses processekonomiskt rationellt och inte heller rationellt med avseende på användning och allokering av myndighetsresurser. Det bör också observeras att det är svårt att uppskatta antalet brottmål som följer av den nya kriminaliseringen. Myndigheterna kommer heller inte att få några tilläggsresurser för dessa mål. Enligt regeringens uppskattning kommer en kriminalisering av olaga förföljelse att leda till att alla straffrättsliga myndigheter får en ökad arbetsbörda och ökningen inte nödvändigtvis att vara särskilt liten. I propositionen görs den moderata uppskattningen att följden blir omkring 150 helt nya brottmål inför domstol. Också enligt inkomna utredningar är det svårt att uppskatta antalet nya brottmål. Av utredningarna framgår det också att det uppskattningsvis är relativt arbetsdrygt att utreda olaga förföljelse och att skaffa bevisning.

Sammantaget anser utskottet det vara viktigt att följa hur kriminaliseringen av olaga förföljelse och ordningen för åtalsrätt fungerar. Utskottet understryker också att möjligheten till allmänt åtal inte betyder att målsägandens vilja saknar betydelse, liksom inte heller kostnaderna för utredningen eller om brottet är ringa. Myndigheterna kan inom de gränser som lagstiftningen tillåter tillämpa bestämmelserna om åtgärdseftergift, som är tillämpliga också vid brott som lyder under allmänt åtal. Exempelvis gäller enligt 3 kap. 9 § 1 mom. i förundersökningslagen (805/2011), som träder i kraft samtidigt som föreliggande lagstiftning, att när ett brott inte kan förutses medföra strängare straff än böter och brottet bedömt som en helhet ska anses vara uppenbart obetydligt, behöver förundersökning av brottet inte göras och får en förundersökning som redan har inletts läggas ned, om målsäganden inte har några anspråk i saken. Av 3 kap. 10 § 1 mom. i samma lag framgår det dessutom att åklagaren på framställning av undersökningsledaren kan besluta att förundersökning inte ska göras eller att förundersökningen ska läggas ned, om åklagaren med stöd av 1 kap. 7 eller 8 § i lagen om rättegång i brottmål eller någon annan motsvarande bestämmelse i lag skulle låta bli att väcka åtal och inget viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver att åtal väcks. Enligt 2 mom. i den paragrafen kan åklagaren på framställning av undersökningsledaren också besluta att förundersökningen ska läggas ned, om kostnaderna för en fortsatt undersökning skulle stå i klart missförhållande till arten av det ärende som utreds och den eventuella påföljd som är att vänta, eller om det på basis av redan vidtagna förundersökningsåtgärder är övervägande sannolikt att åklagaren skulle låta bli att väcka åtal på någon annan grund än den som nämns i 1 mom. För att förundersökningen då ska kunna läggas ned förutsätts det dessutom att inget viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver att den ska fortsätta.