Detaljmotivering

1. Lag om ändring av rättshjälpslagen

18 §. Bestämmande av arvoden och ersättningar.

Enligt 1 mom. ger man i ett ärende som behandlas i domstol ett särskilt beslut separat från avgörandet i huvudsaken när det gäller arvode och ersättning till ett biträde.

Utskottet påpekar att bestämmelsen är så formulerad att man kan få den felaktiga bilden att det inte längre är möjligt att fatta beslut i fråga om krav på arvode och kostnadsersättning i samband med avgörandet i huvudsaken. Avsikten är ändå den att detta är ett möjligt alternativ även i fortsättningen. Bestämmelsen bör således preciseras. Dessutom behövs det med tanke på de fall där beslut om arvoden och kostnadsersättningar inte fattas i samband med avgörandet i huvudsaken bestämmelser om att beslutet om arvoden och ersättningar fattas samma dag som huvudsaken avgörs. På detta sätt börjar besvärstiden löpa samtidigt för båda avgörandena.

Den föreslagna paragrafen säger inget om den sammansättning som ett särskilt beslut om arvode och ersättning kan fattas i. Det innebär att sammansättningen kommer att bestämmas utifrån de allmänna reglerna. Enligt 27 § i rättshjälpslagen får tingsrätten, förvaltningsdomstolen och försäkringsdomstolen avgöra ett ärende som gäller rättshjälp också i en sammansättning med en lagfaren domare. Utskottet menar att detta kan anses ändamålsenligt också i fråga om arvoden för rättshjälp. Ett förenklat förfarande kan inte anses riskera rättssäkerheten. Dessutom får domstolarna mer resurser över för att behandla mer komplicerade frågor. Därför föreslår utskottet en ny bestämmelse i 18 § 2 mom. med följande lydelse: "Tingsrätten, förvaltningsdomstolen och försäkringsdomstolen är behöriga också i en sammansättning med en lagfaren domare när de beslutar om arvode och ersättning".

Vidare bör 18 § 1 och 2 mom. i lagförslaget, med de ändringar utskottet föreslår, delas upp i tre moment, varvid nuvarande 3—5 mom. blir 4—6 mom. Detta innebär att också ingressen behöver ändras.

I fråga om hovrätterna finns motsvarande bestämmelser om sammansättningen när beslut om arvoden fattas i 2 kap. i rättegångsbalken. Enligt dess 8 § 3 mom. får en ledamot i de ärenden där en ledamot är behörig också besluta om arvoden och kostnadsersättningar till försvarare, rättegångsbiträde, målsägandebiträde och målsägandes stödperson samt om skyldighet att ersätta rättegångskostnader och bevisningskostnader. Bestämmelser om behörigheten för endomarsammansättning finns i 2 mom. i samma paragraf. Utskottet anser att man också i fråga om hovrätterna bör granska om bestämmelserna är ändamålsenliga och tillräckligt tydliga när det gäller de sammansättningar som fattar beslut om arvoden för rättshjälp. Detta kan göras exempelvis i samband med det pågående arbetet med att se över lagstiftningen om hovrätternas procedurer.

20 §. Fastställande av självriskandelen.

  Regeringen föreslår i 20 § 2 mom. att domstolen inte längre ska behöva ge rättshjälpstagaren tillfälle att yttra sig om huruvida biträdets räkning är korrekt, om rättshjälpstagaren har godkänt räkningen. Det sägs ändå inget närmare om hur räkningen ska godkännas. I praktiken uppkommer det inget problem när huvudmannen är närvarande i rätten. Enligt utskottet är det lämpligast att biträdet ser till att få huvudmannens godkännande för sin räkning. Det kan anses räcka med att biträdet uppger att rättshjälpstagaren har godkänt räkningen, och utskottet föreslår att bestämmelsen preciseras på detta sätt.

Dessutom anser utskottet att nuvarande 2 mom. första meningen behöver uttryckas tydligare på finska enligt följande: "... tuomioistuimen on ... velvoitettava oikeusavun saaja suorittamaan avustajalleen oikeusavun omavastuuosuuden". Denna precisering motsvarar avsikten enligt motiven i propositionen till den gällande lagen (RP 82/2001 rd, s. 115/II). Vidare kräver de föreslagna ändringarna i 18 § att paragrafhänvisningen i första meningen avser 18 § 2 och 3 mom. och att en smärre språklig ändring görs i den finska versionen.

2. Lag om ändring av 2 kap. 4 och 10 § i lagen om rättegång i brottmål

11 §. (Ny).

Enligt 2 kap. 10 § i lagen om rättegång i brottmål betalas en försvarare och ett målsägandebiträde som förordnats enligt det kapitlet arvode och ersättning av statens medel, med iakttagande i tillämpliga delar av det som 17 och 18 § i rättshjälpslagen bestämmer om arvode och ersättning till biträden.

Vidare sägs det i 2 kap. 11 §, som inte tas upp i propositionen, att om domstolen finner att den misstänkte har gjort sig skyldig till det brott som var föremål för den förundersökning och den rättegång för vilken en försvarare förordnats, ska han eller hon åläggas att betala staten de ersättningar som med stöd av 10 § betalats av statens medel. Om den misstänkte uppfyller de ekonomiska förutsättningar för erhållande av rättshjälp som avses i rättshjälpslagen, får ersättningen inte vara större än den skulle vara enligt rättshjälpslagen.

I syfte att göra bestämmelserna tydligare föreslår utskottet att 2 kap. 11 § i detta sammanhang preciseras så att försvararen ska visa för domstolen att huvudmannen uppfyller de ekonomiska villkoren för att få rättshjälp. I vissa fall kan domstolen konstatera sökandens ekonomiska ställning exempelvis utifrån det föreliggande materialet, och då är det onödigt att försvararen lägger fram dokumentation om detta.

Ändringen måste beaktas i ingressen.

Ingressen. Om 2 kap. 11 § ändras på föreslaget sätt måste även ingressen ändras.