Allmänt

I propositionen föreslås ändringar i tvångsmedelslagen (806/2011), förundersökningslagen (805/2011) och vissa lagar som har samband med dem. Syftet med ändringarna är för det första att förtydliga de bestämmelser i tvångsmedelslagen och i den övriga lagstiftning som reglerar tvångsmedelsärenden som i praktiken har visat sig vara oklara eller lämna rum för tolkning. Avsikten är också att effektivisera behandlingen av tvångsmedelsärenden till den del detta kan ske utan att de intressen som hänför sig till de grundläggande fri- och rättigheterna äventyras. Dessutom föreslås det flera ändringar som stärker skyddet av de grundläggande fri- och rättigheterna för dem som är föremål för tvångsmedel. Dessa ändringar baserar sig på observationer om den gällande lagstiftningen som kommit fram i synnerhet i samband med laglighetsövervakning och rättspraxis. 

Centrala förslag i propositionen är bland annat att bestämmelserna om begränsning av kontakter för personer som gripits, anhållits eller häktats ses över och att bestämmelserna om reseförbud preciseras. 

När det gäller hemliga tvångsmedel föreslås det bland annat att teleavlyssning ska tillåtas vid utredning av flera typer av brott än i nuläget. I fortsättningen ska teleavlyssning också få användas när det är frågan om grov misshandel, grovt störande av post- och teletrafik, grov systemstörning och grovt skjutvapenbrott. Tillstånd till teleavlyssning eller teleövervakning kommer i regel inte längre att begränsas enbart till vissa teleadresser eller teleterminaler som är kända vid tidpunkten för ansökan om tillstånd. Också i fråga om några andra hemliga tvångsmedel föreslås det ändringar av förutsättningarna för användning av dem. Dessutom föreslås det att möjligheten för användning av överskottsinformation utvidgas och att utplåning av onödig överskottsinformation möjliggörs tidigare. 

Beträffande förundersökningslagen föreslås för det första att möjligheten att förordna en intressebevakare enligt förundersökningslagen utvidgas även till andra som inte har fyllt 18 år än parter. Även möjligheten att vid rättegång som bevis använda förhör som vid förundersökningen upptagits som videospelningar eller jämförbara bild- och ljudupptagningar utvidgas. Det föreslås dessutom att förundersökningslagen ändras så att åklagaren alltid är undersökningsledare vid förundersökning av dödsfall i häkte när en person som är anställd av polisen misstänks för brott. 

Åklagarens tystnadsrätt utvidgas enligt propositionen så att alla åklagare får motsvarande tystnadsrätt som åklagare som fungerar som undersökningsledare och åklagare som fastställer en europeisk utredningsorder. De uppgifter som omfattas av tystnadsrätten gäller identiteten hos en person som har lämnat information konfidentiellt samt taktiska och tekniska metoder. 

Propositionen innehåller också ett flertal andra ändringsförslag till lagstiftningen. 

Tvångsmedelslagen (806/2011) och förundersökningslagen (805/2011) trädde i kraft i början av 2014. Lagarna bereddes huvudsakligen mellan 2007 och 2010 (justitieministeriets kommittébetänkande 2009:2 och RP 222/2010 rd). Den aktuella propositionen grundar sig i fråga om tvångsmedelslagstiftningen på ett betänkande av en arbetsgrupp som justitieministeriet tillsatte den 10 juli 2020 (OMML 2022:1). Syftet med betänkandet var att granska behovet av ändringar i tvångsmedelslagen. I fråga om ändringar i förundersökningslagen och annan lagstiftning som berör straffprocessen baserar sig propositionen på betänkandet av den arbetsgrupp för effektivisering av straffprocessen som justitieministeriet tillsatte den 27 maj 2020 (OMML 2022:14). 

Lagutskottet anser det vara ändamålsenligt att man har bedömt hur tvångsmedelslagen, förundersökningslagen och de lagar som har samband med dem fungerar och lagt fram behövliga ändringar. Utskottet noterar att den aktuella propositionen i huvudsak har beretts omsorgsfullt och grundligt. Sammantaget sett anser utskottet att propositionen är behövlig och lämplig och tillstyrker lagförslagen, men med anmärkningarna och ändringarna nedan. 

Av regeringens proposition med förslag till lag om ändring av polislagen framgår (RP 275/2022 rd, s. 3) att också den gällande polislagen (872/2011) trädde i kraft den 1 januari 2014, samtidigt som förundersökningslagen och tvångsmedelslagen. Lagarna har beretts av samma förundersöknings- och tvångsmedelskommitté. Lagutskottet har i sitt utlåtande om regeringens proposition med förslag till ändring av polislagen (LaUU 32/2022 rd) fäst uppmärksamhet vid sambandet mellan bestämmelserna i polislagen och tvångsmedelslagen och föreslagit att förvaltningsutskottet i fråga om propositionen om polislagen (RP 275/2022 rd) och i synnerhet dess 5 kap. om hemliga metoder för inhämtande av information beaktar att bestämmelsen även i fortsättningen ska grunda sig på bestämmelserna i 10 kap. i tvångsmedelslagen. 

Förvaltningsutskottet har lämnat utlåtande (FvUU 37/2022 rd) om den aktuella propositionen som behandlas i detta betänkande. Förvaltningsutskottet välkomnar i synnerhet de ändringar som förtydligar bestämmelserna om tvångsmedel och som effektiviserar processen. Även grundlagsutskottet har lämnat utlåtande om propositionen (GrUU 98/2022 rd). Grundlagsutskottets kommentarer behandlas nedan i samband med enskilda frågor. 

Lagutskottet granskar nedan vissa väsentliga frågor i propositionen. 

Skriftligt beslut om anhållande

Det föreslås att 2 kap. 10 § om underrättelse om anhållande i tvångsmedelslagen (lagförslag 1) ses över så att det läggs till ett nytt 3 mom., enligt vilket det ska fattas ett skriftligt beslut om anhållande. I beslutet ska kortfattat nämnas uppgifterna om det brott den anhållne är misstänkt för och skälet till anhållandet. En kopia av beslutet om anhållande ska utan obefogat dröjsmål lämnas till den anhållne. 

På det sätt som framgår av propositionsmotiven (s. 11) innehåller den gällande lagen inga bestämmelser om innehållet i beslut om anhållande. Anhållande är ett starkt tvångsmedel som påverkar den anhållnes frihet. Det hänvisas dock till beslut om anhållande i de gällande bestämmelserna i tvångsmedelslagen (2 kap. 10 och 16 §). I tvångsmedelslagen finns redan en särskild bestämmelse om beslut om häktning. Lagutskottet anser därför att det är motiverat att det i lagen på det sätt som föreslås i propositionen införs in en bestämmelse om beslut om anhållande. Av bestämmelsen framgår bland annat vilka uppgifter beslutet ska innehålla. 

Vid utskottets sakkunnigutfrågning aktualiserades frågan om omfattningen av innehållet i beslutet om anhållande. Också förvaltningsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen (FvUU 37/2022 rd, s. 3) påpekat att det i praktiken inte kan krävas att ett beslut om anhållande ska vara lika detaljerat som ett häktningsyrkande, och motiveringen till beslutet kan inte vara lika omfattande. Förvaltningsutskottet har också påpekat att ett beslut om anhållande ofta fattas i ett tämligen tidigt skede av förundersökningen, vilket redan i praktiken begränsar omfattningen av de omständigheter som kan anges i beslutet. Förvaltningsutskottet har ansett att alltför detaljerade uppgifter i ett beslut om anhållande kan försvåra en inledande förundersökning och därmed också utredningen av ett brott. Förvaltningsutskottet har framfört att lagutskottet bör överväga om paragrafen av ovannämnda skäl bör bevaras oförändrad. 

Lagutskottet anser att de ovan beskrivna anmärkningarna om motiveringens omfattning är viktiga och betonar att det inte kan krävas att uppgifterna som antecknas i ett beslut om anhållande är lika detaljerade som i ett häktningsbeslut. Som det anförts ovan fattas ett beslut om anhållande ofta i ett tämligen tidigt skede av förundersökningen, vilket redan i praktiken begränsar omfattningen av de omständigheter som kan anges i beslutet. Lagutskottet noterar att det föreslagna 2 kap. 10 § 3 mom. till sin ordalydelse motsvarar bestämmelsen om häktningsbeslut i 3 kap. 10 § i den gällande tvångsmedelslagen, där det också förutsätts att det uttryckligen i korthet lämnas uppgifter om det brott som den häktade är misstänkt för och om grunden för häktningen. Utskottet betonar dock att enligt propositionens specialmotivering (s. 106) ska de uppgifter som beslutet innehåller ”i princip” vara lika omfattande som i ett beslut om häktning. 

Det är väsentligt att ta hänsyn till såväl de allmänna som de särskilda förutsättningarna för anhållande. Skillnaderna i förhållande till de uppgifter som finns tillgängliga när beslutet om häktning fattas beaktats därför i propositionen. Förvaltningsutskottets förslag till lagutskottet om huruvida paragrafen bör bevaras oförändrad skulle innebära att det inte heller i fortsättningen finns någon bestämmelse om innehållet i ett beslut om anhållande, trots att det hänvisas till beslutet i andra bestämmelser i tvångsmedelslagen. Den föreslagna bestämmelsen kan också på det sätt som påpekas i förvaltningsutskottets utlåtande (FvUU 37/2022 rd, s. 3) anses motiverad med tanke på den anhållnes rättsskydd. Merparten av de sakkunniga som utskottet hört har ansett att den föreslagna bestämmelsen är mycket motiverad. Mot bakgrund av det som anförts ovan och utifrån den utredning som utskottet fått anser lagutskottet att den föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 10 § 3 mom. i lagförslag 1 är ändamålsenlig. 

Begränsning av kontakter

Det föreslås att bestämmelserna om begränsning av kontakter i 4 kap. i tvångsmedelslagen (lagförslag 1) ses över. Vidare föreslås det att 4 kap. 1 § om förutsättningar för begränsning av kontakter ändras så att förutsättningarna för att begränsa kontakter med en viss personkrets samt nödvändighetskravet, som alltid är en förutsättning för begränsningen av kontakter, i fortsättningen ska framgå av en enda paragraf. Kapitlets 2 § gäller omfattningen för begränsningen av kontakter och övervakningen av kontakter. I övrigt förblir kapitlets struktur oförändrad. 

Det föreslås att det i tvångsmedelslagens 4 kap. 1 § 1 mom. läggs till en avgränsning enligt vilken begränsningen av kontakter för en gripen, anhållen eller häktad person endast kan gälla en viss annan person. Till följd av tillägget ska det anges vilka personer som begränsningen gäller. Utskottet har ingenting att anmärka med anledning av 1 mom. 

Paragrafens 2 mom. avser situationer där kontakter kan begränsas utan att ange de personer som begränsningen gäller. Förfarandet kan tillämpas av särskilt vägande skäl. I dessa situationer kan kontakter med frihetsberövade och andra personer begränsas på ett allmänt plan. Den begränsning av kontakter som avses i momentet ska enligt propositionen gälla i högst 60 dagar från det att personen berövades sin frihet. Domstolen kan dock förlänga denna tid med högst 30 dagar åt gången, om en anhållningsberättigad tjänsteman begär detta senast en vecka innan tiden löper ut. 

Sakkunniga har framfört olika åsikter om huruvida förutsättningen för begränsningen av kontakter utan att ange de personer som begränsningen gäller i 2 mom. ska vara ett särskilt vägande skäl, såsom föreslås, eller om förutsättningen ska vara lägre än det föreslagna. Vid sakkunnigutfrågningen har det även framförts olika åsikter om tidsgränsen på 60 dagar för begränsningen av kontakter enligt 2 mom. En del sakkunniga har ansett att tidsgränsen bör vara längre, till exempel 120 dagar, medan andra har bedömt att den bör vara kortare, till exempel 30 dagar. 

Olika aspekter som gäller begränsning av kontakter behandlas ingående i propositionen (s. 14—16, 145—146). 

Förvaltningsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen (FvUU 37/2022 rd, s. 3—4) ansett det nödvändigt att kontakterna även i fortsättningen enligt nuvarande praxis kan begränsas också utan att ange de personer som kontakterna begränsas till. Förvaltningsutskottet har också fäst uppmärksamhet vid förutsättningen för begränsning av kontakter utan att ange de personer som begränsningen gäller, och anser inte att det är motiverat att tröskeln för en allmän begränsning av kontakter höjs jämfört med nuläget. Förvaltningsutskottet har också fäst uppmärksamhet vid tidsgränsen på 60 dagar. Vid förvaltningsutskottets sakkunnigutfrågning har det framförts att den föreslagna tidsgränsen är tämligen kort. Vidare har förvaltningsutskottet konstaterat att det vid bedömningen av innehållet i och varaktigheten av begränsningen av kontakter är skäl att beakta hur allvarligt det brott som utreds är, intresset för att utreda brottet, förundersökningens skede samt eventuell anknytning till organiserad brottslighet. Förvaltningsutskottet har fäst lagutskottets uppmärksamhet vid dessa aspekter och föreslagit att lagutskottet överväger att behålla bestämmelserna om begränsning av kontakter i sin nuvarande form. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 98/2022 rd, s. 3) ansett att en allmän begränsning av kontakterna utgör ett djupgående ingrepp i skyddet för privatlivet. Grundlagsutskottet har dock betonat att en allmän begränsning av kontakterna enligt propositionen endast är möjlig av särskilt vägande skäl, och utskottet har delvis av denna anledning ansett att bestämmelserna sammantaget sett inte ter sig problematiska med avseende på 10 § i grundlagen. Grundlagsutskottet har trots det förutsatt att lagutskottet bedömer om den personkrets som begränsningen gäller kan definieras och om begränsningens varaktighet kan förkortas och en maximitid föreskrivas för begränsningen. 

Med anledning av förvaltningsutskottets yttrande om detta understryker lagutskottet att kontakterna enligt propositionen också i fortsättningen kan begränsas utan att de personer som kontakterna begränsas till anges. 

Lagutskottet påpekar utifrån inkommen utredning att begränsningen av kontakter inte i den gällande lagen eller i propositionen är bunden till allvarlighetsgraden hos det brott som är under utredning. Det innebär att bestämmelsen om förutsättningarna för begränsning av kontakterna inte i sig är i linje med proportionalitetsprincipen. I en utredning till utskottet har det framförts att begränsningen av kontakter till en stor grupp personer som inte nämns vid namn på ett synnerligt kraftigt sätt ingriper i de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna för den person som begränsningen gäller (se även HD 2021:58). I praktiken kan begränsningen innebära vistelse i ensamhet dygnet runt. Även grundlagsutskottet har ansett att förutsättningen om särskilt vägande skäl för begränsning av kontakter utgör en grund för att regleringen inte ter sig problematisk med avseende på 10 § i grundlagen. 

Det är således enligt utskottet motiverat att en omfattande begränsning av kontakterna kan införas endast av särskilt vägande skäl, till skillnad från en begränsning av kontakterna med vissa, specificerade personer. 

Lagutskottet noterar att det i specialmotiveringen till paragrafen grundligt har granskats vad som kan avses med särskilt vägande skäl. Enligt propositionen (s. 107—108) ska man vid denna prövning bland annat beakta hur allvarligt brottet är, särdragen hos den brottshelhet som saken gäller, utredningsskedet, om det i praktiken är omöjligt att nämna andra personer vid namn samt om det i den aktuella brottshelheten motiverat kan bedömas att det fortfarande finns okända parter med vilka kontakterna bör begränsas av särskilt vägande skäl. Utskottet bedömer således att de kriterier som förvaltningsutskottet lyft fram och som används vid bedömningen av innehållet i och varaktigheten av begränsningen av kontakter redan har beaktats i propositionen. 

I fråga om tidsgränsen på 60 dagar hänvisar utskottet till propositionsmotiven (s. 16), där det anges att behovet av begränsning av kontakter, framför allt med en grupp personer som inte nämns vid namn, kan uppskattas vara störst i början av utredningen. Bestämmelser som gäller begränsningar av de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna måste å andra sidan vara exakta och noggrant avgränsade, vilket talar för den föreslagna lösningen att på lagnivå ange en exakt tidsfrist för begränsningen av kontakterna med personer som inte nämns vid namn. Därefter kan begränsningen vid behov förlängas med 30 dagar åt gången utifrån en ny prövning av ärendet. 

Vid lagutskottets sakkunnigutfrågning framfördes både att tidsgränsen bör förlängas och att den helt och hållet bör slopas, samt att det kunde vara motiverat att överväga att den angivna tiden förkortas. Majoriteten av remissinstanserna kan bedömas godkänna den föreslagna tidsbegränsningen. 

Också i förvaltningsutskottets och grundlagsutskottets utlåtanden om propositionen har det på samma sätt som ovan framförts olika åsikter i frågan. Förvaltningsutskottet har ansett det nödvändigt att kontakterna även i fortsättningen kan begränsas på samma sätt som för närvarande också utan att ange de personer som kontakterna begränsas till. Grundlagsutskottet har å sin sida förutsatt lagutskottets bedömning för det första av huruvida den personkrets som begränsningen gäller kan definieras. Lagutskottet anser att den regleringsmodell som förvaltningsutskottet förutsätter och som också tillåter nuvarande omfattande begränsningar av kontakterna strider mot den regleringsmodell som grundlagsutskottet önskar och som baserar sig på att den personkrets som kontakterna begränsas med definieras. Lagutskottet framhåller att utöver förvaltningsutskottet har ett flertal sakkunniga ansett det nödvändigt att kunna bestämma om begränsning av kontakterna också utan att ange med vilka personer som kontakterna begränsas. På motsvarande sätt finns det enligt förvaltningsutskottets ståndpunkt och sakkunnigyttranden ett starkt motstånd mot en förkortning av den föreslagna tidsgränsen och mot en maximitid för begränsning av kontakter utan att det anges vilka personer som begränsningen gäller. Flera remissinstanser har ansett att det inte alls bör finnas någon tidsgräns eller att den bör vara betydligt längre. Lagutskottet anser därför att den lösning som föreslås i propositionen i detta avseende kan anses vara balanserad och proportionerlig, också med beaktande av grundlagsutskottets uttalande i ärendet. 

Sammantaget anser lagutskottet att de lösningar som föreslås i 4 kap. 1 § 2 mom. i lagförslag 1 i fråga om begränsningen av kontakter med personer som inte nämns vid namn och i fråga om tidsgränsen för begränsningen är ändamålsenliga och motiverade. De föreslagna bestämmelserna är till denna del balanserade med beaktande dels av de praktiska behov som ligger till grund för en begränsning av kontakterna, dels av ett tämligen kraftigt ingripande i de grundläggande fri- och rättigheterna för den som begränsningen berör. 

Omfattningen för begränsningen av kontakter bestäms i 4 kap. 2 § i lagförslag 1. I sitt utlåtande om propositionen har grundlagsutskottet (GrUU 98/2022 rd s. 2—3) fäst uppmärksamhet vid bestämmelserna i 4 kap. 2 § i tvångsmedelslagen, enligt vilka begränsningen av kontakter i princip omfattar begränsning av brevväxling, användning av telefon, besök eller andra kontakter och samvaro. Domstolen kan bestämma att kontakt ska tillåtas på ett eller flera sätt. Enligt grundlagsutskottets uppfattning vore det med tanke på nödvändigheten och proportionaliteten av en begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna mer motiverat att utgångspunkten inte är att alla sätt att hålla kontakt omfattas av begränsningen, utan att det i beslutet om begränsning av kontakter nämns särskilt vilka sätt att hålla kontakt begränsningen gäller. 

Lagutskottet noterar att det i propositionen föreslås att domstolen ska ha möjlighet att trots begränsningen bestämma att kontakter tillåts på ett eller flera sätt för att begränsningarna av kontakterna med säkerhet avgränsas till endast de begränsningar som är nödvändiga. Enligt erhållen utredning kan det dock inte anses sannolikt att en sådan situation ofta anses möjlig, om det över huvud taget anses nödvändigt att begränsa kontakterna. Det kan bedömas att det är svårt att övervaka kontakterna på ett sådant sätt att kontakterna inte innehåller någon risk, inte heller i fråga om förmedling av sådan information som försvårar undersökningen. Därför kan det bedömas att man när det är nödvändigt att begränsa kontakterna i praktiken kommer fram till att kontakterna förbjuds på alla sätt.  

Lagutskottet anser därför, trots det som anges i grundlagsutskottets utlåtande, att utgångspunkten för propositionen är motiverad, det vill säga att begränsningen av kontakter i situationer där det anses nödvändigt i princip gäller alla kontaktsätt. Den regleringsmodell som grundlagsutskottet föreslår kan urholka denna huvudregel och det centrala målet om att omfattningen för begränsningen av kontakter ska vara noggrant avgränsad på lagnivå. På grund av de synpunkter på nödvändighet och proportionalitet som också framförts i grundlagsutskottets utlåtande ges domstolen dock i propositionen möjlighet att trots begränsningen tillåta kontakter på ett eller flera sätt, om detta i ett enskilt fall är möjligt och motiverat. Det väsentliga är att man ska sträva efter att begränsningen gäller för en så kort tid som möjligt. 

Enligt 4 kap. 2 § 3 mom. i lagförslag 1 iakttas vid övervakningen av kontakter mellan gripna, anhållna och häktade bestämmelserna om övervakning av brevväxling, användning av telefon, elektroniska kontakter och besök enligt 8 och 9 kap. i häktningslagen (768/2005) samt enligt 6 och 7 kap. i lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen (841/2006). 

I nuläget har myndigheten för förvaringsplatsen ansvar för övervakningen av dem som är föremål för begränsning av kontakter, framgår det av propositionsmotiven (s. 17). Enligt 2 § i lagen om Brottspåföljdsmyndigheten (221/2022) är det Brottspåföljdsmyndigheten som verkställer häktning. Enligt propositionsmotiven kan också övervakningen av en häktads kontakter anses vara verkställighet av häktning. Ett undantag från detta är situationer där en häktad hålls i polisens förvar. I detta avseende är lagen om behandlingen av personer i förvar hos polisen särskilt relevant, och den tillämpas också på behandlingen av anhållna och gripna personer. Regeringen föreslår inga ändringar i denna utgångspunkt. 

Vid utfrågningen av sakkunniga aktualiserades frågan om övervakningen av begränsningen av kontakter till vissa delar och i större utsträckning bör skötas av förundersökningsmyndigheterna. Också förvaltningsutskottet har fäst avseende vid detta i sitt utlåtande om propositionen (FvUU 37/2022 rd, s. 5). Förvaltningsutskottet har ansett att förundersökningsmyndigheten ska ha möjlighet att övervaka begränsningarna av den häktades kontakter när det är nödvändigt för att trygga förundersökningen. Utskottet har ansett det nödvändigt att man så snart som möjligt inleder en utredning av behoven av ändringar i lagstiftningen, men påpekat att ändringsbehoven bör bedömas noggrant och att det därför inte är ändamålsenligt att genomföra ändringarna i detta sammanhang. Förvaltningsutskottet har bland annat lyft fram att en effektivisering av övervakningen är förenad med till exempel betydande resursbehov. 

Lagutskottet fäster till denna del uppmärksamhet vid propositionsmotiven (s. 17) enligt vilka man vid övervägande av vilken instans som ska övervaka frihetsberövade personers kontakter, bör lägga vikt vid åtskillnaden mellan förvarings- och utredningsansvar. För att undvika risken att förvaringsförhållandena och behandlingen av frihetsberövade är beroende av utredningens framskridande och inställningen hos frihetsberövade personer till en utredning, kan det anses motiverat att olika instanser i regel ansvarar för förvaring av frihetsberövade personer och utredning av misstänkta brott. Därför anses det motiverat att ytterligare stärka åtskiljandet av förvarings- och utredningsansvaret (till exempel EOAK/2523/2021 s. 3; EOAK/3622/2019 s. 6; utkast till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om behandlingen av personer i förvar hos polisen samt till lagar som har samband med den 29.3.2021, SM014:00/2015). 

Dessutom ska resursfrågor beaktas. De gällande bestämmelserna om övervakning av kontakter finns i 8 och 9 kap i häktningslagen. Om den övervakning som avses i kapitlen i större utsträckning överförs till exempelvis polisen bör tillräckliga resurser avsättas för detta. Det gäller att betona att övervakningen antagligen är effektivast där den övervakade även i övrigt förvaras. I propositionen (s. 17) anges att de utredningsansvariga kan lämna övervakningsansvariga tillräcklig information om omständigheter som behövs för övervakning av begränsningar av kontakter. Motsvarande kommunikation förutsätts i dag också till exempel för att förebygga brottslighet under fängelsetiden. 

Sammantaget anser lagutskottet att den modell för övervakning av begränsning av kontakter som valts i propositionen är motiverad i detta sammanhang. Det finns dock skäl att bevaka hur bestämmelserna om begränsning av kontakter fungerar och överväga eventuella kompletteringsbehov efter det att man har fått praktiska erfarenheter av bestämmelserna. Med hänvisning till det som sägs i förvaltningsutskottets utlåtande (FvUU 37/2022 rd, s. 5) anser lagutskottet därför att eventuella behov av ändringar i lagstiftningen i anslutning till övervakningen av begränsningen av kontakter bör utredas och bedömas samt att eventuella lagändringar bör lämnas till riksdagen så snart som möjligt. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande 1). 

Beslut om teleavlyssning och teleövervakning

En av de viktigaste ändringarna i propositionen gäller ändringen av beslutsförfarandet i fråga om teleavlyssning och teleövervakning (10 kap. 5 och 9 § i lagförslag 1). Det föreslås att tillstånd till teleavlyssning eller teleövervakning inte längre ska begränsas endast till vissa teleadresser eller teleterminalutrustningar utan i stället ska man bedöma om dessa tvångsmedel kan omfatta vilken adress eller utrustning som helst som den misstänkte använt. Enligt förslaget ska en anhållningsberättigad tjänsteman under tjänsteansvar utreda identifieringsuppgifterna om de teleadresser och -terminaler som används av den misstänkte. Detta ska göras genom ett särskilt beslut om de teleadresser eller teleterminaler som är föremål för åtgärden och i besluet ska skälen för valet av teleadresser eller teleterminaler uttryckligen motiveras. De teleadresser och den teleterminalutrustning som varit föremål för åtgärden ska dessutom specificeras i underrättelsen om teleavlyssning eller teleövervakning i efterhand. 

Grundlagsutskottet har utvärderat (GrUU 98/2022 rd, s. 3—4) den föreslagna ändringen av beslutsförfarandet, och ansett att lagutskottet bör överväga att ändra regleringen så att den bättre beaktar skyddet för hemligheten i fråga om förtroliga meddelanden. 

När det gäller ändringen av beslutsförfarandet fäster lagutskottet uppmärksamhet vid propositionens bedömning av nuläget (s. 42). Det konstateras att mängden teleterminalutrustning ökar hela tiden. Antalet abonnemang mot vilka teletvångsåtgärder riktas har ökat klart mer än antalet personer mot vilka teletvångsåtgärder riktas årligen. På grund av detta ökar också behovet av flera på varandra följande teleavlyssningsyrkanden och -beslut som gäller samma misstänkta person i samma ärende till följd av den gällande regleringen. Redan i dag kan det vid omfattande förundersökningar till och med behövas ansökningar om teleavlyssning varje vecka. Den gällande regleringens utrustnings- och abonnemangsspecifika karaktär föranleder således flera successiva berednings- och handläggningsprocesser för teleavlyssningstillstånd i samma ärende för både förundersökningsmyndigheten och domstolarna. 

I propositionsmotiven (s. 42) lyfts det fram att det väsentliga vid prövning av teleavlyssning är den inskränkning i de grundläggande fri- och rättigheterna som teleavlyssning orsakar och som syftar till att skydda konfidentiell kommunikation. I propositionen motiveras de ändringar som föreslås med att antalet teleterminalenheter eller abonnemang som används av den brottsmisstänkte och antalet teleavlyssningstillstånd för dem inte är av så stor betydelse. Det som är mer väsentligt är om skyddet för konfidentiell kommunikation överhuvudtaget kan kränkas genom teleavlyssning av den misstänktes kommunikation. 

Således är det enligt propositionen (s. 43) motiverat att bestämmelserna om teleavlyssningstillstånd ändras så att de gäller en viss person i stället för en viss teleadress eller teleterminal (se 10 kap. 5 § i lagförslag 1). Då behöver inte alla de teleterminaler eller -adresser som tillståndet gäller separat uppräknas i tillståndet, utan domstolen kan bevilja tillstånd för teleavlyssning av meddelanden som härrör från eller skickas till en teleadress eller teleterminal som den misstänkte innehar eller förmodligen annars använder. Till följd av ändringen behöver förundersökningsmyndigheten inte separat ansöka om enskilda tillstånd för varje teleadress eller -terminal som en misstänkt har och som framgår först efter det att tillståndet har beviljats. På motsvarande sätt anses det motiverat att också bestämmelserna om teleövervakning ändras så att de gäller en viss person (s. 47, 10 kap. 9 § i lagförslag 1). 

Vidare anges det i propositionen (s. 42) att det redan i nuläget är en anhållningsberättigad tjänsteman som ansvarar för att utreda de teleabonnemang och teleterminaler som används av personen. Uppgifterna om abonnemangen och terminalerna lämnas till domstolen i ansökan om teletvångsmedel, och domstolen beviljar eller avslår tillståndet utifrån dessa uppgifter. När nya adresser eller terminaler läggs till används dessutom ett förfarande enligt 10 kap. 43 § 3 mom. i tvångsmedelslagen, där domstolen får pröva och avgöra ärendet utan att den tjänsteman som framställt yrkandet eller en av denne förordnad tjänsteman är närvarande, om det har förflutit mindre än en månad från den muntliga förhandlingen i ett tillståndsärende som gäller samma misstänkta person och samma misstanke om brott. 

Enligt förslaget ska en anhållningsberättigad tjänsteman under tjänsteansvar även i fortsättningen utreda identifieringsuppgifterna om de teleadresser och -terminaler som används av den misstänkte. I anslutning till det som sägs i grundlagsutskottets utlåtande påpekar lagutskottet att motiveringsskyldigheten dock samtidigt stärks så att teleavlyssning endast riktas mot teleterminaler eller -adresser som är nödvändiga med tanke på åtgärden (s. 42). Detta kan enligt propositionsmotiven säkerställas genom krav på att den anhållningsberättigade tjänstemannen fattar ett separat beslut i ärendet, i vilket det motiveras varför målet för åtgärden är de teleadresser eller teleterminaler som valts (10 kap. 5 § 4 mom. och 9 § 5 mom. i lagförslag 1). Det kan bedömas förbättra skyddet för konfidentiell kommunikation, när de teleadresser och teleutrustningar som åtgärderna gäller uttryckligen måste motiveras. Dessutom bör det beaktas att beslutet omfattas av den laglighetskontroll som avses i 10 kap. 65 § i tvångsmedelslagen. 

Vidare framhävs motiveringsskyldigheten och efterhandsövervakningen genom att i 10 kap. 60 § i tvångsmedelslagen ställa krav på att de teleadresser och teleterminaler som varit föremål för åtgärden ska specificeras för den misstänkte i underrättelsen om teleavlyssning och teleövervakning. Till följd av 5 mom. i samma paragraf skulle detta ha betydelse även för domstolens tillgång till information, eftersom den domstol som beviljat tillståndet även framöver skriftligen ska underrättas om underrättelsen till den misstänkte. Dessutom är 10 kap. 58 § i tvångsmedelslagen viktig även framöver. Bestämmelsen gäller avbrytande av teleavlyssning i situationer där teleavlyssningen riktas mot ett meddelande som härrör från eller är avsett för en annan än den brottsmisstänkte som är föremålet för tillståndet. Enligt propositionen fogas också teleövervakning till bestämmelsen i fråga. Det här kan också anses stärka skyddet för förtroliga meddelanden. 

Sammantaget anser lagutskottet att den lösning som i propositionen valts för beslutsförfarandet för teleavlyssning och teleövervakning är godtagbar. Utskottet anser utifrån sitt eget ansvarsområde att ändringen på ett godtagbart sätt samordnar de förändrade behoven av den praktiska verksamheten och skyddet för konfidentiell kommunikation. Även om saken kan antas vara självklar vid tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna, betonar lagutskottet att det i de beslut som avses i 10 kap. 5 § 4 mom. och 9 § 5 mom. i lagförslag 1 är naturligt att det i beslutet om teleadresser eller teleterminalutrustning som är föremål för åtgärden hänvisas till det domstolsbeslut genom vilket tillstånd till teletvångsmedlet i fråga har beviljats. Utifrån grundlagsutskottets utlåtande betonar lagutskottet att det är motiverat att noggrant granska de eventuella ändringsbehov som den föreslagna lagstiftningen ger upphov till i statsrådets förordning om förundersökning, tvångsmedel och hemligt inhämtande av information (122/2014). 

Inhämtande av identifieringsuppgifter för teleadresser eller teleterminalutrustning

Det föreslås ändringar i tvångsmedelslagens bestämmelse om inhämtande av identifieringsuppgifter för teleadresser eller teleterminalutrustning (10 kap. 25 § i lagförslag 1). Enligt lagförslaget slopas begränsningen i 2 mom. om att det för inhämtande av identifieringsuppgifter för en teleadress eller teleterminalutrustning bara får användas sådana tekniska anordningar som endast kan användas för detta ändamål. Egenskaperna hos lämpliga anordningar begränsas inte i fortsättningen. Däremot är det väsentligt att förundersökningsmyndigheten med stöd av paragrafen även framöver kan använda tekniska anordningar för att skaffa identifieringsuppgifter endast om teleadressen eller teleterminalen förutsatt att de andra förutsättningarna uppfylls. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 98/2022 rd, s. 4) fäst uppmärksamhet vid att grundlagsutskottet tidigare uttryckligen har förutsatt att en begränsning av den typ som nu föreslås bli slopad fogas till polislagen som ett villkor för att vanlig lagstiftningsordning ska kunna tillämpas (GrUU 11/2005 rd, s. 9). I propositionen hänvisas det som motivering till den nu föreslagna ändringen bland annat till att regleringen inte längre kan anses motiverad. Grundlagsutskottets har i sitt utlåtande påpekat att det inte har lagts fram tillräckliga motiveringar till det föreslagna slopandet av begränsningen. Antingen måste bestämmelsen till denna del bevaras i sin gällande form eller också måste det på författningsgrund med hjälp av övervakning och tekniska metoder ses till att anordningarna används endast för inhämtande av identifieringsuppgifter. Det är enligt grundlagsutskottet ett villkor för att lagförslag 1 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Mot bakgrund av det som sägs ovan föreslår lagutskottet på det sätt som anges närmare i detaljmotiveringen nedan att 10 kap. 25 § 2 mom. i lagförslag 1 inte ändras enligt propositionen och att begränsningen om att det för inhämtande av identifieringsuppgifter för en teleadress eller teleterminalutrustning bara får användas sådana tekniska anordningar som endast kan användas för detta ändamål inte slopas. 

Användning av överskottsinformation

Med överskottsinformation avses i tvångsmedelslagen information som fåtts genom teleavlyssning, teleövervakning, inhämtande av basstationsuppgifter och teknisk observation, när informationen inte har samband med ett brott eller när den gäller något annat brott än det för vars utredning tillståndet har getts eller beslutet fattats. 

I propositionen föreslås det ändringar i bestämmelserna om användning av överskottsinformation (10 kap. 56 § i lagförslag 1). Det föreslås att användning av överskottsinformation tillåts för utredning av vissa nya brott som kan bestraffas med ett maximistraff på två års fängelse. Brotten i fråga är givande och tagande av muta, givande och tagande av muta i näringsverksamhet, missbruk av tjänsteställning och brott mot tjänstehemlighet samt narkotikabrott. Förutsättningarna för användning av överskottsinformation förblir i övrigt oförändrade. Till följd av förslaget får överskottsinformation framöver även användas om användningen av överskottsinformation kan antas ha stor betydelse för utredningen av ett av de brott som nämns. 

Grundlagsutskottet (GrUU 98/2022 rd, s. 5) har hänvisat till tidigare praxis och påpekat att det inte har funnits något hinder för att bestämmelsen om användning av överskottsinformation också omfattar vissa enskilda brott vars maximistraff är fängelse i två år, men som dock till allvarlighetsgraden kan jämställas med andra brott som utgör en förutsättning för användning av överskottsinformation och som uppfyller de krav på begränsning av hemligheten för förtroliga meddelanden som anges i 10 § i grundlagen (GrUU 32/2013 rd, s. 7/I). Grundlagsutskottet konstaterar att utskottet har förhållit sig restriktivt till att tillåta användning av överskottsinformation vid utredning av brott för vilka det föreskrivna strängaste straffet är mindre än tre år fängelse. 

I ljuset av utskottets utlåtandepraxis är det således exceptionellt att brott som vid straffmätningen ska betraktas som lindrigare tas in i 10 kap. 56 § i tvångsmedelslagen. Grundlagsutskottet finner inte de nu föreslagna utvidgningarna i regleringen lämpliga med avseende på 10 § i grundlagen. Grundlagsutskottet har vidare framhållit att utskottet inte tidigare ansett att det är problemfritt med en reglering som skulle innebära att överskottsinformation kan användas för att utreda brott som i praktiken oftast endast leder till bötesstraff (GrUU 32/2013 rd, s. 7/I). Enligt grundlagsutskottets uppfattning bör lagutskottet ytterligare mot denna bakgrund noggrant bedöma om det är motiverat att foga de nu föreslagna brotten till 10 kap. 56 § 2 mom. i tvångsmedelslagen. 

Lagutskottet påpekar att det i propositionsmotiven (s. 57—58) bedöms om de brott som föreslås i 10 kap. 56 § 2 mom. i tvångsmedelslagen och som ska bestraffas med maximistraffet på två års fängelse ska omfattas av bestämmelsen. 

Lagutskottet noterar att grundlagsutskottet i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 98/2022 rd, s. 4—5) inte närmare motiverar eller specificerar vilka av de föreslagna utvidgningarna som utskottet anser vara särskilt problematiska. 

Vid utskottsbehandlingen av propositionen har man särskilt fäst uppmärksamhet vid förslaget om att narkotikabrott fogas till bestämmelsen och motiveringen till det, samt till denna del bland annat vid att de gärningar som brottsrekvisitet förutsätter är tämligen omfattande och att det i vissa fall kan vara fråga om till exempel odling av en relativt liten mängd narkotika. Å andra sidan har det ansetts motiverat att ta in narkotikabrott i bestämmelsen. Också förvaltningsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen (FvUU 37/2022 rd, s. 2—3) ansett det motiverat att överskottsinformation enligt propositionen kan användas för utredning av flera brott än för närvarande (till exempel narkotikabrott). 

Lagutskottet anser att man vid bedömningen av frågan också bör fästa uppmärksamhet vid att redan den gällande förteckningen över brott som berättigar till tvångsmedel innehåller brottsrubriceringar inom vilka det kan finnas gärningar på rätt många nivåer och även många gärningsformer som i praktiken bestraffas med böter. 

Inkluderandet av narkotikabrott i bestämmelsen motiveras i propositionens avsnitt om nuläget och bedömning av nuläget (s. 57). Utöver det som sägs i propositionen noterar utskottet att det vid beredningen av den gällande regleringen enligt grundlagsutskottet inte har funnits något hinder för att bestämmelsen också omfattar vissa enskilda brott vars maximistraff är fängelse i två år, men som dock till allvarlighetsgraden är jämförbara med andra brott som avses i momentet och som uppfyller kraven i det dåvarande 10 § 3 mom. i grundlagen på att brottet äventyrar individens eller samhällets säkerhet. Enligt grundlagsutskottets etablerade utlåtandepraxis (RP 309/1993 rd, s. 54, GrUU 2/1996 rd, s. 2, GrUU 32/2013 rd, s. 3, GrUU 33/2013 rd, s. 3) kan narkotikabrott anses höra till sådana brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet. Enligt lagutskottets uppfattning har grundlagsutskottet i sitt utlåtande om den aktuella propositionen inte gett någon särskild anledning att bedöma denna grundläggande princip på något annat sätt. 

Lagutskottet noterar följande i fråga om jämförbarheten mellan narkotikabrott och de brottsrubriceringar som redan nu nämns i momentet. Riksdagens grundlagsutskott har vid stiftandet av den gällande lagstiftningen gjort en liknande jämförelse till exempel i fråga om 10 kap. 6 § i tvångsmedelslagen, som gäller förutsättningarna för teleövervakning, och godkänt narkotikabrott som en brottsrubricering som tillåter teleövervakning (RP 222/2010 rd, GrUU 66/2010 rd, s. 6—7). Förundersökningsmyndigheten kan med anledning av 10 kap. 6 § 2 mom. i tvångsmedelslagen ges tillstånd att rikta teleövervakning mot en teleadress eller teleterminalutrustning som en misstänkt innehar eller annars kan antas använda, om den misstänkte är skäligen misstänkt för ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år, eller för ett brott som anges särskilt i bestämmelsen, till exempel narkotikabrott. Teleövervakning får däremot inte med stöd av bestämmelsen riktas exempelvis mot deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet (17 kap. 1 a § i strafflagen), misshandel (21 kap. 5 § i strafflagen) eller frihetsberövande (25 kap. 1 § i strafflagen). Med stöd av 10 kap. 56 § 2 mom. i tvångsmedelslagen får överskottsinformation dock också användas vid utredning av något av de ovannämnda brotten. 

Enligt inkommen utredning kan det bedömas att ett narkotikabrott som är betydande med tanke på användningen av överskottsinformation ofta begås som en del av en mer omfattande distributionskedja. Det kan vara fråga om organiserad eller annars yrkesmässig brottslighet. I sådana situationer kan överskottsinformation vanligtvis finnas tillgänglig och användningen av sådan information kan bedömas ha betydelse för utredningen av helheten. Förvaltningsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen (FvUU 37/2022 rd, s. 2—3) uttryckligen ansett det motiverat att överskottsinformation kan användas för att utreda narkotikabrott. 

Sammantaget anser lagutskottet att det är godtagbart att ta in narkotikabrott i förteckningen i tvångsmedelslagens 10 kap. 56 § 2 mom. som möjliggör användning av överskottsinformation. 

Det föreslås också att bestämmelserna om användning av överskottsinformation ändras så att informationen får användas för att utreda vissa mutbrott och tjänstebrott. Den föreslagna ändringen motiveras i propositionens avsnitt om nuläget och bedömningen av nuläget (s. 57—58). Lagutskottet framhåller att det till denna del är av betydelse att det i en del av tjänsteutövningen rör sig om betydande utövning av offentlig makt som direkt riktar sig mot människor. Sådan makt kan ingå i uppgifterna till exempel för domare, åklagare, poliser och fångvårdare. Utövning av makt ingår också i tjänster där man deltar i beslutsfattandet om användningen av offentliga medel. Till exempel Försörjningsberedskapscentralen, vars uppgift är planering och operativ verksamhet i anslutning till upprätthållandet och utvecklandet av Finlands försörjningsberedskap, gör upphandlingar som är mycket viktiga för säkerheten i samhället. Det är uppenbart att till exempel korruption i samband med denna typ av verksamhet på många sätt är skadlig både för enskilda medborgare och för hela samhället. 

Enligt inkommen utredning har det i praktiken förekommit misstankar om korruption till exempel i samband med förundersökning av grova narkotikabrott (se även propositionen, s. 57). Dessa brott involverar ofta mycket pengar, vilket leder till att gärningsmännen ofta har ett stort behov av att påverka myndigheternas agerande. De har också ett betydande intresse av att få information om omständigheter som framkommit i utredningen. En sådan misstanke om till exempel brott mot tjänstehemlighet som uppstår under ovan nämnda omständigheter kan anses vara mycket allvarlig. Gärningsmännen kan till exempel ha intresse av att få information som erhållits genom hemligt inhämtande av information eller information om synnerligen viktiga omständigheter som berör statens säkerhet. I samband med ekonomiska brott kan det till exempel röra sig om information om stora offentliga upphandlingar. 

Enligt erhållen utredning har det bedömts att merparten av den korruption som förekommer i Finland är dold brottslighet och att endast en del av alla korruptionsbrott kommer till myndigheternas kännedom (Statsrådets principbeslut om en nationell strategi och ett åtgärdsprogram för bekämpning av korruption 2021—2023, Statsrådets publikationer 2021:66, s. 8). 

De sakkunniga som utskottet hört har förhållit sig positivare till att de övriga brottsrubriceringarna i propositionen fogas till förteckningen i 10 kap. 56 § 2 mom. i tvångsmedelslagen än till att narkotikabrott tas in i bestämmelsen. Sakkunniga har bland annat tagit fasta på den kritik gällande utländska tjänstemäns mutbrott som framkommer av OECD:s landsrapport om Finland från 2017. Utskottet instämmer i det som sägs i propositionen (s. 58) om att korruptionsbrott och tjänstebrott relaterade till yrkes- och näringsverksamhet, såsom missbruk av tjänsteställning, har en skadlig inverkan på samhällsmoralen och att intresset för att utreda dem därför är stort. Förvaltningsutskottet har också i sitt utlåtande om propositionen (FvUU 37/2022 rd, s. 2—3) ansett det motiverat att överskottsinformation på det sätt som föreslås i propositionen kan användas för att utreda narkotikabrott. Sammantaget anser lagutskottet att det också finns grunder för att vissa mutbrott och tjänstebrott i enlighet med det som föreslås tas in i den förteckning i 10 kap. 56 § 2 mom. i tvångsmedelslagen som anger när det är tillåtet att använda överskottsinformation. 

Sammantaget anser lagutskottet att det är godtagbart att alla brott som anges i regeringens proposition tas in i den förteckning i 10 kap. 56 § 2 mom. i tvångsmedelslagen som anger när det är tillåtet att använda överskottsinformation. Utskottet anser dock i ljuset av grundlagsutskottets iakttagelser att det är viktigt att konsekvenserna av ändringarna i användningen av överskottsinformation och hur ändringarna riktas till brott av olika allvarlighetsgrad bevakas och att behovet av ändringar i bestämmelserna vid behov utreds. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande 2). 

Sakkunniga har också föreslagit att skjutvapenbrott ska läggas till i förteckningen över de brott i samband med vilka överskottsinformation kan användas. Det har motiverats bland annat med att antalet olagliga skjutvapen har ökat betydligt. 

Med anledning av det ovannämnda förslaget påpekar lagutskottet att det vid prövningen av nya brott som skulle utgöra grund för användningen av tvångsmedel är viktigt att bedöma om de brott som föreslås till sin allvarlighetsgrad är jämförbara med de brott som avses i momentet och om de uppfyller kraven i 10 § 4 mom. i grundlagen på brott som äventyrar individens eller samhällets säkerhet eller hemfriden. Enligt erhållen utredning kan det bedömas att ett skjutvapenbrott som är straffbart enligt 41 kap. 1 § i strafflagen omfattar tämligen många olika gärningsformer. Det kan till exempel vara fråga om försummelse av den skyldighet att förse förpackningarna med förpackningspåskrift som anges i skjutvapenlagen. Ett skjutvapenbrott kan därför åtminstone inte till alla delar anses vara jämförbart med andra brott som avses i momentet. Det är också oklart om skjutvapenbrott till alla delar uppfyller kraven på brott som äventyrar samhällets eller individens säkerhet eller hemfriden enligt 10 § 4 mom. i grundlagen. Utifrån de utredningar som nu finns tillgängliga vid riksdagsbehandlingen är det inte möjligt att heltäckande bedöma om förutsättningarna uppfylls. 

På de grunder som anförts ovan anser lagutskottet att det i detta sammanhang inte är motiverat att göra andra ändringar i bestämmelserna om användning av överskottsinformation än de som föreslås i propositionen och som lagutskottet anser vara godtagbara. Utskottet anser dock att det finns skäl att utan dröjsmål utreda och bedöma om skjutvapenbrott kan fogas till förteckningen över brott för vars utredning överskottsinformation kan användas, samt utifrån utredningen lämna behövliga lagändringar till riksdagen för behandling så snart som möjligt. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande 3). 

Intressebevakning för barn vid förundersökning

Det föreslås preciseringar i förundersökningslagens bestämmelser om förordnande av intressebevakare för barn (4 kap. 8 § i lagförslag 2). 

Enligt det föreslagna 4 kap. 8 § 1 mom. i förundersökningslagen ska domstolen när det gäller en part eller någon annan som ska förhöras och som inte har fyllt 18 år förordna en intressebevakare för förundersökningen som i stället för vårdnadshavaren, intressebevakaren eller någon annan laglig företrädare bevakar barnets intresse i ärendet, om det finns grundad anledning att anta att vårdnadshavaren eller någon annan laglig företrädare inte opartiskt kan bevaka barnets intresse i ärendet och om det inte är klart onödigt att förordna en intressebevakare. Undersökningsledaren ska vid behov hos domstolen ansöka om att en intressebevakare ska förordnas. Ansökan kan också göras av åklagaren, välfärdsområdet eller den förmyndarmyndighet som avses i 84 § i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999). Den mest väsentliga ändringen i ovan nämnda 1 mom. är att bestämmelsens tillämpningsområde utvidgas till att omfatta också andra personer under 18 år än parter. Utskottet anser att den föreslagna ändringen av 1 mom. är motiverad. 

På förfarandet för förordnande av en intressebevakare tillämpas bestämmelserna i lagen om förmyndarverksamhet och rättegångsbalken. I 79 § i lagen om förmyndarverksamhet bestäms om interimistiskt förordnande av intressebevakare. Enligt paragrafen kan domstolen ge ett interimistiskt förordnande i ett ärende som gäller förordnande av intressebevakare eller begränsning av handlingsbehörigheten. Om ärendet inte tål dröjsmål, kan förordnandet ges utan att den vars intressen ska bevakas och andra i 73 § nämnda personer blir hörda. 

I propositionsmotiven (s. 79) konstateras det att det med tanke på en framgångsrik straffprocess är viktigt att intressebevakare och/eller rättegångsbiträde förordnas för barnet i ett så tidigt skede som möjligt. Förordnande av intressebevakare söks eller beviljas ofta först efter att barnet redan hörts i förundersökningen. Enligt motiven kan det att ett barn hörs i förundersökningen utan närvarande intressebevakare och/eller biträde vara problematiskt när det gäller tillgodoseendet av offrets rättigheter och straffprocessens smidighet. Effektivt förordnande av intressebevakare när det behövs är ett område där längden på processen för brott mot barn kan förkortas. 

Vid behov kan intressebevakare för barn sökas i ett tidigt skede av förundersökningen. Som det anges i propositionsmotiven (s. 79) är det enligt 79 § i lagen om förmyndarverksamhet möjligt att mycket snabbt utan att parterna blir hörda ge ett interimistiskt förordnande av intressebevakare efter att ansökan om intressebevakare lämnats till domstolen. Det tar dock fortfarande lång tid att få förordnande av intressebevakare i vissa tingsrätter. Det är inte känt om ansökningarna har gällt interimistiska förordnanden eller andra situationer. Detaljerna i ärendena och de omständigheter som påverkat handläggningstiden bör enligt propositionen utredas närmare. Enligt propositionsmotiven verkar problemet dock inte bero på den gällande lagstiftningen. För att klargöra läget och öka medvetenheten om möjligheten till ett interimistiskt förordnande föreslås det i propositionen att en informativ hänvisning till 79 § i lagen om förmyndarverksamhet läggs till i förundersökningslagen (4 kap. 8 § 2 mom. i lagförslag 2). 

Sammantaget anser lagutskottet att det är motiverat att till förundersökningslagen (4 kap. 8 § 2 mom. i lagförslag 2) foga en informativ hänvisning till 79 § i lagen om förmyndarverksamhet. 

Sakkunniga har i fråga om ett interimistiskt förordnande särskilt påpekat att till exempel i fråga om sådana brott mot barn där barnets förälder eller föräldrar misstänks för brott behöver det vara möjligt att ge ett interimistiskt förordnande utan att föräldrarna hörs i ärendet. Annars finns det risk för att föräldrarna påverkar barnet innan barnet hörs i förundersökningen. Också förvaltningsutskottet har fäst vikt vid detta i sitt utlåtande (se FvUU 37/2022 rd, s. 5). 

I propositionen föreslås det inga ändringar i förfarandet för förordnande av intressebevakare eller i lagen om förmyndarverksamhet. Ett sådant interimistiskt förordnande av intressebevakare som avses ovan kan redan i nuläget ges mycket snabbt och utan att vårdnadshavarna hörs. Lagutskottet anser därför att det i samband med detta lagförslag inte är motiverat att precisera förutsättningarna för utfärdande av ett interimistiskt förordnande i sådana ärenden som anges ovan. De gällande bestämmelserna, enligt vilka oberoende domstolar från fall till fall kan fatta beslut med beaktande av omständigheterna i varje ärende och motiveringen till ansökan, kan i detta sammanhang anses vara tillräckliga. Utskottet betonar dock att de möjligheter som lagstiftningen tillåter bör beaktas i tillämpningspraxis av de orsaker som anges ovan. Lagutskottet anser i likhet med förvaltningsutskottet (FvUU 37/2022 rd, s. 5) att det är viktigt att förfarandet vid utfärdande av interimistiskt förordnande utan att höra vårdnadshavarna är så enhetligt som möjligt i hela landet. Lagutskottet betonar också allmänt behovet av att i de situationer där omständigheterna kräver det utan oskäligt dröjsmål förordna en tillfällig intressebevakare utan att höra vårdnadshavarna. 

Tystnadsrätt för åklagare

Det föreslås ändringar i bestämmelserna om åklagarens tystnadsplikt och tystnadsrätt (23 § i lagförslag 12). I 23 § i lagen om Åklagarmyndigheten finns det bestämmelser om tystnadsplikt och tystnadsrätt för anställda vid åklagarväsendet. Det som enligt paragrafens 1 mom. bestäms om tystnadsplikt för polisens personal i 7 kap. 1 § och om skyldighet att lämna ut information i 5 § i polislagen (872/2011) ska också tillämpas på Åklagarmyndighetens personal. I propositionen föreslås det att momentet i lagen om Åklagarmyndigheten ändras så att även skyldighet att lämna ut information i rättegång enligt 7 kap. 4 § i polislagen ska bli tillämplig på Åklagarmyndighetens personal. 

Enligt paragrafens 2 mom. har en åklagare tystnadsrätt i fråga om sådan i 7 kap. 3 § 1 mom. i polislagen avsedd information som åklagaren har fått när han eller hon varit undersökningsledare enligt 2 kap. 4 § i förundersökningslagen. Åklagarens tystnadsrätt utvidgas så att alla åklagare får motsvarande tystnadsrätt som åklagare som fungerar som undersökningsledare och åklagare som fastställer en europeisk utredningsorder. Således ändras momentet så att det blir tillämpligt på alla åklagare. Det innebär att alla åklagare i fortsättningen har tystnadsrätt i fråga om de uppgifter som avses i 7 kap. 3 § 1 mom. i polislagen. Till dessa uppgifter hör identiteten hos personer som lämnat konfidentiella uppgifter och sekretessbelagda tekniska och taktiska metoder. 

Det är fråga om att utvidga den gällande tystnadsrätten till att omfatta alla åklagare. Enligt propositionsmotiven (s. 141) förhindrar avsaknaden av allmän tystnadsrätt en öppen dialog mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren i synnerhet vid vissa allvarliga brott. Det är därför relevant att utvidga tystnadsrätten till att omfatta alla åklagare för att effektivisera samarbetet mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren. Ändringen främjar åklagarens möjligheter att delta i beslutsfattandet i utredningen och att övervaka utredningens ändamålsenlighet och uppfyllandet av kraven på en rättvis rättegång. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 98/2022 rd, s. 5—6) hänvisat till förslaget om att tystnadsrätten enligt 7 kap. 3 § i polislagen utvidgas till att gälla alla åklagare, och konstaterat att den föreslagna regleringen är relevant med avseende på principen om en rättvis rättegång som tryggas i 21 § i grundlagen och i Europakonventionen. En rättvis rättegång innefattar enligt grundlagsutskottet också att den åtalade och dennes försvarare får information och möjlighet att yttra sig om allt material som kan ha betydelse för domen (GrUU 5/1999 rd, s. 6/I). Till följd av förslaget kan även åklagaren få uppgifter som inhämtats under förundersökningen och som kan hemlighållas för den åtalade och andra målsägande samt domstolen. 

Grundlagsutskottet har tidigare konstaterat att en bestämmelse av det slag som nu föreslås i sak är problematisk med avseende på 21 § i grundlagen och ansett att slopandet av den är en förutsättning för att vanlig lagstiftningsordning ska kunna tillämpas. Enligt grundlagsutskottet är det med tanke på en rättvis rättegång problematiskt om den åklagare som varit den åtalades motpart i en rättsprocess efter åtalsprövningen rent av är skyldig enligt lag att hemlighålla exempelvis hur ett bevis fåtts fram. Utskottet fäste då också uppmärksamhet vid att förslaget egentligen inte alls motiverades (GrUU 67/2010 rd, s. 6/II). 

Grundlagsutskottet har påpekat att den nu föreslagna regleringen framför allt motiveras med främjandet av förundersökningssamarbetet och stärkandet av åklagarens roll som övervakare av att förundersökningen är ändamålsenlig. I motiveringen till förslaget redogörs det också i tämligen stor utsträckning för Europadomstolens praxis i fråga om den åtalades rätt att få uppgifter samt för omständigheter som begränsar betydelsen av tystnadsrätten. Enligt grundlagsutskottets uppfattning medför de nu föreslagna bestämmelserna inte i sig problem med avseende på 21 § i grundlagen. Grundlagsutskottet anser dock att lagutskottet bör överväga att precisera regleringen så att tystnadsrätten utövas endast i situationer där den inte de facto äventyrar en rättvis rättegång. Dessutom bör man med tanke på det praktiska genomförandet av bestämmelserna om att bryta tystnaden som begränsar tystnadsrätten se till att domstolen liksom den åtalade och dennes försvarare får kännedom om utnyttjandet av tystnadsrätten. Lagutskottet bör också granska förhållandet mellan den föreslagna regleringen och det så kallade direktivet om rätten till information (Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden). 

Lagutskottet noterar att förhållandet mellan förslaget som gäller tystnadsrätt för åklagare och kraven på en rättvis rättegång har granskats i avsnitt 12.8 i propositionen (s. 154—156). I propositionen utgår man från att de avvikelser från förutsättningarna för en rättvis rättegång som den föreslagna tystnadsrätten för åklagare medför är ringa och i linje med avgörandepraxisen för Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Lagändringen påverkar inte partsoffentligheten. 

Däremot rör det sig om ett mindre undantag från kravet på jämlikhet mellan den åtalade och åklagaren. Utgångspunkten är fortfarande att den rättsliga prövningen sker öppet, opartiskt och utifrån samma rättegångsmaterial, vilket innebär att parterna ska delges alla relevanta omständigheter. Bristfällig bevisning leder alltid till att ett mål avgörs till svarandens fördel. Om till exempel identiteten hos en person som deltagit i bevisprovokation genom köp eller en täckoperation inte kan röjas, ska domstolen pröva vilken betydelse detta har i bevisprövningen och avgörandet av ärendet. Åklagaren ska också beakta detta vid sin åtalsprövning när han eller hon bedömer bevisningens tillräcklighet. Åklagaren har dessutom en allmän skyldighet att också beakta parternas rättsskydd i de mål som han eller hon handlägger (9 § i lagen om Åklagarmyndigheten). 

Med stöd av det som sägs ovan kan det anses att utövandet av tystnadsrätten i den föreslagna formen styrs till de situationer som grundlagsutskottet nämner och där det inte de facto äventyrar en rättvis rättegång eller rätten till försvar. Dessutom föreslås det i propositionen att också 7 kap. 4 § i polislagen i fortsättningen ska tillämpas på åklagare. En domstol kan med stöd av paragrafen bestämma att information ska röjas, om utelämnad information kan medföra en kränkning av en parts rätt att försvara sig på behörigt sätt eller på annat sätt bevaka sin rätt under rättegången. Bestämmelsen har begränsats till brott för vilka det strängaste föreskrivna straffet är fängelse i minst sex år eller för försök eller medverkan till ett sådant brott. Syftet med skyldigheten att röja information är att trygga en rättvis rättegång. 

Lagutskottet anser att kraven på en rättvis rättegång och den åtalades rättsskydd beaktas i tillräcklig utsträckning inom ramen för den helhet som de gällande och de föreslagna bestämmelserna utgör. Det bör också beaktas att det redan i 25 § i den gällande lagen om genomförande av direktivet om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området finns bestämmelser om tystnadsrätt för åklagare. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande lyft fram att man med tanke på det praktiska genomförandet av bestämmelserna om att bryta tystnaden som begränsar tystnadsrätten bör se till att domstolen liksom den åtalade och dennes försvarare får kännedom om utnyttjandet av tystnadsrätten. Lagutskottet påpekar utifrån inkommen utredning att den åtalade och domstolen i praktiken oftast får kännedom om att åklagaren utnyttjar tystnadsrätten när den fråga som ställts till åklagaren i en rättegång gäller information som omfattas av tystnadsrätten och åklagaren åberopar sin tystnadsrätt. Avsikten med den föreslagna regleringen är inte att inverka på utgångspunkterna för en rättvis rättegång. Utgångspunkten är fortfarande att den rättsliga prövningen sker öppet, opartiskt och utifrån samma rättegångsmaterial, vilket innebär att parterna ska delges alla relevanta omständigheter. Bestämmelser om en parts rätt att få information vid förundersökning och rättegång finns i förundersökningslagen, tvångsmedelslagen och lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar. Förslaget ändrar inte en parts rätt att få information enligt dessa bestämmelser. 

Grundlagsutskottet har också lyft fram behovet av att granska förhållandet mellan den föreslagna regleringen och det så kallade direktivet om rätten till information (Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden). 

Lagutskottet påpekar att det i artikel 7.2—7.5 i direktivet om rätten till information bestäms om den misstänktes och åtalades rätt att få tillgång till bevismaterial som innehas av myndigheterna. Enligt artikel 7.2 ska man för att kunna säkerställa ett rättvist förfarande och för att förbereda försvaret ge den misstänkte och åtalade tillgång till åtminstone all bevisning som är i behöriga myndigheters besittning, oavsett om den talar för eller emot de misstänkta eller åtalade personerna. Vid genomförandet av direktivet på nationell nivå gjordes med anledning av artikeln vissa ändringar i förundersökningslagens 4 kap. 15 § om partsoffentlighet. Utgångspunkten för ändringarna var att omfattningen av rätten att få information bestäms på det sätt som krävs för att trygga en rättvis rättegång (RP 71/2014 rd, s. 18). Det ansågs att 12 § om partsoffentlighet vid rättegång i lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar uppfyller förutsättningarna i artikeln. 

Det aktuella förslaget innehåller inga ändringar av de nämnda bestämmelserna som motsvarar direktivets artikel 7 om tillgång till relevant information. Enligt erhållen utredning inverkar förslaget om tystnadsrätt för åklagare inte på tillgodoseendet av rätten till information enligt artikel 7 i direktivet om rätten till information. 

Sammantaget anser lagutskottet att de föreslagna bestämmelserna om utvidgning av åklagarens tystnadsrätt är godtagbara och motiverade. 

Övrigt

I 3 kap 8 § i tvångsmedelslagen finns bestämmelser om utredning i häktningsärenden. Regeringen föreslår inga ändringar i paragrafen. Finlands lagstiftning anses på det sätt som anges i propositionsmotiven (s. 89) uppfylla kraven i artikel 7.1 i direktivet om rätten till information (2012/13/EU). I fråga om den praktiska tillämpningen av 3 kap. 8 § i tvångsmedelslagen påminner lagutskottet ändå om följande ordalydelse i artikel 7.1: ”Om en person anhålls och frihetsberövas i något skede av ett straffrättsligt förfarande, medlemsstaterna se till att handlingar som rör det specifika målet, som är i de behöriga myndigheternas besittning och som är väsentliga för att i enlighet med nationell rätt effektivt angripa anhållandets eller häktningsbeslutets laglighet, görs tillgängliga för frihetsberövade personer eller för deras försvarare när en person anhålls och häktas under något skede av ett straffrättsligt förfarande.” 

Vid utskottsbehandlingen av propositionen har också frågor som gäller källskyddet lyfts fram. Utskottet betonar vikten av att högsta domstolens beslutspraxis i fråga om källskydd beaktas i myndighetsverksamheten och vid tillämpningen av tvångsmedelslagen (till exempel HD 2019:67, HD 2019:112 och HD 2021:19). 

Uppföljning och utvärdering

Vid sakkunnigutfrågningen om den aktuella propositionen framfördes bland annat sådana reformbehov i tvångsmedelslagen som inte har tagits in i den aktuella propositionen. Ett exempel är behovet av en övergripande granskning av systemet för ändringssökande i fråga om tvångsmedel i anslutning till utvidgningen av användningsområdet för processuella klagomål och dess konsekvenser. Utskottet har ovan i sina överväganden behandlat behovet av fortsatt bedömning när det gäller övervakningen av begränsningen av kontakterna och användningen av överskottsinformation och föreslagit uttalanden som gäller dessa frågor. 

Förvaltningsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen också lyft fram vissa behov av att se över lagstiftningen (se FvUU 37/2022 rd, s. 6). Ett av dem är till exempel genomsökning som meddelas i efterhand, som också behandlas i den aktuella propositionen (s. 103). 

Förvaltningsutskottet har i anslutning till det här behovet påpekat (FvUU 37/2022 rd, s. 6) att tvångsmedelslagen inte innehåller några bestämmelser om genomsökning utan att den som är föremål för inhämtande av information känner till genomsökningen. Förvaltningsutskottet har lyft fram att det i polisens praktiska verksamhet till exempel i anslutning till terroristiska grupper eller organiserade kriminella sammanslutningar framkommer situationer där det är motiverat att göra genomsökning av ett visst utrymme eller en viss plats utan att den berörda personen känner till genomsökningen. I detta sammanhang föreslås inte ändringar i bestämmelserna om sådan genomsökning av platser som meddelas i efterhand. Förvaltningsutskottet har i sitt utlåtande noterat att bestämmelserna om genomsökning som meddelas i efterhand är betydelsefulla både för att förhindra och utreda brott. Enligt förvaltningsutskottet är det motiverat att bedöma om det finns behov av sådana bestämmelser särskilt med tanke på bekämpningen av grov och organiserad brottslighet. Enligt förvaltningsutskottet kunde anlitande av ett genomsökningsombud utgöra ett element vid förhandsgranskningen av förutsättningarna för genomsökning på samma sätt som vid särskild husrannsakan. 

Lagutskottet påpekar att det är klart att väsentliga ändringar som föreslås i tvångsmedelslagen eller annan lagstiftning förutsätter omsorgsfull lagberedning och bedömning, och att en sådan inte kan genomföras i samband med riksdagsbehandlingen. Lagutskottet påpekar att det finns skäl att bevaka hur tvångsmedelslagen och lagstiftningen som har samband med den fungerar, samt att också bedöma andra eventuella ändringsbehov. Utskottet betonar dock med hänvisning till förvaltningsutskottets utlåtande (FvUU 37/2022 rd, s. 6) att det i fortsättningen är motiverat att utreda och bedöma om det finns behov av bestämmelser om genomsökning som meddelas i efterhand, särskilt i fråga om bekämpningen av allvarlig och organiserad brottslighet, och att de behov av lagändringar som framkommer av utredningen så snart som möjligt bör lämnas till riksdagen. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande 4). 

Propositionens konsekvenser för resurserna beskrivs i avsnitt 4.2.1 (s. 85—87). Som det konstateras i propositionen bedöms flera av förslagen spara de behöriga myndigheternas resurser. Å andra sidan medför vissa förslag också behov av tilläggsresurser. Lagutskottet understryker att resursernas tillräcklighet måste bevakas inte bara på allmän nivå utan också med hänsyn till att resursbehoven hos en viss myndighet och domstolarna tillgodoses. Förvaltningsutskottet har också i sitt utlåtande (FvUU 37/2022 rd, s. 6) ansett det nödvändigt att bevaka de föreslagna ändringarnas konsekvenser för myndigheternas resurser. 

Lagmotion LM 91/2020 rd

I lagmotion LM 91/2020 rd föreslås det att 10 kap. 56 § 2 mom. i tvångsmedelslagen ändras så att överskottsinformation får användas för utredning av brott också om informationen gäller ett narkotikabrott. 

Lagutskottet påpekar att den ändring som föreslås i lagmotionen i sak genomförs genom den ändring som föreslås i den aktuella propositionen (10 kap. 56 § 2 mom. 10 punkten i lagförslag 1). Utskottet föreslår följaktligen att lagmotionen förkastas. 

Lagmotion LM 57/2021 rd

I lagmotion LM 57/2021 rd föreslås det att 10 kap. 3 § i tvångsmedelslagen ändras så att förundersökningsmyndigheten kan beviljas tillstånd att rikta teleavlyssning mot en teleadress eller teleterminalutrustning som innehas eller sannolikt annars används av den misstänkte också vid förundersökning av grovt skjutvapenbrott. 

Lagutskottet påpekar att den ändring som föreslås i lagmotionen i sak genomförs genom den ändring som föreslås i den aktuella propositionen (10 kap. 3 § 2 mom. 16 punkten i lagförslag 1). Utskottet föreslår följaktligen att lagmotionen förkastas.