Detaljmotivering

1. Lag om ändring av utsökningslagen

1 kap. Allmänna stadganden

1 d §. Elektroniskt meddelande och certifierat elektroniskt meddelande.

Enligt förslaget kan ansökan om utsökning göras genom elektroniskt meddelande och även delgivning kan göras genom elektroniskt meddelande. I paragrafen ingår flera definitionsbestämmelser och hänvisningar till tre olika lagar som i tillämpliga delar skall iakttas i utsökningsärenden.

Sedan regeringens proposition avläts har riksdagen den 16 december 2002 godkänt en lag om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (RP 17/2002 rd — FvUB 14/2002 rd). I den lagen finns bestämmelser om elektronisk kommunikation med domstolar samt om när ett elektroniskt meddelande skall anses ha inkommit inom utsatt tid.

Dessutom godkände riksdagen den 16 december 2002 en lag om elektroniska signaturer (RP 197/2001 rd — TrUB 21/2002 rd), som innehåller bestämmelser om certifieringsservice. I lagen om elektronisk kommunikation finns en hänvisning till denna lags bestämmelser om certifieringsservice.

På grund av den nya lagstiftningen har de föreslagna bestämmelserna i denna paragraf förlorat sin betydelse. Utskottet föreslår i stället att i paragrafen intas en hänvisning till lagen om elektronisk kommunikation. Hänvisningen avser då både definitionen av elektroniskt meddelande och förfarandet vid elektronisk kommunikation, till den del det inte finns specialbestämmelser om sistnämnda i utsökningslagen.

Utskottet påpekar att utsökningslagen till följd av utsökningsärendenas speciella natur innehåller bestämmelser som avviker från lagen om elektronisk kommunikation bl.a. vad gäller anhängiggörande (UL 3:1), ombudsmans fullmakt (UL 3:10—12) och delgivning (UL 3:41.1 och 2). Då det gäller utsökningslagens bestämmelser om det sätt på vilket ärenden skall anhängiggöras har som en specialgrupp beaktats de sökande som kan anhängiggöra ett utsökningsärende elektroniskt genom en ansökan till utsökningens rikstäckande informationssystem, om justitieministeriet har gett lov till detta. Utsökningslagens bestämmelser om ombudsmans fullmakt tar hänsyn till om ombudet har rätt att lyfta de influtna medlen. Utsökningslagens delgivningsbestämmelser baserar sig delvis på bestämmelserna om delgivningsadress (UL 3:38). Bevislig delgivning förutsätts endast i vissa specialbestämmelser samt efter prövning på det sätt som föreskrivs i UL 3:40.1. Bestämmelserna i lagen om anhängiggörande, fullmakt och delgivning kan sålunda inte alltid tillämpas på utsökningsärenden. Däremot gäller t.ex. bestämmelserna om ankomsttidpunkten för ett elektroniskt meddelande, registrering av en elektronisk handling och överföring av en sådan handling även utsökningsärenden.

1 e §. Sändande av handling (ny).

Propositionen har utgått ifrån att lagen om översändande av handlingar (74/1954) tillämpas på sändande av handlingar. Riksdagen godkände emellertid den 12 februari 2003 i första behandling en ny förvaltningslag som träder i kraft den 1 januari 2004 och som upphäver lagen om översändande av handlingar (RP 72/2002 rd — FvUB 29/2002 rd). Förvaltningslagens tillämpningsområde har begränsats så att den inte tilllämpas på utsökningsärenden. Utskottet föreslår därför att till kapitlet fogas en ny 1 e §, med bestämmelser om sändande av handlingar i utsökningsärenden.

19 §. Krav på tillbörligt förfarande.

I lagen föreslås en allmän bestämmelse om tillbörligt utsökningsförfarande. Utmätningsmannen skall i sina tjänsteåligganden förfara sakligt och opartiskt samt bl.a. främja svarandens egen aktivitet och försonlighet mellan parterna på behörigt sätt i utsökningsärendet samt så vitt möjligt och inom de gränser som anges i lag sträva efter att beakta parternas önskemål.

Utskottet anser att beaktandet av parternas önskemål ingår i det allmänna kravet på tillbörligt förfarande och i främjandet av svarandens egen aktivitet och försonlighet mellan parterna. Att uttryckligen nämna att utmätningsmannen skall beakta önskemål kan orsaka onödiga konflikter. Utgångspunkten är att borgenärens och gäldenärens intressen är motstridiga. Utskottet föreslår därför att paragrafens sista mening stryks.

32 §. Rätt att få information för kreditupplysningsverksamhet.

Av paragrafens 3 mom. framgår att om fordran blir helt indriven vid utsökning efter det att uppgifterna om dem har getts ut, skall utmätningsmannen på gäldenärens begäran underrätta den som bedriver kreditupplysningsverksamhet om saken.

Avsikten är att bibehålla det nuvarande systemet där exekutionsverket lämnar ut uppgifter för kreditupplysningsverksamhet. Det är meningen att det skall framgå av uppgifterna vilken fordran som är betald. I momentet föreslås därför en bestämmelse om att ifall utsökningsgrunden upphävs eller utsökningen av annan anledning återkallas, skall utmätningsmannen underrätta den som bedriver kreditupplysningsverksamhet om saken för avlägsnande av registeranteckningarna. Tanken är att gäldenären skall försättas i samma ställning som om utsökningsärendet inte alls skulle ha anhängiggjorts.

Kreditupplysningarnas riktighet är en viktig omständighet med tanke på gäldenärens ekonomiska möjligheter och rättsskydd. Utmätningsmannen har emellertid inga möjligheter att på tjänstens vägnar följa hur utsökningsgrunderna ändrar. Därför är det nödvändigt att föreskriva att rättelseåtgärderna förutsätter att gäldenären tar kontakt med utmätningsmannen. Efter detta skall utmätningsmannen noggrant utreda eventuella felaktigheter som har tagits in i kreditupplysningar på basis av utmätningsmannens uppgifter.

Utskottet föreslår att paragrafens 3 mom. ändras så att utmätningsmannen på begäran av gäldenären skall underrätta den som bedriver kreditupplysningsverksamhet om saken för avlägsnande av registeranteckningarna. Samtidigt föreslår utskottet att utformningen av bestämmelsen ändras så att felaktiga uppgifter alltid skall korrigeras på begäran om det framgår att utsökningen av en eller annan anledning har varit ogrundad.

35 §. Utlämnande av uppgifter med hjälp av teknisk anslutning.

I paragrafen föreslås bestämmelser om justitieministeriets rätt att besluta om inrättande av en teknisk anslutning och om utlämnande av uppgifter ur utsökningsregistret med hjälp av den, om den som tar emot uppgifterna enligt lag har rätt att av utsökningsmyndigheterna få uppgifter i elektronisk form.

Enligt grundlagsutskottets utlåtande leder personregisterlagen till att justitieministeriet i dessa situationer skall se till att personuppgifterna skyddas mot olaglig hantering. Grundlagsutskottet anser att det är viktigt att till bestämmelsen foga ett omnämnande om att den som tar emot uppgifter innan en teknisk anslutning öppnas skall lägga fram en utredning om att uppgifterna kommer att skyddas på behörigt sätt.

Utskottet föreslår att ett sådant tillägg görs i paragrafen.

2 kap. Utsökningsgrunder

16 §. Borgenärens återbetalnings- och återställningsskyldighet.

I paragrafens 2 mom. finns en hänvisning till 4 § i räntelagen, som ändrades genom lag 340/2002, som träder i kraft den 1 juli 2002. Utskottet har justerat momentet utifrån den nya lagen.

26 §. Förlängning av tidfristen (Ny).

Regeringen utgår från att en fordran kan drivas in hos en fysisk person i utsökningsväg bara inom en tidfrist som är 15 eller 20 år, beroende på vilken typ av skuld det är fråga om. För den händelse att gäldenären genom olämpliga åtgärder undviker verkställighet av utsökningsgrunden under denna tid kan påföljden vara skadeståndsansvar.

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att bestämmelserna om tidsfrister för verkställigheten eller retroaktiv verkställighet inte påverkar lagförslagets behandlingsordning. Men det föreslår att man överväger om inte bestämmelserna bör utesluta sådana gäldenärer som av grundad anledning kan misstänkas ha dolt egendom eller annars handlat i strid med lagen till skada för borgenärerna.

Lagutskottet anser att bara de gäldenärer som inte genom aktiva åtgärder försöker skada borgenärernas intresse avses ha nytta av tidsfristen för utsökningsgrunden. Tidsfristen behöver inte förlängas när gäldenären är oförmögen att betala sin skuld på grund av utslagning eller någon annan liknande omständighet. Å andra sidan är det enligt utskottets mening nödvändigt att se till att bestämmelserna om en tidsfrist inte kommer åt att leda till omfattande missbruk eller uppsåtliga kränkningar av borgenärernas rättigheter.

Lagutskottet omfattar grundlagsutskottets utlåtande och föreslår att kapitlet kompletteras med en ny 26 § om att tidsfristen på vissa villkor kan förlängas med tio år.

Det är domstolarnas sak att bestämma om förlängning av tidsfristen. Saken tas upp som ett normalt tvistemål. Den dom genom vilken tidsfristen förlängs är en dom av särskilt slag som påminner om en fastställelsedom. Men i och med att den har ett nära samband med en tidigare fullgörelsedom är den verkställbar precis som denna. Den blir omedelbart verkställbar redan utifrån tingsrättens dom. Fullföljdsdomstolen kan dock avbryta verkställigheten.

Tidsfristen räknas från den tidpunkt då den ursprungliga tidsfristen löpte ut, också om domen avkunnas innan den ursprungliga tidsfristen har löpt ut. Med hänsyn till gäldenärens rättsskydd är det tillrådligt att i domen explicit nämna det nya datum till vilket utsökningsdugligheten fortsätter.

Ett villkor för förlängning av tidsfristen är att åtgärder som skadar borgenären har vidtagits inom den ursprungliga tidsfristen och att borgenären väcker talan inom den utsatta tidsfristen. Det räcker med att talan väcks inom två år från utgången av den ursprungliga tidsfristen. Att tidsfristen löper ut under pågående domstolsbehandling hindrar inte en förlängning. Också då räknas tidsfristen från den tidpunkt då den ursprungliga tidsfristen löpte ut.

Tillämpningen av paragrafen binds inte av att gäldenärens åtgärder skall ha uppfyllt något brottsrekvisit eller att de skulle leda till att skadestånd döms ut. Den kompletterar borgenärernas möjlighet att få indrivningen förlängd till exempel i de fall där det inte utan svårigheter går att få fram bevis på storleken av den skada som lidits. I så fall fortsätter utsökningsindrivningen av en ursprunglig fordran.

Av gäldenärens åtgärder krävs dock avsevärd klandervärdighet. Tidsfristerna för utsökningsgrunden är så långa att de bör förlängas bara i undantagsfall. I samtliga fall bör också alla skälighetsaspekter på gäldenärens situation vägas in.

3 kap. Allmänna bestämmelser om förfarandet

1 §. Ansökan om utsökning.

I 3 mom. finns en hänvisning till lagen om översändande av handlingar.

Lagen skall upphävas genom den nya förvaltningslagen som riksdagen antagit i första behandlingen den 12 februari 2003 och som träder i kraft den 1 januari 2004 (RP 72/2002 rd— FvUB 29/2002 rd).

Utskottet föreslår att momentet stryks. Som ersättning för den upphävda hänvisningsbestämmelsen har utskottet föreslagit att 1 kap. kompletteras med en ny 1 e § med bestämmelser om översändande av handlingar.

6 §. Bifogande av fordringsbevis.

Enligt 1 mom. skall ett löpande skuldebrev, en växel eller en check som ligger till grund för betalningsskyldigheten enligt utsökningsgrunden fogas till ansökan i original. Ett vanligt skuldebrev behöver alltså inte fogas till ansökan. Men om verkställighetens tillförlitlighet kräver det eller om gäldenären begär det, skall utmätningsmannen också ta hand om ett enkelt skuldebrev. Om skuldebrevet har förkommit kan utmätningsmannen i alla fall utföra verkställigheten, men då skall gäldenären höras om det inte är onödigt.

Utskottet anser att gäldenären alltid skall höras i en situation där skuldebrevet har förkommit. Därför föreslår utskottet att bisatsen som medger en viss prövning i fråga om att höra gäldenären skall strykas.

11 §. Fullmakt för ombud.

I paragrafen föreskrivs om skyldighet för ett ombud att förete en fullmakt från sökanden då ombudet ansöker om utsökning.

Utskottet föreslår en rättelse i 1 mom. på grund av den nya terminologin i rättshjälpslagen (257/2002). Benämningen "allmänt rättsbiträde" ändras till "offentligt rättsbiträde".

22 §. Förättningsplats.

Paragrafen gäller förrättningsplatsen för utsökning. Enligt 1 mom. får verkställighetsförrättningen hållas i svarandens eller en utomståendes bostad utan deras medgivande på det sätt som föreskrivs i 49 och 51 §, liksom också annan förrättning om det är nödvändigt för verkställigheten.

Enligt gällande lag är utgångspunkten att verkställighetsförrättningen sker hos gäldenären. Om verkställigheten kan förrättas någon annanstans, till exempel i utmätningsmannens tjänsterum, föreskrivs det särskilt om det.

Enligt grundlagsutskottets utlåtande bidrar inte minst utsökning för att verkställa en privaträttslig fordran till att trygga borgenärens egendomsskydd. Också med tanke på borgenärens rättssäkerhet är det nödvändigt att en dom inte blir utan faktisk effekt, utan att den är effektivt verkställbar av det allmänna. Därmed är verkställighetsåtgärder som gör intrång i hemfriden acceptabla i syfte att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna. Med hänsyn till utsökningens speciella karaktär som sistahandsförfarande för att verkställa lagbaserade skyldigheter är det också acceptabelt med tanke på 10 § 3 mom. i grundlagen att utsökningsåtgärder får göra intrång också i hemfriden för att offentligrättsliga fordringar skall kunna drivas in.

Grundlagsutskottet anser att bestämmelsen i 1 mom. om att hålla "en annan förrättning" i bostaden är problematisk i sin öppenhet. Villkoren för gäldenärens klandervärda beteende i motiveringen och inskränkningarna i åtgärden med hänvisning till att den är exceptionell framgår inte av de föreslagna bestämmelserna. Utskottet menar att lagförslaget absolut måste preciseras för att det skall kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Av lagen måste framgå vilka andra förrättningar som kan hållas i en bostad. Det måste också finnas tillräckligt exakta bestämmelser om villkoren för och begränsningarna i förrättningar i bostäder.

Lagutskottet föreslår med anledning av grundlagsutskottets utlåtande att en interimistisk åtgärd i 1 mom. jämställs med utsökning också när det gäller gäldenärens hemfrid. Vidare föreslår utskottet att momentet kompletteras med ett villkor och att förrättningen skall vara en sådan som avses i lagen, m.a.o. det bör finnas en explicit bestämmelse om en sådan förrättning i utsökningslagen.

Lagutskottet ser det som en omöjlig uppgift att räkna upp alla de förrättningar som det kan vara nödvändigt att hålla hemma hos gäldenären i olika situationer. Det finns en risk för att förteckningen blir ofullständig och att gäldenärens bostad i vissa fall kan bli en ovillkorlig fristad mot verkställighet också när det är nödvändigt att förrättningen genomförs i bostaden för att fullfölja sökandens rättigheter.

I föreslagna 1 kap. 19 § ingår ett krav på tillbörligt förfarande, dvs. att svaranden inte får åsamkas större olägenhet än vad syftet med verkställigheten kräver. Utskottet anser att detta explicita proportionalitetskrav i utsökningslagen i kombination med hänvisningen i bestämmelsen till förrättningar som finns föreskrivna i utsökningslagen uppfyller kraven på skydd för de grundläggande fri- och rättigheterna.

30 §. Beslutstidpunkt.

Enligt 1 mom. skall utmätningsmannen med anledning av en invändning eller ett yrkande utan dröjsmål fatta ett beslut efter det att invändningen eller yrkandet har framställts. Om invändningen eller yrkandet gäller en viss verkställighetsåtgärd eller förrättning, kan utmätningsmannen skjuta upp beslutet till dess åtgärden vidtas eller förrättningen äger rum. Om beslutet ges i förväg, får det inte överklagas separat.

Grundlagsutskottet framhåller i sitt utlåtande att ett beslut som ges i förväg t.ex. om en invändning som rör äganderättsförhållandet till någon egendom dock i vissa fall — som när förberedelserna för ett utmätningsbeslut drar ut på tiden — kan inverka på den enskildes rättigheter och skyldigheter på ett sätt som kräver direkt rättsskydd. Sett ur konstitutionell synvinkel vore det klaraste att stryka besvärsbegränsningen i lagförslaget.

Lagutskottet påpekar att paragrafens 1 mom. avser att säkerställa att en part på ett så tidigt stadium som möjligt kan få förhandsbesked om sin invändning. Men ett ställningstagande i förväg av detta slag ger enligt allmänna processbestämmelser inte upphov till besvärsrätt, eftersom det då inte finns någon sådan åtgärd eller något sådant beslut som inverkar på någons rättigheter eller skyldigheter. Besvär över detta slag av förhandsbesked lämnas utan prövning i tingsrätten eftersom det kommer i förtid. Besvärsrätten börjar först när ett beslut enligt 10 kap. 1 § i utsökningslagen har fattats i saken och det gäller någons rätt. Besvärsförbudet i bestämmelsen är av informativt slag. Det befattar sig inte verklig besvärsrätt. Därför anser lagutskottet att det inte är befogat att stryka besvärsförbudet.

32 §. Hörande.

Enligt paragrafen bör utmätningsmannen ge parterna eller utomstående tillfälle att bli hörda, om ärendet bedöms vara av stor betydelse för dem och hinder för hörandet inte finns.

Med hänvisning till kraven på rättvis rättegång och god förvaltning i 21 § i grundlagen kritiserar grundlagsutskottet i sitt utlåtande bestämmelsen om hörande för att vara för vag. Grundlagsutskottet menar därför att formuleringen av rätten att bli hörd bör förstärkas genom att ordet "stor", som i onödan höjer gränsen för skyldigheten att höra behöriga personer, stryks i paragrafen.

Lagutskottet påpekar att bestämmelsen om hörande i paragrafen kompletterar flera andra bestämmelser om hörande i utsökningslagen. Genom explicita bestämmelser i utsökningslagen har hörande alltid ordnats när det ansetts nödvändigt för rättsskyddet. Det finns ingen orsak att ta in en mycket sträng skyldighet att höra parter i en kompletterande bestämmelse som denna, eftersom det finns en viss risk för att den skapar allvarliga flaskhalsar i utsökningen.

Lagutskottet uppmärksammar att hörandet kompletteras av meddelande om anhängighet till gäldenären, där denne ges tillfälle att bli hörd. Därför är hörande i förväg inte på samma sätt avgörande i utsökningsförfarande som till exempel i domstolen. Till skillnad från domaren har utmätningsmannen en rätt omfattande möjlighet till självrättelse om ett fel har begåtts. Om det råder oklarhet om nödvändigheten av att höra parter kan utmätningsmannen göra det som en interimistisk åtgärd enligt 3 kap. 18 §. Lagutskottet har gjort en samlad bedömning av bestämmelserna om hörande i propositionen och anser utifrån den att paragrafen inte behöver skärpas.

37 §. Allmän bestämmelse.

I 1 mom. sägs att delgivningen i utsökningsärenden bygger på lagen om delgivning i förvaltningsärenden, om inte annat föreskrivs i utsökningslagen.

Lagen om delgivning i förvaltningsärenden (232/1966) upphävs genom den nya förvaltningslagen och bestämmelserna om delgivning tas in i förvaltningslagen i dess 10 kap. Därför bör paragrafen ses över.

Utsökning ä till sin natur lagskipning. Delgivningsbestämmelserna i 11 kap. rättegångsbalken lämpar sig dock inte helt naturligt för utsökningsärenden, som saknar den fas som motsvarar delgivning av stämning. Förvaltningslagen gäller i sin tur på grund av begränsningen i tilllämpningsområdet inte utsökning. Det oaktat anser utskottet att det i utsökningslagen lämpligen bör hänvisas till bestämmelserna om delgivning i förvaltningslagen.

Utifrån detta föreslår utskottet att det beträffande mottagare av delgivning i 1 mom. skall hänvisas till motsvarande bestämmelser i förvaltningslagen, m.a.o. 56—58 §. Där föreskrivs om mottagaren när delgivning skall ske med enskilda personer, sammanslutningar, stiftelser och dödsbon och konkursbon samt myndigheter. Också bestämmelserna om skadeståndsansvar vid försummelse att vidarebefordra delgivning i 68 § i förvaltningslagen lämpar sig för utsökningsärenden och därför vill utskottet hänvisa också till den. Skadeståndsansvaret gäller också en delägare i ett dödsbo som försummat sin skyldighet att underrätta de övriga bodelägarna om delfåendet.

Vidare föreslår utskottet att paragrafen kompletteras med ett nytt 3 mom. med en bestämmelse om delgivning till utlandet motsvarande 63 § i förvaltningslagen.

40 §. Bevislig delgivning.

Paragrafens 2 mom. utvidgar kretsen av mottagare för mellanhandsdelgivning enligt den nuvarande lagen om delgivning i förvaltningsärenden och hänvisar i övrigt till samma lag.

Momentet måste ses över på grund av förvaltningslagen. I de nya bestämmelserna om mottagare av mellanhandsdelgivning i förvaltningslagen har gjorts i sak samma ändringar som föreslås i 40 § i den föreliggande propositionen. Därför föreslår utskottet att det i momentet enbart tas in en hänvisning till 61 § i förvaltningslagen. I den ingår bestämmelser om mottagaren av mellanhandsdelgivning, skriftligt delgivningsbevis och den tidpunkt då delgivningen anses ha skett.

42 §. Delgivning av tredskodom.

I paragrafen föreslås bli bestämt att om utsökningsgrunden utgörs av en tredskodom som inte har delgivits och utmätningsmannen anträffar gäldenären i utsökningsärendet, skall utmätningsmannen om möjligt se till att tredskodomen blir delgiven.

I propositionen föreslagen skyldighet för utmätningsmännen att på tjänstens vägnar delge tredskodomar som utsökningsgrund har ansetts viktig i förberedelsefasen eftersom tredskodomar får verkställas direkt efter domen och slutföras utan någon säkerhet. Verkställigheten av en tredskodom förhindras bara om den domstol som behandlar återvinningsansökan förordnar om avbrott.

De sakkunniga som utskottet har hört har ansett att den föreslagna delgivningsskyldigheten för utmätningsmännen är alltför mödosam. En så pass omfattande skyldighet antas orsaka flaskhalsar i utsökningen och den elektroniska kommunikationen.

Paragrafen har visat sig olämplig och därför föreslår utskottet en sådan ändring att delgivning bör ske på begäran av sökanden och i samband med ett utsökningsärende, om det lämpligen gör sig. Om sökanden begär delgivning skall han eller hon ge utmätningsmannen de handlingar som behövs för delgivning.

Regeringen eftersträvar bättre information till gäldenären. Utskottet anser att ett sätt att främja informationen är att blanketterna för meddelande om anhängighet kompletteras med en förklaring om att utmätningen kan slutföras också om en tredskodom inte har vunnit laga kraft. I kommande delreformer av utsökningslagen bör det dessutom utredas om gäldenärens rättsskydd kan förbättras genom utveckling av bestämmelserna om avbrytande av verkställighet.

44 §. Undantag från skyldigheten att ställa säkerhet.

Paragrafen innehåller undantagsbestämmelser om borgenärens skyldighet att ställa säkerhet i ett utsökningsärende. Där anges de offentliga samfund och liknande som kan vara borgenärer och som är befriade från skyldigheten att ställa säkerhet.

I 3 kap. 20 § 3 mom. i den gällande utsökningslagen som svarar mot den aktuella paragrafen talas bara om borgenären. Det oaktat förstås uttrycket i praktiken i en vidare bemärkelse. I linje med den ståndpunkt som omfattats i utsökningspraxis föreslår utskottet att paragrafen kompletteras med att sökanden nämns vid sidan av borgenären. Därmed begränsas befrielse från skyldighet att ställa säkerhet inte bara till verkställighet av en penningfordran utan gäller alla sökande i paragrafen oberoende av den verkställbara förpliktelsens art, dvs. alltså till exempel sökanden i ett vräkningsärende.

49 §. Eftersökning som avser plats.

I 2 mom. föreskrivs på vilka villkor utmätningsbar egendom får eftersökas i gäldenärens eller en utomståendes bostad.

Grundlagsutskottet fäster sig vid en utomståendes ställning. Enligt grundlagsutskottets utlåtande är den föreslagna befogenheten för utmätningsmannen olämpligt omfattande och dessutom begränsar den lösa formuleringen om förutsättningarna för eftersökning inte heller tillräckligt noggrant eftersökningen i situationer som är nödvändiga med tanke på verkställigheten. För att lagförslaget på denna punkt skall kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning måste bestämmelsen om villkoren för eftersökning i en utomståendes bostad preciseras med att eftersökning är ett exceptionellt förfarande för att bestämmelsen skall uppfylla kravet på proportionalitet.

Med anledning av grundlagsutskottets utlåtande föreslår lagutskottet att villkoren för eftersökning skärps för att göra skyddet för hemfriden effektivare. Som villkor för att egendom skall få eftersökas i gäldenärens bostad ställs att utmätningsmannen bör ha grundad anledning att anta att där finns utmätningsbar egendom. Eftersökning i en utomståendes bostad kräver i sin tur synnerligen vägande skäl att anta att det där finns egendom som tillhör gäldenären.

Utmätningspraxis har redan nu utformats så att utmätningsmannen relativt sällan går in i gäldenärens bostad. Bestämmelserna om gäldenärens undantagsrätt som reviderades 1997 har bidragit till detta. De innebär att normalt bostadslösöre är skyddat. Genom skärpning av villkoren för eftersökning säkerställs det på lagnivå att eftersökning i gäldenärens bostad är ett undantag och i en utomståendes bostad ett mycket stort undantag.

Proportionalitetsprincipen i 1 kap. 19 § i utsökningslagen säkerställer i sin tur att utmätningsmannen inte får eftersöka egendom i gäldenärens eller en utomståendes bostad, om det går att hitta egendom på annat håll.

Lagutskottet föreslår att det faktum att bostaden är en sekundär förrättningsplats bör understrykas genom att bestämmelsen om utmätningsmannens eftersökningsskyldighet och eftersökningsrätt omformuleras. Enligt den ändrade lydelsen räcker det inte att utmätningsmannen inte har kännedom om tillräckligt mycket egendom som ostridigt tillhör gäldenären utan utmätningsmannen skall först aktivt ha eftersökt sådan egendom.

Grundlagsutskottet anser att det för eftersökning av egendom i bostaden bör förutsättas i någon mån klandervärt beteende från gäldenärens sida. På grund av detta framhåller lagutskottet att gäldenären i regel får ett meddelande om anhängighet i utsökningsärendet. I meddelandet ingår en uppmaning att iaktta förpliktelsen i utsökningsgrunden och en uppmaning att ta kontakt. Om gäldenären inte följer uppmaningen eller tar kontakt skall verkställigheten trots detta kunna genomföras. Villkoren med klandervärt beteende är problematiskt eftersom det att gäldenärer inte betalar sina skulder som är i utsökning vanligen beror på betalningssvårigheter snarare än klandervärt beteende. Om bara det anses som klandervärt beteende att gäldenären inte betalar och inte frivilligt släpper in utmätningsmannen i sin bostad, tillför klandervärdighetsvillkoret ingenting nytt till bedömningen av saken.

Det bör också noteras att i vissa fall är verkställighet utan föregående meddelande om anhängighet nödvändigt för att tillgodose sökandens rättigheter. Så är fallet till exempel vid verkställighet av en interimistisk säkringsåtgärd utan att höra parten. Då gäller det ofta att handla snabbt utan att det är fråga om klandervärt beteende från motparten. Sökanden kan ha ett avsevärt ekonomiskt intresse i saken. Trots att det är mycket exceptionellt med snabba åtgärder i gäldenärens bostad, bör det vara möjligt när åtgärderna är nödvändiga.

Utskottet menar att de föreslagna ändringarna och de övriga rättsskyddsgarantierna i propositionen på det hela taget är adekvata med tanke på skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna utan att gäldenärens klandervärda beteende behöver läggas till som ett villkor i bestämmelsen.

50 §. Eftersökning som avser person.

Enligt paragrafen får utmätningsmannen uppmana gäldenären att överlämna egendom av mer än obetydligt värde som han bär på sig eller i sina kläder och att då använda behövliga maktmedel för att bryta motståndet med de begränsningar som föreskrivs i 83 §.

Paragrafen är betydelsefull med tanke på vars och ens personliga integritet som tryggas i 7 § i grundlagen. Enligt 7 § 3 mom. i grundlagen får den personliga integriteten inte kränkas och ingen berövas sin frihet godtyckligt eller utan laglig grund. Lagutskottet har ingenting att anmärka på i fråga om paragrafen men uppmärksammar i alla fall de synpunkter som grundlagsutskottet anför i sitt utlåtande.

Grundlagsutskottet påpekar att villkoret för kroppsvisitation enligt paragrafen är att gäldenären inte har hörsammat utmätningsmannens uppmaning att överlämna egendom av mer än obetydligt värde och att utmätningsmannen vet eller har grundad anledning att anta att gäldenären bär sådan egendom på sig eller i sina kläder och att utmätningsmannen inte känner till tillräckligt med annan egendom som ostridigt tillhör gäldenären. Egendomen bör kunna tas om hand utan att det kränker gäldenärens personliga integritet. Grundlagsutskottet understryker att det av 7 § i grundlagen och förbudet att kränka den personliga integriteten följer att utmätningsmannens befogenhet bara sträcker sig så långt som till gäldenärens ytterkläder och föremål som han synligt bär på sig. Tillämpad på detta sätt inskränker befogenhetsbestämmelsen i tillräcklig grad också utmätningsmannens rätt att självständigt använda maktmedel.

51 §. Eftersökande och omhändertagande av utredningsmaterial.

Enligt paragrafens 1 mom. gäller vad som föreskrivs i 49 § i tillämpliga delar även eftersökande av utredningsmaterial som behövs i ett utsökningsärende.

Enligt gällande 3 kap. 32 a § är utmätningsmannen skyldig i ett ärende som gäller en invändning eller ett yrkande skaffa fram utredning om detta lämpligen kan göras i utmätningsförfarandet. Denna bestämmelse kan emellertid inte tillämpas på direkt eftersökning av egendom. I takt med att utmätningsbar egendom i allt större utsträckning övergår från konkreta föremål till inkomster och fordringar, är det viktigaste ofta att hitta sådan utredning genom vilken man kan påvisa denna typ av egendom.

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att förslaget inte på denna punkt motsvarar de krav på exakthet och noggrannhet som ställs på en lag som inskränker skyddet för hemfriden. Därmed blir också kravet på åtgärdernas proportionalitet bristfälligt uppfyllda. Problemet med bestämmelsen har åtminstone delvis med hänvisningstekniken i förslaget att skaffa. Grundlagsutskottet anser därför i sitt utlåtande att paragrafens bestämmelser om eftersökning av utredningsmaterial måste preciseras för att lagförslaget skall kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. I lagen bör föreskrivas tillräckligt utförligt om villkoren för eftersökning och om åtgärdens subsidiära karaktär t.ex. så att eftersökning företas i bostaden bara om det på grund av de uppgifter som gäldenären lämnat eller någon annan tillgänglig utredning är bristfälliga och om eftersökningen är nödvändig för att utreda förekomsten av utmätningsbar egendom.

Enligt utredning till lagutskottet kan det i det praktiska utmätningsarbetet vara svårt att göra skillnad mellan utredningsmaterial och utmätningsobjekt. Utmätningsobjekt som inte finns i form av ett fysiskt föremål t.ex. bankkort, immaterialarättigheter och motsvarande objekt framgår i allmänhet endast av vissa speciella handlingar och motsvarande material. För att tillgodose sökandens rättigheter är det ofta av avgörande betydelse att utmätningsmannen får utredningsmaterialet i sin besittning.

Utskottet föreslår att förutsättningen i paragrafens 1 mom., dvs. att utredningsmaterialet skall behövas i ett utsökningsärende, ändras så att utredningsmaterialet nödvändigt behövs i ärendet, dvs. så att det jämställs med själva utmätningsobjektet. Detta är viktigt för att verkställigheten skall ge resultat.

De i 49 § föreslagna skärptare villkoren som gäller utmätningsbar egendom bör också gälla utredningsmaterial. Följaktligen är utmätningsmannen alltid skyldig att först leta efter utredningsmaterial på annat ställe än hemma hos gäldenären.

60 §. Sättet för utförande av utsökningsutredning.

Enligt paragrafens 1 mom. kan närvaron av ett biträde förbjudas eller villkor för närvaron ställas om biträdets närvaro kännbart försvårar verkställigheten.

I sitt utlåtande anser grundlagsutskottet att det inte finns skäl att begränsa användningen av biträde utifrån myndighetens antaganden. Från bestämmelsen bör därför strykas orden "om det finns skäl att anta att".

Lagutskottet föreslår att momentets ordalydelse justeras så att man inte hänvisar till utmätningsmannens antagande. Bedömningskriterierna blir då något mera objektiva även om det alltid är fråga om utmätningsmannens lägesbedömning.

64 §. Allmän bestämmelse.

I paragrafen ingår allmänna förutsättningar för när utmätningsmannen kan begära uppgifter av en utomstående. En förutsättning är att utmätningsmannen anser att uppgifterna är nödvändiga för verkställigheten i ett enskilt utsökningsärenden. I paragrafens sista mening hänvisas till möjligheten att lämna uppgifter till utmätningsmannen genom en teknisk anslutning.

Grundlagsutskottet understryker att utmätningsmannen kan få uppgifter på detta sätt bara om det har föreskrivits i lag om rätt för utmätningsmannen att få eller för den som lämnar ut uppgifter att lämna uppgifter via en teknisk anslutning. Dessutom anser utskottet att paragrafens första mening ("...om han anser...") skall justeras så att bedömningen sker utifrån objektiva grunder.

Lagutskottet föreslår att paragrafen ändras så att de objektiva bedömningskriterierna nämns först och att i följande mening konstateras att det är utmätningsmannen som bedömer hur nödvändiga uppgifterna är. Sistnämnda justering är nödvändig eftersom det i utmätningspraxis har förekommit oenighet mellan vissa utomstående parter och utmätningsmannen om vem som skall avgöra om uppgifterna är nödvändiga i det aktuella utsökningsärendet. Utmätningsmannen handlar under tjänsteansvar och formuleringen i propositionen åsidosätter inte besvärsrätten.

Utskottet föreslår dessutom att det av bestämmelsen skall framgå tydligare att en utomstående får använda teknisk anslutning för att lämna uppgifterna. Utmätningsmannen skall se till att det avtalas om att uppgifterna lämnas genom en sådan teknisk anslutning som uppfyller kraven på datasekretess.

70 §. Förundersökningsmyndigheter och vissa andra myndigheter samt domstolar.

Paragrafen gäller vissa myndigheters rätt att få uppgifter av utmätningsmannen.

Utskottet har i paragrafens 1 mom. 4 punkten kompletterat lagrummet med författningsnumret på lagen om säkerhetsutredningar. Dessutom föreslår utskottet att paragrafens 2 mom. ändras så att den motsvarar de ändringar som utskottet nedan föreslår i 73 §.

73 §. Förbud mot utlämnande av vissa uppgifter.

I paragrafen begränsas utmätningsmannens rätt att lämna ut uppgifter som han eller hon fått bl.a. av personer i vittnesställning samt av gäldenären själv, ifall de sistnämnda uppgifterna kan leda till att gäldenären riskerar åtal.

Fler av de sakkunniga som utskottet har hört har uttryckt sin oro över att begränsningsbestämmelserna i propositionen kan betraktas som relativt villkorslösa. En sträng tolkning kan leda till att det tillgängliga rättegångsmaterialet i utsökningsbesvär och verkställighetskonflikter blir snävare än det ursprungliga material som utmätningsmannen hade tillgång till.

Skyddet av uppgiftslämnaren i form av bestämmelser om dennes rätt att vägra vittna och därmed utsätta sig för risk för att bli åtalad är viktiga människorätts- och rättssäkerhetsfrågor. Skyddet får emellertid inte vara så långtgående att det utgör ett hinder för att avgöra en sådan rättegång eller ett sådant besvärsärende där de ovan nämnda principerna inte är äventyrade.

Med stöd av detta föreslår utskottet att bestämmelserna om förbud mot utlämnande av vissa uppgifter justeras så att de begränsar utmätningsmannens rätt att lämna sådana uppgifter bara i vissa förfaranden, där uppgiftslämnaren behöver skydd. Ett sådant förfarande där vittnet behöver skydd kan vara t.ex. en återvinningsrättegång. Vid rättegångar där uppgiftslämnaren enligt rättegångsbalken kan vägra vittna eller är skyldig att vägra vittna får inte heller utmätningsmannen lämna uppgifter eller orsaka en situation där det uppstår en konflikt med bestämmelserna om bevisning.

På samma sätt föreslår utskottet att förbud mot att lämna ut uppgifter som erhållits av gäldenären begränsas till att endast gälla sådana förfaranden där det finns risk för åtal. Utmätningsmannen får således inte lämna sådana uppgifter till åklagar- eller förundersökningsmyndigheterna eller yppa dem under en brottmålsrättegång. Däremot kan uppgifterna användas t.ex. i ett ärende som gäller t.ex. utsökningsbesvär, verkställighet eller återvinning. I 91 § finns ett förbud för sökanden att använda sådana uppgifter i syfte att åtal väcks mot gäldenären. Av principerna i den Europeiska människorättskonventionen följer att åklagar- och förundersökningsmyndigheterna inte får använda sådana uppgifter som en gäldenär har lämnat till utmätningsmannen för att kunna väcka åtal mot gäldenären även om de har fått vetskap av uppgifterna t.ex. via rättegångsmaterialet.

Som en teknisk ändring föreslår utskottet dessutom att punkterna 1 och 2 i paragrafens 1 mom. om vittne slås ihop. Förbudet i propositionens 4 punkt att lämna ut uppgifter om utomståendes missbruk förblir ett absolut förbud som gäller alla typer av förfarande.

Av dessa ändringar följer att från paragrafens 1 mom. också kan slopas bestämmelsen om att uppgifterna oavsett begränsningarna kan lämnas till en annan utsökningsmyndighet. Om utsökningsmyndighetens rätt att få uppgifter föreskrivs i 1 kap. 27 § 2 mom. och 3 kap. 69 § utsökningslagen.

77 §. Besvärsförbud.

Enligt paragrafen får ändring i utmätningsmannens beslut om vitesföreläggande inte sökas genom besvär.

I sitt utlåtande understryker grundlagsutskottet att föreläggande av vite är ett sådant beslut om den enskildes rättigheter och skyldigheter enligt 21 § 1 mom. i grundlagen som han eller hon bör få behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Besvärsförbudet måste därför strykas för att lagförslaget skall kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning.

Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande föreslår lagutskottet att ändringssökande tillåts och därav föranledda ändringar görs både i paragrafen och dess rubrik. Samtidigt konstaterar lagutskottet att besvärsrätten inte kan ge den som är skyldig att lämna ut uppgifter rätt att låta bli att lämna uppgifter då utmätningsmannen kräver dem. I annat fall skulle utmätningsmannens rätt att få uppgifter urvattnas klart. Med tanke på att utsökningen skall ge konkreta resultat och med avseende på sökandens rättigheter är det i dagens samhälle mycket viktigt att utmätningsmannen har rätt att få uppgifter. Utskottet föreslår därför att till paragrafen fogas en bestämmelse om att ändringssökandet inte framskjuter skyldigheten att iaktta utmätningsmannens föreläggande.

Om skyldigheten att lämna uppgifter emellertid är oklar och ett uppskjutande av uppgiftslämningen inte orsakar fara för skingring eller väsentligt försvårar verkställigheten skall utmätningsmannen i enlighet med principerna i 1 kap. 19 § om tillbörligt förfarande uppskjuta lämnandet av uppgifterna eller föreläggandet av vite och därmed möjliggöra en riskfri besvärsrätt. Det är domstolens sak att pröva om verkställigheten skall avbrytas i fråga om skyldigheten att lämna uppgifter eller inte.

79 §. Förutsättningar för utdömande av vite.

Enligt paragrafens 2 mom. kan vite dömas ut även om den utsökningsgrund genom vilken vitet har förlagts inte har vunnit laga kraft.

Utskottet föreslår att i momentet görs den ändring som följer av den ovan föreslagna ändringen i 3 kap. 77 §, enligt vilken domstolen kan döma ut vitet utan att invänta laga kraft för utmätningsmannens föreläggande beslut. Detta är en förutsättning för att vite skall vara ett effektivt tvångsmedel.

83 §. Maktmedel mot person.

Enligt paragrafen får utmätningsmannen om han möter på motstånd använda sådana maktmedel som behövs för att bryta motståndet. Detta skall dock ske inom de gränser som paragrafen uppställer.

Riksdagen godkände den 30 januari 2003 en lag om ändring av strafflagens allmänna läror (RP 44/2002 rd — LaUB 28/2002 rd). I lagen ingår nya bestämmelser om överskridning vid användning av maktmedel. Eftersom strafflagsändringen är avsedd att träda i kraft före ändringen av utsökningslagen föreslår utskottet att till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. med en hänvisning till nämnda bestämmelser i strafflagen.

87 §. Återvinningstalan när utsökningsärendet inte längre är anhängigt.

Paragrafen gäller tiden för anhängiggörande av en återvinningstalan. Enligt paragrafens 2 mom. börjar fristen när avvittringsinstrumentet ges in till domstolen.

Efter att regeringens proposition avläts har utsökningslagen ändrats till följd av ändringar i annan lagstiftning. Ändringen innebär att avvittringsinstrument inte längre lämnas till domstolen utan till magistraten. Utskottet föreslår att momentet ändras så att det motsvarar den lag (930/2002) om detta som träder i kraft den 1 mars 2002.

91 §. Information till sökanden.

I paragrafen föreskrivs om vilka uppgifter utmätningsmannen får lämna ut till sökanden.

Utskottet föreslår att paragrafen ändras till följd av den justering som ovan föreslås i 3 kap. 73 §. Syftet med ändringarna är förutom att samordna dem också att säkerställa sökandens rätt till tillräckliga uppgifter och att förhindra att bestämmelserna om förbud att vittna liksom också människorättsprinciperna inte kringgås. Enligt dessa behöver ingen utsätta sig själv för risken att åtalas.

100 §. Liten restfordran.

I paragrafen föreskrivs att genom förordning av statsrådet att det penningbelopp som, om det underskrids, inte behöver indrivas.

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att bemyndigandena att utfärda förordningar lämnats öppna i förslaget till utsökningslag på ett problematiskt sätt med tanke på det som bestäms om området för lag i 80 § 1 mom. i grundlagen. Där sägs att bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter och frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag skall utfärdas genom lag. Det föreslagna bemyndigandet gäller borgenärens rätt att få betalning av de medel som influtit vid utsökningen och därför är det nödvändigt att komplettera bemyndigandebestämmelserna med uttryck som ger dem som utfärdar förordningar begränsad prövningsrätt t.ex. i fråga om hur små beloppen i bestämmelserna får vara.

För att precisera bemyndigandebestämmelsen föreslår utskottet att paragrafen ändras så att det belopp som lämnas oindrivet skall vara ringa.

4 kap. Om utmätning

15 §.

Enligt paragrafens 2 mom. kan utmätningsmannen ge sökanden ett hinderintyg ifall han gör den bedömningen att av gäldenärens egendom inte skulle inflyta det minimibelopp som fastställts genom förordning av statsrådet. Avsikten med momentet är att förhindra att sådana belopp kommer in genom utmätning som skulle resultera i obetydligt små andelar.

Grundlagsutskottet anser att också denna bestämmelse är öppen på ett problematiskt sätt med beaktande av 80 § 1 mom. i grundlagen. Lagutskottet föreslår att till momentet läggs ordet "ringa", varmed minimibeloppet definieras. Utskottet föreslår motsvarande ändring ovan i 3 kap. 100 §.

6 kap. Om redovisning och fördelning av vad till följd av utmätning influtit

23 §.

Paragrafens 1 mom. gäller kravet på influtet minimibelopp vid utdelning.

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande kritiserat denna paragraf mot bakgrunden av 80 § i grundlagen. För att precisera bestämmelsen föreslår lagutskottet att också till detta moment läggs ordet "ringa". Ändringen motsvarar de ändringar som föreslagits ovan i 3 kap. 100 § och 4 kap. 15 §.

Ikraftträdelsebestämmelsen

Enligt propositionen skall lagen träda i kraft den 1 mars 2003. Ikraftträdelsetidpunkten hänger samman med ibruktagandet av utsökningens nya informationssystem. De nya bestämmelserna kan därför inte träda i kraft förrän informationssystemet har tagits i bruk. Enligt vad utskottet har erfarit kommer ibruktagandet av informationssystemet emellertid att fördröjas med ett år. Utskottet föreslår därför att ikraftträdelsebestämmelsen ändras så att lagen träder i kraft den 1 mars 2004.

Med hänvisning till det som sagts i den allmänna motiveringen anser utskottet att bestämmelserna om verkställbarheten av utsökningsgrunder som hänför sig till den ekonomiska regressionen inte kan ändras. Den frist som nämns i momentet bibehålls därför varvid utsökningsgrunder som har givits före den 1 mars 1993 har förlorat sin betydelse som utmätningsgrund antingen från början av mars 2008 eller från början av mars 2013, beroende på fordrans natur.

Hänvisningen i ikraftträdelsebestämmelsens 3 mom. till 2 kap. 24 och 25 § måste på grund av den nya 26 § ändras till en hänvisning till alla dessa paragrafer.

Den föreslagna bestämmelsen i ikraftträdelsebestämmelsens 4 mom. enligt vilken 3 kap. 5 § 2 mom. tillämpas först från den 1 januari 2004 blir överflödig på grund av att lagens ikraftträdande framskjuts. Utskottet föreslår därför att meningen stryks.

2. Lag om ändring av 2 och 3 § lagen om indrivning av skatteavgifter i utsökningsväg

2 §.

Enligt paragrafen tillämpas utsökningslagen också vid utsökning av offentligrättslig fordran, om inte något annat förskriv i denna lag eller förordning av statsrådet som utfärdats med stöd av denna lag.

I sitt utlåtande anser grundlagsutskottet subsidiaritetsklausulen i paragrafen vara vilseledande eftersom där hänvisas till möjligheten att genom förordning utfärda bestämmelser som avviker från utsökninglagen. Hänvisningen borde därför strykas.

Lagutskottet föreslår att ur paragrafens stryks orden "eller i förordning av statsrådet som utfärdats med stöd av denna lag".

3 §.

Enligt paragrafen görs ansökan om utsökning av fordran på det sätt som föreskrivs i 3 kap. utsöknigslagen. I paragrafen finns dessutom kompletterande bestämmelser om ansökningshandlingarna.

Utskottet föreslår att paragrafen kompletteras med ett nytt 2 mom., enligt vilket ett penning- eller kreditinstitut, indrivningsföretag eller ett annat ombud inte i ett skatteutsökningsärende kan uppträda som sökande på uppdrag av borgenärerna. Motsvarande bestämmelse finns i 2 § skatteutsökningsförordningen. Eftersom det är fråga om en för rättsskyddet viktig bestämmelse anser utskottet att det till följd till ändringen ovan i 2 § är skäl att ta in bestämmelsen i lag.

Ikraftträdelsebestämmelsen.

Utskottet föreslår att ikraftträdelsebestämmelsens 1 mom. ändras så att lagen träder i kraft den 1 mars 2004.

3. Lag om ändring av 1 § förordningen om preskription i fordringsmål och om offentlig stämning på borgenärer

Riksdagen godkände den 11 januari 2003 med stöd av regeringens proposition RP 178/2002 rd en lag om preskription av skuld, som är avsedd att träda i kraft från början av 2004. Genom preskriptionslagen upphävs den preskriptionsförordning som avses i det tredje lagförslaget.

Utskottet föreslår att lagförslaget förkastas eftersom det blivit obehövligt.

Utskottet fäster ändå uppmärksamhet vid den nya preskriptionslagens övergångsbestämmelse enligt vilken preskriptionen av en skuld avbryts vid lagens ikraftträdande på det sätt som avses i 11 § om ett ärende som gäller skulden är anhängigt då lagen träder i kraft. I anhängiga utsökningsärenden förutsätts emellertid ytterligare att gäldenären har underrättats om borgenärens yrkande eller att preskriptionen på annat sätt har avbrutits genom utsökningsförfarande innan skulden på annat sätt preskriberas. I utsökningsärenden avbryts således inte preskriptionen automatiskt.

4. Lag om ändring av 11 § och 24 § lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet

24 §. Sekretessbelagda myndighetshandlingar.

I paragrafens 1 mom. under punkt 23 föreslås bestämmelser om offentlighet i fråga om utsökningsmyndighetens handlingar som inte har införts i utsökningsregistret. Enligt bestämmelsen skall handlingar som innehåller uppgifter om en persons årsinkomst eller totala förmögenhet eller inkomster och förmögenheter som ligger till grund för stöd eller förmåner eller som annars beskriver hans ekonomiska ställning hållas hemliga.

Avsikten är att offentlighetslagens bestämmelse skall gälla erhållande av sådana uppgifter som behövs för att kontrollera lagligheten i utsökningsförrättningar och i utmätningsmännens verksamhet. Offentligheten i fråga om gäldenärsuppgifter om fysiska personer begränsar sig däremot till de offentliga intyg som avses i 1 kap. 31 § utsökningslagen.

Utskottet föreslår att sekretessbestämmelsen förtydligas så att det på ett entydigt sätt framgår att samma sekretessbestämmelser gäller uppgifter oberoende av om de är införda i utsökningsregistret eller någon annan handling. I lagrummet bibehålls den uttryckliga bestämmelsen om att en utsökningsutredning i sin helhet är sekretessbelagd.

Ikraftträdelsebestämmelsen.

Också i detta lagförslag måste ikraftträdelsbestämmelsen justeras så att lagen träder i kraft den 1 mars 2004.

5. Lag om ändring av lagen om utsökningsavgifter

Ikraftträdelsebestämmelsen.

Ikraftträdelsebestämmelsen har justerats så att lagen träder i kraft ett år senare, dvs. den 1 mars 2004.

Enligt regeringens proposition bestäms indrivningen av redovisningsavgift beroende på om utmätningen har gjorts före lagens ikraftträdande eller inte. Enligt utredning till utskottet kan detta orsaka fel då det i redovisningsskedet för de enskilda ärenden skall preciseras när utmätning har verkställts. Utskottet föreslår därför att till ikraftträdelsebestämmelsen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket ny redovisningsavgift börjar uppbäras först ett halvår efter att lagen har trätt i kraft. Enligt utskottets uppfattning drar alla parter nytta av att bestämmelserna om redovisningsavgiften preciseras.

Lagförslagen 6—11

I samtliga lagförslag har ikraftträdelsebestämmelsen ändrats så att lagstiftningen träder i kraft senare.

12. Lag om ändring av 6 och 25 § konkursstadgan

6 och 25 §.

I båda paragraferna ingår en hänvisning till 2 kap. 24 och 25 § utsökningslagen.

Utskottet har föreslagit att till 2 kap. i utsökningslagen fogas en ny 26 § som hör till samma helhet som 24 och 25 §. Utskottet föreslår att hänvisningsbestämmelserna i dessa paragrafer justeras så att de också gäller den nya 26 §.

Ikraftträdelsebestämmelsen.

I denna bestämmelse har gjorts motsvarande ändring som i de andra lagarna i denna proposition, dvs. så att lagen träder i kraft den 1 mars 2004.