Allmän motivering
Offentlig parkeringsövervakning
Regeringens proposition handlar om en totalrevidering av lagstiftningen
om parkeringsövervakning. I lagförslag 1 i propositionen
föreskrivs om offentlig parkeringsövervakning. Bland
annat förslaget att höja felparkeringsavgiften
och möjligheten att åtgärda systematisk felparkering
och att klampa fordon medför ändringar i parkeringsövervakningen.
Tanken är dels att förhindra felparkeringar, dels öka
möjligheterna att sanktionera dem.
Utskottet anser att reformen av lagstiftningen om offentlig
parkeringsövervakning är motiverad och lämplig
och tillstyrker lagförslaget men med följande
anmärkningar och ändringsförslag.
Privat parkeringsövervakning
Det finns för närvarande ingen lagstiftning
om privat parkeringsövervakning. Högsta domstolen
har ansett att parkering på ett privat område med
tydlig parkeringsskyltning innebär att det mellan det företag
som övervakade parkeringen på området
och den förare som hade parkerat en bil där hade
uppkommit ett avtal enligt villkoren på skyltarna, vilket
sålunda innebar skyldighet att betala övervakningsavgift
i det fall att parkeringen hade skett i strid med villkoren (HD 2010:23).
I lagförslag 2 föreslås det att privat
parkeringsövervakning ska kunna ordnas på privat område
eller terräng och att det är fastighetens ägare
eller innehavare som ska svara för den. Rätten
att sköta parkeringsövervakningen ska kunnas överföras
på tredje part. Utgångspunkten för förslaget
om privat parkeringsövervakning är att fastighetens ägare
eller innehavare har rätt att besluta om hur fastigheten
ska användas. Vägtrafiklagens ()
28 § 3 mom. fastställer att det är förbjudet
att parkera på privat område utan tillstånd
av fastighetens ägare eller innehavare. Enligt lagförslaget
får för felparkering påföras
en övervakningsavgift som till beloppet inte får
vara högre än den felparkeringsavgift som tas
ut för felparkering på motsvarande område.
För att övervakningsavgift ska kunna tas ut krävs
det att det på ett entydigt och klart sätt informeras
om de förbud eller påbud som gäller för
området och vilka påföljderna vid överträdelse är.
Enligt propositionsmotiven kan övervakningsavgiften betraktas
som en privaträttslig påföljd, ett avtalsvite,
som följer av ett avtalsbrott. Övervakningsavgift
och felparkeringsavgift är alternativa påföljder.
I sitt utlåtande om propositionen anser grundlagsutskottet
(GrUU 57/2010 rd) att privat parkeringsövervakning
handlar om att övervaka efterlevnaden av bestämmelser
med förankring i lagar som stiftats av riksdagen eller
föreskrifter som utfärdats med stöd av
dem samt om att bestämma påföljder om
dessa inte följs. Grundlagsutskottet anser vidare med hänvisning
till tidigare utlåtanden och den juridiska litteraturen att
påförande av administrativa sanktioner är
sådan utövning av offentlig makt som avses i grundlagens
124 §. Enligt grundlagsutskottet kan lagförslag
2 om privat parkeringsövervakning därför
realiseras endast om lagförslaget behandlas i den ordning
73 § i grundlagen föreskriver. Men enligt grundlagsutskottet
finns det inte några skäl att förverkliga
privat parkeringsövervakning genom ett undantagslagsförfarande. Lagförslag
2 bör därför förkastas, menar
grundlagsutskottet.
Med beaktande av grundlagsutskottets utlåtande och
de synpunkter som framförs där anser lagutskottet
det motiverat att föreslå att lagförslag
2 förkastas. Följaktligen måste ändringarna nedan
göras i lagförslag 1, 3 och 5.
Detaljmotivering
1. Lag om offentlig parkeringsövervakning
Lagrubriken.
Eftersom lagutskottet föreslår att lagförslag
2 förkastas bör ordet "offentlig" strykas i rubriken
till lagförslag 1.
1 §. Tillämpningsområde.
I paragrafen föreslås inte, i linje med den
gällande lagen, att den som utför kommunal parkeringsövervakning
ska anmäla ett parkeringsfel till polisen om det har medfört
allvarlig fara eller olägenhet. I sitt utlåtande
om propositionen ansåg förvaltningsutskottet (FvUU
31/2010 rd) det viktigt att denna skyldighet
kvarstår. Polisen ska då kunna ge ett straffanspråk även
om felparkeringsavgift redan påförts, menar förvaltningsutskottet.
I så fall ska felparkeringsavgiften givetvis återkallas.
Av propositionsmotiven framgår det att avsikten är
att utvidga tillämpningen av felparkeringsavgifter till
parkeringsfel som har kunnat skada eller äventyra trafiksäkerheten.
Det här kan anses främja målet att övervakningen
av felparkeringar i allt större utsträckning ska
skötas av den kommunala parkeringsövervakningen och
inte ligga på polisens ansvar. Så här
kan polisen resurser bättre inriktas på polisverksamhetens
kärnfunktioner. Propositionen motiveras också med
att användningen av felparkeringsavgifter är en
sanktionssäkrare metod och att avgiften inte efter den
föreslagna höjningen nämnvärt
avviker i stränghet från böter. Utredningar visar
att det är mycket ovanligt att någon blivit dömd
för felparkering utifrån bestämmelserna om äventyrande
av trafiksäkerheten.
Med stöd av detta har lagutskottet stannat för att
förorda propositionen. Det kan ändå understrykas
att ingenting hindrar den kommunala parkeringsövervakaren
från att anmäla parkeringsfel till polisen, trots
att skyldigheten inte uttryckligen tas in i bestämmelsen.
I synnerhet om en felparkering har samband med ett brott finns det
anledning att anmäla saken till polisen. Utskottet framhåller
också att det inte finns några hinder för
att med stöd av 63 § i förvaltningsprocesslagen
() söka återbrytande
av ett beslut om felparkeringsavgift. Enligt den paragrafen kan
ett beslut återbrytas exempelvis om det grundar sig på uppenbart
oriktig tillämpning av lag eller på ett misstag
som väsentligt har kunnat inverka på beslutet
och återbrytandet anses påkallat av allmänt
intresse. Enligt 6 § i förvaltningsprocesslagen
har den myndighet besvärsrätt i fråga
om det allmänna intresse som myndigheten ska bevaka. Med
andra ord kan polisen söka återbrytande av ett
beslut om felparkeringsavgift. Efter att ett beslut har blivit återbrutet
finns det inga hinder för att behandla felparkeringsärendet
i straffprocessuellt förfarande. Därmed kan det
anses att det finns tillräckliga möjligheter att
ingripa i efterskott.
2 §. Begränsningar av tillämpningsområdet.
Enligt 1 mom. 1 punkten får felparkeringsavgift inte
påföras om en sådan övervakningsavgift som
avses i lagförslag 2 debiteras. Eftersom lagutskottet föreslår
att lagförslag 2 förkastas, måste också denna
punkt strykas. Punkt 2 i denna paragraf blir därför
1 punkten och 3 punkten 2 punkten.
Eftersom lagutskottet föreslår att lagförslag
2 ska förkastas, måste hänvisningen i
paragrafens 2 mom. om överföring
av rätten att sköta parkeringsövervakningen
på fastigheten strykas.
3 §. Felparkeringsavgift.
I paragrafens 1 mom. görs
smärre tekniska och språkliga ändringar.
I fråga om bemyndigande att utfärda förordning hänvisar
utskottet till motiveringen till 23 §.
4 §. Klampning.
Enligt paragrafens 3 mom. tas för de kostnader
som klampning medför ut en fast ersättning i euro.
För en kommuns del tas ersättningen ut i enlighet
med en taxa som har godkänts av en kommunal myndighet och
för polisen del i enlighet med lagen om grunderna för avgifter
till staten (). Ersättningens storlek
beror alltså på om den bestämts av kommunen
eller av en statlig myndighet. För tydlighetens skull konstaterar
lagutskottet att avsikten med bestämmelsen är
att de faktiska utgifterna för klampningen ska bli ersatta.
Enligt utredning motsvarar bestämmelsen 10 § 1
mom. i lagen om flyttning av fordon ().
I vissa situationer där är flyttning av fordonet
ett alternativ till klampning.
7 §. Innehållet i ett beslut.
I ett beslut om felparkeringsavgift ska enligt 1 mom.
2 punkten nämnas förarens personuppgifter
eller de uppgifter som behövs för att identifiera
fordonet. I praktiken kan förarens personuppgifter nämnas bara
i det fall att han eller hon har påträffats vid fordonet.
Utskottet föreslår därför att
bestämmelsen ändras så att i beslutet
ska nämnas den kända förarens personuppgifter
och de uppgifter som behövs för att identifiera
fordonet.
9 §. Ansvarig för felparkeringsavgift och
klampningsersättning.
Enligt paragrafen ska felparkeringsavgifter och klampningsersättning
betalas av den förare som felparkerade. Samma skyldighet
har också den person som i registret har antecknats som
fordonets ägare eller innehavare. Den sistnämnda är
det dock fri från ansvar om han eller hon gör
det sannolikt att fordonet vid tidpunkten i fråga nyttjats
olovligen av föraren eller att det inte fanns förutsättningar
att påföra felparkeringsavgift. Förslaget
svarar till innehållet mot bestämmelserna i den
gällande lagen.
Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen
framhållit att ägaren eller innehavaren inte kan
bli befriad från betalningsskyldigheten genom att begära
omprövning eller överklaga trots att han eller
hon kan bevisa att någon annan gjort sig skyldig till felparkeringen.
För att befrias från betalningsskyldigheten måste ägaren
eller innehavaren kunna göra sannolikt att fordonet har
använts olovligen av föraren. Enligt grundlagsutskottet
strider bestämmelsen om bevisbördan mot oskuldspresumtionen
i grundlagens 21 § och den föreslagna bestämmelsen måste
därför ändras så att ägaren
eller innehavaren befrias från ansvar om den gör
det sannolikt att den inte själv har felparkerat. Detta är
ett villkor för att lagförslaget ska kunna behandlas
i vanlig lagstiftningsordning.
Utifrån grundlagsutskottets anmärkning föreslår
lagutskottet att paragrafens 2 mom. om olovlig användning ändras
så att ägaren eller innehavaren av fordonet befrias
från ansvar om den gör sannolikt att den inte
har felparkerat.
12 §. Behörighetsvillkoren och tjänsteförhållandet
för en kommunal parkeringsövervakare och parkeringskontrollant.
Från början av 2011 kan man i Finland vid
sidan av magisterexamen i juridik också avlägga
en ny magisterexamen i internationell och komparativ rätt.
Denna nya examen ger emellertid inte samma kunskaper om Finlands
rättsordning som den nuvarande magisterexamen i juridik
och de äldre motsvarande högre examina
i juridik. Den nya examen ger därför inte heller
kompetens för sådana uppgifter som kräver
magisterexamen i juridik. Lagutskottet föreslår
att behövliga ändringar i 1 mom. görs
i enlighet med detta.
Under utskottsbehandlingen väcktes frågan om
kravet på juridisk examen är adekvat. Utskottet
konstaterar att parkeringsövervakaren inte bara leder och övervakar
parkeringskontrollanterna utan fungerar också i praktiken
som en besvärsinstans vid behandlingen av protest enligt
gällande lag och omprövning enligt den föreslagna
lagen. Om kommunen har ordnat med parkeringsövervakning är
det den kommunala parkeringsövervakaren som avgör
omprövningar oberoende av om det är en parkeringskontrollant
eller polisen som har utfärdat felparkeringsavgiften. Enligt
utskottets uppfattning måste parkeringsövervakaren
av hänsyn till rättstryggheten ha adekvat utbildning
för att behandla sådana ärenden. Därför
stöder utskottet propositionen.
15 §. Begäran om omprövning.
Vid behandlingen av omprövningsärenden iakttas
bland annat bestämmelserna i 7 a kap. i förvaltningslagen ()
på det sätt som nämns i motiven. I 49 f § i
förvaltningslagen föreskrivs om rätt
för den myndighet som behandlar ett rättelseyrkande
att förbjuda eller avbryta verkställighet. För tydlighetens
skull konstaterar lagutskottet att det här bland annat
innebär rätt att bestämma att ett hjulblock
ska lösgöras.
16 §. Besvär.
Enligt 2 mom. får ändring i förvaltningsdomstolens
beslut sökas genom besvär hos högsta
förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen
beviljar besvärstillstånd. Enligt gällande
lag får felparkeringsavgiftsärenden inte överklagas
genom besvär till högsta förvaltningsdomstolen.
Besvärsförbudet har motiverats med att en felparkering är
av ringa principiell och praktisk betydelse. Det besvärstillståndssystem
som nu föreslås motiveras främst med
att antalet felparkeringsärenden är stort och att
det i praktiken kan förekomma situationer där det
med tanke på en enhetlig rättspraxis kan finnas
behov av den högsta besvärsinstansens ståndpunkt.
Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande och med hänvisning
till tidigare utlåtanden ansett att systemet med besvärstillstånd
inte i sig strider mot 21 § i grundlagen. Å andra
sidan, menar grundlagsutskottet, är besvärstillståndssystemet exceptionellt
i förvaltningsprocessen och det finns inga skäl
att göra avsteg från huvudregeln om besvär
till högsta förvaltningsdomstolen annat än
av tungt vägande skäl. Grundlagsutskottet anser
att ett besvärsförfarande i två steg
före högsta förvaltningsdomstolen kan
anses säkerställa rättstryggheten i tillräcklig
mån med beaktande av betydelsen och karaktären
av de beslut som är föremål för överklagande.
Enligt grundlagsutskottet är det också relevant
att högsta förvaltningsdomstolen måste
bevilja besvärstillstånd om det föreligger
någon sådan grund som nämns i 13 § 2
mom. i förvaltningsprocesslagen.
Också lagutskottet anser det motiverat att slopa det
besvärsförbud som ingår i den gällande
lagen och i stället ta i bruk ett sådant system
med besvärstillstånd som föreslås
i propositionen.
21 §. Fordon som används vid parkeringsövervakning.
På fordon som används vid parkeringsövervakning
tillämpas vad som föreskrivs i vägtrafiklagens
48 § 4 mom. om fordon som används vid trafikövervakning.
I det momentet föreskrivs om exceptionella situationer
där vissa myndigheter eller de som utför vägarbeten
får avvika från trafikbestämmelserna
och exempelvis stanna eller parkera i strid med bestämmelserna.
I samband med utskottsbehandlingen påpekades det att
stämningsmän i tjänsteuppdrag borde ha
rätt att parkera på områden där
parkering är förbjuden. Enligt utredning är
avsikten med propositionen inte att utveckla vägtrafiklagens
trafikbestämmelser utan att förbättra
påföljdssystemet. Vid beredningen av propositionen
har man därför inte tagit ställning till
frågan hur bestämmelserna i vägtrafiklagen
ska följas. Lagutskottet menar att det inte är
möjligt att göra några ändringar
i stämningsmännens rätt att parkera i samband
med riksdagsbehandlingen av denna proposition.
23 § Närmare bestämmelser.
Paragrafen föreskriver om sådant som ska regleras
genom förordning. Enligt förslaget kan inrikesministeriet utfärda
närmare bestämmelser genom förordning.
Enligt 3 § 1 mom. utfärdas likaså bestämmelser
om en högre parkeringsavgift än den som föreskrivs
i lag genom förordning av inrikesministeriet.
Förvaltningsutskottet anför sitt utlåtande
att närmare bestämmelser om det som avses i 3 § 1 mom.
och 23 § 2—5 punkten ska utfärdas av finansministeriet,
eftersom den kommunala förvaltningen och ekonomin numera
sorterar under detta ministerium. Däremot skulle kommunikationsministeriet
vara behörigt att utfärda förordning
om de egenskaper som enligt 23 § 1 mom. krävs
av hjulblock, eftersom det ministeriet ansvarar för bestämmelserna
om vägtrafik och trafikleder.
Enligt utredning till lagutskottet hör de ärenden
som omfattas av behörigheten att utfärda förordning
varken till finansministeriet eller kommunikationsministeriet på ett
naturligt sätt. Ministerierna har också motsatt
sig att behörigheten att utfärda förordning överförs
till dem på det sätt som förvaltningsutskottet
föreslår. Lagutskottet ställer sig därför
bakom regeringens förslag till hur förordningar
i dessa frågor ska utfärdas. Förslaget
motsvarar dessutom gällande lag.
3. Lag om ändring av 116 § i miljöskyddslagen
116 §.
Paragrafens 4 mom. föreslår ändrad
så att hänvisningen gäller den lag som
avses i lagförslag 1. Lagutskottet föreslår
ovan att ordet "offentlig" stryks i lagrubriken för lagförslag
1. Motsvarande ändring måste göras i
den hänvisning som ingår i föreliggande
moment.
4. Lag om ändring av 5 och 11 § i lagen om flyttning
av fordon
5 §. Flyttning med stöd av parkeringsbestämmelser.
Eftersom lagutskottet föreslår att lagförslag 2
ska förkastas måste hänvisningen i paragrafens 2
mom. till överföring av rätten att
sköta parkeringsövervakningen på fastigheten
strykas.
5. Lag om ändring av 12 b § i lagen om förvaltningsdomstolarna
12 b §.
I paragrafens 1 mom. 1 punkten föreslås motsvarande ändringar
som i 116 § 4 mom. i lagförslag 3.