Allmänt
Inom Europeiska unionen har man sedan 2002 tillämpat förordningen (EG) nr 1346/2000 om insolvensförfaranden på gränsöverskridande insolvensförfaranden. I förordningen föreskrivs det om vilken medlemsstats domstol som är behörig att inleda ett insolvensförfarande i fråga om en gäldenär. Det insolvensförfarande som avses i förordningen kan vara antingen ett huvudförfarande eller ett territoriellt förfarande. Ett huvudförfarande inleds i den medlemsstat där platsen för gäldenärens huvudsakliga intressen finns. Huvudförfarandet är universellt vilket betyder att dess verkningar erkänns överallt i unionen. Ett territoriellt eller sekundärt förfarande kan å sin sida inledas i en medlemsstat där gäldenären har ett driftställe. Verkningarna av ett sådant förfarande begränsar sig till gäldenärens egendom inom den medlemsstatens territorium. I förordningen föreskrivs det också om tillämplig lag när det gäller insolvensförfaranden och om erkännande och verkställighet av beslut i övriga medlemsstater.
Europaparlamentet och rådet antog 2015 en omarbetning av förordningen genom förordning (EU) 2015/848 om insolvensförfaranden. Den omarbetade förordningen täcker även förfaranden vars syfte är att åtgärda privatpersoners ekonomiska ställning, vilket för Finlands vidkommande betyder att förordningens tillämpningsområde också börjar omfatta skuldsanering för privatpersoner, vid sidan av konkurs och företagssanering. Utskottet ställer sig bakom ändringen, eftersom den förbättrar privatpersoners ställning. Den omarbetade förordningen innehåller också ändringar som förbättrar och underlättar borgenärernas ställning. En viktig ändring är skyldigheten att upprätta ett eller flera insolvensregister som är tillgängliga avgiftsfritt på internet.
Den omarbetade förordningen är direkt tillämplig rätt i EU-medlemsstaterna. Ändå behöver vissa bestämmelser i vår lagstiftning ses över så att de är förenliga med förordningen. I den nu aktuella propositionen är det fråga om sådana ändringar. Lagutskottet anser att propositionen behövs och fyller sitt syfte och tillstyrker lagförslagen men med följande anmärkningar och ändringsförslag.
Insolvensregister
I Finland är konkurs- och företagssaneringsregistret och skuldsaneringsregistret offentliga register, men uppgifter ur registren ska begäras hos Rättsregistercentralen mot en avgift. Den omarbetade förordningen föreskriver om en skyldighet för medlemsstaterna att upprätta ett eller flera insolvensregister innehållande vissa minimiuppgifter som ska vara allmänt tillgängliga kostnadsfritt på internet. De nationella registren ska kopplas samman via den europeiska e-juridikportalen, som ska fungera som en allmän åtkomstpunkt till informationen. På grund av förordningen innehåller propositionen förslag till ändringar i bl.a. konkurslagen, lagen om företagssanering, lagen om skuldsanering för privatpersoner och lagen om konkurs- och företagssaneringsregistret.
Vårt nuvarande konkurs- och företagssaneringsregister innehåller merparten av den information som den omarbetade förordningen kräver. Till dessa delar finns det således inget större behov av ändringar. Registren i fråga innehåller emellertid också mycket annan information som den omarbetade förordningen inte kräver. Det handlar bl.a. om uppgifter om ansökningsfas och huruvida besluten har vunnit laga kraft. För de här uppgifternas del bör man bedöma om de i framtiden ska finnas tillgängliga via det allmänna datanätet eller begäras hos Rättsregistercentralen. Lagutskottet anser att den lösning som valts i propositionen, dvs. att en så stor del som möjligt av konkurs- och företagssaneringsregistrets informationsinnehåll överförs till det allmänna datanätet, är en motiverad och praktisk lösning med tanke på borgenärers och andra myndigheters möjligheter att få information.
Den omarbetade förordningen medger vissa undantag från skyldigheten att se till att uppgifter som hänför sig till insolvensförfaranden är tillgängliga kostnadsfritt på internet. Dessa undantag gäller privatpersoner som inte är verksamma som enskilda näringsidkare eller yrkesutövare samt enskilda näringsidkare och yrkesutövare i sådana fall när insolvensförfarandet berör bara deras privatekonomi, inte deras verksamhet som näringsidkare eller yrkesutövare. I förhandlingarna om förordningen ansåg lagutskottet att det är viktigt att ge medlemsländerna spelrum när det gäller offentliggörande av insolvensuppgifter om privatpersoner (se LaUU 4/2013 rd och LaUU 12/2014 rd). Utskottet anser följaktligen att det är motiverat att uppgifter om skuldsanering för privatpersoner på det sätt som föreslås inte läggs ut kostnadsfritt i det allmänna datanätet utom i de situationer som förordningen kräver. I övriga fall ska uppgifter om skuldsanering begäras hos Rättsregistercentralen.
När uppgifter om insolvensförfaranden görs tillgängliga kostnadsfritt via det allmänna datanätet blir det lättare för både inhemska och utländska borgenärer att få information om dessa förfaranden. De får då också bättre möjligheter att delta i förfarandena. Därför föreslår regeringen också att kungörelseförfarandet, som i dag används för att informera om konkurs- och företagssaneringsärenden, inte längre ska utgöra huvudregeln. Samtidigt ska de rättsverkningar av ett insolvensförfarande som för närvarande är förknippade med kungörelsen knytas till den tidpunkt då en anteckning införs i registret. Det föreslås ändå att kungörelseförfarandet ska kunna användas också i fortsättningen enligt boförvaltarens eller utredarens prövning, t.ex. på grund av antalet okända borgenärer eller bristfällig bokföring.
Vid insolvensförfarande innebär kungörelse i praktiken att informationen publiceras i officiella tidningen eller i en eller flera dagstidningar. Enligt uppgift till utskottet anses det vara besvärligt och tidskrävande att söka information med hjälp av kungörelser i officiella tidningen. Att övergå till elektronisk ärendehantering och registeranteckningar är således en tidsenlig utveckling som dessutom också underlättar borgenärernas ställning. Förfarandet möjliggör också en snabbare information, eftersom t.ex. ett beslut om att inleda ett insolvensförfarande offentliggörs i registret redan samma dag. Den föreslagna ändringen är ändå betydande inte bara praktiskt utan också juridiskt, eftersom rättsverkningarna av att ett insolvensförfarande inleds i framtiden knyts till en registeranteckning och inte till en kungörelse. En kungörelse är av särskild betydelse också med tanke på att nå okända borgenärer. Det att även kungörelse ska vara möjlig i fortsättningen men endast enligt boförvaltarens eller utredarens prövning framhäver också betydelsen av den prövning som görs av boförvaltaren eller utredaren. Om boförvaltaren eller utredaren beslutar att ingen kungörelse behövs, kan en borgenär inte åberopa att den inte har sökt i insolvensregistret. I ljuset av det som sägs ovan framhåller utskottet vikten av att ge tillräcklig information om reformen och dess betydelse i god tid innan den träder i kraft. Dessutom anser utskottet att det är viktigt att delegationen för konkursärenden ger boförvaltarna närmare anvisningar om de frågor som hänför sig till kungörelse i samband med de olika insolvensförfarandena. Det gäller t.ex. frågan om i vilka situationer en kungörelse behövs vid sidan av en registeranteckning. Enligt utskottet behövs kungörelse förutom på grund av antalet okända borgenärer också t.ex. när det är fråga om ett omfattande konkursbo med mycket egendom och många borgenärer.
Utländska borgenärer
I den gällande 14 § i konkurslagens 12 kap. föreskrivs det att om en borgenärs bevakningsskrift inte är avfattad på finska eller svenska, ska boförvaltaren se till att skriftens innehåll översätts till någotdera av dessa språk. Regeringen föreslår nu att bestämmelsen ska ändras så att bevakningsskriften också kan avfattas på engelska. Dessutom föreslås det att boförvaltaren ska bli skyldig att se till att skriften blir översatt först om borgenären inte på begäran lämnar en översättning av den till finska, svenska eller engelska. Utskottet har inget att invända mot det här förslaget. Det kan anses tidsenligt att godkänna engelska.
I den gällande 2 § i konkurslagens 23 kap. sägs det att kostnaderna för översättning av bevakningsskriften kan dras av från den utdelning som tillfaller borgenären, om skriften har avfattats på ett språk som inte är officiellt språk i någon av Europeiska unionens medlemsstater och kostnaderna inte kan betraktas som obetydliga. I dag godkänns således i praktiken alla EU-språken i en konkurs, och översättningskostnaderna bekostas med konkursboets medel. Det föreslås nu en ändring av detta. Översättningskostnaderna ska alltid kunna dras av från den utdelning som tillfaller borgenären, om inte en översättning av bevakningsskriften till finska, svenska eller engelska har lämnats in. Utskottet tillstyrker ändringen, eftersom översättningskostnaderna då inte längre minskar utdelningen till övriga borgenärer.
Enligt förslaget kan också fordringar vid företagssanering och skuldsanering för privatpersoner i fortsättningen anmälas på engelska. Vid företagssanering har utredaren ändå inte någon motsvarande översättningsskyldighet som vid konkurs när det gäller en anmälan om en fordran som görs på ett främmande språk. Utredaren har dock inte heller rätt att dra av översättningskostnaderna från de betalningar som görs till borgenären enligt saneringsprogrammets betalningsprogram. Regeringen föreslår inte heller någon ändring av detta. Det betyder att om en borgenär inte trots begäran lämnar in en översättning och borgenärens yrkande därmed förblir oklart, anses borgenären inte ha anmält sin fordran (RP, s. 27 och 41). I detta avseende är ställningen för utländska borgenärer olika vid konkurs och vid företagssanering. Skillnaden grundar sig på nationell prövning och ingår redan i den gällande lagen. En sak som talar för att behålla status quo till dessa delar är enligt utskottet att en ändring för företagssaneringens del skulle innebära att gäldenärsföretaget skulle tvingas svara för översättningskostnaderna och att kostnaderna skulle kunna dras av från betalningen till borgenären först i saneringsprogrammet, om ett sådant godkänns.
Insolvensförfaranden för bolag som hör till samma koncern
I den omarbetade förordningen har man tagit in nya bestämmelser om insolvensförfaranden för bolag som hör till samma koncern och om ett samordningsförfarande för koncerner. Bestämmelserna tillämpas endast i den mån förfaranden som berör olika medlemmar i samma koncern har inletts i fler än en medlemsstat. När det gäller samordningsförfarandet för koncerner innehåller förordningen bestämmelser om olika samarbets- och samordningsskyldigheter för förvaltare. Dessutom föreskrivs det i förordningen om utseende av en samordnare och om samordnarens uppgifter.
Enligt förordningen beslutar domstolen om att inleda ett samordningsförfarande för koncerner på begäran av en förvaltare. En förvaltare får invända mot att det insolvensförfarande för vilket han eller hon har utsetts ska omfattas av ett samordningsförfarande för koncerner. Invändningen ska lämnas in inom 30 dagar från det att förvaltaren har mottagit meddelandet. Om en förvaltare har invänt mot att det förfarande för vilket förvaltaren har utsetts ska omfattas av ett samordningsförfarande för koncerner, ska förfarandet inte omfattas av det. Samordnaren har inga befogenheter i fråga om en koncernmedlem som inte omfattas av samordningsförfarandet, och denna medlem ska inte orsakas några kostnader av förfarandet. Om förvaltaren inte gör någon invändning, ska förfarandet i fråga omfattas av samordningsförfarandet. Det är då inte möjligt att senare frigöra sig från samordningsförfarandet eller kostnadsansvaret för det.
I propositionen föreslås det bestämmelser om hur det nationella beslutet om deltagande i ett samordningsförfarande för koncerner ska fattas. Beslutanderätt har enligt propositionen boförvaltaren när det gäller konkurs (14 kap. 5 § 1 mom. i lagförslag 1) och utredaren när det gäller företagssanering (8 § 1 mom. i lagförslag 2). Denna lösning motiveras främst med att saken är brådskande, eftersom tiden för att göra en invändning mot ett samordningsförfarande för koncerner är kort (RP, s. 27 och 28).
Utskottet konstaterar att vid en konkurs utgörs konkursförvaltningen av boförvaltaren och borgenärerna tillsammans, och beslutanderätten finns hos borgenärerna till den del saken inte enligt lag hör till boförvaltarens ansvar. De ärenden som enligt konkurslagen hör till boförvaltarens beslutanderätt gäller i stor utsträckning dödsboets löpande förvaltning. Vid deltagande i ett samordningsförfarande för koncerner handlar det enligt utskottet om en så betydande sak att det är motiverat att som minimikrav förutsätta att boförvaltaren innan beslutet fattas ska ge borgenärsdelegationen, om en sådan finns, eller de största borgenärerna möjlighet att bli hörda. Utskottet föreslår att den föreslagna bestämmelsen ändras i enlighet med det.
När det gäller företagssanering håller utskottet däremot med regeringen om att det inte vore naturligt att ge gäldenären eller borgenärerna rätt att fatta beslut om deltagande i ett samordningsförfarande för koncerner. Därför förordar utskottet förslaget om att utredaren ska ha exklusiv beslutanderätt. En boförvaltare kan enligt eget övervägande höra gäldenären och borgenärerna samt en eventuell borgenärsdelegation innan beslutet fattas.