Motivering

Europarådets konvention om bekämpande av människohandel ålägger konventionsstaterna att vidta åtgärder för att förebygga och bekämpa människohandel. Propositionen innehåller förslag till lag om sättande i kraft av de bestämmelser som hör till området för lagstiftning och till lag om ändring av 3 § i lagen om näringsförbud. Regeringen går noggrant igenom den nationella lagstiftningens förhållande till konventionsartiklarna. Slutsatsen blir att konventionstillträdet inte kräver andra lagändringar än ändring av 3 § i lagen om näringsförbud (). Trots att vår nationella lagstiftning således i stor utsträckning motsvarar bestämmelserna i konventionen finns det av nationella skäl rum för förbättring i arbetet mot människohandel när det gäller både lagstiftning och praxis. Det är uppenbart att strafflagens bestämmelser om människohandel fortfarande tillämpas och tolkas snävt i viss utsträckning, vilket gör det svårare att identifiera offer för människohandel och att slussa in dem i hjälpsystemet.

Lagutskottet har i sitt utlåtande (LaUU 16/2010 rd) om den nationella människohandelsrapportörens rapport 2010 (B 17/2010 rd) konstaterat att människohandel handlar om olika former av utnyttjande, som sexuell exploatering och tvångsarbete, och ofta har kopplingar till organiserad brottslighet. Människohandel är ett grovt brott mot och en flagrant kränkning av de mänskliga rättigheterna. Utskottet anser att det är viktigt att arbeta mot människohandel och upprepar sin uppfattning att det kräver ett brett samarbete både nationellt och internationellt om man vill främja detta arbete. I enlighet med sitt ansvarsområde fokuserar lagutskottet på de straffrättsliga och processrättsliga bestämmelserna i propositionen.

I det nämnda utlåtandet sade utskottet bl.a. att det gärna ser att man i fortsättningen klarlägger vilken status de som utsätts för koppleri har i straffprocessen och granskar de juridiska problem som hänger samman med offrets samtycke. Den 16 november 2011 tillsatte justitieministeriet en arbetsgrupp för människohandelsfrågor inom ministeriets förvaltningsområde. Arbetsgruppen ska också granska de behov att ändra straff- och processrättsliga författningar som lagutskottet och arbetslivs- och jämställdhetsutskottet framfört med anledning av nationella människohandelsrapportörens berättelse (LaUU 16/2010 rd och AjUB 13/2010 rd). Arbetsgruppens mandattid är den 21 november 2011—28 september 2012. Dessutom tänker inrikesministeriet lansera ett projekt i syfte att se över den lagstiftning som gäller hjälp till offren.

Lagutskottet välkomnar strävandena att vidareutveckla lagstiftningen om människohandel utifrån nationella behov. Dessutom anser utskottet det vara viktigt att man tillräckligt effektivt och i tillräcklig utsträckning ger myndigheterna anvisningar för de situationer där offer för människohandel kan påträffas. Det är särskilt identifieringen av offren man ska satsa på plus inslussningen i hjälpsystemet.

Den föreslagna ändringen av 3 § i lagen om näringsförbud går ut på att en person som gjort sig skyldig till människohandelsbrott kan meddelas näringsförbud oavsett offrets ålder. Enligt den gällande paragrafen kan näringsförbud meddelas bara om människohandelsbrottet riktat sig mot en person som inte har fyllt 18 år. Utskottet anser att ändringen behövs för att man ska kunna utvidga näringsförbudet så att det gäller alla människohandelsbrott. Lagutskottet har inget att anmärka mot det lagförslaget.

Det är viktigt att brottslig verksamhet kan förhindras så snabbt och effektivt som möjligt. I detta sammanhang vill lagutskottet peka på att ett näringsförbud kan vara temporärt. Det bör ändå observeras att tröskeln är hög för temporärt förbud. Detta är viktigt om man beaktar att näringsförbud är ett kraftigt ingrepp i näringsidkarens rättigheter.

Eftersom konventionen inte gäller brott i arbetet har man i detta sammanhang inte övervägt en utvidgning av näringsförbudet till ockeraktig diskriminering i arbetslivet. Det bör ändå påpekas att lagen om näringsförbud med stöd av dess 3 § 1 mom. 2 punkten kan tillämpas också på fall där någon i näringsverksamhet begår andra brott som inte kan anses vara ringa, trots att lagens centrala syfte är att ingripa i och förhindra ekonomiskt missbruk och ekobrott. Även då kräver en tillämpning av lagen enligt 3 § 1 mom. att den personens verksamhet som meddelas förbudet som helhet bedömd ska anses skadlig för borgenärer, avtalsparter, den offentliga ekonomin eller en sund och fungerande ekonomisk konkurrens. Om detta kriterium uppfylls kan näringsförbud meddelas exempelvis för ockerliknande diskriminering i arbetslivet som skett i affärsverksamhet. Justitieministeriets arbetsgrupp för människohandelsfrågor granskar också huruvida lagstiftningen om gränsdragningen mellan människohandel och ockerliknande diskriminering i arbetslivet behöver ändras och således också behovet att precisera lagen om näringsförbud.

Sakkunnigutfrågningen om propositionen har visat att brottsrekvisitet för ordnande av olaglig inresa enligt 17 kap. 8 § i strafflagen (39/1889) bör ändras så att situationer där det är fråga om resedokument som skaffats med hjälp av falska uppgifter, muta eller tvång eller på något annat olagligt sätt blir straffbara som ordnande av olaglig inresa. Den aktuella konventionen kräver emellertid ingen utvidgning av rekvisitet för ordnande av olaglig inresa enligt 17 kap. 8 § 1 mom. 1 punkten i strafflagen. Justitieministeriet uppger att det vidtagit åtgärder för att slutföra granskningen av behovet att kriminalisera sådan olaglig inresa och en bakgrundspromemoria håller på att tas fram. Lagutskottet önskar se snabbare resultat när det gäller att utreda om brottsrekvisitet i fråga behöver ändras.

Konventionsartikel 19 ålägger konventionsstaterna att överväga att kriminalisera användning av tjänster skaffade av ett offer för människohandel. Enligt 20 kap. 8 § i strafflagen är det straffbart att köpa vissa sexuella tjänster av offer för koppleri eller människohandel. Hörda sakkunniga har fört fram att man bör överväga en allmän kriminalisering av köp av sexuella tjänster. I detta avseende påpekar utskottet emellertid att konventionen inte föreskriver någon sådan lagändring.

I fråga om den förklaring enligt artikel 31.2 i konventionen som föreläggs riksdagen för godkännande påpekar utskottet att vår nationella lagstiftning även efter det att 3 § i lagen om näringsförbud har ändrats innehåller två avvikelser från konventionens krav. Dessa kan emellertid anses vara av så pass liten betydelse att det inte är ändamålsenligt att ändra lagen med tanke på ratificeringen, utan i stället kan Finland vid deponeringen av godtagande- eller godkännandeinstrumentet avge en förklaring om avgränsning av konventionens tillämpningsområde.