Motivering

Allmänt

Syftet med propositionen är att lantmäteriverket enligt regeringsprogrammet ska ta över handläggningen av fastighetsinskrivningsärenden, som tidigare behandlats av tingsrätterna. Då blir det möjligt för tingsrätterna att i högre grad koncentrera sig på behandlingen av tviste- och brottmål. Det faller sig naturligt att lantmäteriverket tar över inskrivningsärendena, eftersom det sedan tidigare hanterar information om fastigheter. När uppgifterna om fastigheter samlas på en enda plats, blir det lättare att utveckla informationssystem och e-tjänster.

Överföringen gäller alla uppgifter om äganderätt och säkerheter som finns inskrivna om fastigheter i lagfarts- och inteckningsregistret. Uppgifterna i registret har offentlig trovärdighet och de är viktiga vid fastighetsöverlåtelser och användning av säkerheter. Enligt lagutskottet är det nödvändigt att se till att registeruppgifterna är fortsatt tillförlitliga. Det kräver bl.a. tillräckligt med resurser för ändringar i informationssystem och adekvata förberedelser inför nya system. Utskottet har lyft fram de här frågorna också i sitt utlåtande om ramarna för statsfinanserna 2010—2013 (LaUU 5/2009 rd).

Tjänstemän som handlägger inskrivnings-ärenden

I tingsrätterna avgörs de flesta inskrivningsärendena av byråsekreterare som hör till kanslipersonalen. Juridiskt krävande ärenden avgörs av lagfarna anställda, dvs. auskulterande notarier, tingsfiskaler och domare. Den lagfarna personalen är ett viktigt stöd för kanslipersonalen. Handläggningen har hållit hög standard, gått snabbt och genomförts med hänsyn till rättssäkerheten. Besluten har ytterst sällan överklagats.

Lagutskottet lägger största vikt vid att inskrivningsärendena i dessa avseenden handläggs korrekt också på lantmäteriverket. För att överföringen av arbetsuppgifterna ska lyckas är det mycket viktigt att den kanslipersonal som satt sig in i den här typen av ärenden i tingsrätterna flyttas över till lantmäteriverket. Ingen lagfaren personal kommer däremot att flyttas över till lantmäteriverket, så behovet av juridisk expertis till stöd för kanslipersonalen måste tillgodoses på annat sätt. Enligt propositionen ska ungefär 15 jurister anställas för att ha hand om inskrivningsärenden på lantmäteriverket, till en början ska de dock vara 18. Utskottet kräver att man ger akt på om antalet räcker till och att man räknar med att det kan behövas fler jurister. Likaså är det viktigt att juristerna och kanslipersonalen på lantmäteriverket får utbildning.

Att lantmäteriverket tar över inskrivningsärendena får också följder för domstolspraktiken. Enligt propositionen kan notarierna inte medverka i handläggningen av inskrivningsärenden på lantmäteriverket inom ramen för domstolspraktiken i dess nuvarande form. Men frågan om hur domstolspraktiken ska se ut i framtiden hör inte till de frågor som ska avgöras i den föreliggande propositionen. Enligt utredning har en arbetsgrupp, tillsatt av justitieministeriet och med uppgift att fundera ut hur domstolspraktiken ska ordnas i framtiden, tagit upp frågan om att domstolspraktiken eventuellt ska fortsätta på lantmäteriverket, men det har främst av administrativa orsaker ansetts att praktiken inte går att genomföra på det sättet.

Det rör sig alltså om en stor omställning också för domstolspraktiken, för inskrivningsärendena utgör en stor del av domstolspraktiken som den ser ut idag. Notarierna har tack vare den fått en inblick i inskrivningsärenden och olika civilrättsliga frågor som där aktualiseras. Det faktum att notarierna inte kan delta i handläggningen av inskrivningsärenden på lantmäteriverket innebär att allt färre jurister kommer att ha den kompetens som behövs i sådana ärenden. Men eftersom det fortfarande kommer att vara viktigt för juristkåren att få utbildning och kunskaper i inskrivningsärenden, måste man finna på råd att sprida den kunskapen bland jurister. Även om notarierna inte kommer att kunna sätta sig in i inskrivningsuppgifter på lantmäteriverket, bör man reda ut t.ex. om de på annat sätt kan få utbildning i inskrivningsärenden. Dessutom vill utskottet längre fram återkomma till frågan om att låta domstolspraktiken inbegripa inskrivningsärenden. Administrativa gränser får inte utgöra något hinder för att ta med inskrivningsärenden i domstolspraktiken.

Dessutom vill lagutskottet uppmärksamgöra jord- och skogsbruksutskottet på att lagförslag 8 lagtekniskt behöver samordnas med lagen om ändring av 17 och 20 § i tingsrättslagen (289/2009). Den här lagändringen har gjorts efter att den föreliggande propositionen överlämnades.

Sökande av ändring i inskrivningsärenden

I nuläget kan tingsrättens avgöranden i inskrivningsärenden överklagas hos hovrätten och vidare hos högsta domstolen. När inskrivningsärendena övertas av lantmäteriverket måste det slås fast hur lantmäteribyråernas beslut ska kunna överklagas. Regeringen föreslår att beslut i inskrivningsärenden ska kunna överklagas hos jorddomstolen. Med besvärstillstånd får ändring i jorddomstolens beslut sedan sökas hos högsta domstolen. Jorddomstolen är en tingsrätt med specialsammansättning.

Handläggningen av inskrivningsärenden på lantmäteriverket är ett förvaltningsförfarande. Enligt huvudregeln ska förvaltningsbeslut överklagas hos en förvaltningsdomstol, alltså också lantmäteribyråernas förvaltningsbeslut. Men inskrivningsärenden skiljer sig från andra förvaltningsärenden i det avseendet att privaträttslig lagstiftning är tillämplig på dem. Detta faktum talar för att lantmäteribyråernas beslut ska kunna överklagas hos en allmän domstol. Enligt grundlagsutskottets tolkningspraxis kan förvaltningsmyndigheters beslut överklagas hos en allmän domstol åtminstone om beslutet knyter an till eller inverkar på ett annat ärende som behandlas av den allmänna domstolen. Men detta är inte fallet här, eftersom enskilda inskrivningsärenden inte i sak hänger samman med ärenden som behandlas av allmänna domstolar. De inskrivningsärenden som tingsrätterna har behandlat har ytterst sällan överklagats och därför har hovrätterna inte några erfarenheter av att behandla sådana ärenden.

Faktorerna ovan talar således enligt lagutskottet inte entydigt för att inskrivningsärenden ska överklagas vare sig hos en förvaltningsdomstol eller allmän domstol. Ett argument däremot för att ha jorddomstolen som besvärsinstans i enlighet med propositionen är att jorddomstolen har den behövliga kompetensen på privaträttslig lagstiftning. Dessutom är jorddomstolen redan nu besvärsinstans t.ex. i fråga om beslut som en lantmäteribyrå har fattat i egenskap av fastighetsregisterförare. Därför är det konsekvent att också inskrivningsärenden, som gäller lagfarts- och inteckningsregistret, överklagas hos jorddomstolen.

Slutligen vill utskottet lyfta fram förfarandet med rättelseyrkande i förvaltningsärenden, som gör det möjligt att rätta självklara fel och minskar behovet av att överklaga ärenden. För tydlighetens skull noterar utskottet att det inte behövs några bestämmelser om rättelseyrkande i den föreliggande propositionen, eftersom den gällande jordabalken redan föreskriver om rättelse av sakfel och tekniska fel.

Ekonomiska konsekvenser

Regeringen bedömer inte vilka ekonomiska konsekvenser överföringen av inskrivningsärendena kommer att få på sikt. Det är påkallat att analysera konsekvenserna av uppgiftsöverföringar och omorganiseringar av detta slag.

Enligt kompletterande utredningar som utskottet inbegärt är det inte möjligt att för de kommande åren göra några bedömningar helt fristående från lantmäteriverket. Det finns också många osäkerhetsfaktorer kring de ekonomiska konsekvenserna, t.ex. hur djup och utdragen recessionen kommer att bli och vilka krävande utvecklingsprojekt som kommer att behövas för informationssystemen. Men när det gäller budgetkonsekvenser och kraven i produktivitetsprogrammet väntar man sig i utredningarna att lantmäteriverket efter 2015 kommer att klara av sina uppgifter med ett mindre antal årsverken och mindre budgetfinansiering än 2010.

Efter omorganiseringen kommer justitieministeriets förvaltningsområde att ha kvar vissa ogrundade lokalkostnader med tanke på verksamheten. Lokalkostnaderna är höga och det går inte att göra sig kvitt dem på kort sikt. Utskottet har flera gånger påtalat förvaltningsområdets höga lokalkostnader och menat att det med tanke på de grundläggande rättigheterna är nödvändigt att de inte försämrar möjligheterna att klara av de primära uppgifterna (t.ex. LaUU 5/2009 rd, LaUU 15/2008 rd och LaUU 5/2008 rd).

Språkliga rättigheter

I fråga om konsekvenserna för de språkliga förhållandena sägs det i motiven till propositionen att lantmäteriverket redan nu tillhandahåller tjänster på båda inhemska språken. Tillgången till tjänster på svenska vid handläggningen av inskrivningsärenden garanteras också efter reformen. Men regeringen kommer inte med någon utförligare analys av hur omorganiseringen kommer att påverka de språkliga förhållandena. Det anges inte heller hur tillgången till tjänster på svenska ska garanteras. Lagutskottet påpekar att det redan tidigare har lagt vikt vid att de språkliga rätttigheterna tillgodoses enligt 17 § i grundlagen, bl.a. i anknytning till reformen av åklagarväsendets och utsökningsväsendets lokala organisation (LaUB 19/2006 rd och LaUB 26/2006 rd).

Räknat från början av 2010 kommer det att finnas 12 lantmäteribyråer i landet. Av dessa är fyra tvåspråkiga och resten finskspråkiga. Majoriteten av invånarna också inom de tvåspråkiga lantmäteribyråernas verksamhetsområden är finskspråkig. Att finskan blir majoritetsspråk på de lantmäteribyråer eller deras lokala kontor som hädanefter ska handlägga inskrivningsärenden innebär att språkförhållandena ändras i de fall där inskrivningsärenden i nuläget behandlas av en tvåspråkig tingsrätt på vars verksamhetsområde svenskan är majoritetsspråk.

Enligt utredning väntas omorganiseringen inte genast föra med sig några förändringar i tillgången till tjänster på svenska när det gäller kanslipersonal, eftersom lantmäteribyråerna tar över den personal som nu handlägger inskrivningsärenden i tingsrätterna. Men även om tjänsterna på båda språken är garanterade under omorganiseringen anser utskottet att det ändå inte är säkert att det kommer att förbli så i framtiden. I fråga om jurister är läget inte säkert ens direkt under överföringen, eftersom inga jurister kommer att flytta över från tingsrätterna utan tjänsterna som inskrivningsjurist kommer att nytillsättas.

Enligt 6 § 1 mom. i lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda (424/2003) ska de statsanställda vid tvåspråkiga myndigheter vars behörighetsvillkor enligt lag eller förordning är högskoleexamen ha utmärkta muntliga och skriftliga kunskaper i befolkningsmajoritetens språk inom myndighetens ämbetsdistrikt och nöjaktiga muntliga och skriftliga kunskaper i det andra språket. Paragrafens 3 mom. ger möjlighet att genom förordning av statsrådet göra avsteg från de vanliga behörighetsvillkoren gällande språkkunskaper. Med hänsyn till att ungefär en tredjedel av sökandena besöker inskrivningsmyndigheten personligen och att inskrivningsärendena kan vara komplicerade och omfattande anser utskottet det viktigt att de språkliga rättigheterna fullföljs på lantmäteriverket också. För tvåspråkiga lantmäteribyråer är det nödvändigt att det med stöd av lagen föreskrivs genom förordning om högre krav på språkkunskaper för en del av inskrivningsjuristerna, t.ex. krav på goda kunskaper i svenska. Kraven på språkkunskaper måste läggas fast med hänsyn till behoven inom respektive verksamhetsområde.

Kanslipersonalen avgör största delen av inskrivningsärendena och har mycket med kunderna att göra, så det är viktigt att också kanslipersonalen har adekvata språkliga färdigheter för att kunna stå till alla kunders tjänst. Därför behövs det också en bedömning av vilka krav på språkkunskaper som ska ställas på den kanslipersonal som avgör inskrivningsärenden på lantmäteribyråerna. Enligt 6 § 4 mom. i lagen om de språkkunskaper som krävs av offentligt anställda kan statsrådet utfärda förordning om krav på kunskaper i finska och svenska som ska ställas på annan personal än den som avses i 1 mom. Med stöd av den här bestämmelsen har statsrådet utfärdat förordning t.ex. om de språkkunskaper som krävs av vissa tjänstemän inom justitieministeriets förvaltningsområde (1126/2003). Förordningen gäller de språkkunskaper som bl.a. avdelningssekreterare, byråsekreterare och byråfunktionärer vid domstolar ska ha. Enligt 2 § ska de här tjänstemännen vid en tvåspråkig myndighet ha goda muntliga och skriftliga kunskaper i finska eller svenska.

Således föreslår lagutskottet att jord- och skogsbruksutskottet i sitt betänkande tar in ett uttalande där riksdagen förutsätter att jord- och skogsbruksutskottet och lagutskottet under höstsessionen 2009 föreläggs en utredning över de åtgärder som har vidtagits för att garantera att de språkliga rättigheterna är tillgodosedda i behandlingen av inskrivningsärenden. (Utskottets förslag till uttalande.)