Motivering

Lagutskottet understöder i princip sådana rättsliga åtgärder som gör det snabbare och lättare att slutföra rättegångar i brottmål i en annan medlemsstat. Med tanke på denna utgångspunkt bör klarheten i den konkreta rättsliga regleringen enligt lagutskottet uppmärksammas alledels särskilt, likaså rättssäkerheten för de personer som den föreslagna regleringen kommer att gälla. Utskottet delar statsrådets oro att godkännandet av rambeslutet är inte ägnat att förtydliga det regelverk som kan bli tilllämpligt på en framställan om bevisupptagning från en medlemsstat till en annan. Å andra sidan är det motiverat att inhämta erfarenheter om tillämpningen av ett regelverk med begränsad räckvidd i sak innan nya omfattande unionsrättsakter utfärdas.

Utskottet omfattar statsrådets ståndpunkt att det vid den fortsatta beredningen ska utredas om rättssäkerhetsgarantierna i rambeslutet är tillräckliga. Till denna del fäster utskottet uppmärksamhet framför allt vid villkoren för användning av tvångsmedel. Enligt artikel 13.a får den utfärdande myndigheten kräva att den verkställande myndigheten använder tvångsmedel för att verkställa det europeiska bevisupptagningsbeslutet när det ur den utfärdande myndighetens synvinkel finns en betydande risk för att de begärda föremålen, handlingarna eller uppgifterna ändras, flyttas eller förstörs. Lagutskottet anser att den föreslagna bestämmelsen är mycket generellt. Tvångsmedlen specificeras inte på något sätt och villkoren för användning av dem relateras inte till den gällande lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten. Lagutskottet anser att det inte är acceptabelt att situationer och villkor för tilllämpning av tvångsmedel i verkställigheten av det europeiska bevisupptagningsbeslutet väsentligt avviker från vad som nationellt iakttas i liknande situationer. För att undvika sådana situationer bör grunden för vägran i förslaget kompletteras anser utskottet.

Lagutskottet anser att grunderna för vägran i förslaget till rambeslut också annars är onödigt snävt utformade. Vid behandlingen av lagförslaget om rådets rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna lyfte utskottet särskilt fram individens rättsskydd (se LaUB 7/2003 rd—RP 88/2003 rd). I enlighet med sina principer då anser lagutskottet att verkställighet av det europeiska bevisupptagningsbeslutet bör kunna vägras också på grunder som hänför sig till en anhängig rättegång i den medlemsstat som utfärdat bevisupptagningsbeslutet. Verkställighet av bevisupptagningsbeslutet ska kunna vägras till exempel då det finns grundad anledning att anta att en person inte får en rättvis rättegång.

I artikel 16 avskaffas möjligheten att vägra erkännande eller verkställighet av ett europeiskt bevisupptagningsbeslut på grund av kravet på dubbel straffbarhet då det inte är nödvändigt att genomföra en husrannsakan avseende privata utrymmen för att bevisupptagningsbeslutet ska kunna verkställas eller brottet finns med i uppräkningen i punkt 2. Enligt utredning till lagutskottet bör övergångsbestämmelserna i artikel 24 dock tolkas så att uppräkningen av brotten i punkt 2 inte längre ska spela någon roll när fem år gått från rambeslutets ikraftträdande. Därefter kan kravet på dubbel straffbarhet tillämpas endast i de fall där verkställigheten av bevisupptagningsbeslutet förutsätter husrannsakan avseende privata utrymmen. Lagutskottet anser att ett sådant slutresultat inte kan godkännas. I den fortsatta beredningen gäller det att hitta en lösning som hindrar att skyldigheten att verkställa bevisupptagningsbeslutet oberoende av kravet på dubbel straffbarhet efter ikraftträdandet utvidgas till att omfatta oförutsedda, för det finska rättssystemet eventuellt mycket främmande kriminaliseringar.

Artikel 19 innehåller bestämmelser om överklagande av beslut om straffprocessuella tvångsmedel. Enligt punkt 6 får den verkställande staten skjuta upp översändandet av föremål, handlingar eller uppgifter i avvaktan på utgången av överklagandeärendet. Även om ett överklagandeärende pågår i den verkställande staten, får den utfärdande myndigheten begära att den verkställande staten översänder föremålen, handlingarna eller uppgifterna senast 60 dagar efter verkställigheten av det europeiska bevisupptagningsbeslutet. Om utgången av överklagandeärendet i den verkställande staten blir den att översändande av föremålen, handlingarna eller uppgifterna inte borde ha tilllåtits, ska dessa omedelbart återlämnas till den verkställande staten. Enligt lagutskottet går den föreslagna bestämmelsen mycket långt i och med att den möjliggör att överklagandets uppskjutande effekt förhindras enbart på grund av ett krav från en annan medlemsstats myndighet. En sådan bestämmelse kan enligt utskottets uppfattning i värsta fall göra överklagandet helt skenbart. Den föreslagna bestämmelsen kan ifrågasättas också med hänsyn till domstolarnas ställning. Lagutskottet anser att man i den fortsatta beredningen bör eftersträva en sådan lösning att den domstol som handlägger ärendet åtminstone har en möjlighet att genom ett särskilt beslut förhindra en omedelbar verkställighet av bevisupptagningsbeslutet.