Motivering
Allmänt
Med hänvisning till propositionen och övrig
utredning anser utskottet propositionen behövlig och angelägen.
Utskottet tillstyrker protokollet och lagförslagen med
följande ändringsförslag.
Propositionens syfte, att få myndigheter att bedöma
och beakta miljökonsekvenser när de bereder och
godkänner planer och program, är enligt utskottets
mening utmärkt. Med stöd av 24 § i
den gällande lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning
(792/1994) har bedömningar gjorts bl.a. i anknytning
till planer och program för miljöskydd och naturvård,
program för energi-, klimat- och skogspolitik och regionala
utvecklingsprogram. Genom lagändringen kan bedömningen
av konsekvenserna göras effektivare samtidigt som bedömningarna
får större tyngd i planeringsprocessen.
Det är bra, menar utskottet, att den nya lagen förbättrar
allmänhetens tillgång till information och möjligheter
till medbestämmande. I och med lagförslagen fullgörs
det allmännas i grundlagens 20 § inskrivna skyldighet
att verka för att alla tillförsäkras
en sund miljö och att var och en har möjlighet
att påverka beslut i frågor som gäller
den egna livsmiljön. Förslagen genomför
och preciserar också principerna om god förvaltning,
serviceprincipen och ambitionen att göra det lättare
för den enskilde att på det sätt grundlagen
förutsätter delta i beslutsfattandet i frågor som
gäller honom eller henne själv, vilket allt finns
inskrivet i förvaltningslagen (434/2003). Bedömningar
av hur markanvändnings- och bygglagen (132/1999)
fungerar tyder på att den lagfästa planen för
deltagande och bedömning har gjort planläggningen öppnare,
förbättrat informationen och möjliggjort
medverkan i en tidigare fas. Det gäller att göra
bedömningen i ett så tidigt skede som möjligt
för att den ska kunna vägas in i planer och program.
Bedömningarna, som visat sig nyttiga, får
genom lagändringarna i propositionen en fortsättning,
men nu på ett djupare plan. Utskottet understryker att
garantier för möjligheter till medverkan i ett
tidigt stadium minskar behovet att senare söka ändring.
För att de avsedda positiva effekterna ska uppnås
måste samarbetet förbättras och gemensamma
procedurer och metoder tas fram. Dessutom krävs det utbildning
och anvisningar i anknytning härtill. Utskottet påpekar
att det är tänkt att lagen ska genomföras
med nuvarande resurser. Bedömningar talar för
att de myndigheter som redan gör bedömningar enligt
24 § i lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning
inte behöver rucka särskilt mycket på praxis
vid beredningen av planer och program. Utskottet förväntar
sig att miljöministeriet med det snaraste lägger
ut på nätet en utvärdering av kvaliteten
på bedömningen av miljökonsekvenserna av
planer och program och anknytande stödmaterial om hur bedömningen
görs.
Tillämpningsområde och bedömningar
av olika typ
Den generella bestämmelsen i 3 § i lagförslag
1 om utredning och bedömning av miljökonsekvenserna
av myndigheters planer och program motsvarar 24 § i den
gällande lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning. Tillämpningsområdet
omfattar enligt 3 § alla de planer och program som kan
ha betydande miljökonsekvenser om de genomförs.
Denna generella bedömningsskyldighet skiljer sig från
den formbundna miljöbedömning som föreskrivs
i SEA-direktivetStrategic Environmental Assesment, SEA; Europaparlamentets
och rådets direktiv 2001/42/EG om bedömning
av vissa planers och programs miljöpåverkan. och
vars räckvidd regleras i 4 och 5 § i lagförslaget.
Tanken är att de planer och program som alltid kräver
bedömning ska räknas upp i en förordning.
I den föreslagna 5 § finns dessutom bestämmelser
om miljöbedömning enligt prövning i vissa
fall. Det betyder att vi har prövning av två olika
slag.
Det är en redig utgångspunkt, menar utskottet,
att det första lagförslagets räckvidd
i allt väsentligt följer direktivet. Förutom
villkoren i direktivet innehåller lagförslaget
ingenting annat än den generella skyldighet att bedöma
miljökonsekvenserna av planer och program som lyfts över
från 24 § i den gällande lagen om förfarandet
vid miljökonsekvensbedömning (3 § i lagförslag
1). Men utskottet anser trots allt att förhållandet
mellan den generella bedömningsskyldigheten och den formbundna
miljöbedömningen enligt direktivet så att
skillnaden tydligare framgår av själva lagtexten.
För att tydliggöra att bedömningarna
bygger på olika grunder föreslår utskottet
att 2 § 3 punkten i lagförslag 1 preciseras
genom att det i definitionen på miljöbedömning
hänvisas till bedömning enligt 8—11 § av miljökonsekvenserna
av planer och program.
Bestämmelserna i den föreslagna 5 § om
miljöbedömning enligt prövning bottnar
i artikel 3.4—3.7 i direktivet och är väsentliga
för genomförandet av direktivet. Prövningen
bygger på de kriterier som anges i 2 § i förslaget
till förordning och motsvarar bilaga II till direktivet. Det är
viktigt, anser utskottet, att prövningen görs
mer prognosticerbar genom specifika prövningskriterier
på förordningsnivå.
Utskottet vill fästa uppmärksamheten vid att finansiella
planer och budgetplaner inte enligt den föreslagna 7 § omfattas
av den formbundna miljöbedömningen enligt SEA-direktivet.
Som finansiella planer och budgetplaner betraktas planer och program
som bara behandlar hur finansieringen för vissa projekt
och funktioner ska ordnas eller kanaliseras. Dessa planer har entydigt
lämnats utanför direktivet och även SEA-protokolletStrategic
Environmental Assesment, SEA; Kievprotokollet om strategiska miljöbedömningar
som fogats till FN:s ekonomiska kommissions för Europa
konvention, Esbokonventionen, om miljökonsekvensbeskrivningar
i ett gränsöverskridande sammanhang.. Utskottet
vill påpeka att budgetplaner och finansiella planer trots
allt fortfarande omfattas av den från lagen om förfarandet
vid miljökonsekvensbedömning överflyttade
generella bedömningsskyldigheten i 3 § i lagförslag 1,
som föreskriver att miljökonsekvenserna av dessa
planer ska utredas och bedömas i tillräcklig utsträckning,
om genomförandet av dem kan ha betydande miljökonsekvenser.
Finansiella planer och budgetplaner är därmed
inte undantagna från skyldigheten att bedöma miljökonsekvenserna,
men den i direktivet angivna formbundna miljöbedömningen
gäller inte dem. Lagen tillämpas emellertid inte
på beredningen av statsbudgeten. Detta är enligt
utskottets mening befogat i och med att beredningen av budgetpropositionen är
en formbunden och tidsbunden process som den i lagen avsedda bedömningen inte
på ett naturligt sätt kan tillämpas på.
Därtill utreds miljökonsekvenserna i regel redan
i en tidigare fas när planer och program av olika slag görs
upp. Något som enligt utskottet absolut bör utredas
separat om det finns behov att utveckla rutinerna för bedömning
av miljökonsekvenserna inom ramen för planeringsprocessen.
Lagens verkställighet behöver aktivt följas upp
och bedömas, understryker utskottet. Uppföljningen är
viktig för att man ska kunna försäkra
sig om att planer och program med betydande miljökonsekvenser
faktiskt omfattas av lagen. Det gäller också att
se till att adekvat stöd finns att tillgå vid
genomförandet.
Samordning av olika bedömningsmetoder
Inom en lång rad olika förvaltningar har det
med stöd av 24 § om lagen om förfarandet
vid miljökonsekvensbedömning gjorts bedömningar
av miljökonsekvenserna av planer och program. Markanvändnings-
och bygglagen har bestämmelser om bedömning av
miljökonsekvenser i anknytning till planläggning.
När en plan utarbetas ska ett med avseende på planens
syfte och betydelse nödvändigt program för
deltagande och bedömning av planens konsekvenser utarbetas
i ett tillräckligt tidigt stadium.
Förfarandena enligt den nya lagen om bedömning
av miljökonsekvenserna av myndigheters planer och program
ska så vitt möjligt samordnas med förfarandena
enligt annan lagstiftning för att överlappande
eller dubbla förfaranden ska kunna undvikas. Förslaget
utgår de facto från samordning, påpekar
utskottet. Enligt 7 § 3 mom. i det första lagförslaget
ska utredningar som gjorts i andra sammanhang beaktas och dessa
utredningar och den bedömning som gjorts enligt lagen samordnas
i mån av möjlighet. Ambitionen att undvika överlappningar
framgår också tydligt att propositionsmotiven
(s. 30). Utskottet vill dessutom understryka att det är
viktigt att informera om hela processkomplexet för att
medborgarna ska kunna bilda sig en uppfattning om när de
kan och när det är optimalt att försöka
påverka.
Rätt att söka ändring
Utskottet noterar att lagen om bedömning av miljökonsekvenserna
av myndigheters planer och program helt saknar bestämmelser
om ändringssökande. Lagen gäller förfarandet
vid bedömning av miljökonsekvenserna av planer
och program, ett förfarande som inte inbegriper beslut.
När beslutsfattandet om planer och program bygger på lagstiftningen
om respektive planer och program, är det naturligt att
lagstiftningen i fråga också har regler för ändringssökande.
Utskottet menar att konceptet är tydligt och lämpligt
och understryker att i och med att rätten att söka ändring
inte utvidgas påverkar lagen inte planeringstidsschemat.
Den miljökonsekvensbedömning som görs
i samband med planer och program påverkar senare behandlingen och
tillika ändringssökandet i fråga om enskilda projekt.
En viktig poäng är att deltagande och medverkan
i underliggande planer och projekt kan minska behovet av att i projektfasen
lyfta upp frågor som avgörs redan tidigare när
större planer bereds och beslut fattas om dem.
Det har framkastats för utskottet att propositionen
inte ger besvärsrätt i det fall att den för planen
eller programmet ansvariga myndigheten över huvud taget
inte gör någon miljöbedömning.
Utskottet vill påpeka att det av propositionen (s. 32/II)
klart och tydligt framgår att det går att överklaga
också på denna grund. I motiven står
det att om ändring i ett beslut att godkänna en
plan eller ett beslut får sökas med stöd
av någon annan lag, ska det anses att den som söker ändring
i sina besvär också kan åberopa att en miljöbedömning
enligt denna lag saknas, om en sådan borde ha gjorts.
För att tillföra information föreslår
utskottet att 11 § i lagförslag 1 kompletteras
med ett nytt 5 mom., där det sägs att tillåtet
att åberopa att miljöbedömning enligt
denna lag saknas i enlighet med vad som särskilt bestäms
om ändringssökande. Det nya momentet ändrar
inte regleringens innehåll materiellt men tydliggör
på lagtextnivå att ändringssökandet
bygger på gällande lag om respektive plan eller
program.
Gränsöverskridande miljökonsekvenser
Skyldigheten från SEA-direktivet att informera andra
stater om miljökonsekvenserna av en plan eller ett program
och att samråda med dem gäller medlemsstater i
Europeiska unionen. För Finlands del blir det främst
fråga om Sverige och Estland samt med stöd av
EES-avtalet också Norge. När SEA-protokollet träder
i kraft utvidgas skyldigheten till att också gälla
de medlemmar i FN:s ekonomiska kommission för Europa som
ratificerat protokollet.
Ryssland har inte undertecknat protokollet och därför är
det föga sannolikt att Ryssland inom loppet av några år
skulle omfattas av skyldigheten. Däremot har Ryssland undertecknat Esbokonventionen
men inte ratificerat den. Utbyte av information och samråd
när det gäller miljökonsekvenserna av
projekt mellan Ryssland och Finland bygger alltså inte
på något avtal. Utskottet poängterar
att Finland aktivt bör driva på att Ryssland undertecknar
SEA-protokollet och ratificerar Esbokonventionen.
Protokollet om strategiska miljöbedömningar
SEA-protokollet om strategiska miljöbedömningar
motsvarar SEA-direktivet när det gäller mål
och huvudsakligt innehåll. Den främsta anledning
till att protokollet bör godkännas är
att vi på det sättet bidrar till att utvecklingen
går mot en öppnare planering och att allt fler
medlemmar i FN:s ekonomiska kommission för Europa blir
involverade.