Motivering

Turbulensen på bostadsmarknaden var ingenting som svepte in över oss abrupt i höstas. I praktiken hade byggandet av normala hyresbostäder stagnerat redan flera år tidigare. Måluppfyllelsen släpar rejält efter. Hyresbostäder har visserligen byggts med statligt stöd, men främst för grupper med särskilda behov.

Regeringens budget för 2009 ger otillräckliga förutsättningar för att bygga vanliga hyresbostäder till ett rimligt pris. Propositionen med förslag till lag om räntestöd för byggnadslån för hyresbostäder 2009 och 2010 i syfte att främja sysselsättningen inom byggbranschen hänger samman med budgeten. Den är förvisso ett steg i rätt riktning men tar inte ett tillräckligt långt kliv framåt för att gjuta liv i hyresbostadsproduktionen.

I den föreslagna modellen bestäms hyrorna på marknadsvillkor och följaktligen kommer utbudet av de mest efterfrågade hyresbostäderna till skäligt pris inte att öka. Självkostnadshyran i nya ARA-hyreshus som byggts med statligt räntestöd bedömdes i höstas vara 13—15 I/m² per månad i tillväxtcentrum. I Helsingforsregionen kommer ett ytterligare påslag med 2—3 I/m² per månad. Med beaktande av att tanken bakom ARA-produktionen har varit att bygga hyresbostäder företrädesvis för människor med små och medelstora inkomster, har låg- och medelinkomsttagarnas betalningsförmåga i praktiken ingen chans att matcha hyror av ovannämnd storlek.

För att det kvantitativa målet för produktion av hyresbostäder till rimligt pris ska kunna nås ens tillnärmelsevis och för att det ska finnas hyresbostäder att tillgå till ett skäligt pris också i framtiden, bör villkoren för räntestödslån för byggande av nya ARA-hyresbostäder ändras med det snaraste så att den nuvarande självriskandelen på 3,4 % halveras. Därmed skulle man t.o.m. i huvudstadsregionen komma ner till en utgångshyra på ca 10 I/m² som kan anses skälig med hänsyn till dagens bokostnader.

Om man kalkylerar med 5 000 nya hyresbostäder 2009, en ränta på 5 % och ett anskaffningspris på 2 500 I/m², skulle det behövas en bevillningsfullmakt på omkring 60 miljoner euro för investeringsunderstöd. I det fallet ökar statens utgifter för räntestöd under det första året med ca 8 miljoner euro.

Också systemet med ombyggnad av ARA-hyresbostäder bör ses över så att villkoren för räntestödslån förbättras och stödet binds till vilken energieffektivitet reparationerna resulterar i. Det brådskar med ombyggnad av gamla hyreshus, särskilt då ekonomin svackar och sysselsättningsutsikterna inom byggbranschen inte är särskilt lysande vare sig i år eller nästa år. I samband med ombyggnaden kan också energieffektiviteten ökas om räntestödet binds till energieffektiviteten så att de reparationer som bidrar till bästa energieffektivitet får den lägsta räntan. Systemet skulle helt enkelt graderas så att egenandelen sjunker i förhållande till hur mycket energieffektiviteten ökar och att de reparationer som når upp till alla uppsatta mål har den lägsta egenandelen, dvs. 1,7 %.

Det finns en mängd hyresbostäder, särskilt bland de kommunalt ägda, där inga större reparationer gjorts efter att huset stod klart. Bristen på reparationer har kulminerat till den grad att husen inte längre kan repareras utan att hyrorna efter reparationen blir oskäliga för människor och familjer med små och medelstora inkomster.

Dessutom skulle det gälla att se till att staten själv börjar bevilja räntestödslån exempelvis genom Statskontoret, om penninginstituten inte beviljar lån för nyproduktion och ombyggnad med räntestöd.

Motivering

Utskottet föreslår i betänkandet att bassjälvriskandelen för räntan på räntestödslån ska vara 3,4 %. I dagens läge, då den vanligaste referensräntan, 12 månaders euribor, har sjunkit till ungefär 2 %, betalas i praktiken inget räntestöd. Det finns alltså all anledning att sänka självriskandelen med 1,9 procentenheter, från 3,4 till 1,5 %.

Räntestödssystemen bör stå i rättvis proportion till varandra. Därför bör räntestödet för vanliga ARA-bostäde,r som är avsedda för låg- och medelinkomsttagare, vara högre än det kortfristiga räntestödet. Om bassjälvriskandelen för det kortfristiga räntestödet sänks, bör också självriskandelen i fråga om det traditionella långfristiga räntestödet sänkas i motsvarande mån. För det behöver statsrådets förordning om räntestöd för hyresbostadslån och bostadsrättshuslån () ändras. Jag föreslår följaktligen att riksdagen godkänner ett uttalande (Förslag till uttalande).