Motivering
Insamlingen och den övriga hanteringen av avfall som
utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk
utrustning baserar sig sedan 2005 på producentansvaret.
I propositionen föreslås ändringar i
syfte att precisera producentansvaret och genomföra skyldigheterna
enligt det omarbetade direktivet om avfall som utgörs av
eller innehåller elektrisk eller elektronisk utrustning.
Enligt det omarbetade direktivet måste separat insamling
av avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk
och elektronisk utrustning och utnyttjandet av sådant avfall
effektiviseras. Direktivet innehåller också nya
krav på producenters och distributörers skyldighet
att ordna separat insamling av avfallet, bestämmelser för att
förebygga olagliga avfallstransporter och bestämmelser
enligt vilket distansförsäljning ska omfattas
av producentansvaret.
Utskottet anser sig kunna stödja de föreslagna ändringarna
eftersom dessa främjar föreberedelserna för återanvändning,
materialåtervinning och annan återvinning av el-
och elektronikprodukter, förbättrar konsumentens
möjligheter att kostnadsfritt föra produkter som
tagits ur bruk till en mottagningsplats utan krav på att köpa
en ny produkt. Den administrativa bördan för producenterna
minskar också när registrerings och rapporteringsförfarandena
blir enklare.
Utskottet understryker i sitt betänkande MiUB
23/2010 rd
Regeringens proposition med förslag
till lagar om avfallslag och vissa andra lagar som har samband med den
(RP 199/2010 rd). att tillräckligt ambitiösa
mål bör ställas upp också för
producentansvaret. Enligt det omarbetade direktivet är
målet en insamlingsnivå på 45 procent
från och med 2016 och 65 procent från och med
2019.
Avfallshanteringssystem som grundar sig på producentansvar
håller småningom på att bli etablerade.
Mängden el- och elektronikavfall som tillvaratagits genom
sådana system är emellertid fortfarande blygsam
och hundratals småföretag står fortfarande
utanför producentansvaret. Enligt uppskattning går
ungefär hälften av el- och elektronikavfallet
förbi den avfallsinsamling som producenterna ordnar. Det
bör också noteras att merparten av återanvändningen
av elektriska och elektroniska produkter omfattar hela produkter
och utgör normal handel med begagnade varor exempelvis
i återvinningscentraler, på loppmarknader och
på webbplatser för köp och försäljning.
Enligt producentsammanslutningarna kommer nästan 80 procent
av det icke-inkomstbringande avfallet via producentansvarssystemet,
men endast 15 procent av det inkomstbringande avfallet.
Den föreslagna nya 117 a § förhindrar
effektivare än hittills olagliga avfallstransporter av elektriska
och elektroniska produkter. Enligt bestämmelsen ska innehavaren
av en begagnad produkt till ett annat land som produkt och inte som
avfall ska produktinnehavaren påvisa att denna klassificering är
korrekt. Om tillräckliga bevis på att klassificeringen är
korrekt inte kan läggas fram, ska produkten betraktas som
avfall och transporten omfattas av de villkor som gäller
internationella avfallstransporter.
Utskottet anser propositionen vara viktig därför
att den för första gången för
in distansförsäljning, alltså i praktiken
näthandeln, under systemet för producentansvar.
En allt större del av handeln med el- och elektronikprodukter
sker tack vare näthandeln som distansförsäljning,
och en allt större mängd så kallade fripassagerare
utgör redan ett stort problem för de producenter som
omfattas av producentansvaret och därmed tvingas bekosta
avfallshanteringen också av sådana produkter.
Enligt 66 a § i lagförslaget ska en producent som är
etablerad i Finland och som säljer elektriska och elektroniska
produkter genom distansförsäljning direkt till
användare i en annan EU-medlemsstat utse ett behörigt
ombud som i stället för producenten svarar för
att dennes skyldigheter fullgörs i medlemsstaten i fråga.
En producent som är etablerad i en annan medlemsstat och
som säljer elektriska och elektroniska produkter genom
distansförsäljning direkt till användare
i Finland ska på motsvarande sätt utse ett behörigt
ombud, som i stället för producenten svarar för
att dennes skyldigheter fullgörs i Finland. Direktivet ålägger
också myndigheterna i medlemsstaterna att samarbeta sinsemellan och
se till att sprida tillräcklig information för
att säkerställa att producenterna iakttar bestämmelserna
i direktivet. Samarbetet är nödvändigt
eftersom medlemsstaterna inte enbart med stöd av den nationella
lagstiftningen kan ålägga aktörer i en
annan medlemsstat att fullgöra skyldigheterna.
Utskottet anser det vara bra att problemet med fripassagerare
när det gäller el- och elektronikavfall i anslutning
till näthandeln kommer att minska betydligt tack vare lagändringen.
Det är emellertid beklagligt att regleringen i praktiken inte
kan tillämpas på annan näthandel än
den som är etablerad i EU-medlemsstaterna. En del av problemet
måste därmed fortfarande bekostas av de övriga
producenterna. Eftersom samma slags fripassagerarproblem gäller
också andra avfallsslag som omfattas av producentansvar,
bör motsvarande åtgärder vidtas också för dem.
Avslutningsvis konstaterar utskottet att halten av farliga ämnen
i elektriska och elektroniska produkter som införs på EU-marknaden
begränsas genom det tidigare direktivet (2011/65/EU),
enligt vilket den behöriga myndigheten i Finland är
Säkerhets- och kemikalieverket. Också när
det gäller halten av farliga ämnen är
det ett problem att ordna tillbörlig övervakning
av de produkter som säljs direkt till användarna
genom distansförsäljning från tredjeländer.