Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker därför lagförslagen utan ändringar.  

Allmänt

Utskottet anser att en hög hyresnivå särskilt i huvudstadsregionen gör det svårare för hushåll med små och medelstora inkomster att ordna sitt boende till kostnader som är skäliga i relation till inkomsterna. Det här försvagar också förutsättningarna för ekonomisk tillväxt i ett bredare perspektiv. Bostadsmarknadens struktur förändras och behovet av bostäder ökar ständigt när befolkningen åldras, samhället urbaniseras, familjerna blir mindre och invandringen ökar. Den nyaste bidragande faktorn är flyktingkrisen. Eftersom utbudet på bostäder redan länge har varit otillräckligt i relation till efterfrågan, försvåras hyresbostadssituationen ytterligare när det blir aktuellt att ordna med ett mer permanent boende för asylsökande. 

Utskottet förutsatte 2012 vid behandlingen av det bostadspolitiska åtgärdsprogrammet att en neutral part ska göra en övergripande utredning om bostadspolitikens grunder och funktion. Miljöministeriet tillsatte en projektgrupp för uppdraget. Dess rapport Asumisen tuki- ja verojärjestelmien vaikuttavuus blev klar den 24 februari 2015Ympäristöministeriön raportteja 4/2015.. Rapporten innefattar olika typer av utvecklingsförslag av vilka somliga genomförs genom ändringsförslag som ingår i den aktuella propositionen. Dessutom har ministeriet låtit färdigställa ett förslag till en ny så kallad mellanmodell för tio årHannu Rossilahtis utredningsrapport 10.11.2015. och det bereds även andra på regeringsprogrammet baserade förslag som påverkar utbudet såsom exempelvis en översyn av bestämmelserna om allmännyttighet. 

Utskottet konstaterar att med en fungerande bostadsmarknad minskar behovet av stödd bostadsproduktion och hyresnivån förblir generellt skälig. För att bostadsmarknaden ska fungera måste det finnas tillräckligt med utbud i förhållande till efterfrågan, konkurrensen måste fungera inom byggnationen, det måste finnas tillräckligt med planlagda tomter och styrningen av kommunernas och statens byggande får inte öka byggkostnaderna för mycket. Kostnaderna påverkas också av tidsåtgången för projektet och arbetsinsatsen: de bör snabbt åtgärdas genom att nedmontera mindre nödvändig reglering och lätta upp tillståndsprocesserna för byggande utan att försämra kvaliteten. 

Enligt erhållna utredningar är hyrorna i det statsstödda bostadsbeståndet lägre än marknadshyrorna. Särskilt i Helsingfors ARA-bestånd är månadshyran i stadens hyresbostäder i genomsnitt 6,1 euro per kvadratmeter och i hyresbostäder ägda av allmännyttiga aktörer ca 1,2 euro per kvadratmeter lägre än i motsvarande fritt finansierade hyresbostäder. Utanför Helsingfors och i andra stora städer minskar skillnaden mellan stödda och fritt finansierade hyror snabbt och på vissa orter där befolkningen minskar kan självkostnadsbaserad hyra rentav överstiga marknadshyran. Ungefär hälften av alla hyresbostäder i Finland är statsunderstödda ARA-hyresbostäder. Hälften av dem är byggda i Helsingforsregionen och ca 30 procent i andra större tillväxtcentrum. 

Utredningar visar att samfund som äger hyresbostäder med statligt stöd vid hyresbestämningen iakttar lagstadgade självkostnadsprinciper, men skillnaderna beror på samfundens olika sätt att tillämpa grunderna för hur självkostnadshyrorna bestäms. Därför är det motiverat att ändra bestämmelserna så att de ställer tydliga gränser för vilka poster som kan täckas med självkostnadshyror och hur stora posterna kan vara. 

Ändringarna i propositionen syftar särskilt till att sänka hyrorna i statligt stödda hyresbostäder genom att precisera principerna för att bestämma självkostnadshyran bland annat genom förslag som går ut på begränsning av avsättningar för reparationer, konkurrensutsättningsskyldighet vid anskaffningar som överskrider en viss gräns och begränsning av hyresutjämning mellan ordinära bostäder och bostäder för grupper med särskilda behov. Räntan på ägarens självfinansieringsandel som ska tas ut i hyran föreslås genom förordning av statsrådet bli begränsad till 4 procent i stället för nuvarande 8 procent. Det innebär risker, menar utskottet. Det kan påverka enskilda aktörers vilja att vara verksamma på den stödda hyresmarknaden. Utskottet anser därför att det under den fortsatta behandlingen finns skäl att överväga om det är ändamålsenligt att halvera räntan. 

Utskottet anser att inget av de enskilda förslag till ändringar som ingår i propositionen i sig har någon betydande inverkan på hyresnivån men som helhet leder åtgärderna i rätt riktning och medverkar till att sänka hyresnivån eller åtminstone dämpa ökningen i fortsättningen. Dessutom förbättrar förslaget insynen i hur hyror och bruksvederlag för de statsstödda hyres- och bostadsrättsbostäderna bestäms. Ett centralt mål är också att minska skillnaderna mellan olika aktörer i tillämpningen av grunderna för bestämning av självkostnadshyror och på så sätt främja likabehandling av hyresgästerna. 

Hyresutjämning och skyldighet till efterkalkyl

Hyresutjämning tillämpas mycket allmänt i ARA-hyreshussamfunden. Hyrorna för hyreshus och hyresbostäder som tillhör en och samma ägare och för vilka lån har beviljats enligt räntestödslagen eller aravalagen kan utjämnas. Målet för utjämningen är att hyrorna ska motsvara husets bruksvärde så väl som möjligt och att hyrorna i ett objekt inte ska stiga oskäligt exempelvis efter en ombyggnad eftersom alla objekt deltar i reparationskostnaderna.  

I propositionen föreslås regler om en skyldighet för hyreshusbolag att utarbeta en efterkalkyl för enskilda samfund och utjämningsgrupper. Utskottet anser att det är motiverat att förutsätta en efterkalkyl för enskilda utjämningsgrupper eftersom efterkalkylen kan visa hur självkostnadsprincipen har utfallit i samfundet och utjämningsgruppen. Det under- eller överskott som framgår av efterkalkylen beaktas vid hyresbestämningen under de kommande perioderna. Utskottet understryker hyresgästens rätt att få en utredning av hur självkostnadsprincipen har utfallit, och betonar samtidigt behovet av att reglera formen på efterkalkylen så tydligt att den inte ökar den administrativa bördan oskäligt mycket. 

Utskottet menar att en efterkalkyl för enskilda objekt inte kan anses motiverad eftersom utfallet av självkostnadsprincipen i enskilda objekt inte är en utgångspunkt i lagstiftningen och inte heller väsentligt då hyrorna generellt utjämnas. Tvärtom kan en efterkalkyl för ett enskilt objekt ge invånarna en felaktig bild av hur de kan påverka hyresbestämningen. En efterkalkyl för ett enskilt objekt skulle också förorsaka hyreshusbolagen överflödigt arbete då de tvingas lämna uppgifter som på grund av utjämningen ändå inte har praktisk betydelse för hyresbestämningen. Utskottet ser det som viktigt att ägarna till hyreshusen inte i onödan åläggs skyldigheter som kan minska deras intresse för ARA-produktion. Däremot är det motiverat med den efterkalkyl för enskilda hus som redan nu krävs i bostadsrättshus, eftersom det för bostadsrättsbostäder bestäms i lag att en viss del av kostnaderna inte får utjämnas med andra objekt. När skyldigheten till efterkalkyl verkställs måste det säkerställas att skyldigheten att lämna information inte medför oskäliga extra kostnader och att det reserveras tillräckligt med tid för systemändringarna. 

Ränta på självfinansieringsandel som tas ut i hyra

Vid utfrågningen av sakkunniga har det framförts att särskilt halveringen av räntan på självfinansieringsandelen som tas ut i hyran genom en statsrådsförordning som utfärdas senare kan bli ett hinder för ny produktion av räntestödsbostäder. Utskottet framhåller att den nuvarande räntan har varit i bruk i tiotals år och att den är anmärkningsvärt hög jämfört med dagens allmänna räntenivå. Att sänka räntan inverkar relativt lite på hyrorna eftersom självfinansieringsandelen i allmänhet utgör cirka 5—10 procent av projektets totala kostnader. Därför bör ändringen ses som en del av en helhet och den har ingen stor betydelse som enskild åtgärd. Enligt alla utredningar är det största hindret för produktion av såväl fritt finansierade som räntestödda bostäder i Helsingforsregionen, där bostadsbristen är störst, att det råder brist på planlagd tomtmark. Alla andra orsaker är av än mindre betydelse och inverkar bara till någon del på helheten. 

Utskottet understryker behovet av att följa upp att ändringarna i propositionen inte leder till att produktionen av hyresbostäder med räntestöd avstannar. Det måste samtidigt beaktas att under de tio senaste åren har det i genomsnitt bara byggts 1 700 vanliga hyresbostäder med statligt stöd per år. Under de senaste åren har kommunala bolag stått för något över 70 procent av dessa. 

Avslutningsvis

Utskottet vill avslutningsvis betona att det brådskar med åtgärder för att främja hyresboende till skäliga priser särskilt i Helsingforsregionen och andra tillväxtcentrum. Utvecklingen av bostadsproduktionen och ökningen av efterfrågan måste följas och det måste vidtas åtgärder för att sporra aktörerna så att vi kan anpassa oss till den ökande efterfrågan. Därför vill utskottet att regeringen så snart som möjligt bereder de ovan nämnda lagförslagen, vars främsta mål är att öka produktionen av hyresbostäder till skäligt pris.