I propositionen föreslår regeringen att närings-, trafik- och miljöcentralernas behörighet att bevilja undantag helt och hållet ska överföras till kommunerna. Propositionen ska bidra till att genomföra regeringsprogrammets mål för att anpassa uppgifterna för närings-, trafik- och miljöcentralerna till de minskade resurserna och att inrikta dem på mer betydelsefulla markanvändningsfrågor. Den nuvarande fördelningen mellan kommunen och närings-, trafik- och miljöcentralen av rätten att bevilja undantag anses förorsaka överlappande arbete och bromsa upp tillståndsförfarandet. Genom ändringarna i propositionen överförs endast rätten att bevilja undantag till kommunerna, men grunderna för undantag i lagen föreslås inte bli ändrade. 

Överföring av rätten att bevilja undantag gäller för det första när det är fråga om avvikelser, om de inte är ringa, från den totala byggrätt som i detaljplanen anvisats för en tomt eller byggplats eller anvisande av byggrätt, om den inte är ringa, för ett område för vilket byggrätt inte har anvisats i detaljplanen. Överföringen gäller också avvikelse från en planbestämmelse som gäller skydd av en byggnad och från byggförbud som beror på att en detaljplan godkänts. 

Behörigheten att bevilja undantag föreslås bli överförd också i fråga om att bygga på strandområden. Till dessa delar gäller överföringen av behörigheten uppförande av en ny byggnad på ett strandområde där det saknas en detaljplan eller en generalplan med rättsverkningar där det särskilt har fastställs att generalplanen helt eller delvis ska vara grund för beviljande av bygglov, om det inte är fråga om utbyggnad eller ersättande av ett befintligt bostadshus. 

Sammantaget sett anser miljöutskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande synpunkter och tekniska ändringar. 

Vid utskottets sakkunnigutfrågning uttrycktes i fråga om beslut om undantag vid strandbyggen oro över hur sakkunskapen i kommunerna ska tryggas och över enhetligheten i besluten i ett riksperspektiv. Utskottet anser att när kommunerna ansvarar för planeringen av sina områden generellt är det motiverat att de också har full behörighet att bevilja undantag. Planeringen av markanvändningen är den mest centrala metoden för att styra också samhällsstrukturen. Men utskottet vill notera att utveckling mot en splittrad samhällsstruktur på lång sikt anses vara ohållbar särskilt med avseende på klimatförändringen. Splittring kan förekomma särskilt i stadsregionernas randområden i form av en spridning av tätortsområden med låg täthet vilket huvudsakligen beror på glest byggande i den omgivande glesbygden. I denna utveckling har undantagsförfaranden en särskild betydelse. 

Enligt utredning har det konstaterats att enskilda undantagslösningar ofta har använts för att avgöra frågor som bör avgöras genom planläggning eller planändring. Men samtidigt har antalet undantagsbeslut som gäller strandbyggande minskat på grund av att generalplaneringen av stränderna med generalplaner som tillåter strandbyggande har avancerat betydligt och behovet av beslut således blivit mindre än förr. Utskottet framhåller att planläggningen ska vara det främsta redskapet för planeringen av markanvändningen och att undantagsbeslut inte får spela en oproportionerligt stor roll med avseende på helheten. 

Utskottet understryker att närings-, trafik- och miljöcentralen fortfarande har besvärsrätt över kommunens undantagsbeslut. Likaså har övriga myndigheter i enlighet med markanvändnings- och bygglagen besvärsrätt över beslut som gäller deras område. Kommunen ska också fortfarande inhämta utlåtande av närings-, trafik- och miljöcentralen när undantaget är relevant för centralens ansvarsområde eller gäller ett med tanke på naturvården betydande område, ett med tanke på byggnadsskyddet betydande objekt eller område, som i landskapsplanen har reserverats som rekreations- eller skyddsområde. 

Utskottet betonar ytterligare att villkoren för undantag i markanvändnings- och bygglagen inte ändras. Men villkoren är flexibla och det är möjligt att alla kommuner inte har samma kompetens och kännedom om den rättspraxis som bildats under 15 års tid. Åren 2008—2010 godkändes 65 procent av besvären mot kommunernas positiva undantagsbeslut medan andelen godkända besvär mot undantagsbeslut av närings-, trafik- och miljöcentralerna var 9 procent. De kommunala besluten ändrades alltså i betydligt flera fall. Det finns således en risk för att antalet överklaganden till förvaltningsdomstolarna ökar. 

Utskottet anser också att variationen i kommunernas resurser och kompetens kan inverka negativt på skyddet av det byggnadshistoriska och arkeologiska kulturarvet. När lagen verkställs bör det säkerställas att beslutsfattandet i kommunerna vid behov baserar sig på tillräckliga utredningar och att museimyndigheterna blir hörda. Också fornlämningsregistret bör göras så heltäckande och tidsenligt som möjligt. De här aspekterna bör ingå i anvisningarna till kommunerna. 

Med hänvisning till dessa orosmoment anser utskottet att konsekvenserna av överföringen av behörigheten att bevilja undantag bör följas och det bör bedömas huruvida det eventuellt senare är nödvändigt att precisera villkoren på lagnivå för att trygga en enhetlig rättspraxis. Samma mål kan nås med goda anvisningar och utbildning. Utskottet framhåller vikten av att se till att det tillhandahålls tillräckligt med anvisningar på riksnivå och att kommunerna tillförsäkras utbildning. 

Utskottet har gjort en teknisk korrigering i 198 § i lagförslag 1. Paragrafen har ändrats genom lag 28/2016 och utskottet har korrigerat paragrafen i förslaget enligt den gällande bestämmelsen, dock med tillägg av en hänvisning också till 172 § såsom avses i propositionen. Motsvarande ändring har gjorts i ingressen till lagförslaget.