Allmän motivering
Med hänvisning till propositionen och övrig
utredning anser utskottet att lagförslaget är
behövligt och ändamålsenligt och tillstyrker
godkännande av de lagförslag som ingår
i propositionen med de ändringar som framgår av
utskottets ändringsförslag.
Anslutning till den ordnade avfallstransporten
Lagens 11 § 2 mom. föreslås bli ändrad
så att en fastighet inte längre har möjligheter
att bli befriad från skyldigheten att ansluta sig till
den ordnade avfallstransporten. Utskottet förespråkar
en ändring av systemet så att det understöder återvinning
av avfall på avfallsinnehavarens eget initiativ.
Det motiverande elementet ingår i grunderna för
fastställande av avgifterna eftersom dessa ska beakta avfallsmängden
och återvinning och behandling av avfall på eget
initiativ. Utskottet föreslår att 30 § om
bestämmande av kommunal avfallsavgift ändras så att
bestämmelsen överensstämmer med 11 § 2
mom. Då avgiften bestäms bör avseende
fästas vid den faktiska servicenivån och avfallsbehandling
på eget initiativ. Avgiften kunde därför
vara t.ex. 0 euro om avfallsinnehavaren helt och hållet
och på eget initiativ återvinner och behandlar
avfallet på sin fastighet. Utskottet understryker emellertid
att också återvinning på eget initiativ
ska uppfylla kraven på att avfallsbehandlingen inte orsakar
fara för eller skada på människors hälsa eller
miljön.
Producentansvar
I ett system som bygger på producentansvar är det
producenten, dvs. i allmänhet tillverkaren och importören
som ansvarar för återanvändning, återvinning
och annan avfallshantering samt för kostnaderna för
dessa. Den gällande avfallslagens bestämmelser
om producentansvaret är bristfälliga (6 § 1
mom. och 18 § 1 mom. 1 punkten). Med stöd av avfallslagen
har tre statsrådsbeslut utfärdats som realiserar
producentens ansvar i fråga om däck (SRb om återvinning
och behandling av kasserade däck 1246/1995), förpackningar
och förpackningsavfall (SRb om förpackningar och
förpackningsavfall 962/1997) och returpapper (SRb
om tillvaratagande och återvinning av returpapper 883/1998).
Ett system med reglering på lägre nivå med stöd
av bristfälliga normgivningsbemyndiganden motsvarar inte
de krav den nya grundlagen ställer och därför är
det skäl att precisera avfallslagen. Lagen behöver
också revideras eftersom Finland ska sätta i kraft
vissa bestämmelser som bygger på producentansvar,
dvs. Europaparlamentets och rådets direktiv om uttjänta
fordon (2000/53/EG) och Europaparlamentets och rådets
direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller
elektriska eller elektroniska produkter (2002/96/EG).
Dessutom har kommissionen för en kort tid sedan lämnat
ett förslag till direktiv om ackumulatorer och batterier,
vilket också baserar sig på producentansvar.
Erfarenheterna av system som bygger på producentansvar är
positiva. Som bäst är systemen mycket effektiva
och bidrar till att motverka uppkomsten av avfall då kostnaderna
för en produkts hela livscykel ingår i dess pris
och då avfallet återvinns i forma av material
i överensstämmelse med målen för
avfallshierarkin. Ett individualiserat producentansvar är
sporrande och påverkar planeringen av produkter så att
avfallsmängden minimeras och att produkten har en sådan
kvalitet att avfallshanteringen är möjligast enkel
och förmånlig. Producenterna investerar också i återanvändningskapacitet
för materialåtervinning och stabila verksamhetsförutsättningar
säkerställer producenternas långsiktiga arbete.
Avfallslagen föreslås kompletterad med ett nytt
3 a kap. om producentansvar. Det är positivt att producentansvarssystemets
grundstrukturer fastställs på lagnivå genom
allmänna bestämmelser som gäller alla
produktgrupper. Genom en allmän reglering är det
möjligt att ge producentansvaret ett visst allmänt
innehåll och grundläggande drag. Utskottet påpekar ändå att de
produktgrupper på vilka producentansvar tilllämpas är
mycket olika. Olikheterna leder till att producentansvaret i praktiken
genomförs på många olika sätt.
Detta ställer stora krav på en reglering på lagnivå eftersom
allmänna bestämmelser av denna typ som omfattar
alla produktgrupper i tillräckligt hög grad bör
beakta produktgruppernas särdrag. Även om regleringen nu
sker på lagnivå är det klart att regleringen
på lägre nivå och producentansvaret i
praktiken kommer att variera väldigt mycket från
en produktgrupp till en annan.
Normgivningsbemyndigande
En allmän reglering på lagnivå förutsätter
breda normgivningsbemyndiganden eftersom det inte är ändamålsenligt
att på denna nivå föreskriva om detaljer
i olika system. Allmänt hållna normer är
ett problem också med beaktande av de krav på exakthet
och avgränsning som framgår av 80 § i
grundlagen. När det gäller lagstiftningsordningen
konstateras det i motiveringen till propositionen att det i fråga
om avfallsplanen alltjämt finns avsnitt i bestämmelserna
om befogenheter som kan vara problematiska med tanke på 80 § i
grundlagen. Regeringen föreslår därför
att grundlagsutskottet ska ge ett utlåtande i saken. Miljöutskottet
bad därför grundlagsutskottet ge ett utlåtande
om bemyndigandebestämmelserna.
Den föreslagna regleringen av producentansvaret baserar
sig i allt väsentligt på delegering av lagstiftningsmakten.
Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande bedömt
de föreslagna normgivningsbemyndigandena mot bakgrunden
av 80 § i grundlagen och betonat kravet på att
bestämmelserna skall vara exakta och noggrant avgränsade.
Bestämmelserna i grundlagens 80 § 1 mom. begränsar
direkt tolkningen av bemyndigandebestämmelserna samt innehållet
i de föreskrifter som utfärdas med stöd
av bemyndigandena. Det är därför inte
möjligt att genom en förordning meddela allmänna
rättsregler om frågor som hör till området
för lag. Miljöutskottet föreslår
att vissa förpliktelser skall föreskrivas på lagnivå och
att bemyndiganden att utfärda förordning i anslutning
till sådana förpliktelser preciseras enligt grundlagsutskottets
utlåtande på det sätt som framgår
av detaljmotiveringen och utskottets ändringsförslag.
Grundlagsutskottet påpekade också att den språkliga
utformningen av lagförslaget borde förbättras.
För att bestämmelserna skall bli tydligare föreslår
miljöutskottet att bemyndigandena att utfärda
förordning preciseras och att vissa paragrafer spjälks
upp på flera paragrafer.
Producentansvaret och kommunen
Utskottet har uppmärksamgjorts på att kommunens
roll vid förverkligandet av producentansvaret bör
preciseras. Sedan kraven på avfallshantering skärpts
och återvinningteknologin blivit bättre har en
del av samhällsavfallet under den senaste tiden inspirerat
en del av näringsverksamheten och numera uppstår
konkurrens om värdefullt avfall. Utskottet konstaterar
att när det gäller produkter som omfattas av producentansvaret är
kommunens ansvar partiellt endast i fråga om förpackningar
och förpackningsavfall. Kommunerna kan därför
fortsättningsvis med stöd av 17 § i avfallslagen
meddela avfallshanteringsbestämmelser om förpackningar
och förpackningsavfall. I övrigt har kommunerna
ingen roll när det gäller producentansvaret. Kommunerna
får ändå inte förfara på ett
sätt som försvårar producentansvarets förverkligande.
Enligt 18 e § 3 mom. i propositionen skall kommunen handla
så att inte producentens möjlighet att fullgöra
skyldigheterna äventyras. Av propositionens allmänna
motivering framgår att det inte är tillåtet
att genom kommunala avfallshanteringsbestämmelser styra
t.ex. sådant avfall till energianvändning som
producenter tänker samla in för användning.
Utskottet framhåller att kommunerna borde anvisa områden
på vilka producenterna kunde ställa insamlingskärl
för att på detta sätt fullgöra sina
skyldigheter. Utan kommunernas aktiva och positiva insatser för
att ordna med sådana områden kan det vara nästan
omöjligt för producenterna att se till att ett
rikstäckande insamlingsnät skapas. Från
ekonomisk synpunkt är det motiverat att utnyttja den existerande
infrastrukturen. Dessutom känner kommuninvånarna
i allmänhet mycket väl till kommunernas befintliga
avfallsmottagningsplatser och det skulle därför vara
lätt att utnyttja dem också i systemet med producentansvar.
Utgångspunkten är således att kommunerna
inte har någon roll i producentansvarssystemet men att
de kan komma överens med producenterna om att kommunerna
ansvarar för att ordna och sköta mottagningsplatserna mot
ersättning. Det är skäl för
producenterna att förhandla med kommunerna, kommunernas
avfallshanteringsbolag och riksomfattande avfallshanteringsbolag
om hur insamlingen skall ordnas och finansieras och var det skall
finnas mottagningsplatser. Utskottet förutsätter
att särskilt dessa arrangemang följs upp i verkställighetsprocessen. (Utskottets
förslag till uttalande 1).
Kommunen är en i avfallslagen avsedd allmän övervakningsmyndighet
som ska övervaka att insamlingsplatserna sköts. Övervakningen är mycket
viktig i fråga om flera sådana produkter som omfattas
av producentansvaret eftersom de ofta har mer än ett litet
ekonomiskt värde. Utskottet understryker att oberoende
av producentansvarssystemet ska kommunerna utifrån sin allmänna
tillsynsplikt se till att de allmänna insamlingsplatserna
för avfall hålls snygga och sköts på vederbörligt
sätt. Om en kommun träffar avtal med en producent
om användning och skötsel av en mottagningsplats
kan den samtidigt avtala om ersättning för kostnader
för att ordna och sköta mottagningsplatsen. Utskottet konstaterar
också att enligt 68 § om avfallsrådgivning
ska en producent, producentsammanslutning eller en annan ekonomisk
aktör vid behov tillsammans med kommunen sköta
den rådgivning, information och upplysning som behövs
för verkställigheten av statsrådets beslut
på det sätt som statsrådet föreskriver
genom sitt beslut. Det är sålunda producenten
som bär det huvudsakliga ansvaret för informationen.
Mot bakgrunden av det som anförts ovan understryker utskottet ändå att
producentansvarssystemet kan fungera endast om kommunerna förhåller
sig positivt och aktivt till saken. Utskottet anser därför att
kommunen aktivt skall delta i rådgivning och information
särskilt när man avtalat med producenten om att
ett kommunalt mottagningsställe kan användas för
insamling av avfall som omfattas av producentansvaret.
Enligt utskottets uppfattning bör avfallshanteringen
av produkter som omfattas av producentansvaret precis som hanteringen
av samhällsavfall ses som en nödvändig
serviceform vars tillgänglighet och kvalitet bör
säkerställas under alla förhållanden.
Insamlingen av avfall bör därför skötas
på ett sätt som uppfyller kraven även
när det är fråga om områden
som inte är fördelaktiga i kostnadshänseende.
Eftersom avfallslagen för närvarande lämnar
rum för tolkning kan kommunens och en privat aktörs
legislativa ställning bedömas på olika
sätt. Det är därför också möjligt
att göra en motsvarande bedömning av utgångspunkterna
för producentansvarets struktur.
Miljöministeriet utreder som bäst kommunernas
ansvar och rättigheter i förhållande
till enskilda aktörer inom avfallshanteringen. En arbetsgrupp
har i uppdrag att reda ut ansvars- och konkurrensfrågor
inom samhällsavfallshanteringen så att man kan
säkerställa att avfallshanteringen sker i enlighet
med de mål som ställts i avfallslagen och i den
riksomfattande avfallshanteringslagen. Syftet är dessutom
att ge samtliga aktörer på området rättvisa
verksamhetsförutsättningar. Arbetsgruppen skall
vidare utreda kommunernas, de kommunala avfallshanteringsbolagens
och privata serviceföretagares inbördes ansvar
och arbetsfördelning när det gäller att samla
in, transportera, behandla och återvinna samhällsavfall.
Arbetsgruppen dryftar också principerna för konkurrensutsättning
av avfallshanteringsservice, åtgärder för
att säkerställa att avgifterna är skäliga
och avgiftsgrunderna transparenta och kompatibla. Arbetsgruppen
dryftar vidare andra åtgärder för att
nå de mål som ställts för gruppen,
som också ska lägga fram förslag till åtgärder
för eliminera uppdagade missförhållanden.
Enligt utskottets mening är detta utredningsarbete mycket
viktigt. Om utredningsarbetet också har effekter på producentansvarssystemets
grunder är det skäl att även till denna
del lägga fram behövliga ändringsförslag.
I det nuvarande systemet har det delade ansvaret när
det gäller insamling av glas lett till problem när
producenterna har svarat för den del som kunnat återvinnas
medan kommunen fått stå för den del av
insamlingen som i ekonomiskt hänseende gett ett negativt
resultat. För att undvika sådana situationer vore
det bättre att bestämma att ansvaret ankommer
på en och samma aktör. Utskottet bekymrar sig
därför över hur det partiella producentansvaret
i fråga om förpackningar och förpackningsavfall
skall förverkligas i praktiken. Det är särskilt
svårt att definiera producenternas och kommunens ansvar när
det rör sig om partiellt producentansvar. Utskottet förutsätter
att producentansvaret i fråga om förpackningar
följs upp och att lagstiftningen vid behov ändras
för att systemet ska fungera. (Utskottets förslag
till uttalande 3).
Producentansvar och konkurrens
En effektiv avfallshantering som baserar sig på producentansvar
förutsätter att producenterna för att
fullgöra sina skyldigheter får fulla rättigheter
till det material som omfattas av producentansvaret efter att avfallsinnehavaren överlåtit
produkten.
I gemenskapens direktiv utgår man också från konkurrensneutralitet
som en förutsättning för systemet. När
det gäller kostnaderna för producentansvaret spelar
de logistiska kostnaderna en viktig roll i Finland. Deras effekt
i glesbygden och i rikstäckande system i hela landet är
märkbar.
Strävan att göra återvinningssystemen
så kostnadseffektiva som möjligt särskilt
vad gäller logistiken men också i övrigt
inverkar å andra sidan negativt på vissa mindre
omfattande funktioner och möjligheterna att upprätthålla
dem. Som exempel kan nämnas sociala företag som bygger
sin verksamhet på återvinning och reparation av
användbara anläggningar som omfattas av producentansvaret.
Utskottet uttrycker sin oro över att återvinning
och återanvändning kan nedvärderas i
ett system som uttryckligen tar sikte på en kostnadseffektiv
verksamhet som så direkt som möjligt baserar sig
på materialåtervinning. Det är viktigt
att försäkra sig om att målen för återvinning
och återanvändning kan nås i praktiken.
Med hänvisning till det som anförts ovan vill utskottet
särskilt påpeka att det t.ex. av utkastet till
förordning om skrotfordon framgår att avsikten är
att föreskriva att ett skrotfordons delar och ämnen
i första hand ska återanvändas eller återvinnas.
I praktiken kan de nya bestämmelserna bäst förverkligas
av de aktörer som för tillfälle arbetar
inom detta område, dvs. de traditionella bilskroterierna.
Avsikten är likaså att genom förordning
utfärda detaljerade bestämmelser om hanteringen
av skrot från elprodukter och elektroniska produkter. Enligt
utskottets mening är det viktigt att t.ex. de sociala företagens
arbete kan fortgå trots lagändringen. Företagen
bör ändå samverka med producenterna och
producentsammanslutningarna på området.
Det är skäl att fästa särskilt
avseende vid en icke-diskriminerande behandling av små producenter.
Utskottet föreslår därför att
de mål som anges i 18 a § 2 mom. preciseras och
att en föreskrift om detta tas in i 18 g § om
producentsammanslutningar på det sätt som framgår
nedan av detaljmotiveringen och utskottets ändringsförslag. (Utskottets
förslag till uttalande 2).
Uppföljning av reformen
Utskottet konstaterar att regleringen på lagnivå är
synnerligen allmänt hållen. Eftersom det först genom
reglering på förordningsnivå och en etablerad
praxis kommer att visa hur förpliktelserna i praktiken
sköts bör en särskild satsning göras
på uppföljningen av lagen. Likaså får
framtiden utvisa hur stor kommunernas samarbetsvillighet och aktivitet är
t.ex. när det gäller att träffa avtal
om att använda befintliga mottagningsplatser inom ramen
för producentansvarssystemet. Utskottet framhåller
att det därför är skäl att lägga
ner mera arbete än vanligt på att följa
upp hur lagen fungerar.
Birkalands miljöcentral ansvarar för den rikstäckande
tillsynen över verkställigheten av producentansvarsbestämmelserna.
Detta arrangemang är enligt utskottet ändamålsenligt
och leder till en utveckling av miljöförvaltningen
och effektiv resursanvändning. Det är enligt utskottets
uppfattning ändå skäl att inse att producentansvarsuppgifterna
till största del är nya och kommer att vara en
betydande belastning för förvaltningen. Birkalands
miljöcentral bör därför få tillräckliga
resurser.
Totalreform av avfallslagen
Enligt miljöutskottets uppfattning är en totalrevidering
av avfallslagen på plats. Avfallshantering har blivit en
lockande affärsekonomisk verksamhet vilket ändrar
utgångspunkterna för lagen. Också lagens
struktur har blivit lidande av att bestämmelser intagits
om producentansvaret.
Genom sitt meddelande om en ny avfallsstrategi öppnade
EG-kommissionen för sin del debatten om behovet av att
omdefiniera avfall. Utskottet anser att detta är en omfattande
fråga som ger möjligheter att främja återanvändningen
av avfall genom tydligare definitioner. Möjligheterna att
förbättra definitionerna är emellertid begränsade
eftersom den nationella lagstiftningen bygger på gemenskapslagstiftningen.
Vid sidan av att utveckla definitionerna kan man nationellt göra
avfallslagstiftningen flexiblare t.ex. genom att införa
in casu-prövning utifrån avfallets art och förenkla
förvaltningsförfarandet. Syftet med att göra
lagstiftningen smidigare är särskilt att se till
att lagstiftningen inte i onödan utgör ett hinder
för materialåtervinning och återvinning.
Utskottet framhåller också behovet av att undersöka
om avfallsskattesystemet är ickediskriminerande samt vilka
följder det har för konkurrensen. (Utskottets
förslag till uttalande 5).
Detaljmotivering
Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande
föreslår miljöutskottet att följande ändringar görs
i regeringens proposition.
18 a §. Syftet med producentansvaret.
Utskottet föreslår att paragrafens
inledande stycke kompletteras med en hänvisning till principerna för
en hållbar användning av naturprodukter samt för
hållbar produktion och konsumtion. I paragrafen bör
dessutom nämnas det viktiga syftet att effektivare förhindra
uppkomsten av avfall. Det individuella producentansvaret förväntas
främja produktplaneringen så att uppkomsten av
avfall kan förhindras preventivt. Vidare föreslår
utskottet att paragrafens 2 mom. 3 punkten preciseras så att
ett mål bör vara att minska den fara eller skada
som människors hälsa eller miljön orsakas
av avfall.
18 b §. Produkter och producenter som omfattas av
producentansvaret.
Utskottet föreslår vissa språkliga
korrigeringar i paragrafens 1 mom. Korrigeringarna påverkar
inte den svenskat exten.
18 c §. Producentens ansvar.
Enligt 18 c § 1 mom. är producenten skyldig
att främja återanvändningen av produkter
som avses i 18 b § och att ordna återanvändning, återvinning
och annan avfallshantering av sådana produkter och delar av
produkter som kasserats såsom avfall samt att ansvara för
kostnaderna för detta om inte något annat bestäms
nedan. Utskottet föreslår att bemyndigandebestämmelsen
i 1 mom. som gäller förpackningar flyttas till
den nya 18 j §, eftersom utskottet föreslår
att de bestämmelser som ingår i 18 g § i
propositionen om vissa produktgrupper avskiljs till egna paragrafer.
Detta gör lagen tydligare. Bemyndigandebestämmelsen om
förpackningar passar därför bättre
in i specialbestämmelsen om förpackningar.
Med tanke på producentansvarssystemet är det
särskilt viktigt att mottagningsplatserna för produkter
bildar ett så heltäckande nät att avfallsinnehavaren
i praktiken har en skälig möjlighet att lämna
en kasserad produkt i systemet. Utskottet föreslår
att för producenten förpliktande bestämmelser
intas i egna paragrafer och föreslår därför
att 3 mom. överförs till en ny 18 d §.
Paragrafens nuvarande 4 mom. blir sålunda 3
mom.
Från 18 h § 1 mom. i propositionens lagförslag överförs
bemyndigandet att utfärda förordning till denna
paragrafs nya 4 mom. I texten görs vissa språkliga
justeringar.
18 d §. Mottagningsplatser för produkter
som omfattas av producentansvaret.
Från 18 c § 3 mom. i propositionens lagförslag överförs
bestämmelsen till denna paragraf. I paragrafen föreslås
dessutom en precisering av vad som avses med "skälig möjlighet
att överlämna en kasserad produkt till återanvändning, återvinning
eller annan avfallshantering". Utskottet framhåller att
utskottet framhåller att skälighetsvillkoret förutsätter
att det finns ett rikstäckande nät av mottagningsplatser
så att avståndet till mottagningsplatsen motsvarar
ett normalt avstånd till en mottagningsplats för
specialavfall eller till en affär som säljer samma
typ av produkter. Utskottet förutsätter att man
följer upp hur denna förpliktelse sköts
i praktiken.
18 e §. Uppgifter om produktmärkning och
demontering.
Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande
föreslår utskottet att det föreskrivs i
lag om producentens ansvar för produktmärkning
och demontering eftersom denna skyldighet i regeringens proposition
endast framgår indirekt av det föreslagna normgivningsbemyndigande.
Utskottet föreslår att i paragrafens 3 mom. intas
18 h § 2 mom. 1 punkten i regeringens proposition om bemyndigande
att utfärda närmare bestämmelser genom
förordning.
18 f §. Skyldighet att lämna information.
Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande
föreslår utskottet att 18 h § 1 mom.
3 punkten avskiljs till en egen paragraf i vilken föreskrivs
om producentens grundläggande skyldighet att lämna
information. Av den föreslagna 18 h § framgår
denna skyldighet endast indirekt. Vidare föreslås
det att i paragrafens 2 mom. intas ett normgivningsbemyndigande
ur 18 h § 2 mom. 1 punkten och 18 c § 5 mom. i
propositionen.
18 g §. Producentsammanslutning och annat producent
samarbete.
Utskottet föreslår att paragrafen kompletteras
med ett nytt 3 mom. där producentsammanslutningarna förpliktas
att på ett jämförligt sätt beakta
alla ekonomiska aktörer och deras adekvata verksamhetsmöjligheter på marknaderna.
Utskottet befattar att producentansvarssystemet i praktiken
kan leda till att producentsammanslutningarna bestämmer
de övriga marknadsaktörernas verksamhetsmöjligheter.
Enligt 7 § i lagen om konkurrensbegränsningar (480/1992) är
missbruk av dominerande marknadsställning förbjudet.
Paragrafen anger också vad som anses som missbruk. Eftersom
en upprepning av konkurrensbegränsningslagens bestämmelser
i avfallslagen skulle leda till överlappande reglering
och tillsynsproblem föreslår utskottet att paragrafen
kompletteras med en bestämmelse som understryker producentsammanslutningarnas
skyldighet att agera på ett ickediskriminerande sätt
och i överensstämmelse med principerna för
en hållbar användning av naturprodukter samt för
en hållbar produktion och konsumtion. Utskottet förutsätter
att lagens konkurrenseffekter följs upp.
På grund av tillägget blir nuvarande
3 mom. 4 mom. Ändringsförslaget leder också till
att hänvisningen i 4 mom. bör ändras
så att den gäller 2—4 mom.
18 h §. Vissa andra aktörers skyldigheter.
På grund av ändringar i paragrafnumreringen överförs
de materiella bestämmelser som ingår
i 18 e § 2 mom. i propositionen till 18 h § med ändringar.
Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande
föreslår utskottet att regleringen preciseras
så att den otydliga hänvisningen till förpliktelsen
att ta emot en produkt när "det är motiverat för
att ordna återanvändning eller avfallshantering"
stryks. Eftersom de olika aktörernas skyldigheter avviker
enligt produktgrupp bör bestämmelserna om dessa
skyldigheter ingå i separata moment.
I paragrafens 5 mom. föreslås bestämmelser om
kommunens skyldighet att handla så att inte producentens
möjlighet att fullgöra skyldigheterna äventyras.
Bestämmelsen motsvarar 18 e § 3 mom. i propositionen.
18 i §. Rättigheter för den sista
innehavaren av en produkt.
Eftersom antalet paragrafer har utökats blir 18 f § 1
mom. i propositionen nu 18 i §. Utskottet föreslår
att paragrafrubriken ändras så att den bättre
motsvarar paragrafens innehåll. I paragrafen föreslås
en precisering enligt vilken rätten att i kostnadsfritt
lämna in en kasserad produkt till systemet gäller
kasserade produkter i befintligt skick. Om produkten saknar väsentliga
delar eller om den kompletterats med föremål eller ämnen
som väsentligt försvårar återanvändning, återvinning
eller annan avfallshantering skall det vara möjligt att
hos avfallsinnehavaren uppbära en avgift som motsvarar
värdet av de borttagna delarnas råmaterial eller
en motsvarande skälig avgift på grund av extra
kostnader. Formuleringen om väsentliga delar gäller
särskilt skrotfordon och med delarna avses viktiga delar
såsom motorn väsentliga delar av karosseriet eller
katalysatorn.
Den föreslagna ändringen innebär
att den sista innehavaren av ett fordon i större utsträckning än
vad som framgår av propositionen har möjligheter
att ta tillvara flera bildelar. Som exempel kan nämnas
strålkastarhusen, bakljusen och motsvarande reservdelar
eller tilläggsutrustning som inte i sig minskar bilens
materialvärde. Syftet med paragrafen är att inte
bara förplikta producenten utan också ge denne
en möjlighet att sköta avfallshanteringen av skrotfordon på ett
kostnadseffektivt sätt. Insamlings- och hanteringssystemet
för skrotfordon blir som helhet betraktat lönsammare
om de bilar som lämnas till systemet också innehåller
de värdefulla delarna. Eftersom konsumenten i sista hand
svarar för kostnaderna för systemet är
det inte ändamålsenligt att tillåta att
någon utomstående systematiskt tar bort alla värdefulla
delar från ett skrotfordon. Förslaget utgår
ifrån skrotfordonsdirektivet, vars artikel 5.4.3 ger medlemsstaterna
en möjlighet att föreskriva om uttagning av avgifter.
Utmärkande för producentansvarssystemet är att
producenten också svarar för avfallshanteringskostnaderna
för en produkt. Avfallshanteringskostnaderna betalas av
konsumenten i produktens pris. Eftersom den slutliga innehavaren av
ett skrotfordon inte enligt propositionen alltid har rätt
att överlåta ett skrotfordon till systemet avgiftsfritt
står förslaget i strid med principerna för
producentansvaret. Även direktivet utgår ifrån
att avgiftsfriheten i överlåtelseskedet ska vara
huvudregeln även om medlemsstaterna har möjlighet
att föreskriva om partiell avgiftsbeläggning.
Utskottet finner inte en sådan lösning godtagbar
som i princip möjliggör dubbelfakturering. Priset
för avfallshanteringen ingår i produktens pris
och dessutom kan konsumenten bli tvungen att betala en del av priset
ytterligare en gång då han eller hon till producentansvarssystemet överlåter
ett skrotfordon som saknar väsentliga delar. I begynnelsefasen
kommer dubbelavgiften ändå inte att förverkligas
i praktiken eftersom systemet enligt utredning till utskottet sannolikt åtminstone
till en början bekostar sig själv på ett
sådant sätt att inget avfallshanteringstillägg
läggs till produktens pris. Utskottet föreslår
därför ingen ändring i den föreslagna
lösningens grundidé men förutsätter
att producenterna och producentsammanslutningarna förpliktas
att rapportera uppburna avgifter. Birkalands miljöcentral
skall övervaka att avgiftsgrunderna är lagliga
och avgifterna skäliga. Utifrån uppföljningen
bör det bedömas om detta system är motiverat
och fungerande med avseende på nyttoanvändningen
av avfall samt vid behov föreslås ändringar
i paragrafen. (Utskottets förslag till uttalande 4).
Enligt utredning till utskottet kommer producentsammanslutningen
för att lösa problemet med gamla bilar med stöd
av ett budgetanslag att ordna en kampanj som syftar till att samla
in alla skrotfordon och ordna avfallshanteringen av dem. Utskottet
understöder dessa planer och tror att de kommer att bidra
till att lösa det ovan relaterade problemet.
Utskottet framhåller vidare att producenten även
i normalfall är skyldig att ta emot alla skrotfordon oberoende
av om de är registrerade eller ej. En liten avgift kan
uppbäras för skrot från vilket viktiga
delar har tagits bort. En avgift kan även uppbäras
för skrotbilar som utan anledning försätts
t.ex. med skrotbatterier eller som innehåller problemavfall
som inte hör till bilen.
18 j §. Särskilda bestämmelser om
förpackningar och förpackningsavfall.
Till följd av att paragraferna blivit fler och lagens
struktur ändrats motsvarar föreslagna 18
j § slutet av 18 c § 1 mom.
i propositionen. Utskottet föreslår att paragrafens
1 mom. preciseras så att därav direkt framgår
att producentansvaret för förpackningar är
partiellt. Detta innebär att producenten för egen
del skall se till att igenomsnitt cirka 61 viktprocent av de förpackningar
som producenten släppt ut på marknaden återvinns.
Undantaget i fråga om förpackningar gäller även
mottagningsställen.
Avsikten med det nya 2 mom. är att precisera vad som
avses med en liten ekonomisk aktör samt att ta in ett bemyndigande
att utfärda förordning på det sätt
som grundlagsutskottet har förutsatt men som inte ingick
i 18 h § 2 mom. propositionen. Skyldigheterna enligt paragrafen gäller
inte aktörer med en liten omsättning. Om omsättningen
understiger en miljon euro per år betraktas den som liten.
18 k §. Vissa dryckesförpackningar.
Paragrafen motsvarat 18 g § 1 mom. i propositionen.
18 l §. Särskilda bestämmelser om
skrotfordon.
Paragrafens 1 mom. motsvarar 18 g § 2 mom. i propositionen.
I paragrafen föreslås emellertid lagtekniska justeringar
till den del det är fråga om bemyndigande att
utfärda förordning. I sin föreslagna
utformning framgår inte grunden för den avgift
som avses i paragrafen. Paragrafen föreslås dessutom
kompletterad med en grundläggande bestämmelse
om mottagarens skyldighet att kontrollera den sista innehavarens
rätt att överlåta ett skrotfordon.
18 m §. Särskilda bestämmelser om
elektriska och elektroniska produkter.
I de nya 18 m § föreslås bestämmelser
om från vilken tidpunkten producentens ansvar för
elektriska och elektroniska produkter som omfattas av producentansvaret
inträder. Enligt paragrafens 1 mom. svarar producenten
för kostnaderna för återvinning och annan
avfallshantering av kasserade elektriska och elektroniska produkter
som varit i annan användning än i hushåll
om produkten har introducerats på marknaden efter den 13
maj 2005. I fråga om produkter som introducerats på marknaden
före detta datum svarar producenten för kostnaderna
för avfallshanteringen endast om den kasserade produkten
ersätts med en motsvarande produkt eller med en produkt
med samma användningsändamål. I annat
fall svarar andra användare än hushåll
för kostnaderna för återvinning och annan
avfallshantering av kasserade produkter. Producenten och andra användare än
hushåll kan även komma överens om en
annan kostnadsfördelning. Ändringen preciserar grunderna
för kostnadsbildningen för producenten och sista
innehavaren i olika situationer på det sätt som
grundlagsutskottet förutsatte.
Paragrafens 2 mom. motsvarar 18 g § 3 mom. i propositionen.
18 n §. Bemyndigande att utfärda förordning
för genomförande av Europeiska gemenskapens rättsakter
om produclentansvar.
Eftersom antalet paragrafer har blivit fler och lagens struktur ändrats
föresår utskottet att punkterna 2 och 3 i 18 h § 2 mom.
i propositionen överförs till 18
n §. Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande ändras
paragrafens 2 punkt så att bemyndigandet att utfärda
förordnande endast gäller insamling, märkning,
sortering, lagring, förvaring, transport, vidareförmedling, återanvändning, återvinning,
behandling och annan avfallshantering av i detta kapitel avsedda
kasserade produkter och de tekniska kraven på dessa samt information
i produktpriset om avfallshanteringskostnaderna.
30 §. Bestämmande av kommunal avfallsavgift.
Utskottet föreslår att paragrafens 2 mom. ändras så att
den motsvarar innehållet i lagens 11 §. Vid sidan
av återvinning skall således avseende även fästas
vid egen aktivitet. Detta innebär att avgiften till och
med kunde fastställas till 0 euro om avfallet helt och
på eget initiativ återanvänds och hanteras
på fastigheten. Samtidigt framhåller utskottet
att återvinningen skall uppfylla kraven på att
den inte orsakar fara eller skada för hälsa eller
miljö.
50 b §. Anmälan till producentregistret.
Eftersom paragrafnumreringen har ändrats måste hänvisningarna
i denna paragrafs 2 mom. justeras.
50 c §. Anteckning i producentregistret och godkännande
för anteckning i producentregistret.
Eftersom paragrafnumreringen har ändrats måste
hänvisningarna i denna paragrafs 2 mom. justeras
51 §. Skyldighet att inhämta information
och bokföringsskyldighet.
Paragrafens 3 mom. föreslås ändrad
eftersom bokföringsskyldigheten enligt den gällande
lagen inte omfattar producenter.
58 §. Vite samt hot om tvångsutförande
och avbrytande.
Utskottet föreslår att 58 § 1 mom.
i avfallslagen ändras så att där särskilt
nämns att Birkalands miljöcentral är
behörig till den del det gäller viten och hot
som utsätts för iakttagande av bestämmelserna
om producentansvar. Det gällande momentet nämner
de regionala miljöcentralernas rätt att utsätta
vite eller hot. Birkalands miljöcentral är den övervakningsmyndighet
som avses i lagen och har behörighet i hela landet när
det gäller producentansvarsbestämmelserna. Det är
därför nödvändigt att i denna bestämmelse
särskilt precisera miljöcentralens roll i detta
avseende.
60 §. Avfallsförseelse.
Eftersom paragrafnumreringen har ändrats bör
hänvisningarna justeras på motsvarande sätt.
71 §. Utlämnande av sekretessbelagda uppgifter.
I paragrafen bör Birkalands miljöcentral nämnas.
Paragrafen förtydligas också i det avseendet att
uppgifter skall lämnas ut till tillsynsmyndigheterna, miljöministeriet,
Finlands miljöcentral och dessutom Birkalands miljöcentral för
fullgörande av uppgifter enligt denna lag. Grunden för
utlämnande av uppgifter till åklagar-, polis-
och tullmyndigheterna är fortsättningsvis utredning
avbrott.
Ikraftträdelsebestämmelsen.
Eftersom paragrafnumreringen har ändrats bör
ikraftträdelsebestämmelsen justeras på motsvarande
sätt.