Motivering
Miljöutskottet har behandlat utredningen till den del
den gäller utskottets fackområde, alltså miljöavtal.
I utredningen sägs att många miljöfrågor
har förutsatt globala miljöavtal. Exempel från
den beskrivna perioden är Kyotoprotokollet i anknytning
till FN:s klimatkonvention (FördrS 13/2005) och
Cartagena-protokollet om biosäkerhet som hänför
sig till konventionen om biologisk mångfald (FördrS
130/2004). Dessutom uppges avtalssamverkan ha expanderat
från traditionella miljöskyddsfrågor
till många andra liknande frågor, t.ex. förfaranden,
och hantering av miljörisker. Bland de viktigaste avtalen
som gäller förfaranden finns Esbokonventionen
om bedömning av gränsöverskridande miljökonsekvenser
(FördrS 67/1997) och Århuskonventionen
om allmänhetens deltagande i beslutsprocesser (FördrS
123/2004).
Utskottet instämmer i att miljöproblemen är globala
och att det därför behövs globala miljöavtal.
Efter att de viktigaste avtalen blivit upprättade har samverkan
främst gått ut på att förbättra
dem och övervaka att bestämmelserna i dem följs.
Bland de globalt sett viktigaste förhandlingarna om miljöavtal
märks avtalsarrangemangen efter åtagandeperioden
i Kyotoprotokollet, som pågår fram till 2012,
så som att genomföra och övervaka utsläppshandeln.
Ett mycket viktigt beslut fattades av avtalsparterna i Montreal
2005, nämligen att en dialog mellan alla parter skulle
inledas (inklusive USA och Australien, som inte har ratificerat
Kyotoprotokollet) kring internationella metoder för att
påverka klimatförändringen.
Ökade synergieffekter mellan miljöavtalen är något
som tas upp i de internationella förhandlingarna om avtal
som gäller kemikalier och miljöfarligt avfall.
Utskottet vill lägga vikt vid synergieffekterna, i synnerhet
mellan de tre stora FN-konventionerna om klimat, biodiversitet och bekämpning
av ökenspridning. Ökenspridningen är
inte ett problem som bara gäller en enskild sektor, utan
den hänger samman med många olika utvecklingsfaktorer
i samhället. Därför bör den
tas upp i konventionerna om klimat och biodiversitet samt i debatten
om dem.
På regional nivå har miljöpartnerskapet
och miljövården i EU:s nordliga dimension prioriterats
i form av närområdessamarbete, särskilt
i Östersjöområdet. Utvidgningen av EU
har lett till att Finlands internationella avtalsrelationer i miljöfrågor
minskat, men det bilaterala samarbetet med Ryssland och de baltiska
länderna pågår fortfarande. Vi bör
med det snaraste inleda förhandlingar om de flexibla Kyotomekanismerna och
om ett bilateralt fördrag om miljökonsekvensbedömning.
I sitt utlåtande MiUU 42/2005 rd har utskottet
lyft fram behovet att förbjuda fartygen på Östersjön
att släppa ut toalettavfall i havet. Utskottet ansåg
det vara nödvändigt att Finland visar handlingskraft
i denna fråga och aktivt försöker få länderna
i Helsingforskonventionen HELCOM att ta initiativ inför
Internationella sjöfartsorganisationen IMO till att Östersjön
utses till ett specialområde enligt bilaga IV till Marpolkonventionen,
som förbjuder där all dumpning av toalettavfall
i havet. Finland har senare tagit initiativ inför HELCOM
till att skärpa bestämmelserna om utsläpp
av toalettavfall i Östersjön. Målet är
att rekommendationen först ska börja gälla
HELCOM-länderna, som sedan gemensamt ska ta initiativ inför
IMO att rekommendationen också ska gälla andra än
HELCOM-länderna.
När det gäller internationella avtal har omvärlden
förändrats, i synnerhet på grund av EU-medlemskapet.
Dels har det inverkat på Finlands befogenheter att ingå internationella
avtal och dels på själva avtalsförfarandet.
Den nationella beredningen är nu mer koncentrerad till början
av avtalsprocessen för att Finland ska kunna vara med och
utforma EU-kommissionens förhandlingsmål. Bilaterala
avtal på miljöområdet har fått
mindre betydelse, förutom avtalen med Ryssland. Regleringen
i fråga om multilaterala avtal är mer detaljerad
och teknisk än tidigare. För att vi ska kunna
delta fullt ut och ta vara på våra chanser att
påverka måste vi ha avsevärda personella
resurser. Utskottet lyfter fram behovet av ekonomiska resurser för
att bereda och verkställa avtal med adekvat sakkunskap
i den förändrade omvärlden.
Det bör vara möjligt att utvärdera
hur internationella miljöavtal omsatts i praktiken, framhåller
utskottet. Det bör också kunna genomföras mer
effektivt. Utskottet är speciellt oroat över den ökade
risken för olyckor till följd av de kraftigt ökande
olje- och kemikalietransporterna på Östersjön.
Samarbetsavtal finns, men samarbetet i fråga om bekämpningen
har i praktiken varit bristfälligt. Det visade sig bl.a.
på Finska viken i början av 2006.
Riksdagen bör ha inflytande över landets avtalspolitik
och de konkreta avtalen i ett så tidigt skede som möjligt,
menar utskottet. I egenskap av företrädare för
utskotten har riksdagsledamöterna normalt deltagit i de
viktigaste internationella förhandlingarna om miljöavtal
och i möten mellan parterna. Det har varit ett effektivt
sätt att tillförsäkra riksdagen den information
som den har rätt till. Ledamöternas internationella
engagemang medger ett flexibelt informationsflöde och förbättrar
beredskapen att genomföra och övervaka avtalen.