Motivering
Utskottet har behandlat de lagförslag i propositionen
som hör till utskottets ansvarsområde med särskild
fokus på bestämmelser som inte är av
teknisk karaktär. Ändringsförslagen är
mestadels tekniska. Men utom tekniska ändringar innehåller
propositionen också sakliga ändringar i miljölagstiftningen;
de största handlar dels om ny myndighet som är
behörig att förordna om förvaltningstvång,
dels om utvidgad skyldighet att kungöra på elektronisk
väg. Det är inte rationellt, menar utskottet,
att dessa sakliga ändringar ingår i propositionen,
eftersom det sannolikt kommer att bli svårt att tillämpa
dem beroende på att beredningen skett i hast och förslaget
inte innehåller en tillstymmelse till motivering.
Utskottet hänvisar till sitt utlåtande om
regionförvaltningsreformen (MiUU 25/2009
rd) och sina kritiska kommentarer där om problemen med
den grundläggande myndighetsstrukturen, t.ex. hur garantera
ett oberoende beslutsfattande inom ansvarsområdet miljö och
naturresurser vid närings-, trafik- och miljöcentralerna
och på regionförvaltningsverken. Det hör
till närings-, trafik- och miljöcentralen att
bevara allmänintresset i miljö- och vattenärenden.
Till centralerna hör dessutom att bevaka allmänintresset
i t.ex. trafik- och fiskerifrågor. I olika lagar anläggs
olika aspekter på allmänintresset och det händer,
till och med ofta, att de står i strid sinsemellan.
Därför är det ytterst viktigt att varje
ansvarsområde självständigt lämnar
sitt utlåtande om allmänintresset enligt sin egen
lagstiftning exempelvis till regionförvaltningsverket.
Självständigheten bör också täcka
in statens talerätt i en situation där en närings-,
trafik- och miljöcentral kärar och svarar på statens
vägnar och bevakar statens intresse och rättigheter
i domstolar och myndigheter i ärenden som faller inom dess
ansvarsområde. Särskilt slopandet av specificerade
tjänster på regionförvaltningsverken har
väckt farhågor om att oavhängigheten
blir satt ur spel när det t.ex. gäller beslut
om ersättningar. Utskottet understryker att dessa påpekanden
bör vägas in också i fråga om
den aktuella propositionen när den återverkar
på de grundläggande strukturerna.
Lagförslag 210 (Lag om ändring av miljöskyddslagen)
Förvaltningstvång och behörig myndighet
I det system som skapas genom regionförvaltningsreformen är
det regionförvaltningsverken som behandlar miljötillståndsärenden,
anmälningar om försöksverksamhet och
särskilda ersättningsansökningar enligt
miljöskyddslagen medan närings-, trafik- och miljöcentralerna anges
som tillsynsmyndigheter i den lagen. Enligt förslaget till
84 § 2 mom. i miljöskyddslagen kommer också lagens
förvaltningstvångsärenden att
höra till närings-, trafik- och miljöcentralen,
dvs. till tillsynsmyndigheten. Ändringen motiveras med
att den tydliggör och stärker centralens roll
som tillsynsmyndighet när centralen inte längre
behöver göra en ansökan till regionförvaltningsverket
på samma sätt som den regionala miljöcentralen
i dag ska göra till miljötillståndsverket.
Den regionala miljöcentralen är enligt gällande
lag behörig i förvaltningstvångsärenden
bara när den är tillståndsmyndighet.
Behörigheten i fråga om förvaltningstvång
går alltså hand i hand med tillståndsbehörigheten.
Utskottet påpekar att när miljöskyddslagen stiftades
ansåg man det viktigt att rätten att tolka tillståndsvillkorens
innehåll skulle höra till den tillståndsmyndighet
som satt upp villkoren. Samtidigt poängterade man kravet
på rättssäkerhet i förvaltningstvångsärenden.
I ett förvaltningstvångsärende kan det
också handla om en tolkning av tillståndsplikten över
lag eller om att föremålet för förvaltningstvånget
ansetts ha gjort sig skyldig till en förseelse men innan ärendet
blivit slutbehandlat beslutar ansöka om tillstånd
för sin verksamhet. Exempelvis i skogslagsmodellen är
det skogscentralen som aktualiserar förvaltningstvånget
men landsbygdsverket som beslutar om det ska användas eller
inte. Observeras bör också att det i propositionen
föreslås att regionförvaltningsverket
(som tar över efter miljötillståndsverket)
ska fortsätta vara förvaltningstvångsmyndighet
i ärenden enligt vattenlagen. Utskottet vill därför
påpeka att om rätten att besluta om förvaltningstvång
ges till närings-, trafik- och miljöcentralen
i stället för till regionförvaltningsverket
kommer självständigheten och oavhängigheten
inom ansvarsområdet miljö och naturresurser att
sättas på hårt prov, exempelvis i sådana
fall där ett eventuellt åläggande skulle
gälla ett vägprojekt inom ansvarsområdet
trafik
Utskottet ser ingen anledning till att närings-, trafik-
och miljöcentralen ges mera befogenheter än nödvändigt
för att risken för interna intressekonflikter
inte ska öka. Ändringen måste anses vara
principellt viktig, låt vara att förvaltningstvångsärendena är
få till antalet. Regeringen skulle inte ha placerat in
förslaget i ett tekniskt lagpaket som inte avsetts leda
till sakliga ändringar. Det hade blivit tydligare om alla
befogenheter gällande förvaltningstvång
hade getts regionförvaltningsverket.
Behörig tillståndsmyndighet
I 31 § i miljöskyddslagen föreskrivs
om behörig tillståndsmyndighet. I den gällande
lagen har man ansett sig behöva ange separat när
miljötillståndsverket, den regionala miljöcentralen
respektive kommunen är behörig att bevilja tillstånd.
Enligt propositionen har tanken varit att den föreslagna ändringen
inte ska rubba den nuvarande behörighetsuppdelningen mellan
kommun och stat. Men förslaget kan förstås
så att om verksamheten ger upphov till betydande miljökonsekvenser
går ärendet inte till regionförvaltningsverket
utan till kommunen för beslut. Utskottet bedömer
att detta inte kan ha varit avsikten utan att det handlar om en
miss i formuleringstekniken. Bestämmelsen bör
i största möjliga utsträckning likna
den nuvarande.
Information i elektronisk form
I förslaget till ändring av miljöskyddslagen
finns bestämmelser om information i elektronisk form (38,
53, 54 och 98 §), något som också innebär en ändring
i sak jämfört med nuläget. De föreslagna
bestämmelserna skapar förvirring, menar utskottet.
Det bästa vore att lyfta ut dem ur detta lagförslag
som är tänkt att vara en nödvändig teknisk
uppdatering av den gällande lagstiftningen till följd
av den nya myndighetsstrukturen. I och för sig är
det bra med mer e-kommunikation också i myndighetsverksamheten,
men enligt uppgift är bestämmelserna på det
hela taget inte nödvändiga, utan myndigheten kan
också utan lagstiftning informera hur den vill, med andra
ord också på elektronisk väg. Däremot
kan det leda till problem när betydelseinnehållet
i begreppet "information i elektronisk form" inte är juridiskt
klart. En fråga som t.ex. kan ställas är
om negligeringen av skyldigheten att informera på elektronisk
väg får några rättsliga konsekvenser:
kan det exempelvis betraktas som ett formfel? Det vore enligt utskottet
bäst att bestämmelserna om information i elektronisk
form bereds senare separat och de juridiska konsekvenserna tydliggörs.
Behörig förvaltningsdomstol i överklagandeärenden
Utskottet vill avslutningsvis uppmärksamma förvaltningsutskottet
på hur propositionen eventuellt kommer att påverka
behörighetsfrågan när det gäller
förvaltningsdomstol. Enligt information till utskottet
måste läget undersökas bl.a. i lagförslag
62 (lagen om fornminnen), 203 (avfallslagen), 204 (lagen om förfarandet
vid miljökonsekvensbedömning) och 206 (terrängtrafiklagen).
Det handlar om behörig domstol i fall där lagen
saknar en särskild bestämmelse om det och beslutet
har fattats av en närings-, trafik- och miljöcentral
i egenskap av myndighet som handhar uppgifter på en annan
centrals område. I avsaknad av en uttrycklig bestämmelse
bestäms den behöriga förvaltningsdomstolen
i ett överklagandeärende enligt 12 § i
förvaltningsprocesslagen (586/1996). Beroende
på hur långt närings-, trafik- och miljöcentralernas
verksamhetsområden sträcker sig kan den behöriga
förvaltningsdomstolen vara en annan än den inom vars
normala ansvarsområde verksamheten i fråga är
placerad. Eftersom uppgifter inte finns att tillgå om i
vilken utsträckning närings-, trafik- och miljöcentralernas
uppgifter kommer att skötas över de normala ansvarsgränserna, är
det inte möjligt att närmare bedöma vilka
effekter arrangemangen får för överklagandet.