Motivering
Användningen av naturresurser är inte hållbar
Användningen av naturresurserna i världen
ligger på en ohållbar nivå och efterfrågan
bara ökar. Inemot 60 procent av ekosystemtjänsterna är
redan hotade. Millennium Ecosystem Assessment; av 1 360 vetenskapliga
experter utförd global bedömning på initiativ av
FN enligt internationella klimatpanelen IPCC:s modell.För
tillfället behövs det ett och ett halvt år
för att producera den mängd förnybara
naturresurser som mänskligheten årligen förbrukar.
Det betyder att förbrukningen globalt inte längre
kan tillgodoses med förnybara naturresurser. Fossila bränslen
har skapat ett slags buffert, men när de tar slut ökar
beroendet av naturresurser och synliggör konsekvenserna
av den excessiva förbrukningen med all önskvärd
tydlighet.
Klimatförändringen är ett av de klaraste
bevisen för att mänskligheten lever över
sina naturtillgångar. Klimatförändringen
inverkar på förekomsten av förnybara
naturresurser, deras kvalitet, regionala fördelning och
utvinningsmöjligheter och gör det svårt
att få ner användningen på en hållbar
nivå. Mänsklighetens sammanräknade koldioxidavtryck
blir hela tiden större och upptar största delen
av det så kallade ekologiska fotavtrycket. Storleken på koldioxidavtrycket skvallrar
om hur stora mängder växthusgaser en produkt eller
tjänst ger upphov till under sin livscykel. Finländarnas
ekologiska fotspår hör till de största
i världen, också jämfört med
andra länder i Europa.
De globalt största miljöproblemen vid sidan av
klimatförändringen och biodiversitetsförlusterna är
näringsbelastningen (kväve och fosfor), försurningen
av världshaven, uttunningen av ozonlagret i stratosfären,
knappheten på färskvattenresurser och ohållbara
förändringar i markanvändningen. Gränserna
för hållbarhet, alltså de planetära
gränserna, har redan överskridits för
klimatförändring, biodiversitet och kvävebelastning.Rockström
et al. 2009. A safe operating space for humanity. Nature 46:472—475.
Jordens befolkning beräknas öka till 9 miljarder
fram till 2050. Förbrukningen av primärenergi
antas öka med 45 procent fram till 2030. Till följd
av befolkningsökningen kommer också efterfrågan
på naturresurser kontinuerligt att öka och nyttan
med en effektivare användning att ätas upp av
det växande behovet. Olika bedömningar kommer
alltid till samma slutresultat; det behövs tre-fyra gånger
mer naturresurser för att med nuvarande metoder garantera
alla människor på jorden en levnadsstandard som
i industriländerna.
Alla miljöproblem bottnar i en ohållbar förbrukning
av naturresurser. Klimatförändringen är
en och utarmningen av biodiversiteten en annan allvarlig utmaning
i anknytning till den excessiva förbrukningen av naturresurser.
En mångfaldig natur klarar trycket bättre. Vår
välfärd är beroende av de tjänster
naturen bjuder oss, alltså så kallade ekosystemtjänster.
Till ekosystemtjänster räknas allt från
industriråvaror, mat och färskvatten till rekreation
i naturen.
Perspektivet ska vara tillika internationellt och nationellt.
Enligt nuvarande miljöindikatorer har vi fått
mycket till stånd i Finland för att förbättra
vattendragens status och genomföra många andra
miljömål. Men när det gäller
biodiversiteten har inte heller vi lyckats vända den negativa
trenden, för varannan biotop och var tionde art hos oss
bedöms som hotad. De stora frågorna tornar upp
sig också för klimat- och energipolitiken.
FN:s konferens om hållbar utveckling (Rio +20)
i Rio de Janeiro i juni har som mål att förnya
det globala åtagandet att främja en hållbar utveckling
och ställa den under global kontroll. Konferensen kommer
primärt att fokusera på utvecklingsländernas
problem, men också industriländerna måste
axla sitt ansvar för de globala miljöproblemen.
Grön ekonomi möjliggör en hållbar
naturresurspolitik
Det är nödvändigt att utnyttja naturresurser
effektivare för att få förbrukningen
ner på en globalt hållbar nivå. Grön
ekonomi och sådan affärsverksamhet som bygger
på grön ekonomi bör också vara
ekologiskt och socialt bärkraftiga. Genom kontroll av negativa
miljökonsekvenser och effektivare resursanvändning
kan man samtidigt höja den samhällsekonomiska
produktiviteten och konkurrenskraften. Framtidens företag är
de som löser världens ekologiska och sociala problem,
hävdar världsledande strateger och ekonomiska
experter redan nu. Michael Porter and Mark Kramer, Harvard
Business Review 01/2011. Creating shared value; how to
reinvent capitalism - and unleash a wave of innovation and growth.Grön
ekonomi måste följaktligen ses som en central
konkurrensfaktor.
Enligt folkrätten bestämmer stater suveränt om
användningen av sina egna naturresurser. I en globaliserad
värld kan hanteringen av miljöproblem ändå inte
bara betraktas i ett nationellt perspektiv, för långa
produktions- och transportkedjor sprider konsekvenserna av vardagliga köpbeslut
och politiska beslut som styr dem vida omkring. Det behövs
både en nationell och en internationell naturresurspolitik,
alltså åtgärder på såväl
internationell och regional som lokal nivå. Det är
lika viktigt med en effektiv internationell miljöförvaltning
för att stärka de institutionella strukturerna
för en hållbar utveckling, för svagheten
i de nuvarande strukturerna är en bidragande orsak till
bristerna i genomförandet av existerande miljökonventioner.
Finland är rikt på naturresurser och har därmed
goda möjligheter att gå i bräschen för
en hållbar naturresurspolitik. En ekonomisk tillväxt
som bygger på användning av naturresurser bör
uppfylla kraven på hållbar utveckling och ta hänsyn
till ekologiska, sociala såväl som ekonomiska
aspekter. Ekonomiska problem och miljöproblem kan lösas
samtidigt med hjälp av verktygen i en grön ekonomi,
om man går in för att minska utsläpp
och spara naturresurser.
Det finns gott om miljökompetens och potential för
högteknologisk export i Finland. Miljörelaterad
affärsverksamhet som bygger på bioekonomisk
kompetens på skogar, vattenförsörjning
och energi kan gagna vår samhällsekonomi och därmed
finns det nya framgångsmöjligheter att hämta
i att stärka en hållbar utveckling.
Vår framtidsvision bör vara en grön
ekonomi och vi bör arbeta konsekvent och långsiktigt
för att nå målet. En djupare integrering
av de tre aspekterna på hållbar utveckling förutsätter
en konsekvent politik och att målen genomförs samordnat
och strukturerat inom alla förvaltnings- och politikområden.
Systemiska förändringar är möjliga
men långsamma. Det behövs tillräckligt
med tid för teknisk utveckling, lärande och social
anpassning. Kritiska gränsvärden har redan överskridits
och det gör det ännu viktigare att politiken riktas
rätt. Vi måste göra rätt saker.
Om vi kraftfullt ökar användningen av förnybara
naturresurser för att kunna avstå från fossila
naturresurser blir det ett problem om vi samtidigt vill bevara mångfalden
i naturen och överlag nå målen för
en hållbar utveckling. Det är viktigt att beslutsfattandet är
inkluderande om vi ska klara konflikterna kring användningen
av naturresurser. För att aktiviteter som kräver
naturresurser ska kunna disponeras på ett rationellt och
acceptabelt sätt bör planeringen vara inkluderande
för att lätta trycket från motstridiga
krav på markanvändningen.
Energi- och materialeffektiviteten måste nödvändigt
förbättras, men det måste mycket mer till
för att en hållbar materiell balans ska uppnås inom
ekonomin. I Finland har totalförbrukningen av energi och
naturresurser ökat långsammare än den
ekonomiska tillväxten, det har alltså skett en
frikoppling. Men eftersom förbrukningen av naturresurser ökar, är
någon absolut frikoppling än så länge
inte att vänta. Ekonomin kan sägas vara grön
bara om den håller sig inom gränserna för
naturens tolerans och bärkraft och garanterar att ekosystemtjänsterna
fungerar. Faktum är att ekonomins materiella storlek i slutändan
måste anpassas till existerande gränser.
I framtiden måste det alltså avgöras
också hos oss hur vi försvarar en hållbar
naturresurspolitik, dvs. hur vi integrerar nödvändiga
begränsande strukturer i lagstiftningen. Det är
viktigt att inse att det också behövs stödstrukturer
som möjliggör en grön ekonomi, för
att styra investeringar till projekt som främjar en grön
ekonomi och därmed också en omstrukturering av
näringslivet. En hållbar naturresursekonomi behöver
backas upp av en faciliterande omvärld där lagstiftning,
markanvändningsplanering, miljökonsekvensutvärdering,
tillståndsförfaranden och förvaltningspraxis
stöder målen för en hållbar
naturresurspolitik i de värdekedjor som bygger på vård
och användning av naturresurser.
EU:s regler för den inre marknaden begränsar Finlands
möjligheter till exempel att hindra utländska
företag som i sin verksamhet utnyttjar naturresurser att
etablera sig i Finland. Genom lagstiftning kan man redan nu ställa
vissa villkor för att utnyttja naturresurser och begränsa till
exempel vattentäkt, om det inte finns tillräckligt
med vatten för ett lokalt behov. I framtiden måste
nationella och lokala intressen sannolikt vägas in alldeles
särskilt i användningen av naturresurser. Det är
den bästa näringspolitiken om till exempel vårt
skogsbruk och vår industriverksamhet uppfyller kriterierna
för hållbar utveckling och ligger i världsframkant
när det gäller ekoeffektivitet.
En av framtidens stora utmaningar är hur naturresurserna
i havsområdena i Arktis ska utnyttjas och att det öppnas
en farled för kommersiell transport i norr. Kapplöpningen
om naturresurserna i Arktis har redan börjat och det finns
risk för att aspekterna på en hållbar
miljö och social bärkraft förbigås.
Man måste ta hänsyn till den arktiska naturens
särskilda sårbarhet i utvinningen av naturresurser
i norr, inskärper utskottet. Naturresurserna i havsområdena
i Arktis har till stor del ännu inte kartlagts. Det gör
det ännu viktigare att iaktta försiktighetsprincipen
i utvinningen av naturresurser i Arktis. Man måste också ta
hänsyn till urfolkens och lokalbefolkningens rättigheter
i övrigt för att tillgodose kraven på inkluderande
beslutsfattande och social hållbarhet. Det är
viktigt för Finland att uppmärksamma miljön
i Arktis, men det handlar samtidigt om en utveckling som kräver
en global policy.
Hur man mäter hållbar utveckling
Mekanismerna för att mäta utvecklingens hållbarhet är
viktiga också för att utvärdera policyernas
genomslag. När man genererar välfärd
i framtiden bör man samtidigt förebygga uppkomsten
av negativa miljökonsekvenser och socialt illabefinnande.
Det måste radikal innovation till för att man
snabbt ska nå en nivå av välfärd
som är hållbar med tanke på miljön
och naturresurserna och den utvecklingen måste gå att
mäta.
Bruttonationalprodukten betraktas redan som en förlegad
tillväxtindikator, vilket också noteras i de preliminära
dokumenten inför Rio+20. Bnp lämpar sig
inte för att mäta hållbar utveckling;
det är ett allmänt erkänt faktum att
bnp behöver kompletteras och ersättas med kombinerade
indikatorer av helt ny typ för att hållbar utveckling
ska kunna följas upp i ett bredare än enbart nationalekonomiskt
perspektiv. Då kan också miljökonsekvenser
och sociala faktorer vägas in som frågor som påverkar
välfärdsutvecklingen.
Målet är att omvandla de tidigare så kallade millenniemålen
(Millennium Development Goals) till mål för
hållbar utveckling (Sustainable Development Goals)
för att målen för hållbar utveckling
ska kunna utvärderas dels i ett universellt perspektiv,
dels med hänsyn till förhållandena i
olika länder. Tanken bakom indikatorerna är inte
att öka kontrollen i sig; det väsentliga är
att den samhälleliga uppmärksamheten, debatten
och beslutsprocessen med hjälp av indikatorerna kan riktas
in på samhällsviktiga områden och samhällets
utveckling därmed påskyndas.
Miljökostnaderna har inte räknats in i produktpriserna
och utgör därmed en osynlig post som belastar
samhället. Målet bör vara att synliggöra
miljökostnaderna, eftersom det då automatiskt
uppkommer ett incitament för att minska skadorna. Förebyggande åtgärder
brukar kosta mindre än reparation av skadorna och därför finns
det också ekonomiska argument för att gå till
väga på detta sätt.
Världsbankens tidigare chefsekonom, Sir Nicholas Stern,
gav 2006 ut en rapport som väckte stor uppmärksamhet
internationellt. I sin rapport hävdar Stern att fördelarna
med klimatåtgärder som sätts in i tid är
större än kostnaderna. Det bedöms att
om man inte sätter in de åtgärder som
behövs för att stävja klimatförändringen,
finns det risk för att det uppstår betydande störningar
i den ekonomiska och samhälleliga verksamheten i klass
med de störningar som världskrigen gav upphov
till. Ju tidigare effektiva åtgärder sätts
in, desto mindre blir kostnaderna.
Enligt OECD:s färska miljööversikt
för 2050 kommer kostnaderna för overksamhet att
vara flera gånger kostnaderna för att minska utsläpp. Det
finns kritiska punkter i de naturliga systemen som om de överskrids
gör skadliga förändringar oåterkalleliga
(som försvinnande arter, klimatförändring,
excessiv grundvattenstäkt, utarmning av jordmånen).
Man har ännu inte fullt ut insett att gränserna
finns och vilka konsekvenser det får för miljön,
samhället och ekonomin om de överskrids. Utmaningen
framför andra är att skapa en balans mellan tydliga
politiska signaler till de som utvinner och förbrukar naturresurser
och behovet av utrymme för förändringar och
anpassning och att samtidigt kunna väga in osäkerhetsfaktorerna.OECD
Environmental Outlook to 2050. The Consequences of Inaction. Med
snabba insatser är det fortfarande möjligt att
de globala växthusgasutsläppen når sin
toppnivå före 2020 och stegringen i medeltemperaturen
på jorden begränsas till 2°C, även
om möjligheten fjärmar sig. Enligt översikten
skulle det globala kolpriset kunna minska växthusgasutsläppen 2050
med inemot 70 % mot jämförelsesituationen
och begränsa växthusgashalten till 450 ppm. Det
skulle bromsa in den ekonomiska tillväxten med 0,2 procentenheter
per år i snitt och kosta omkring 5,5 % av den globala
bnp kring 2050. Kostnaderna för overksamhet kan uppgå till
så mycket som 14 % av den genomsnittliga förbrukningen
i världen per person.
Det har gjorts försök att uppskatta värdet
på naturens ekosystemtjänster. FN-projektet TEEB (The
Economics of Ecosystems and Biodiversity) hade i uppdrag att samla
och ta fram kunskap om vilken ekonomisk betydelse ekosystemtjänster,
alltså biologisk mångfald och fördelarna med
att bevara den, har för samhällen och samhällsekonomier.
Nordiska ministerrådet har finansierat en nästan
färdig studie om naturens ekonomiska och samhälleliga
roll i Norden (TEEB Nordic).
Begreppet ekosystemtjänster betonar allt starkare hur
viktigt det är med en samlad analys av planering, beslutsfattande
och forskning i samhället. De tjänster naturen
genererar är aldrig uteslutande ekologiska processer utan
bestäms alltid i relation till människan och rådande
förhållanden. Det har uttalats många
farhågor för att begreppet prioriterar nytta för
människan och för att det metodologiska greppet är
så starkt inriktat på ekonomisk värdering,
med överbetoning av den ekonomiska aspekten som följd. Men
det kan också finnas en positiv förändringskraft
i värderingen, om insikten om det värdefulla med
naturen i sig och om vilken ekonomisk roll den direkt spelar för
samhället kan öka miljöpolitikens allmänna
acceptans och konkretisera den i politiska beslut och motiveringar.
Utvecklingspolitik och hållbar användning
av naturresurser
En av de stora globala utmaningarna är att kombinera
målen för minskad fattigdom och en hållbar
ekonomi som är anpassad efter gränserna för vad
naturen tål. Merparten av de fattigaste i världen
bor i länder som är rika på naturresurser.
Utvecklingsländer har rätt till utveckling, men
det förutsätter en kvalitativt hållbar
ekonomisk tillväxt, grön tillväxt. Klimatförändringen är
det globala miljöproblem som framför allt hotar
utvecklingsländerna. De fattigaste utvecklingsländerna är
starkast beroende av jordbruk och på grund av sin stora
sårbarhet har de dålig anpassningsförmåga.
Klimatförändringen slår alltså hårdast
mot de fattigaste regionerna och befolkningsgrupperna. Om man vill
integrera klimatpolitiken och utvecklingspolitiken i politiken för hållbar
tillväxt måste man förbättra
fattiga länders anpassningsförmåga och
främja en kolsnål hållbar utveckling
samtidigt som man stärker samhällsstrukturerna överlag.
Världens befolkning ökar med 80 miljoner människor
per år och av dem finns 90 procent i fattiga länder.
Målen för den sociala och samhälleliga
utvecklingen, till exempel bättre villkor för
kvinnor, utbildning och reproduktiv hälsa, är nödvändiga
för att tygla befolkningstillväxten i utvecklingsländerna
och ställa den på en hållbar nivå.
FN bedömer att befolkningstillväxten planar ut
kring 2050, vilket gynnar en hållbar utveckling.
Finlands nya utvecklingspolitiska program tar sikte på bättre
samordning av den hållbara utvecklingens tre dimensioner,
starkare global kontroll av utvecklingen och bred tillämpning
av nya indikatorer bland annat i Rio+20-processen.
I blickpunkten står ett demokratiskt och ansvarsfullt
samhälle som främjar de mänskliga rättigheterna,
en inkluderande och sysselsättande grön ekonomi,
en hållbar hantering av naturresurser och miljöskydd
samt mänsklig utveckling. Tre principer genomsyrar all
verksamhet: främjad jämställdhet, miljöhållbarhet
och minskad ojämlikhet.
Det utvecklingspolitiska programmet backar upp målen
för Rio+20-processen. Med hjälp av en
grön ekonomi och hållbar användning av
naturresurser kan utvecklingsländerna främja utveckling
och välfärd i eget land eftersom de i regel är
rika på naturresurser. Det är viktigt att stödja
en hållbar användning av naturresurser, naturvård
och biodiversitet genom utvecklingspolitik och utvecklingssamarbete,
för det främjar samtidigt också andra
viktiga mål, som samhällelig stabilitet, anpassning
till klimatförändringen, en säker livsmedelsförsörjning
och hållbar hantering av vattenresurser.
Hur naturresurser används på ett hållbart sätt
En hållbar utveckling är inte möjlig
om inte samhällets institutioner och infrastruktur stöder
hållbara val och underlättar för dem.
Det måste politiska insatser till för att lägga
grunden för en grön ekonomi och styra investeringar
till energi- och materialeffektivitetsfrämjande teknologier och
koncept.
I praktiken börjar projekten för att främja
en hållbar utveckling ändå med lokala
insatser. Genuina strukturella förändringar utgår
från fältet, från lokala insatser, inte
från några vittomfamnande strategier. Man kan
formulera nya idéer och koncept på lokal nivå och
ta lärdom av andra. Det finns många goda erfarenheter
som stärker tron på en grön ekonomi,
som den positiva sysselsättningsutvecklingen i Nystad tack
vare projektet Kolneutrala kommuner (Hinku). När verksamheten är
lokalt förankrad är bristerna i genomförandet
inget problem, som så ofta med i och för sig värdefulla
rikstäckande strategier.
Å andra sidan måste medborgarna i sista hand själva
få bestämma om sina levnadsvanor. Med grön
ekonomi, eller hållbar ekonomi, avses framför
allt att våra konsumtions- och produktionsstrukturer, vår
energiproduktion, rörlighet, matproduktion och vårt
boende måste bli hållbara. Det är således
fråga om konsumenternas, allas våra val och tillvägagångssätt.
I politiken bör man undvika att skuldbelägga konsumenterna.
Däremot behövs det en politik som erbjuder gemene
man och företag positiva alternativ och arbete och välfärd.
Bara genom en hållbar ekonomisk tillväxt kan vi
se fram emot ny teknologi för att främja en hållbar
användning av naturresurser och åstadkomma en
hållbar utveckling. En grön, hållbar
ekonomi är grunden för vår konkurrenskraft
och framgång i framtiden.