Motivering

Det allmänna syftet med lagförslaget är att trygga tillgången till säkra vattentjänster till skäligt pris och att förbättra hanteringen av regn- och smältvatten, alltså dagvattenhanteringen. Från miljöskyddssynpunkt är de viktigaste ändringsförslagen i propositionen de som gäller effektivare dagvattenhantering, ett adekvat underhåll av avloppsnätet och bättre hantering av störningar som rör vattentjänsterna. Syftet med reformen är att i synnerhet förbättra beredskapen inför översvämningar i tätorter och störtregn och att minska antalet bräddningar av obehandlat spillvatten samt förbiledningarna vid vattenreningsverken. Det är viktigt att förbättra helhetshanteringen av dagvatten i takt med att de extrema väder- och vattenförhållandena tilltar i och med klimatförändringen.

Den gällande lagen om vattentjänster har allmänt taget fungerat synnerligen väl. Vattentjänstverkens vattenledningsnät omfattar för närvarande cirka 90 procent och avloppsnäten cirka 80 procent av hushållen i Finland. Den gällande lagstiftningen om vattentjänster behöver emellertid kompletteras eller preciseras. Det är i synnerhet det bristfälliga underhållet och de otillräckliga grundliga renoveringarna av vatten- och avloppsnäten som utgör ett allvarligt problem. Den mest allvarliga bristen är de otillräckliga satsningarna på saneringar. Andelen vattenledningar i dåligt skick utgör cirka 6 procent av vattenledningsnätets totala längd och andelen dåliga avlopp cirka 12 procent av avloppsnätets totala längd. Utskottet anser att de mera ingående bestämmelserna om att avgifterna för vattentjänster i fortsättningen ska täcka både vattentjänstverkens nyinvesteringar och deras ersättningsinvesteringar verkligen behövs. En annan orsak till att ändra lagstiftningen är behovet att förbättra funktionssäkerheten hos vatten- och avloppstjänsterna och samtidigt beakta vatten- och avloppsnätens kondition och de tilltagande extrema väderförhållandena. Dessutom bör verksamheten och ekonomin i fråga om vattentjänstverk i naturlig monopolställning göras öppna för insyn oberoende av organisationsform. Det är också nödvändigt att vattentjänstverken ger mera information.

Skyldigheten enligt lagen om vattentjänster att ansluta en fastighet till ett vattentjänstverks vatten- och avloppsnät har ofta upplevts som orättvis i glesbygdsområden i de fall där fastighetens vattenförsörjning och avlopp redan uppfyller kraven i lagstiftningen. Utskottet konstaterar att det har förekommit enskilda fall där anslutningstvånget helt klart drivits för långt vid tillämpningen av lagen. De missförhållanden som gäller tvånget har enligt utskottets åsikt nu korrigerats på ett lyckat sätt.

En viktig principiell ändring är att avloppshanteringen av dagvatten och dräneringsvatten nu inte längre ska omfattas av begreppet vattentjänster i lagen om vattentjänster. Denna ändring inverkar på lagens tillämpningsområde så att de flesta bestämmelserna inte längre ska tilllämpas på avloppshanteringen av dagvatten, utan i stället regleras helhetshanteringen av dagvatten mera utförligt i de nya bestämmelser som ska tas in i markanvändnings- och bygglagen.

Enligt förslaget ska bestämmelserna om helhetshanteringen av dagvatten samlas i ett nytt 13 a kap. i markanvändnings- och bygglagen. Avsikten är att precisera kommunernas uppgifter när det gäller hanteringen av dagvatten, främja ovanjordiska hanteringsmetoder och beakta dagvattenhanteringen när områdesanvändningen planeras. Utskottet poängterar att en väl genomförd dagvattenhantering kräver en övergripande planering av markanvändningen, och därför är det ändamålsenligt att föra in bestämmelserna om dagvattenhanteringen i markanvändnings- och bygglagen. Utskottet anser att kommunerna har bättre förutsättningar än vattentjänstverken att påverka införandet av metoder för dagvattenhantering, eftersom kommunerna när de planlägger och beviljar byggnadslov kan reservera de områden som behövs för att infiltrera och fördröja dagvatten.

Den viktigaste markeringen i lagreformen är det principiella förbudet mot att leda dagvatten tillsammans med spillvatten i så kallade blandavlopp, om det inte är möjligt att garantera att avloppssystemet fungerar oklanderligt. I praktiken får blandavloppen vara kvar i gamla stadskärnor, men lagreformen kräver att systemen ändras så att det är möjligt att förhindra att dagvatten orsakar bräddning av spillvatten till sjöar och vattendrag från överbelastade pumpstationer och avloppsreningsverk. Att spillvatten kommer ut i sjöar och vattendragen i samband med rikliga regn leder till hygienproblem och i extrema fall finns det risk för att människor ska insjukna. Utskottet framhåller att man i fortsättningen särskilt måste se till att dagvattnets kvalitet förbättras för att de mottagande vattenekosystemen ska belastas mindre också i detta avseende.

Det nya kapitlet i markanvändnings- och bygglagen avses också innehålla bestämmelser om dagvattenplaner. Det är en typ av planer som är jämförbar med tekniska planer och som kan ingå i gatuplanen eller planen för allmänna områden. Av planen framgår de lösningar och konstruktioner för hantering av dagvatten som ingår i kommunens dagvattensystem. Kommunens dagvattenplan ska vara utarbetad så att den beaktar ökade regnmängder, detaljplanen, gatuplanen och planen för allmänna områden och så att den fyller kraven på funktion, säkerhet och trivsel. Kommunen kan i enlighet med de föreslagna bestämmelserna också besluta att ta ut en ny typ av avgift för att täcka sina kostnader för att bygga dagvattensystemet samt kostnaderna för användning och underhåll. Avgiften ska gälla de fastighetsägare och fastighetsinnehavare som omfattas av verkningsområdet för kommunens dagvattensystem. Utskottet konstaterar att ett annat alternativ för kommunerna kunde vara att också fortsatt täcka kostnaderna för hanteringen av dagvatten av skattemedel.

Lagförslaget betonar på ett berömvärt sätt trivsel- och rekreationsaspekterna i fråga om de våtmarker som berörs av dagvattenhanteringen. Dessa aspekter utgör kulturella ekosystemtjänster. Det är bra att den dagvattenplan som ingår i lagreformen enligt rekommendationerna ska vara förenad med planeringen av parker och grönområden, vilket är en förutsättning för att de kulturella ekosystemtjänsterna ska kunna utnyttjas till fullo. Utifrån de inledande erfarenheterna av förbättrad vattenkvalitet i tätorter och av iståndsättandet av bäckar är det möjligt att skapa förutsättningar för yngelproduktion av öring och annan ädelfisk i stadsregionerna. I framtiden är det viktigt att extensivt utveckla nya naturliga metoder för att minska och hantera dagvattenmängderna. Ett intressant framtida alternativ är att utveckla s.k. gröna tak i tättbebyggda stadsområden. Enligt experiment på olika håll i världen kan man med hjälp av sådana växttak hålla kvar regnvattnet och minska översvämningsriskerna till följd av störtregn.