Region- och kommunminister Hannes Manninen (översättning): Vi är säkert överens om att kommunalekonomins ställning är svår och full av utmaningar. För att den skall kunna korrigeras på ett hållbart sätt krävs det en stabil, men reformvänlig kommunpolitik.

Vanhanens regering har hållit sitt löfte till kommunerna. Likaså har vi hållit fast vid regeringsprogrammet. Vi har till och med gjort mer än vad noteringarna i det nödvändigtvis skulle ha förutsatt. Också kommunpolitik har förts i tid.

År 2004 uppvisade kommunernas balansräkningar ett underskott på sammanlagt cirka 300 miljoner euro och år 2003 cirka 200 miljoner euro. Storleksklassen är en procent av kommunernas utgifter. Å andra sidan är det skäl att komma ihåg att kommunerna och staten från år 2003 till år 2005 har satsat tio gånger så mycket extra pengar på social-, hälsovårds- och undervisningsväsendet jämfört med underskottet. Bl.a. har det höjda stödet för vård i hemmet, förpliktelsen att ordna fortbildning inom det sociala området och genomförandet av vårdgarantin ökat kommunernas utgifter. Mätt med underskottet skulle kommunalekonomins ställning naturligtvis ha varit bättre om man prutat på servicen. Satsningarna har emellertid bl.a. grundat sig på det nationella hälsovårdsprojekt som inleddes redan under den föregående regeringen. Antalet kommunalt anställda har också ökat med cirka 7 000 under denna regeringsperiod.

Från år 2003 fram till innevarande år har regeringen ökat statsandelarna med över 1,3 miljarder euro. Det är mångfaldigt det belopp som samlingspartiet föreslog i sitt beryktade sexpunktsprogram före riksdagsvalet. I siffran ingår inte ersättningarna till följd av skattelättnader eller systemförändringar. För dem har ju kommunerna nu fått gottgörelse till fullt belopp. Från interpellanternas tid är ersättningar för dem däremot fortfarande obetalda till ett belopp av hela 800 miljoner euro! Från och med ingången av detta år har regeringen reviderat systemet så att beskattningen nu och i framtiden lindras enbart på statens bekostnad genom förvärvsinkomstavdraget i statsbeskattningen.

Regeringen har förbättrat kommunalekonomins överskådlighet med hjälp av det årliga basserviceprogrammet och den årliga basservicebudgeten. En reform av finansierings- och statsandelssystemet som gynnar de svagaste kommunerna har genomförts. Kommun- och servicestrukturreformen har inletts som svar på de stora utmaningarna på längre sikt när det gäller tryggandet av servicen.

Ungefär hälften av kommunernas inkomster utgörs av skatter. En lyckad allmän ekonomisk politik, skattepolitik och sysselsättningspolitik är således också nyckeln till en hållbar kommunalekonomi. Till följd av regeringens åtgärder har sysselsättningsutvecklingen varit så positiv de senaste månaderna att vi före mars nästa år kan vara ganska nära det viktigaste målet i regeringsprogrammet, att skapa 100 000 nya arbetsplatser under valperioden. De lägsta siffrorna under valperioden har vi redan förbättrat med närmare 80 000 arbetsplatser.

Regeringens politik ger resultat redan nu. I interpellationen förfasar man sig över de nyligen offentliggjorda förhandsuppgifterna om kommunernas bokslut för 2005. Den viktigaste signalen i dem är dock att nedgången i kommunalekonomin har stannat av. Antalet kommuner med negativt årsbidrag har inte heller ökat jämfört med året innan. Det är tydligt mindre än vad det var rekordåret 2000. Interpellanterna var ju med om att skapa detta rekord, och det tycks hålla bra.

Det som sagts här tidigare är ingen överraskning så till vida att den förverkligade situationen förutspåddes mycket noggrant redan för ett år sedan i den bedömning av den kommunalekonomiska utvecklingen som ingick i basserviceprogrammet. Förhandsuppgifterna för senaste år visar att vi uppnår ungefär ett lika stort årsbidrag som året innan, dvs. cirka 1,4 miljarder euro. De slutliga bokslutsuppgifterna för senaste år fås i juni innevarande år. De brukar vanligen vara något bättre än förhandsuppgifterna.

Förhandsuppgifterna om kommunernas bokslut för senaste år innehöll både positiva drag och utmaningar. Positiv var till exempel den fortsatta goda ekonomiska utvecklingen i synnerhet i de största kommunerna med över 100 000 invånare, men också i kommuner med mindre än 2 000 invånare stannade nedgången i årsbidraget av. Årsbidraget förbättrades också i kommuner med 10 000—20 000 invånare.

Ett problem var i synnerhet det ökade lånebeståndet, även om ökningen var sex procentenheter mindre än året innan. När det gäller den ekonomiska utvecklingen är skillnaderna mellan kommunerna också rätt stora. Endast med tillräckliga utjämningssystem och strukturförändringar kan nivån på den kommunala basservicen garanteras över allt i landet till en rimlig skattesats.

Utgående från förhandsuppgifterna om boksluten för 2005 finns det all orsak att tro att kommunalekonomin går mot det bättre. Enligt uppskattningen i statsbudgeten för 2006 skulle årsbidraget redan i år tydligt överstiga 1,6 miljarder euro och fortsättningsvis förstärkas. Utgående från uppgifterna om utfallet senaste år finns det ingen anledning att ändra prognosen för innevarande år, åtminstone inte till det sämre. Visserligen finns det, såsom också i fråga om tidigare prognoser, reservationer i synnerhet när det gäller kommunernas utgiftsökning.

En central orsak till kommunalekonomins nuvarande läge och till att ett uppsving låter vänta på sig är att kommunerna saknar tidigare nämnda 800 miljoner euro av de skatteinkomster som inte ersattes åren 1997—2003 i samband med besluten om skattelindringar. En sådan nedskärning av skatteinkomsterna är den största blåsningen på åtminstone 30 år i de ekonomiska relationerna mellan kommunerna och staten. Den som drev igenom detta var den dåvarande samlingspartistiska finansministern.

Uppbringandet av en summa på 800 miljoner euro skulle ha krävt att den genomsnittliga kommunala skattegraden på 18,40 procent för detta år skulle ha höjts med cirka 1,2 procentenheter. Därför är det också ett litet under att den kommunala skattegraden från år 2003 till innevarande år har stigit med i genomsnitt endast en tredjedel av detta höjningstryck på 1,2 procentenheter. Kommunerna har således också sparat, anpassat och effektiverat, största delen i ekonomiskt svåra förhållanden och under stigande servicetryck.

När det gäller betalningen av justeringen av kostnadsfördelningen mellan kommunerna och staten följer Vanhanens regering däremot det formulär som uppfanns och prövades redan under finansminister Niinistös och kommunminister Korhonens tid. Enligt det betalas justeringen av kostnadsfördelningen inte på en gång till kommunerna utan betalningen fördelas på flera år.

Det belopp som justeringen av kostnadsfördelningen kräver, 502 miljoner euro, är större än förra gången. Denna snedvridning av kostnadsfördelningen till förlust för kommunerna uppkom då interpellanterna satt med i regeringen. Kommunernas skyldigheter ökades utan tillräcklig finansiering, det vill säga statsandelarna underdimensionerades. Vanhanens regering har dock, trots de strama statsfinansiella ramarna, beslutat betala räkningen till kommunerna. Detta är ett starkt värdeval till förmån för basservicen.

Samtidigt har systemet med justering av kostnadsfördelningen reviderats som ett led i den statsandelsreform som trädde i kraft vid ingången av detta år, så att det har blivit stabilare, mera förutsägbart och mera överskådligt än tidigare. Inte heller en sådan reform klarade samlingspartiet av. Om det skulle ha gjort det, skulle vi inte nu här diskutera en tidigareläggning av statsandelsfordringarna.

Som ett led i statsandelsreformen beslöt man samtidigt avstå från indexjusteringar till mindre än fullt belopp från och med år 2008. Visserligen har indexjusteringarna redan under denna regering gjorts till större belopp än under flera av de år då interpellanterna satt med i regeringen. Strävan är att genom ovan beskrivna ändringar förhindra liknande snedvridningar av kostnadsfördelningen samt att inte i så stor omfattning påbörda kommunerna ytterligare skyldigheter utan tillräcklig finansiering.

Det är också viktigt att se över konsekvenserna av statens åtgärder för kommunalekonomin som helhet tagen. Med beaktande av verkningarna av de ändrade statsandelarna, de ändrade indexjusteringarna av dem och de ändrade justeringarna av kostnadsfördelningen samt de ändrade ersatta skattegrunderna har de totala konsekvenserna av statens åtgärder för kommunalekonomin varit tydligt positiva under hela regeringsperioden, också innevarande år enligt beräkningsformuläret i statsbudgeten. När interpellanterna satt med i regeringen hade statens åtgärder tydligt negativa verkningar på kommunalekonomin under flera år.

Den basservice som gäller utbildningen är inte i fara. I den internationella Pisa-undersökningen placerade vi oss i toppen i Oecd-länderna inom alla delområden i undersökningen. Det är framför allt det minskade antalet barn i grundskoleåldern som har bidragit till att skolnätet har reducerats. Enligt befolkningsprognosen minskar de åldersklasser som omfattas av grundundervisningen med cirka 43 000 elever före utgången av detta årtionde. Enligt länsstyrelsernas bedömningar är tillgången till grundundervisning fortfarande god. För närvarande har grundundervisningen i Finland en mycket stor regional täckning. Som stöd för grundundervisningen har regeringen dessutom fått till stånd en betydande lagstiftning om morgon- och eftermiddagsverksamhet. Gymnasieskolnätet har inte genomgått några större förändringar under de senaste åren.

Tryggandet av högklassig förskole- och grundundervisning, gymnasieutbildning och yrkesutbildning i en situation då åldersklasserna minskar förutsätter att kommun- och servicestrukturerna utvecklas. De beslut som fattas måste trygga lika rätt för medborgarna att få utbildning enligt förmåga och särskilda behov och att utveckla sig oberoende av förmögenhet.

Under regeringsperioden har omfattande utvecklingsprojekt genomförts för förnyande av social- och hälsovårdstjänsterna. I samband med vårdgarantin och andra reformer inom social- och hälsovården har deras verkningar på kommunalekonomin och kommunernas finansieringsmöjligheter bedömts. Verkningarna av att ny teknik och nya arbetsmetoder utnyttjas tar sig uttryck som inbesparingar inom kommunalekonomin och bättre och jämlikare tillgång till service.

Under denna regeringsperiod har hälso- och sjukvården i Finland utvecklats i enlighet med linjerna i det nationella hälsovårdsprojektet. En omfattande positiv utveckling har skett inom en kort tid och den kommer uttryckligen dem som använder hälsovårdstjänsterna till godo. Den lagstiftning som gäller den s.k. vårdgarantin och som trädde i kraft i mars 2005 har förbättrat tillgången till vård och behandling avsevärt och ökat jämlikheten när det gäller erhållandet av hälsovårdstjänster. Patienterna får vård på ett smidigare sätt än tidigare och vid rätt tidpunkt på olika håll i Finland. Då det i vårdköerna till sjukhusen i oktober 2002 fanns 66 000 patienter som hade väntat på vård och behandling i över sex månader, var antalet sådana patienter endast 20 000 i slutet av förra året. Sjukvårdsdistrikten beräknar att antalet är 5 000 i slutet av juni 2006.

Under innevarande regeringsperiod genomförs också ett omfattande utvecklingsprogram för det sociala området, som redan nu har lett till att socialarbete värdesätts högre och till att servicen förbättrats. Vid ingången av denna månad trädde en ändring av socialvårdslagen i kraft, som gäller s.k. omsorgsgaranti. Genom den förbättras ställningen för de äldsta klienterna inom åldringsvården. Möjligheten att bo hemma stöds bl.a. genom att närståendevårdarnas ställning förbättras och valfriheten inom hemservicen ökas med hjälp av servicesedel samt genom att hemsjukvård och hemservice förenas till tjänsten hemvård. Samtidigt genomförs ett omfattande projekt för utvecklande av institutionstjänsterna inom åldringsvården.

När det gäller kommunalekonomins nuläge och utvecklingsutsikter hänför sig utmaningen framför allt till behovet av att stävja utgiftsökningen. Kommunernas utgifter har ökat med i genomsnitt 5,4 procent åren 2000—2005, då en hållbar ökningsnivå skulle understiga 4 procent. Som vi vet kommer servicebehoven att öka i synnerhet till följd av att befolkningens medelålder stiger, samtidigt som antalet personer som arbetar minskar. Genom att kommun- och servicestrukturerna förnyas och bl.a. ny datateknik utnyttjas samt samservicen utvecklas kan kostnadsökningen hållas nere utan att kvaliteten och tillgången på service blir lidande.

Detta är också en sammanfattning av bakgrunden till den kommun- och servicestrukturreform som regeringen startade för ungefär ett år sedan. Målet för den är att trygga kvaliteten på, tillgången till och en hållbar finansiering av tjänsterna.

Samlingspartiets finansminister, för att inte tala om vänsterförbundets kommunminister, förmådde eller vågade tyvärr inte inleda en motsvarande reform. Inte heller nu tycks samlingspartiets, vänsterförbundets och de grönas nerver klara av det. Dessa partier ville själva delta i beredningen av den historiska kommun- och servicestrukturreformen. Eftersom det inte bara är fråga om regeringens utan om hela Finlands projekt ville man ta dem med. Beredningen har gått bra, tidtabellen har hållit och inga avvikande åsikter har framförts i samband med beredningen.

Nu när responsen från den regionala rundan och efter det grundliga arbete som utförts i regionerna och kommunerna har analyserats och beredningen av nästa steg håller på att inledas, framställer samma partier en interpellation och ifrågasätter hela reformen. Därför kan man säga: leve den lilla skillnaden mellan regeringen och oppositionen när det gäller ansvarighet. Oppositionen tycks ha råd att kannstöpa också om denna fråga och vid denna tidpunkt.

Den pågående beredningen ger upphov till ett flertal projekt med hjälp av vilka servicen kan tryggas på bästa sätt inom respektive område. Samarbetspartner och/eller partner med tanke på kommunsammanslagningar söks aktivt. Effektiva sätt att tillhandahålla service planeras. Man går fram på bred front och för det vill jag redan i detta skede framföra mitt tack till kommunerna och de kommunalt anställda och de förtroendevalda, som arbetar flitigt för tryggandet av servicen.

Tidtabellen för kommun- och servicestrukturreformen är med avsikt stram och den har hållit. Regeringen kommer under vårsessionen att överlämna en proposition med förslag till en ramlag om genomförandet av kommun- och servicestrukturreformen. Före det finns det ännu mycket att göra och arbetet räcker till också för dem som undertecknat interpellationen.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att kommunekonomin och finansieringsgrunden för basservicen har stärkts genom betydande satsningar från statens sida. Servicen är inte i farozonen, utan det har till många delar varit möjligt att utveckla den. Visserligen finns det också problem, men vi kan ändå inte undvika reformbehoven bl.a. till följd av förändringarna i befolkningsstrukturen. Basserviceprogrammet för 2007—2011 färdigställs i samband med rambeslutet i mars och överlämnas också till riksdagen för behandling. Det kommer att innehålla en utvecklingsutsikt för kommunekonomin som är relativt uppmuntrande, förutsatt att de allmänna ekonomiska verksamhetsbetingelserna i Finland inte försämras väsentligt.