Statsminister Anneli Jäätteenmäki (översättning): EU:s framtidskonvent har nu kommit in i slutskedet av sitt arbete. Konventet överlämnar sin rapport till Europeiska rådet i Thessaloniki vid midsommar. Konventets arbete har framskridit tämligen väl i frågor som gäller förenkling och förtydligande av unionsfördragen. Ännu återstår likväl viktiga och svåra avgöranden som gäller unionens institutioner och beslutsförfaranden samt nya arrangemang för utrikes- och säkerhetspolitiken. I denna upplysning kommer jag att behandla regeringens riktlinjer i synnerhet i fråga om dessa två viktiga områden.

Förslaget från konventets presidium om unionens institutioner och beslutsförfaranden samt om de utrikes- och säkerhetspolitiska arrangemangen har behandlats ingående i offentligheten. Detta preliminära förslag motsvarar inte Finlands regerings syn på reformbehovet inom unionen. Konventet har likväl ännu tid och möjligheter att också i institutionella frågor finna lösningar som bygger på uppriktigt samförstånd. Detta förutsätter att konventets presidium i sitt fortsatta arbete beaktar de gjorda ändringsförslagen.

Enligt vilka principer har Finlands regering då utarbetat sina egna förslag till revidering av unionens institutioner och beslutsfattande? Framför allt måste lösningen respektera de principer som är centrala för unionens verksamhet, däribland jämlikhet mellan medlemsstaterna, respekt för balansen mellan institutionerna samt gemenskapsmetodens centrala ställning. När det gäller dessa principer är inga kompromisser möjliga, eftersom det handlar om medlemsstaternas ställning i unionen.

Varför ändra på något som redan fungerar? Denna princip gäller också Europeiska unionen. Finlands regering anser att EU-institutionernas grundstruktur fungerar och uppfyller kravet på jämlikhet mellan medlemsstaterna. Arbetsfördelningen mellan institutionerna är resultatet av en lång utveckling och bör inte smulas sönder genom att nya institutioner inrättas.

Unionens beslutssystem måste likväl utvecklas, eftersom utvidgningen av unionen står för dörren. Dessutom bör öppenheten inom unionen ökas, beslutsfattandet effektiveras och principerna gällande god förvaltning genomföras. I syfte att främja unionens acceptabilitet måste både det demokratiska beslutsfattandet och det politiska ansvarstagandet stärkas. Europeiska unionen måste också vara starkare och fungera bättre än för närvarande när den arbetar för medlemsstaternas gemensamma bästa på det globala planet. Finlands mål är att i överensstämmelse med unionens dubbla natur utveckla unionen som en gemenskap av både medlemsstater och medborgare.

I det följande går jag närmare in på regeringens synpunkter på hur beslutsfattandet inom EU-institutionerna kunde göras effektivare.

För det första är det med tanke på demokratin inom unionen viktigt att förbättra de nationella parlamentens påverkningsmöjligheter. Varje medlemsland måste givetvis inom sina egna gränser finna lämpliga metoder för kontakten mellan parlament och regering i EU-frågor. För det andra måste såväl samarbetet mellan de nationella parlamenten som parlamentens relationer till Europaparlamentet utvecklas i en pragmatisk anda. För detta behövs inga nya institutioner. En effektivare kontroll av hur subsidiaritetsprincipen efterlevs är ett sätt att bättre än hittills knyta de nationella parlamenten till unionens verksamhet.

För demokratin spelar Europaparlamentet naturligtvis en viktig roll. Parlamentets ställning som lagstiftare och utövare av budgetmakt vid sidan av rådet kan göras tydligare. Lämpliga metoder är att tilllämpningsområdet för medbeslutandeförfarandet utvidgas och att parlamentets ställning vid godkännandet av unionens budget stärks. Frågan om en ökning av parlamentets möjligheter att påverka utnämningen av ordförande för Europeiska kommissionen har också tagits upp. På denna punkt ställer vi oss positiva till förslag som inte innebär någon avsevärd ändring av balansen mellan institutionerna.

Rådet fattar de politiska besluten och stiftar lagar tillsammans med Europaparlamentet. Rådets centrala ställning utgör också en avsevärd del av maktbalansen mellan institutionerna. Det är av största vikt att denna balans bevaras. Medlemsstaternas vilja förmedlas via rådet. Institutionerna förenas av gemenskapsmetoden, som bygger på kommissionens initiativrätt, rådets och parlamentets delade lagstiftningsbehörighet och EG-domstolens jurisdiktion. Det fortsatta utvecklingsarbetet måste såsom Finlands regering ser på saken i fortsättningen utgå från gemenskapsmetoden.

Rådets ordförandeskapsordning står inför många utmaningar. De kommer inifrån unionen men också via unionens externa representation. Ordförandeskapsordningen har fungerat bra i praktiken. Därför måste lösningarna mestadels handla om finjusteringar av systemet för att detta bättre skall motsvara de praktiska utmaningar som det dagliga arbetet i den utvidgade unionen medför.

Ordförandeskapet i rådet bör också i fortsättningen primärt höra till medlemsstaternas uppgifter. Vi förespråkar således inte ett system där ordförandeskapsuppgifterna överförts på t.ex. rådets generalsekretariat eller på kommissionen. Finlands ståndpunkt är att det växlande ordförandeskapet i dess nuvarande form bör bevaras åtminstone inom alla strukturer som är centrala för samordningen av besluten. Till dessa strukturer hör Europeiska rådet, rådet (allmänna frågor) och Ständiga representanternas kommitté Coreper. Vår egen ordförandeperiod lärde oss hur viktigt det är med ett koncentrerat kommando över dessa olika beslutsnivåer och att ansvarsfördelningen är tydlig.

I fråga om de övriga rådskonstellationerna kan också andra alternativ komma i fråga. Ett bra alternativ vore att ordförandeskapet sköts i team om tre till sex medlemsstater i sänder som svarar för ordförandeskapet i rådet och i kommittéer och arbetsgrupper som lyder under det. Ett sådant ordförandeskap kunde vara i perioder på ett och ett halvt till tre år.

Unionens insatser på området för yttre förbindelser behöver effektiveras och unionen göras mer synlig. En lämplig metod är enligt vår mening att uppdraget som unionens höge representant utvecklas till en post som utrikesminister i unionen. Den som innehar uppgiften bör tillhöra kommissionskollegiet och dessutom vara vice ordförande i kommissionen med ansvar för de yttre förbindelserna. Finland kan godta detta slag av dubbla befogenheter som en del av en balanserad institutionell helhetslösning. Utrikesministern bör ha självständig initiativrätt i fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Detta kan dock inte försvaga kommissionens initiativrätt i fråga om de yttre förbindelserna. Unionens utrikesminister bör ändå inte vara ordförande i rådet (yttre förbindelser). Om ordförandeskapet, initiativrätten och den verkställande uppgiften koncentreras till en och samma person kan det redan uppstå en alltför stark maktkoncentration.

Europeiska rådet skall också i fortsättningen koncentrera sig på att åstadkomma långsiktiga riktlinjer och mål för unionens verksamhet. Toppmötena skall inte ta som sin uppgift att sköta de olika rådskonstellationernas lagstiftningsuppgifter. Huvudansvaret för samordningen av rådets arbete bör vila på rådet (allmänna frågor). Det ansvarar också för förberedelserna för Europeiska rådets möten och för uppföljningen av hur de riktlinjer som antas på mötena realiseras.

Arbetet inom Europeiska rådet har redan blivit effektivare i och med att rådets arbete har lagts om. Ingen permanent ordförande behöver utses för att de uppgifter som hör till Europeiska rådet skall kunna skötas. En permanent ordförande skulle också äventyra jämlikheten mellan medlemsstaterna.

Kommissionens uppgift är att arbeta för unionens gemensamma bästa. Dess verksamhet måste också i fortsättningen bygga på kollegialitet och jämlikhet mellan medlemmarna. Man får inte bygga upp hierarkier inom kommissionen eller dela in kommissionärerna t.ex. i kommissionärer med beslutanderätt och biträdande kommissionärer. De lösningar som man i Nice enades om när det gäller kommissionens sammansättning och valet av kommission är fortfarande motiverade. I den situation som Nicefördraget anger, att det i kommissionen inte längre ingår medborgare från alla medlemsstater, är det viktigt att ledamöterna utses på basis av jämlik rotation.

Kommissionens exklusiva initiativrätt i lagstiftningsfrågor som hör till den nuvarande I pelaren, dvs. gemenskapsfrågor, måste tryggas också i fortsättningen. Kommissionens initiativrätt bör utvecklas i synnerhet när det gäller den nuvarande III pelaren, dvs. rättsliga och inrikes frågor. Eftersom det i fortsättningen inte längre är meningen att dela in de frågor EU skall fatta beslut om i s.k. pelare, måste kommissionens egen verksamhet göras så enhetlig som möjligt. Kommissionen behöver stöd i utvecklandet av sin egen förvaltning.

Finland stöder en effektivering av unionens insatser på området för yttre förbindelser och finner det viktigt att koherensen ökar mellan dess olika delområden — utrikes- och säkerhetspolitik, utvecklingssamarbete och handelspolitik. Unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik måste stärkas med hjälp av ett effektivare beslutsfattande och nya strukturer. Beslut med kvalificerad majoritet skall bli huvudregel också på detta område. Ett undantag utgör säkerhets- och försvarspolitiska beslut, där det också i fortsättningen skall vara enighet som gäller. Beslutsfattandet med kvalificerad majoritet måste inkludera en möjlighet att använda sig av en s.k. nödbroms och konstruktiv återhållsamhet.

Finland är också för en vidareutveckling av unionens säkerhets- och försvarspolitik. Detta förutsätter att i synnerhet resurserna för krishantering och spektret av medel för den utökas. För att politiken skall vara trovärdig behöver unionens alla medlemsstater göra en insats i detta arbete. För Finlands del handlar det inte heller om huruvida vi säger "ja" eller "nej" till EU:s säkerhets- och försvarspolitik, utan det handlar om hur vi vill utveckla den.

Konventet har föreslagit att den solidaritetsförpliktelse som ingår i det nuvarande unionsfördraget förstärks på ett sätt som gör det möjligt att konkret hjälpa en medlemsstat som har utsatts för terrorism. Vi finner en sådan möjlighet motiverad. Det är likaså uppenbart att unionsfördragets nuvarande lista över krishanteringsuppdrag behöver uppdateras. Det finns brister i synnerhet i fråga om de icke-militära uppdragen. Vi stöder strävandena att komplettera spektret av medel för unionens krishantering, och vi föreslår att ett avsnitt om målen för den civila krishanteringen och om denna krishanteringsverksamhet tas med i fördragstexten.

Till unionsfördraget har redan tidigare fogats bestämmelser som medger flexibilitet i sådana unionsfunktioner där alla medlemsstater inte vill vara med. Deltagandet i unionens krishanteringsoperationer är flexibelt redan med stöd av de nuvarande bestämmelserna: varje medlemsstat beslutar själv om den deltar eller inte. Så kommer det att vara också i fortsättningen. Vi ser inget hinder för att det görs upp tydliga regler för hur unionens råd ger en grupp medlemsstater i uppdrag att utföra en viss krishanteringsoperation.

Under senare tid har det likväl uppstått en kraftigare strävan att skapa nya grupper med bara vissa medlemsstater som starkare förbinder sig att utföra mer krävande militära krishanteringsuppdrag i det s.k. strukturerade samarbetets namn. Detta innebär inte ett så kallat gemensamt försvar, utan det betyder att en grupp av medlemsstater utför militära krishanteringsoperationer. Detta kan snarare försvaga än stärka unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik.

I samband med fördragsändringarna är det motiverat att överväga hur medlemsstaterna om de så önskar kan åta sig en mer krävande utveckling av krishanteringsresurserna än för närvarande. Det viktigaste är att alla medlemsstater behåller sin rätt att delta i beslutsfattandet om unionens krishanteringsoperationer och i utvecklandet av resurer.

Också försvarsmaterielsamarbete har på unionens område länge bedrivits mellan olika grupperingar av länder. Vi finner det önskvärt att detta samarbete nu börjar bedrivas inom ramen för unionen så att alla medlemsstater kan delta i det. På så sätt kan verksamheten stödas också med gemenskapspolitiska medel, som är de allra effektivaste med tanke på utvecklingen inom försvarsmaterielbranschen.

Unionens säkerhets- och försvarspolitik i den form den har idag uppkom i hög grad på initiativ av Finland och Sverige vid förhandlingarna om Amsterdamfördraget. Den finländska initiativkraften på detta område har utgått från en uppriktig önskan att stärka unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. I det då rådande världsläget ansåg vi att det mest brådskande och realistiska målet var att upprätta en krishanteringsberedskap inom unionen. Detta mål är vi beredda att arbeta för också i fortsättningen. I konventet och i vissa medlemsstater har det föreslagits ett intimare samarbete mellan vissa medlemsländer på det gemensamma försvarets område. I sina ställningstaganden till dessa förslag betonar Finland sin önskan att behålla unionen som en enad aktör som stöder sig på gemensamma spelregler och driver en stark säkerhets- och försvarspolitik.

Utvecklingen av det inbördes försvaret måste ha ett så brett stöd att den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken faktiskt kan stärkas. De transatlantiska relationerna får inte skadas genom dessa initiativ, utan de bör stärkas. Då Finland har ställt sig avvaktande till ett sådant här samarbete har vi i varje fall förutsatt att samarbetet åtminstone följer de bestämmelser om ökat samarbete i fråga om bl.a. antalet medlemsländer, öppenhet och beslutsfattande som finns i de existerande fördragen.

Centrala frågor inom unionens reformprojekt är också strukturen hos det kommande konstitutionsfördraget. Dessa frågor är till sin natur dels juridiska, dels politiska med anknytning till den allmänna integrationsutvecklingen. De lösningar man går in för får betydelse för hela unionens grundkaraktär.

Också Finlands regering eftersträvar ett enklare och tydligare grundfördragssystem. Vår utgångspunkt är att det nya grundfördraget bör behålla formen av ett folkrättsligt fördrag som kräver alla medlemsstaters godkännande för att kunna ändras. För detta talar också det faktum att den slutliga makten att ändra fördraget kvarstår hos medlemsstaterna.

Härigenom tryggas ställningen för riksdagen och de övriga EU-staternas nationella parlament också i fortsättningen. I konstitutionsfördraget måste det dessutom skrivas in en princip enligt vilken all behörighet som medlemsstaterna inte har överlåtit till unionen kvarstår hos medlemsstaterna.

Det bör ändå observeras att det i en union med 25 eller rentav fler medlemsstater kommer att vara en svår utmaning om alla medlemsstater skall anta konstitutionsfördraget och framtida ändringar i det. Trots detta anser regeringen att konventets presidium handlat riktigt när det föreslagit att man alltid bör nå en politisk lösning på medlemsstaternas eventuella ratificeringsproblem. Detta utesluter inte möjligheten att vissa mer tekniska bestämmelser i grundfördragets s.k. andra del i framtiden kan ändras i ett förenklat förfarande, dock så att kravet på enighet kvarstår.

Vi godtar således inte de tankar som har framförts inom konventet, dvs. att en medlemsstat som inte vill eller kan ratificera konstitutionsfördraget eller kommande fördragsändringar kan bli tvungen att utträda ur unionen. Däremot motsätter sig regeringen inte den tanken att en medlemsstat frivilligt kan besluta att lämna unionen. I vilket fall som helst bör man se till att ställningen för medborgarna och företagen i en medlemsstat som utträder ur unionen också i dessa situationer tryggas genom särskilda överenskommelser.

Konventet har främjat den offentliga debatten om utvecklingen av unionen. Det har också nått resultat i frågor som tidigare har varit stötestenar för regeringskonferenserna. Goda exempel på detta är tilldelandet av egen rättskapacitet åt unionen och det slopande av pelarindelningen som detta möjliggör samt stärkandet av de grundläggande fri- och rättigheternas ställning. I fortsättningen måste tillämpningen av konventsförfarandet vid beredning av ändringar i grundfördragen ändå vara en avvägningsfråga, och förfarandet bör utvecklas utifrån erfarenheterna från det nuvarande konventets arbete.

När Europeiska rådet tar emot slutrapporten i Thessaloniki är det meningen att samtidigt enas om när regeringskonferensen skall inledas och vilka arbetsmetoderna skall vara. Mellan konventet och regeringskonferensen måste det reserveras tillräckligt med tid för förberedelser för att riksdagens påverkningsmöjligheter skall kunna tryggas. En ordentlig offentlig debatt om konventets förslag måste också föras. Det vore inte heller klokt att i förväg binda sig vid en viss tidpunkt för avslutandet av regeringskonferensen.

Jag tror att samarbetet mellan regeringen och riksdagen kommer att vara fortsatt gott i frågor som gäller EU:s framtid. Riksdagens företrädare i konventet har gjort ett ypperligt arbete och gjort en viktig insats för att främja de gemensamma målen. Regeringens säkerhetspolitiska ställningstaganden har fortsatt på Finlands vedertagna EU-linje. Det har till väsentliga delar rått ett brett nationellt samförstånd om denna linje. Regeringen är medveten om att konventets arbete börjar visa sig mer betydande för unionens framtid än vad man bedömde i förväg. Också av denna anledning är det nödvändigt att riksdagen nu för en ingående diskussion om vårt lands allmänna linje i konventet.

Regeringen kommer efter behov att ytterligare lämna riksdagen separata utredningar om nya frågor som kommer upp i konventet. Riksdagen får redan i detta sammanhang de ställningstaganden till konventets förslag som EU-ministerutskottet har godkänt när det gäller artiklarna i konstitutionsfördragets första del. Som ett led i förberedelserna för regeringskonferensen får regeringen i sinom tid en heltäckande redogörelse för resultatet av konventets arbete. — Utrikesminister Tuomioja kompletterar härefter dessa Finlands ståndpunkter i utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor.