2.2.1  Lagen om främjande av användningen av biobrännolja

Syftet med lagen om främjande av användningen av biobrännolja (418/2019, nedan lagen om distributionsskyldighet i fråga om biobrännolja) är att främja användningen av biobrännolja som ersättare av lätt brännolja vid uppvärmning, i arbetsmaskiner och i fast installerade motorer. Distributionsskyldigheten i fråga om biobrännolja tillämpas på en distributör som under ett kalenderår levererar sammanlagt över en miljon liter lätt brännolja till konsumtion. Lagen har tillämpats sedan 2021. Energimyndigheten utövar tillsyn över efterlevnaden av lagen om distributionsskyldighet i fråga om biobrännolja. 

Enligt 5 § 1 mom. i lagen om distributionsskyldighet i fråga om biobrännolja ska biobrännoljans energiinnehålls andel av det totala energiinnehållet i den lätta brännolja och biobrännolja som en distributör levererar till konsumtion (s.k. distributionsskyldighet) vara minst 3,0 procent år 2021. Därefter ökas distributionsskyldigheten i fråga om biobrännolja stadigt varje år så att den 2028 är 10,0 procent.  

Enligt 5 § 2 mom. i lagen om distributionsskyldighet i fråga om biobrännolja ska distributören visa att biobrännoljor som omfattas av distributionsskyldigheten uppfyller de hållbarhetskriterier för flytande biobränslen som anges i hållbarhetslagen. År 2021 tillämpades distributionsskyldigheten enligt lagen om distributionsskyldighet i fråga om biobrännolja på följande tre distributörer av lätt brännolja: Neste Abp, North European Oil Trade Oy och Oy Teboil Ab. 

Om distributören inte har levererat biobrännolja till konsumtion i enlighet med sin distributionsskyldighet, ska Energimyndigheten påföra distributören en påföljdsavgift enligt 13 § i lagen om distributionsskyldighet i fråga om biobrännolja. Påföljdsavgiften är 0,04 euro per megajoule och påförs till den del distributören inte fullgjort sin distributionsskyldighet.  

Om en distributör under ett kalenderår har levererat mer biobrännolja till konsumtion än vad som föreskrivs i 5 § 1 mom., får distributören enligt 7 § i lagen om distributionsskyldighet i fråga om biobrännolja beakta den överskjutande delen vid beräkningen av distributionsskyldigheten för det följande kalenderåret och vid beräkningen av distributionsskyldigheten enligt lagen om distributionsskyldighet för det kalenderår då överskridandet skedde. Den mängd som överförs får dock uppgå till högst 30 procent av den energimängd som motsvarar distributionsskyldigheten för det kalenderår då överskridandet skedde och med den mängd som överförs får högst 30 procent av distributionsskyldigheten enligt lagen om distributionsskyldighet fullgöras. 

2.2.2  Lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen

I lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen finns bestämmelser om punktskatt på elström, stenkol, bränntorv, naturgas, biogas, tallolja och produkter som avses i 2 a § i den lagen. Punktskatten på energiprodukter består av energiinnehållsskatt och koldioxidskatt. Energiinnehållsskatten baserar sig på bränslets energiinnehåll och koldioxidskatten på utsläppen under bränslets hela livscykel. Därutöver tas en försörjningsberedskapsavgift ut för nästan alla energiprodukter. 

Bestämmelserna i elskattelagen grundar sig på rådets direktiv 2003/96/EG om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet, nedan energiskattedirektivet. I direktivet fastställs Europeiska unionens regler för beskattningen av elektricitet, alla motorbränslen och de flesta uppvärmningsbränslen. 

Genom lagen om ändring av lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1215/2021) blev biogas som används i trafiken punktskattepliktigt. I likhet med punktskatten på andra beskattningsbara energiprodukter baserar sig denna punktskatt på biogasens egenskaper och består av energiinnehålls- och koldioxidskatt samt försörjningsberedskapsavgift. Koldioxidskatten på biogas som uppfyller hållbarhetskriterierna är halverad (skatteklass R), medan biogas som framställts av avfall, restprodukter, cellulosa från icke-livsmedel eller material som innehåller både cellulosa och lignin är helt befriad från koldioxidskatt (skatteklass T). 

Bakgrunden till den ovannämnda föreslagna lagändringen utgörs av en ändringslag (603/2021) som gäller lagen om främjande av användningen av förnybara drivmedel för transport (446/2007, nedan lagen om distributionsskyldighet inom transport). Genom den ändringslagen togs biogas från och med den 1 januari 2022 in i distributionsskyldigheten inom transport. Enligt den gällande s.k. allmänna gruppundantagsförordningen (Kommissionens förordning (EU) nr 651/2014 genom vilken vissa kategorier av stöd förklaras förenliga med den inre marknaden enligt artiklarna 107 och 108 i fördraget) får stöd i form av nedsättning av miljöskatter inte beviljas för sådana flytande eller gasformiga bränslen som används för transportändamål och som är föremål för en leverans- eller inblandningsskyldighet. 

Enligt 21 § 1 mom. 5 punkten i elskattelagen är biogas som används vid uppvärmning och i arbetsmaskiner fritt från punktskatt och försörjningsberedskapsavgift, om biogasen uppfyller hållbarhetskriterierna enligt hållbarhetslagen. Enligt motiveringen till lagen om ändring av elskattelagen (RP 212/2021 rd) förutsätter skattefriheten för biogas som används vid uppvärmning och i arbetsmaskiner Europeiska kommissionens godkännande för statligt stöd. Finansministeriet inledde beredningen av ansökan om godkännande för statligt stöd i slutet av 2021. 

På grund av osäkerheter som framkommit vid beredningen av ansökan har finansministeriet berett en ändring av elskattelagen (RP 152/2022 rd) i vilken det föreslås att energiinnehållsskatten på biogas som används vid uppvärmning, i arbetsmaskiner eller i fast installerade motorer fastställs enligt EU:s minimiskattenivå när det är fråga om biogas som är hållbar på det sätt som avses i lagen. En regeringsproposition överlämnades till riksdagen den 19 september 2022.  

I regeringens proposition föreslås det att beloppet av energiinnehållsskatten för hållbar biogas som används vid uppvärmning och i arbetsmaskiner är 1,20 euro per megawattimme. Koldioxidskatten bestäms i enlighet med energiskattemodellen. Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2023. 

2.2.3  Lagen om biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen

I lagen om biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen finns bestämmelser om hållbarhetskriterierna för biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen och om hur uppfyllandet av kriterierna visas. Bestämmelserna grundar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor (nedan även RED II-direktivet).  

Enligt 2 § 1 mom. i hållbarhetslagen tillämpas lagen på biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen i enlighet med vad som föreskrivs i lagen om främjande av användningen av förnybara drivmedel för transport, lagen om punktskatt på flytande bränslen, lagen om utsläppshandel (311/2011), lagen om handel med utsläppsrätter för luftfart (34/2010), lagen om minskning av växthusgasutsläppen under hela livscykeln från vissa drivmedel (170/2018) och lagen om främjande av användningen av biobrännolja. Enligt 2 mom. i den paragrafen tillämpas lagen också när det förutsätts i ett statsunderstödsbeslut.  

Lagen om ändring av hållbarhetslagen (967/2020) trädde i kraft den 1 januari 2021. Genom ändringslagen utvidgades tillämpningsområdet för hållbarhetslagen till att omfatta bl.a. fasta och gasformiga biomassabränslen inom produktionen av el, värme och kyla. 

Även om hållbarhetslagen till sin karaktär fortfarande i första hand är en ramlag, togs det genom ändringslagen i hållbarhetslagen in en skyldighet för sådana verksamhetsutövare som inte med stöd av annan lagstiftning eller ett statsunderstödsbeslut är skyldiga att visa att hållbarhetskriterierna för biomassabränslen uppfylls. 

Om verksamhetsutövaren inte enligt annan lagstiftning eller beslutet om statsunderstöd är skyldig att visa biomassabränslens hållbarhet, ska verksamhetsutövaren dock enligt 2 a § i hållbarhetslagen visa att biomassabränslena uppfyller hållbarhetskriterierna enligt den lagen, om den använder sådana i en anläggning som producerar el, värme eller kyla med en sammanlagd installerad tillförd effekt på minst 20 megawatt när det gäller fasta biomassabränslen och 2 megawatt när det gäller gasformiga biomassabränslen. 

Definitionen av verksamhetsutövare påverkar i hög grad tillämpningen av hållbarhetslagen. Enligt 4 § 13 punkten i hållbarhetslagen avses med verksamhetsutövare en juridisk eller fysisk person som producerar, framställer, förvärvar, importerar, frisläpper för konsumtion eller använder råvaror, biodrivmedel, flytande biobränslen, biomassabränslen eller bränslen som innehåller sådana, eller en juridisk eller fysisk person som har den faktiska bestämmanderätten över verksamheten i fråga och på vilken lagen tillämpas enligt 2, 2 a eller 2 b §. Endast en verksamhetsutövare enligt hållbarhetslagen kan hos Energimyndigheten ansöka om godkännande av hållbarhetssystemet. 

Med ett hållbarhetssystem som godkänts av Energimyndigheten kan verksamhetsutövaren visa att de biodrivmedel, flytande biobränslen, biomassabränslen eller råvaror som den producerat, framställt, förvärvat, importerat, frisläppt för konsumtion eller använt uppfyller hållbarhetskriterierna. Enligt 23 § 2 mom. i hållbarhetslagen får verksamhetsutövaren utfärda ett hållbarhetsintyg för ett parti biodrivmedel, flytande biobränsle, biomassabränsle och råvaror som den producerat, framställt, förvärvat, importerat, frisläppt för konsumtion eller använt efter inlämnandet av en ansökan enligt 13 § eller en ändringsansökan enligt 17 §, om verksamhetsutövaren kan visa att den har tillämpat lämpliga förfaranden för att säkerställa att hållbarhetskriterierna är uppfyllda och att partiet har redovisats i massbalansen på ett tillförlitligt sätt. 

Enligt 38 § i hållbarhetslagen kan Energimyndigheten på verksamhetsutövarens ansökan besluta ge förhandsbesked om huruvida en råvara ska betraktas som avfall, restprodukt, cellulosa från icke-livsmedel eller material som innehåller både cellulosa och lignin vid tillämpningen av lagen om punktskatt på flytande bränslen. Förhandsbeskedet gäller tills vidare. Energimyndigheten kan återkalla ett förhandsbesked på grund av att tolkningen av bestämmelsen ändrats genom en rättskipningsmyndighets beslut eller av något annat särskilt skäl.  

2.3.1  Användning av lätt brännolja

Enligt Statistikcentralen var den totala förbrukningen av lätt brännolja 1,53 megaton år 2020. Av den totala förbrukningen av lätt brännolja användes 45 procent i arbetsmaskiner, 26 procent vid uppvärmning av byggnader och 29 procent för annat. Andelen lätt brännolja som används i arbetsmaskiner har ökat i och med att användningen av olja vid uppvärmning av byggnader har minskat. 

Växthusgasutsläppen från arbetsmaskiner var 2,4 megaton koldioxidekvivalenter 2020, vilket motsvarar ca 5 procent av Finlands totala utsläpp och ca 9 procent av utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn (Statistikcentralen 2022). Arbetsmaskinernas utsläpp har under de senaste åren hållit sig på ungefär samma nivå. Som arbetsmaskiner räknas anordningar med mycket varierande användningssätt, från robusta grävmaskiner, väghyvlar och arbetsmaskiner inom jord- och skogsbruket till truckar, terränghjulingar och gräsklippare. 

Utsläppen från separat uppvärmning av byggnader orsakas i huvudsak av oljeuppvärmning. Största delen av de bränslen som används för uppvärmning är lätt brännolja, men utsläpp från separat uppvärmning uppkommer också t.ex. vid användning av naturgas. Utsläppen från separat uppvärmning av byggnader har minskat under de senaste åren, vilket beror på att oljeuppvärmning används mindre och att byggnader blivit mer energieffektiva. Utsläppen från separat uppvärmning var 2,1 megaton koldioxidekvivalenter 2020. 

Effekten av den nuvarande distributionsskyldigheten i fråga om biobrännolja på uppvärmning, arbetsmaskiner och fast installerade motorer är sannolikt begränsad, eftersom distributionsskyldigheten endast varit i kraft en kort tid och nivån på skyldigheten är låg. Distributionsskyldigheten kan ha gjort det enklare att skaffa biobrännolja för t.ex. användning i arbetsmaskiner. 

2.3.2  Beskattning av biogas

Hållbarhetslagen innehåller ingen hänvisning till elskattelagen. Elskattelagen förutsätter ändå att biogasens hållbarhet visas för att skattefrihet ska fås när det gäller användning för uppvärmning och i arbetsmaskiner. Tillämpningsbestämmelserna i hållbarhetslagen innebär att enbart skattskyldighet med stöd av elskattelagen inte ger en aktör rätt att ansöka om godkännande av hållbarhetssystem hos Energimyndigheten, eftersom i elskattelagen avsedda skattskyldiga inte uppfyller definitionen av verksamhetsutövare enligt hållbarhetslagen. Skattskyldiga vars anläggningar har en sammanlagd installerad tillförd effekt på över 2 megawatt har kunnat påvisa hållbarheten hos biogas som används vid uppvärmning, eftersom de uppfyller definitionen av verksamhetsutövare med stöd av 2 a § i hållbarhetslagen. Bristen på konsekvens i lagstiftningen berör i praktiken sådana producenter av biogas för användning vid uppvärmning och i arbetsmaskiner vars biogasproduktion överstiger 1 GWh per år, men vars anläggningar har en sammanlagd installerad tillförd effekt på mindre än 2 megawatt. Uppskattningsvis finns det 20–30 sådana aktörer. Om en skattskyldig inte med ett av Energimyndigheten godkänt hållbarhetssystem visar att biogasen är hållbar beskattas biogas som används vid uppvärmning enligt den högsta skattenivån för biogas, som motsvarar skattenivån för fossil naturgas.  

Man har tillfälligt försökt lösa det rådande inkonsekventa rättsläget genom Skatteförvaltningens anvisningar VH/1061/00.01.00/2022. Om produktionen av biogas överskrider 1 GWh per år och producenten inte har en anläggning med en nominell värmeeffekt på minst 2 megawatt, och anläggningen inte ansökt om att omfattas av distributionsskyldigheten, betraktas enligt anvisningarna biogas från producenten i fråga som hållbar utan ett system som godkänts av Energimyndigheten. För att bestående rätta till rättsläget krävs det dock att hållbarhetslagen ändras.  

När biogas som framställs av avfall, restprodukter, material som innehåller både cellulosa och lignin samt cellulosa från icke-livsmedel används vid uppvärmning och i arbetsmaskiner ska enligt propositionen om ändring av elskattelagen (RP 152/2022 rd) en lägre skatteklass från och med den 1 januari 2023 tillämpas vid punktbeskattningen, den s.k. skatteklass T. Enligt 38 § i hållbarhetslagen kan endast verksamhetsutövare enligt lagen om punktskatt på flytande bränslen ansöka om förhandsbesked. Förhandsbesked söks vanligtvis i situationer där verksamhetsutövaren överväger att ta in en ny råvara i sitt hållbarhetssystem och vill på förhand säkerställa hur ett av råvaran framställt förnybart bränsle behandlas vid punktbeskattningen. Utan en ändring av hållbarhetslagen kan biogasaktörer enligt elskattelagen inte hos Energimyndigheten ansöka om förhandsbesked om huruvida en råvara ska betraktas som avfall, restprodukt, cellulosa från icke-livsmedel eller material som innehåller både cellulosa och lignin vid tillämpningen av elskattelagen. 

4.2.1  Genomförandet av konsekvensbedömningen och använda informationskällor

Det huvudsakliga syftet med propositionen är att öka distributionsskyldigheten i fråga om biobrännolja åren 2026–2030. Därmed har konsekvensbedömningen särskilt koncentrerats till effekterna av ändringen i lagen om distributionsskyldighet i fråga om biobrännolja. Den föreslagna ändringen i hållbarhetslagen bedöms inte ha några konsekvenser för den offentliga ekonomin eller miljön. Konsekvensbedömningen av denna ändring har därför koncentrerats till de ekonomiska konsekvenserna för biogasaktörer samt på konsekvenserna för myndigheterna. Vidare har konsekvensbedömningen koncentrerats till att bedöma konsekvenserna av de nu föreslagna ändringarna i förhållande till gällande lagstiftning. 

Vid konsekvensbedömningen av denna regeringsproposition har man i huvudsak utnyttjat utredningen Kostnadseffektiva sätt att förminska utsläpp från mobila arbetsmaskiner (nedan även TYKO2-utredningen). Konsekvensbedömningarna i den klimatpolitiska planen på medellång sikt och den nationella klimat- och energistrategin har utgjort bakgrundsinformation för TYKO2-utredningen.  

I utredningen Kostnadseffektiva sätt att förminska utsläpp från mobila arbetsmaskiner har man undersökt konsekvenserna av att öka distributionsskyldigheten i fråga om biobrännolja på koldioxidutsläppen, andelen förnybar energi och priset på lätt brännolja genom olika scenarier samt presenterat eventuella konsekvenser för företagen, konsumenterna, samhällsekonomin och statsfinanserna med beaktande av användning av biobrännolja också vid uppvärmning och för andra ändamål. Ett av scenarierna i utredningen (BIO30b) motsvarar de ökningar av distributionsskyldigheten i fråga om biobrännolja som föreslås i denna proposition. I fråga om prisutvecklingen för förnybara bränslen har man i utredningen utnyttjat redogörelsen Höjning av trafikens distributionsskyldighetsnivå, gjord av AFRY Management Consulting Oy och TEC TransEnergy Consulting Oy och publicerad i november 2021. 

I synnerhet bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna av att öka distributionsskyldigheten i fråga om biobrännolja är förenad med avsevärd osäkerhet till följd av bl.a. tillgången på råvaror just då. 

4.2.2  Konsekvenser som gäller distributionsskyldigheten i fråga om biobrännolja

4.2.3  4.2.2.2 Ekonomiska konsekvenser

Prisutvecklingen för förnybara flytande bränslen

Den lätta brännolja som används i arbetsmaskiner motsvarar till kvaliteten den förnybara diesel som används inom vägtrafiken. För att kunna fullgöra distributionsskyldigheterna i fråga om vägtrafiken och arbetsmaskiner konkurrerar alltså distributörerna om samma förnybara råvara, biobaserat dieselbränsle. Med hjälp av förnybara bränslen försöker man även minska växthusgasutsläppen inom sjö- och flygtrafiken. Utbudet på marknaden för förnybara bränslen är starkt begränsat. Den ökade efterfrågan kan förväntas höja priset på förnybar diesel och brännolja. 

Effekterna av en ökning av distributionsskyldigheten i fråga om biobrännolja i förhållande till mängden biodrivmedel i vägtrafiken har undersökts i utredningen Kostnadseffektiva sätt att förminska utsläpp från mobila arbetsmaskiner. Merparten av bränsleförbrukningen i arbetsmaskiner, 90 viktprocent, är brännolja som till kvaliteten motsvarar det dieselbränsle som används inom vägtrafiken. I utredningen har det antagits att den biobaserade dieseln är s.k. förnybar diesel, dvs. HVO-diesel. Enligt resultat från utredningen uppgår det totala behovet av förnybart bränsle i fråga om diesel och lätt brännolja till 1050–1350 tusen ton oljeekvivalenter (ktoe), varav dieselns andel som mest är ca 800–900 ktoe och brännoljans andel ca 430–500 ktoe.  

Distributionsskyldigheten i fråga om biobrännolja kan fullgöras med förnybar diesel som framställts av flera olika råvaror. Utbudet av och efterfrågan på råvaror på global nivå påverkar i hög grad priset på förnybart bränsle. Kriget i Ukraina har pågått sedan februari 2022 och har haft en avsevärd inverkan på bränslens prisutveckling. Av denna orsak valde man i utredningen Kostnadseffektiva sätt att förminska utsläpp från mobila arbetsmaskiner att vid granskningen av biodrivmedlens prisutveckling utgå från situationen i oktober-november 2021. I utredningen har det antagits att biokomponenten i brännoljan och dieseln är en paraffinisk HVO-komponent. Eftersom de exakta råvaruuppgifterna för förnybar diesel är affärshemligheter gick det inte i prisgranskningen att ta ställning till vilken råvara den granskade förnybara dieseln är framställd av. Prisskillnaderna mellan olika biokomponenter kan vara betydande. 

Kostnader för slutanvändaren

Bränslens konsumentpriser består av bränslets partipris, distributionskostnaderna och de vinstmarginaler som bränslets förädlare och återförsäljare fastställer samt av energiskatter och mervärdesskatter. Mervärdesskatt tas också ut på energiskatten. Vid granskningen av distributionsskyldighetens priseffekt är absoluta priser inte de viktigaste faktorerna. Viktigare är prisskillnaden mellan råvarorna för fossil diesel och HVO-diesel, vilken bestämmer den höjning av priset på bränsleblandningen som distributionsskyldigheten medför. Därutöver påverkar den allmänna prisvariationen hos bränslen konsumentpriserna minst lika mycket som nivån av distributionsskyldighet.  

I TYKO2-utredningen bedömdes hur andelen biobrännolja inverkar på konsumentpriset på lätt brännolja ur två synvinklar: i en situation där råvarupriserna är konstanta men bioandelen förändras och i en situation där råvarupriserna stiger i enlighet med förväntade utvecklingsbanor medan bioandelen ökar i enlighet med scenarierna i utredningen. Enligt resultat från utredningen skulle en ökning av distributionsskyldigheten från 3 procent till 10 procent höja priset på brännolja med ca 7 procent, dvs. med 0,08 euro enligt de uppskattade priser som använts i utredningen (från 1,15 euro till 1,23 euro). En ökning av distributionsskyldigheten från 3 procent till 30 procent skulle i sin tur höja priset på brännolja med ca 27 procent, dvs. med 0,31 euro enligt de uppskattade priser som använts i utredningen (från 1,15 euro till 1,46 euro). 

Variationen i råvarupriserna medför stor osäkerhet i den förväntade prisutvecklingen jämfört med effekterna av bioandelen. Enligt resultat från TYKO2-utredningen påverkar råvarupriserna konsumentpriset mer än vad nivån på distributionsskyldigheten gör, om bioandelen är högst 20 procent. När bioandelen överstiger 20 procent kan både råvarupriserna och nivån på distributionsskyldigheten ha en betydande inverkan på konsumentpriset. I det scenario för distributionsskyldigheten som lagförslaget bygger på är variationsvidden mellan konsumentpriserna närmare 0,40 euro per liter, beroende på vilket prisscenario (låga, normala, höga) råvarupriserna följer. 

När det gäller konsumenter drabbas de konsumenter som har ett oljeuppvärmt bostadshus mest. I övrigt använder enskilda konsumenter inte lätt brännolja i någon betydande utsträckning. I Finland fanns det år 2019 ca 130 000 oljeuppvärmda egnahemshus. Effekten av en distributionsskyldighet på 30 procent på uppvärmningskostnaderna för ett egnahemshus som använder en genomsnittlig mängd olja (1960 liter per år) skulle vara närmare 600 euro i året jämfört med en situation där den brännolja som används är helt fossil. Användningen av olja för uppvärmning av egnahemshus har klart minskat under de senaste årtiondena och samma utveckling förväntas fortsätta. I och med att oljeuppvärmningen minskar berör således en höjning av priset på lätt brännolja allt färre konsumenter. 

I utredningen har konsekvenserna av en ökning av distributionsskyldigheten på lantbruksföretagares näringsverksamhet bedömts. Bedömningen har gjorts utifrån förbrukningen av lätt brännolja vid en genomsnittlig gård och förbrukningen inom jordbruket enligt Statistikcentralen. Referensåret för bedömningen var 2020. Enligt preliminära resultat ökar en distributionsskyldighet på 30 procent i fråga om biobrännolja bränslekostnaderna vid en genomsnittlig gård med ca 1 100 euro per år. Detta motsvarar en ökning på knappt 2 procent av gårdens utgifter. Enligt arbets- och näringsministeriets egna beräkningar leder en ökning av distributionsskyldigheten från 10 procent till 30 procent år 2030 till att kostnaderna för en enskild gård stiger med ca 1 400 euro. Vid beräkningen har man utnyttjat resultat från TYKO2-utredningen, Statistikcentralens prisuppgifter för lätt brännolja, uppskattningar av antalet gårdar från Maa- ja metsätaloustuottajain Keskusliitto samt Skatteförvaltningens uppgifter om mängden lätt brännolja som förbrukas, baserade på återbäringen av energiskatt inom jordbruk. Utifrån bedömningen kan det konstateras att de högre bränslekostnader som en större distributionsskyldighet medför har en tydlig inverkan på gårdarnas ekonomi. I verkligheten är denna inverkan dock mycket varierande beroende på gården i fråga, eftersom typen av gård och gårdens storlek klart påverkar dess kostnads- och inkomststruktur. 

I enlighet med regeringsprogrammet för statsminister Sanna Marins regering förutsätter ökade kostnader inom jordbruket att de kostnader som stigit på grund av lagstiftningsåtgärder kompenseras till lantbruksföretagare. Beloppet av de kostnader som orsakas av den föreslagna ökningen av distributionsskyldigheten i fråga om biobrännolja 2026–2030 är emellertid för närvarande förenat med avsevärd osäkerhet. På grund av detta bör det beslutas om nivån av kompensation till lantbruksföretagare och det mest naturliga kompensationssättet närmare tidpunkten för ökningen av distributionsskyldigheten. För tillfället beräknas merkostnaderna för jordbruket vara sammanlagt 50 miljoner euro 2026–2027. Ett uppskattat anslag som preciserats i enlighet med denna beräkning reserveras i planen för de offentliga finanserna 2024–2027. Inom ramen för den nuvarande planen för de offentliga finanserna är det i praktiken inte ännu möjligt att göra en reservation för 2028–2030. Kompensationen kan genomföras t.ex. i form av separata stöd eller skattelättnader för gårdarna. 

Regeringen har också arbetat för att gårdar ska övergå från fossila bränslen till förnybara energikällor. Under regeringsperioden har investeringsstödet för biogasanläggningar på gårdsbruksenheter höjts från 40 procent till 50 procent. Syftet med höjningen är att uppmuntra gårdarna att investera i biogas, som kan utnyttjas t.ex. för uppvärmning av lantbruksbyggnader. Under 2022–2026 anvisas det investeringsstöd på 28 miljoner euro för alternativa energikällor inom jordbruket och för andra investeringar och omställningar som hänför sig till försörjningsberedskapen. 

4.2.4  Konsekvenser av ändringen i hållbarhetslagen

4.2.5  Konsekvenser för myndigheterna

Propositionen orsakar Energimyndigheten en del extra administrativt arbete, bl.a. uppdatering av de anvisningar och anmälningsblanketter som ändringarna i lagen om distributionsskyldighet i fråga om biobrännolja förutsätter.  

Energimyndigheten ansvarar för myndighetsuppgifterna enligt hållbarhetslagen, inklusive godkännande av verksamhetsutövarens hållbarhetssystem. De föreslagna bestämmelserna innebär att Energimyndigheten får fler uppgifter, eftersom det totala antalet verksamhetsutövare ökar med 20–30 verksamhetsutövare. Antalet verksamhetsutövare är dock förenat med en viss osäkerhet, eftersom en del av företagen kan välja att inte ansöka om att omfattas av hållbarhetssystemet. Behovet av rådgivning förväntas öka något med tanke på att de verksamhetsutövare som enligt förslaget kommer att omfattas av hållbarhetsregleringen är till storleken små och eventuellt oerfarna när det gäller förfarandena enligt hållbarhetslagen. Antalet ansökningar om förhandsbesked förväntas inte öka väsentligt i och med ändringen. Energimyndigheten har uppskattat att ovannämnda ändringar ökar arbetsmängden med 2 årsverken. Det bedöms att det extra arbete som propositionen medför delvis ska kunna utföras med intäkterna från ansökningsavgifterna. 

Energimyndighetens resursläge följs upp i syfte att säkerställa ett effektivt verkställande av den föreslagna regleringen.  

Den föreslagna utvidgningen av bestämmelserna om hållbarhetskriterier påverkar också kontrollörernas verksamhet. Lagändringen medför extra arbete för kontrollörerna och kräver eventuellt mer personalresurser.