Motivering
Revisionsutskottet tar i sitt utlåtande till finansutskottet
om budgetpropositionen för 2012 (ReUU 5/2011
rd — RP 59/2011 rd)
upp EU:s stabilitetsmekanismer och Finlands ekonomiska åtaganden.
Grundlagen garanterar riksdagen rätt att få en
rättvisande bild av statens ekonomiska ställning,
bland annat av inkomster och utgifter, tillgångar och åtaganden
och om hur budgeten har utfallit och vilka effekter regeringens
och förvaltningens verksamhet har haft. Detta gäller såväl
riksdagens proaktiva beslutsfattande som dess rapportering i efterhand,
men också riksdagens konstitutionella tillsyn över
statsfinanserna.
I ett parlamentariskt skick har regeringen till uppgift att
förse riksdagen med tillförlitlig och heltäckande
information för beslutsfattandet. I motiven till en proposition
får riksdagen den information som behövs för
att den ska kunna godkänna statens internationella åtaganden
och ge sitt godkännande för statsborgen. Utskottet
anser att det väsentliga är att den riksdagshandling som
ligger till grund för beslutsfattandet ger riksdagen en
rättvisande och tillräckligt klar bild av hela
den fråga som den ska fatta beslut om och om de faktorer
som påverkar beslutsfattandet.
Statens revisionsverk lämnade den 22 maj 2012 en särskild
rapport om revisionen av statens bokslutsberättelse 2011
till riksdagen. Verket rapporterar utifrån sin finanspolitiska granskning
om informationen om Finlands åtaganden och den finansiella
stabiliseringsmekanismen för euroområdet. Granskningen
har framför allt gällt huruvida riksdagshandlingarna ger
riksdagen rättvisande och tillräcklig information
om konsekvenserna av och riskerna med den finansiella stabiliseringsmekanismen
för sitt beslutsfattande (B 14/2012 rd).
Åtagandena på grund av stabiliseringsmekanismen
för Europa och krisländerna i euroområdet
har ökat statens ekonomiska exponeringar och risker i väsentlig
grad. Enligt statens bokslutsberättelse 2011 hade statens
borgensåtaganden och garantier ökat till totalt
10,9 miljarder euro i slutet av året. Merparten av summan,
5,7 miljarder euro, berodde på åtaganden och exponeringar
i anknytning till EU:s och euroområdets stabiliseringsmekanism.
I beräkningen ingår utöver kapitalanskaffningen
för EFSF också Finlands kalkylerade exponering
mot finansiering från IMF och EFSM och stöd till
betalningsbalansen från IMF och EU. De största
riskerna för finska statens exponeringar vid sidan av Greklandslånet är
förknippade med åtagandena för kapitalanskaffningen
för EFSF. I takt med att skuldkrisen blivit utdragen och
fördjupats har trycket på att införa
nya stödmekanismer ökat. När till exempel
Europeiska stabilitetsmekanismen ESM inleder sin verksamhet i juli
2012 ökar Finlands statsskuld med 1,44 miljarder euro till följd
av betalningen av kapitalandelen. Utskottet anser att stödmekanismen är
komplicerad. Det har varit svårt för riksdagen
att utifrån de offentliga dokumenten få ett grepp
om helheten och inte minst riskerna (t.ex. EFSM, EFSF, ESM, Finlands
Bank, ECB och IMF).
Den fördjupade finans- och skuldkrisen har skapat stor
osäkerhet och förtroendebrist på finansmarknaden.
Utskottet ser med stort allvar inte bara på situationen
i Grekland utan också exempelvis på läget
i den spanska bank- och finanssektorn och samhällsekonomins
svaga konkurrenskraft, massarbetslösheten och den marknadsosäkerhet
som tillväxtutsikterna skapar i Spanien. Sakkunniga bedömer
att ESM:s och EFSF:s återstående finansieringskapacitet
enligt ESM-avtalet just nu inte räcker till för
att täcka in eventuella risker och allvarliga störningar,
om skuldkrisen i de stora euroländerna (t.ex. Spanien,
Italien) tillspetsas.
Krishanteringsmekanismerna har tagits fram i mycket snabbt tempo
och när krissituationerna har förvärrats
har det funnits bara lite faktiskt svängrum för
beslut. Hanteringen av EU:s skuld- och finanskris präglas
i själva verket av ständig brådska och
upprepade krisbeslut och krismöten. Det har gjort det mycket
svårt för den nationella beredningen och riksdagens
medverkan. Utskottet har den uppfattningen att unionen har lagt
sig till med arbetsmetoder som inte garanterar en god beredning
och som samtidigt urholkar grundfördragens principer om
demokrati, rättstat och god förvaltning. När
det gäller stabilitetsmekanismerna har revisionsutskottet
särskilt försökt bedöma om riksdagen
har fått en rättvisande och tillräckligt
utförlig bild av statens ekonomiska åtaganden
och förbindelser och riskerna med dem. Enligt utskottets
tidigare iakttagelser har exponeringarna och åtagandena ökat
i betydande grad. Riksdagen bör ges en tydligare uppfattning
inte minst av vilka riskerna och de ekonomiska konsekvenserna är
(ReUB 1/2011 rd, ReUU 5/2011
rd). För beslutsfattande i riksdagen är
det i dagens läge viktigare än någonsin
att kunna bedöma alternativen för och resultaten
av krishanteringsmetoderna i relation till Finlands ekonomiska bärkraft
i olika situationer. Det kräver att regeringen kommer med tillförlitliga
bedömningar och analyser i sina propositioner, också om
alternativa tillvägagångssätt.
Nu har riksdagen att behandla regeringens proposition RP
34/2012 rd med förslag om godkännande
av fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen
(ESM) och med förslag till lag om sättande i kraft
av de bestämmelser i fördraget som hör
till området för lagstiftningen. Propositionen överlämnades
till riksdagen den 26 april 2012. Det är bra att också riskerna
med krishanteringsinstrumenten tas upp i propositionen, anser utskottet.
De ekonomiska konsekvenserna omfattar en bedömning av hur stora
de totala riskerna är för Finland och av den ekonomiska
krisens följder för Finlands förmåga
att uppfylla sina åtaganden.
Riskerna bör klassificeras enligt typ och bedömas
såväl kvalitativt som kvantitativt. Dessutom bör
det klargöras vilket slag av risker som över huvud
ska tas och hur de ska hanteras (riskhanteringspolitik). I samband
med frågan om riskerna med ESM-fördraget bör
man titta på hur Finlands kreditvärdering har
utvecklats och vilken inverkan det har på kostnaderna för
Finlands kapitalanskaffning (kreditvärderingsrisker). Tre
kreditvärderingsinstitut ger för tillfället
Finland bästa möjliga kreditbetyg, ett av dem har
visserligen ställt kreditvärderingen under observation,
vilket kan betyda en nedvärdering inom en nära
framtid. Kreditbetygen för hela euroområdet
har ställts under observation; länderna kan alltså komma
att nedvärderas bl.a. på grund av skuldkrisen
i euroområdet. Utskottet vill hålla fast vid regeringens
mål att finska staten också i fortsättningen
ska bevara högsta möjliga kreditbetyg.
Vid utfrågningen av sakkunniga i utskottet framfördes
den åsikten att det har varit billigt att skaffa kapital
till EFSF trots att kreditvärderingen har sjunkit. En sänkt
kreditvärdering förefaller således inte
få de fruktade räntekonsekvenserna, åtminstone
inte på kort sikt. Regeringen bör tydliggöra
sin syn på denna fråga för att riksdagen
ska kunna bedöma vilken roll det spelar att kreditvärderingen
eventuellt förändras.
Riksdagen har också fått för behandling
E-skrivelser om ESM:s stadgar (E 47/2012 rd) och investerings-,
riskhanterings- och utdelningspolitiken (E 49/2012 rd).
ESM:s riskhanteringspolitik och fortsatta riskutvärdering
spelar en central roll och därför ser utskottet
gärna att det tillsätts en särskild risknämnd.
Riskhanteringspolitikens principer och riktlinjer är viktiga
för alla medlemsstater och bör ingå i
ESM-rådets politiska beslutanderätt; de får
inte beslutas uteslutande av ESM:s verkställande direktör
eller styrelse. Styrelsen har den operativa övervakningen
av riskhanteringspolitiken och genomförandet av principer
och mål som antagits av rådet på sitt
bord.
Det är absolut nödvändigt att riksdagen
får årsrapporterna från ESM och ESM:s
revisionsnämnd för behandling, menar utskottet.
Statsrådet bör skicka årsrapporterna
till riksdagen i form av E-skrivelser. Det ger riksdagen och revisionsutskottet
tillfälle att årligen granska riskerna med stabiliseringen
av euroområdet och områdets finansiella stabilitet.
I ESM-stadgan finns närmare bestämmelser om
internrevision och externrevision av ESM enligt artikel 28—30
i ESM-fördraget. Enligt propositionen ska den temporära
stabiliseringsfaciliteten EFSF fortsätta i enlighet med
eurogruppens principbeslut parallellt med ESM längst till
slutet av juni 2013 och även därefter fortsätter
EFSF administrera den finansiering den beviljat och tagit upp så länge
obligationerna löper. EFSF kan användas parallellt
med ESM endast i det fall att ESM:s kapacitet inte räcker
till för finansiellt stöd. Om ESM saknar tillräcklig
stödkapacitet kan EFSF genom enhälligt beslut
börja användas på nytt efter en övergångsperiod
(1.7.2012—30.6.2013). Också av den anledningen är
det nödvändigt med större insyn i revisionen
av EFSF, anser utskottet. Ett alternativ är att ESM:s revisionsnämnds
befogenheter utsträcks till EFSF och avrapportering sker årligen
till riksdagen.
För bankerna är utgångspunkten alltid
primärt att bankerna själva stärker sitt
kapital och sin balans och att man bevakar bankernas kapitaltäckning,
förbättrar regleringen och utvecklar till exempel
användningen av stresstest. Det är av största
vikt att bankstöd som eventuellt delvis finansieras via
stabilitetsfonderna beviljas mot full ersättning. Utskottet
anser att ersättningen för bankstöd ska
tas från bankens genuina primärkapital, vilket
betyder att ersättningen utgörs av aktier i banken.
Ersättningen för bankstöd ska alltid
tryggas i villkoren för stabilitetsfondernas låneprogram.
I fortsättningen kommer ESM i likhet med IMF att ha
prioriterad status som fordringsägare. Detta gör
det ännu viktigare med en omsorgsfull skuldhållbarhetsanalys.
En stat som får finansiellt stöd ska ha förutsättningar
att sköta sin skuld. Om statens skuldsituation inte är
hållbar måste den se till att återställa
skuldhållbarheten innan programmet inleds. Skuldreglering är
ett sätt att åter uppfylla kravet på skuldhållbarhet. ESM är
ingen stödautomat, utan ansvaret vilar alltid på medlemsstaten
själv, för att undvika moraliska risker.
Om prioriterat finansiellt stöd beviljas en stat med
svag skuldhållbarhet får det negativa konsekvenser
för tillgången till privat finansiering. När
en stats privata skuld på marknadsvillkor småningom
ersätts av prioriterad programfinansiering i den takt programmet
fortskrider är det en allt mindre grupp privata borgenärer
som utsätts för kreditrisk. I ett sådant
läge kan statens möjligheter att åter
få marknadsfinansiering försämras radikalt.
För att målet att förbättra
förtroendet för privat sektor och för
staten att åter få tillträde till marknaden
ska nås, måste stödfinansieringen bygga
på en trovärdig skuldhållbarhet i medlemslandet.