Motivering

Propositionen med förslag till patientsäkerhetslag är avsedd att lindra de förödande konsekvenserna av den hotande arbetskonflikten inom hälso- och sjukvården, alltså vårdarnas massuppsägningar. I motiven ställs patienternas och vårdarnas grundläggande fri- och rättigheter mot varandra: patienternas rätt till liv och hälsa respektive vårdarnas rätt till personlig frihet, näringsfrihet och facklig föreningsfrihet.

Rätten till liv är den allra viktigaste grundläggande rättigheten. Den har företräde gentemot alla andra rättigheter. Enligt beredskapslagen, som tillämpas i krigstillstånd och andra jämförbara undantagsförhållanden, kan var och en som är i åldern 17—65 år förordnas att utföra avlönat arbete som motsvarar hans eller hennes förmåga och krafter. Därför kan rätten att säga upp sig från arbete inom hälso- och sjukvården begränsas om rätten till liv är hotad.

Visserligen anses det tillåtet att begränsa en grundläggande rättighet bara om målet inte kan nås på något annat sätt som inte ingriper lika mycket i den grundläggande rättigheten. I det här fallet finns det andra sätt — frågan kan lätt avgöras med pengar. Satsningen vore dessutom helt rimlig i relation till läget i statsfinanserna. Finland satsar för närvarande klart mindre på hälso- och sjukvård än de andra nordiska länderna. Den strama budgeten förklaras i hög grad med att vårdarna har sämre lön än i andra jämförbara länder. Vi måste också komma ihåg att de hotande massuppsägningarna bara är en försmak av den framtida bristen på arbetskraft. Vi måste justera lönerna om vi vill få kunnig arbetskraft till hälsovården när befolkningens åldersstruktur blir snedvriden - rentav fortfarande om tio år. Jag tror att förlikningsnämnden snabbt skulle komma fram till en uppgörelse om regeringen gav den pengar att spela med.

Det stora problemet med patientsäkerhetslagen är att den inte kommer med någon avgörande lösning utan bara "tvingar" 10—20 procent av de uppsagda vårdarna att arbeta. Om massuppsägningarna realiseras kommer det att förekomma dödsfall och uppstå handikapp trots tvångslagen. Därför bör vi nu fokusera på att snabbt komma fram till en uppgörelse. Uppsägningarna får inte alls bli verklighet. Den stora frågan är därför om tvångslagen kommer att fördröja uppgörelsen.

Länsstyrelsens beslut om att förordna personer till patientsäkerhetsarbete föreslås bli förenat med vite. Men jag anser inte att det behövs något vite. De juridiska påföljderna för den som vägrar arbeta är redan i sig ett stort hot. De vårdare som vägrar ta emot det arbete de blivit förordnade till riskerar att bli åtalade för eventuellt dödsvållande om t.ex. en patient på intensivvårdsavdelningen eller jourpolikliniken konstateras ha avlidit på grund av att vården varit bristfällig. Enligt motiven till propositionen ska närståendevårdare inte kunna förordnas att utföra patientsäkerhetsarbete. Däremot kan vårdlediga förordnas till arbete enligt bestämmelsen. Den som är familjeledig för att vårda ett litet barn bör ha rätt att vägra förordnandet till arbete. De familjeledigheter som avses här är mamma-, pappa- och föräldraledighet, särskild mammaledighet, vårdledighet, partiell vårdledighet, tillfällig vårdledighet och särskild vårdledighet för vård av ett allvarligt sjukt barn. Rätten att vägra förordnandet till arbete bör skrivas in i lagparagrafen för att regleringen ska bli tillräckligt tydlig och noggrant avgränsad.

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet framhåller i sitt utlåtande att statsmakten i första hand och på alla möjliga sätt bör satsa på att få till stånd en uppgörelse i arbetskonflikten så att lagen inte behöver verkställas. Det innebär också att de ekonomiska förutsättningarna för uppgörelsen bör säkerställas. Det bör snabbt läggas fram ett förslag till höjning av statsandelarna för den kommunala social- och hälsovården. Det här förutsätter regeringen också i sitt program där det står: "Regeringen är beredd att genom en förhöjd statsandel stödja en löneuppgörelse inom den kommunala sektorn som främjar konkurrenskraftiga löner inom kvinnodominerade branscher. Storleken på den förhöjda statsandelen beror på hur väl löneuppgörelsen inom den kommunala sektorn kan inriktas på kvinnodominerade branscher med utbildad arbetskraft där lönerna inte motsvarar arbetets krav."

Allmän motivering

Människolivet kommer i första hand under alla omständigheter. Enligt propositionen kommer många sjukvårdsdistrikt att stå inför en stor andel uppsägningar inom de kritiska funktionerna, 40—100 procent av personalen. I vissa enheter finns rentav hela den utbildade vårdpersonalen med bland massuppsägningarna. Om uppsägningarna blir verklighet riskeras medborgarnas konstitutionella rätt till liv. Men vi kan inte gå med på de metoder som regeringen föreslår för att trygga den här konstitutionella rättigheten, för i värsta fall kan åtgärderna leda till en allt värre personalbrist inom hälsovården eftersom branschens dragningskraft blir lidande. Då hamnar hälso- och sjukvården i en allvarlig kris. Regeringen bör på alla tänkbara sätt bidra till en uppgörelse, i synnerhet genom att utöka statsandelarna för social- och hälsovården, så att kommunerna kan säkerställa konkurrenskraftiga löner och en bra arbetsmiljö inom hälso- och sjukvården i framtiden också.

Socialdemokraterna vädjar till förhandlingsparterna för en uppgörelse och motsätter sig regeringens lagförslag i den förelagda formen.

Grunden för lagförslaget är Tehy rf:s arbetskonflikt. Genom att förbättra kommunalekonomin kunde regeringen ha främjat en uppgörelse. Regeringen blandade sig i arbetsmarknadsförhandlingarna på ett makalöst sätt med sitt löfte att genom en förhöjd statsandel stödja en löneuppgörelse inom den kommunala sektorn som främjar konkurrenskraftiga löner inom kvinnodominerade branscher. I regeringsprogrammet står det att storleken på den förhöjda statsandelen beror på hur väl löneuppgörelsen inom den kommunala sektorn kan inriktas på kvinnodominerade branscher med utbildad arbetskraft där lönerna inte motsvarar arbetets krav. När regeringen undgick sitt finansieringsansvar i det avgörande ögonblicket satte Tehy rf in sina exceptionella stridsåtgärder. Därför anser socialdemokraterna att lagförslaget är förhastat. Det har också uppkommit på ett exceptionellt sätt. Arbetsgivarparten i konflikten, Kommunala arbetsmarknadsverket, har bett regeringen utarbeta en sådan här lagstiftning. På så sätt uppfyller regeringen i och med det här lagförslaget arbetsgivarpartens önskan och befäster samtidigt dess ställning. Regeringen borde i första hand ha styrt parterna mot en framförhandlad uppgörelse. Lagförslaget löser inte själva problemet, alltså lönekonflikten, utan håller arbetsgivarparten om ryggen och förvirrar det i vårt land traditionellt fredade förhandlingsläget mellan parterna. Lagförslaget garanterar heller inte patientsäkerheten. Vi anser alltså att regeringen har valt fel sätt att ingripa i arbetskonflikten.

Patientsäkerhetsarbete

Enligt förslaget ska en person kunna förordnas till patientsäkerhetsarbete oberoende av om han eller hon har ett anställnings- eller tjänsteförhållande hos en annan arbetsgivare. Enligt vår åsikt kan förordnandet inte meddelas i en sådan situation utan personens samtycke. I vårt samhälle bygger avtalsfriheten på individens självbestämmanderätt och näringsfrihet. Det allmänna bör respektera avtalsfriheten. Den bör begränsas så lite som möjligt när man ingriper i den grundläggande rätten att ingå avtal i fråga om personer som står utanför arbetskonflikten. Därför bör 3 § 3 mom. ändras så att en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården endast enligt eget samtycke kan förpliktas till patientsäkerhetsarbete om han eller hon står i anställnings- eller tjänsteförhållande till en annan arbetsgivare.

Proceduren för förordnandet till patientsäkerhetsarbete

Lagens 4 § föreskriver om proceduren vid förordnande till patientsäkerhetsarbete. Enligt förslaget ska förordnandet bygga på ett förslag av en kommun eller samkommun som är huvudman för en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården. Regeringen har alltså glömt att personalen bör få sin åsikt hörd när förslaget om förordnande tas fram. Vi anser att den personal som berörs av de i lagen avsedda skyldigheterna bör få vara med och bestämma vilket arbete som är brådskande och vilket arbete som inte är det.

Därför föreslår vi att 4 § 1 mom. ändras så att förordnandet till patientsäkerhetsarbete ska bygga på ett enhälligt förslag av Tehy rf:s lokala fackavdelning och en kommun eller samkommun som är huvudman för en verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvården. Förslaget bör vara motiverat och innehålla en redogörelse om de åtgärder som i övrigt har vidtagits för patientsäkerheten samt en motivering till varför åtgärderna inte räcker till för att säkerställa vården för att trygga patienternas liv eller förebygga allvarligt handikapp. Dessutom bör förslaget redogöra för vilket arbete som avses.

I tidigare arbetskonflikter inom hälso- och sjukvården har man kunnat avtala om mängden och behovet av skyddsarbete i fråga om personal i tjänsteförhållande. Medborgarnas liv och hälsa har alltså kunnat tryggas under alla omständigheter. Det finns inte skäl att anta att Tehys fackavdelningar inte skulle handla ansvarsfullt den här gången. När man dessutom beaktar att skyldigheten till patientsäkerhetsarbete är en mycket exceptionell åtgärd i vår rättsordning finns det inte skäl eller möjlighet att ge arbetsgivaren ensidig rätt att utforma förslag om patientsäkerhetsarbete.

Lokala förhandlingar och överenskommelse är desto viktigare om man beaktar att länsstyrelserna på grund av hur brådskande frågan är inte har tid att i detalj ta reda på om patientsäkerhetsarbete behövs i det enskilda fallet. Det är de lokala aktörerna som bäst vet hur läget ligger. Det finns ingen orsak att misstänka att man inte skulle kunna nå överenskommelse lokalt. Till följd av lokala överenskommelser skulle man sannolikt inte över huvud taget behöva lägga fram förslag om patientsäkerhetsarbete för länsstyrelsen. I stället kan man träffa lokala överenskommelser.

Enligt utskottets förslag ska man i 4 § 1 mom. lägga till en bestämmelse om kommunens skyldighet att höra fackorganisationerna när kommunen eller samkommunen ska lägga fram förslag om patientsäkerhetsarbete. Det som däremot inte framgår är inom vilken tid fackorganisationen ska yttra sig. Vi anser att en sådan precisering borde ha gjorts i paragrafen. Fackorganisationen ska ha en faktisk möjlighet att yttra sig.

Vite

I 7 § finns bestämmelser om att sätta ut vite för dem som förordnats att utföra patientsäkerhetsarbete. Det är alltså så att individen själv svarar för en eventuell vägran att utföra påtvingat arbete. Enligt lagen om kommunala tjänstekollektivavtal kan den som inte utför skyddsarbete dömas att betala plikt, som i så fall gäller tjänsteinnehavarföreningen och inte en enskild tjänsteman. Vi anser att det inte är motiverat att på arbetsavtalssidan gå längre än när det gäller tjänstekollektivavtal i fråga om hur sträng straffbestämmelsen är för en enskild anställd.

Vi anser att vite över huvud taget inte behövs när det gäller patientsäkerhetsarbete. Dessutom bör det konstateras att den som arbetar måste vara motiverad och ha insikt i sitt arbete. Människor kan inte tvingas att arbeta vid vite. I enlighet med vad socialdemokraterna säger i sin avvikande mening till grundlagsutskottets utlåtande är det inte förenlig med internationell människorättspraxis att en person som arbetar inom hälso- och sjukvården och som står utanför arbetskonflikten vid vite tvingas till arbete.

Om förhandlingsplikt införs i 4 § så som vi föreslår kan en sådan överenskommelse nås om nödvändiga begränsningar av stridsåtgärder som båda parterna förbinder sig att följa. Vi anser därför att paragrafen om vite ska utgå helt, eftersom den då inte behövs.

Lagens namn

Vi motsätter oss lagens ikraftträdande i föreslagen form. Om beslut ändå fattas om att stifta lagen måste dess namn ändras. "Lag om skyddsarbete vid massuppsägningar inom hälso- och sjukvården" är en bättre beskrivning av lagens syfte.

Motivering

Propositionen för att garantera patientsäkerheten inom hälso- och sjukvården vid en arbetskonflikt är en ytterst exceptionell åtgärd både samhällspolitiskt och arbetsmarknadspolitiskt. Dessutom är propositionen innehållsligt hoprafsad och dåligt beredd. Social- och hälsovårdsutskottets ändringsförslag förbättrar visserligen själva innehållet ganska mycket, men de kommer inte åt det grundläggande problemet, nämligen att propositionen inte minskar sannolikheten för en arbetskonflikt som äventyrar patientsäkerheten utan snarare ökar den.

Tidpunkten och den ensidiga beredningen

I själva verket kommer propositionen vid en tidpunkt då varslet om arbetskonflikt gör att regeringen försvårar möjligheterna att förmedla i strejken och ökar sannolikheten för massuppsägningar. Valet av tidpunkt visar att regeringen fullständigt saknar förmåga och vilja att lösa tvisten genom avtal. Förslaget bygger på tvång och för inte förhandlingarna närmare målet.

Kommunala arbetsmarknadsverket har föreslagit att regeringen ska ingripa i arbetskonflikten med hjälp av lagstiftning. Med den förslagna tvångslagen ställer sig regeringen klart och tydligt på arbetsgivarnas sida. Tillvägagångssättet och lagförslaget visar att det primära syftet är att förhindra Tehys arbetskonflikt. Lagförslaget erbjuder ingen lösning på själva problemet, alltså lönefrågan, och garanterar heller inte patientsäkerheten.

Alla finländare har det klart för sig att människors liv och hälsa måste tryggas om massuppsägningarna blir av. Ingen av parterna har någon som helst tanke på att riskera människoliv. Därför är det kränkande för vårdpersonalen och deras yrkesetik att de görs till syndabockar. De om någon måste dag efter dag se till patienternas säkerhet.

Regeringen har berett sin proposition utan att ta hänsyn till Internationella arbetsorganisationen ILO:s rekommendationer om trepartssamarbete. Detta trots att propositionen gäller själva kärnan i arbetslivslagstiftningen. ILO understryker att arbetstagarorganisationer vid strejk ska ha rätt att vara med och bestämma minimiomfattningen på tjänstgöringen tillsammans med arbetsgivare och offentliga myndigheter. Social- och hälsovårdsutskottet lägger till en skyldighet att höra arbetstagarparten, men det räcker inte till för att uppfylla ILO-kravet. I utskottet föreslog vi att parterna skulle vara skyldiga att komma överens enhälligt, men en majoritet i utskottet tyckte att det räckte med en skyldighet att höra parten.

Enligt ILO:s konvention nr 29 om tvångsarbete är tvångsarbete tillåtet bland annat vid force majeure. Massuppsägningar är ingen force majeure för alla har vetat om Tehys planer i många veckor. Om tvångsarbete är tillåtet enligt konventionen är det bara män i åldrarna 18—45 år som får förordnas. En lag som strider mot de mänskliga rättigheterna kan inte ens stiftas i grundlagsordning.

Vite och tvångsarbete

Enligt 7 § ska länsstyrelsens beslut om förordnande att utföra patientsäkerhetsarbete förenas med vite. Professor Tiitinen menar att förslaget verkar tvivelaktigt och att det ligger nära till hands att tänka på tvångsarbete. I utskottet var jag för att vitesförslaget skulle strykas, men en majoritet i utskottet var av annan åsikt.

Vitet kommer uttryckligen att drabba enskilda medlemmar i Tehy. Massuppsägningen är en kollektiv stridsåtgärd från Tehys sida och organisationen bör ta ansvar för följderna precis som den säger själv i sitt yttrande.

Patientsäkerhetsarbetet kan verkställas vid vite trots att de berörda inte själva anser sig vara kapabla att utföra arbetet. Beslutet fattas av en myndighet och personen tvingas ställa upp på arbetet. Men han eller hon har personligen det juridiska ansvaret om det sker en felbehandling. Om personen inte ställer upp på den arbetsuppgift som han eller hon blivit tvingad till och följden är att patienten dör kan personen bli åtalad för dödsvållande. Den här typen av tvång som föreläggs utan grundlig behandling och omfattande prövning kränker på ett allvarligt sätt individens rättssäkerhet och kan inte tillåtas annat än under undantagsförhållanden, till exempel i krigstillstånd eller vid naturkatastrofer. I utskottet föreslog vi att patientsäkerhetsarbete ska kunna förordnas bara med arbetstagarens samtycke, men en majoritet inom utskottet valde att införa tvång.

Lagförslaget kränker proportionalitetsprincipen som måste följas vid begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna.

Med hänvisning till patientsäkerheten ingriper regeringen i en arbetskonflikt mellan vårdpersonalen och den kommunala arbetsgivaren. Regeringen går in som part i frågan utan att ha varit villig att söka utvägar för att förhindra att arbetsmarknadskonflikten utmynnar i massuppsägningar. Det faktum att regeringen som första åtgärd lägger fram en lag om arbetsskyldighet visar att man inte har tagit reda på om syftet med patientsäkerhetslagen (att trygga patienternas liv) kunde genomföras med åtgärder som gör mindre ingrepp i de grundläggande fri- och rätttigheterna.

Tvärtom visar arbetsmarknadskonflikten i år utan tvivel att regeringen genom sina egna beslut har ingett vårdpersonalen berättigade förväntningar om en jämnställdhetspott (regeringsprogrammet och vallöftena), men att den senare inte har infriat förväntningarna.

Nu har situationen spetsats till på grund av regeringens egna åtgärder och detta leder till att en lösning på konflikten försvåras och patientsäkerheten försämras. Till råga på allt medgav den ansvariga ministern själv i remissdebatten i riksdagen att propositionen om patientsäkerheten (RP 153/2007 rd) alls inte löser problemet med patientsäkerheten ("lagen löser alltså inte själva problemet och den kan inte heller fullt ut garantera patientsäkerheten") övers.).

Även om man genom lagen i akuta situationer lyckas minska hotet mot patientsäkerheten genom att tvinga 1 500—2 500 sjuksköterskor av de 12 500 som sagt upp sig att arbeta för patientsäkerhetens skull är det uppenbart att ett underskott på 10 000 sjuksköterskor utan vidare kommer att innebära en vårdkris och att patienter kommer att falla offer för den. Därför är det A och O att vi kan stoppa arbetskonflikten. Enda sättet att göra det är att regeringen erbjuder mer pengar i form av högre statsandelar till kommunerna.

Samtidigt med patientsäkerhetslagen behandlar utskotten också en proposition med förslag till ändring av statsandelar till social- och hälsovården. Där föreslår regeringen att statsandelarna till social- och hälsovården sänks med 2,11 procentenheter (från nuvarande 33,88 % till 31,77 % 2008 genom RP 83/2007 rd) utan att det egentligen finns några tvingande statsfinansiella orsaker. Propositionen har rent av större konsekvenser för självfinansieringen inom den kommunala sektorn än de påslag som personalgrupperna i arbetskonflikten kräver på sina löner.

I 22 § i grundlagen föreskrivs att det allmänna ska se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. Nu lutar sig regeringen själv mot detta konstitutionella uppdrag för att motivera sin proposition om patientsäkerhetsarbete. Regeringen kunde bättre leva upp till sin skyldighet enligt grundlagen och ingripa mindre i de grundläggande fri- och rättigheterna för de som deltar i arbetskonflikten, om den tar tillbaka de föreslagna nedskärningarna i statsandelarna till social- och hälsovården och i stället ger kommunerna möjligheter att betala ut högre löner.

Vi kan alltså inte godta propositionen. Med propositionen ingriper regeringen i arbetskonflikten utifrån arbetsgivarpartens önskemål och försöker därmed inte på riktigt främja en lösning av konflikten, utan tvärtom försvårar läget.

Propositionen innehåller mycket tvivelaktiga och feltajmade förslag. Många av dem måste ändras grundligt och andra avslås helt och hållet, anser flera grundlags- och arbetslivslagstiftningsexperter. Vid en arbetskonflikt måste saker och ting avgöras i samråd med de anställda. Det är förkastligt att ta till tvång, en åtgärd som rimmar mycket illa med arbetet inom hälso- och sjukvården.

Vi kräver att regeringen kompromissar och avtalar om arbets- och lönevillkoren med vårdpersonalen. Vi behöver kompetent och kvalificerad personal nu och i framtiden. Regeringen måste ta ansvar för situationen och är skyldig att avsätta adekvata resurser för att en lösning på konflikten ska kunna nås.