Allmän motivering

Det finns uppskattningsvis 300 000 närståendevårdare i vårt land och av dem omfattas drygt 27 000 av kommunalt stöd för närståendevård. Det är ett obestridligt faktum att närståendevården spelar en viktig roll som ersättning för och komplement till offentlig service, i synnerhet institutionsvård. Närståendevården ersätter också i stor utsträckning den offentliga hemvården och sparar därmed in rejält med pengar åt samhället. Kommunerna bedömer att nästan hälften av de som vårdas med stöd för närståendevård skulle vara i behov av något slag av institutionsvård utan en närståendevårdare. Behovet av närståendevård ökar i takt med att befolkningen åldras. Man räknar med att antalet personer över 75 år kommer att vara 400 000 år 2010 och att siffran 2020 är uppe i inte mindre än 500 000. Av vårdtagarna inom närståendevården är närapå två trejdedelar över 65 år. Av närståendevårdarna är cirka 40 procent över 65 år. Närståendevård är därmed typiskt hemmavård av åldringar men det finns också närstående som vårdar handikappade och kroniker hemma.

Trots den kostnadseffektivitet regeringen lyfter fram i propositionen har närståendevården inte lyckats befästa sin ställning i den kommunala servicestrukturen. Ofta har kommunerna i ett ekonomiskt trängt läge prutat på närståendevården. I många kommuner tar anslagen till stöd för närståendevård slut mitt under året, och de begränsade anslagen håller många närståendevårdare i ständig spänning och hindrar nya vårdare att få stöd. Social- och hälsovårdsutskottet har i ett tidigare sammanhang konstaterat att för att närståendevården ska kunna skötas korrekt måste dess ställning inom den kommunala servicestrukturen befästas och bristerna i närståendevårdarnas ställning åtgärdas (ShUU 5/2001 rd ShUB 26/2001 rd). Bättre villkor för närståendevården kräver en översyn av den hithörande lagstiftningen. De nu föreslagna lagändringarna bygger i många stycken på en rapport från socialrådet Elli Aaltonen, som tillsatts av social- och hälsovårdsministeriet för att utreda frågan (Social- och hälsovårdsministeriet, promemorior 2004:3). De är ett viktigt steg i den riktning utskottet tidigare utstakat. Utskottet understryker vikten av att kommunerna avsätter tillräckligt med resurser för närståendevården för att verksamheten ska kunna genomföras som sig bör.

Systemet kommer fortfarande att vara att ett avtal om stöd för närståendevård ska ingås mellan närståendevårdaren och kommunen och att en vård- och serviceplan ska bifogas avtalet. Enligt utredning har serviceplanerna varit bristfälliga exempelvis vad beträffar servicen under närståendevårdarnas ledigheter. Utskottet konstaterar att den i 7 § i förslaget nämnda vård- och serviceplanen, som också ska ha anteckningar om vårdarvodet till närståendevårdaren och tjänster till stöd för närståendevårdarens vårduppdrag, förbättrar den vårdbehövandes påverkansmöjligheter och självbestämmanderätt. När serviceplanen upprättas bör det också göras en bedömning av om närståendevårdaren har den hälsa och andra förutsättningar som krävs för att klara av det krävande vårdarbetet. En omsorgsfullt uppgjord vård- och serviceplan genererar också nödvändiga uppgifter för uppföljningen av närståendevårdens resultat, effekter och kvalitet. I samband med uppföljningen kan man också komma överens om att minska eller öka närståendevårdarens arbete, lägga till eller dra från tjänster och justera arvodet mot bakgrund av dessa faktorer.

Flera undersökningar pekar på att närståendevårdarna behöver mer stöd i sitt arbete. De behöver inte bara ett ekonomiskt bidrag utan också hem- och stödtjänster, utbildning och moraliskt stöd. Alldeles särskilt bör man ge akt på hur äldre vårdare klarar sig och att de får stöd. Den rådande uppfattningen är att det offentliga servicesystemet inte informerar och stöder vårdarna i det tunga arbetet, något som definitivt bör beaktas i utvecklingsarbetet. Utskottet understryker att närståendevården bör ses som ett element i det hemvårdsrelaterade servicekomplexet, som omfattar all service som kan fås hemma, såsom hemsjukvård och sjukhusanknuten hemvård liksom även dagcentraler och vikarier.

Det primära kriteriet för arvodet till närståendevårdare bör vara hur bindande och krävande arbetet är. Såväl arvodena till närståendevårdarna som stödtjänsterna till närståendevården och avgifterna för dem har varierat avsevärt från kommun till kommun. Flertalet kommuner tar ut klientavgifter för tjänster i anknytning till närståendevård. Avgiftsstorleken har varit en bidragande orsak till att folk inte alltid tagit emot tjänster. Enligt den gällande förordningen om stöd för närståendevård kan vårdarvodet fastställas till ett lägre belopp än det lägsta, om vårdaren anför särskilda skäl till det. På denna punkt motsvarar lagförslaget den nuvarande lagstiftningen. Vårdaren ska kunna avtala med kommunen om ett lägre arvode än det föreskrivna exempelvis om kommunens avgiftsfria tjänster är ett fördelaktigare alternativ för familjen än vårdarvodet i kombination med tjänster för vilka tas ut avgifter enligt klientavgiftslagen.

I lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården föreskriver 5 § att socialvårdspersonalen ska utreda för klienten hans eller hennes rättigheter och skyldigheter samt olika alternativ och deras verkningar liksom också andra omständigheter som är av betydelse för klientens sak. I det fall att kommunen kan erbjuda klienten ett ekonomiskt fördelaktigare tjänstepaket än vad lagen förutsätter, bör klienten i varje händelse alltid informeras om sina lagstadgade rättigheter för att han eller hon själv ska kunna bedöma om stödet för närståendevård ska bestå av ett vårdarvode enligt lagen eller exempelvis förmånligare tjänster än de som anges i lag och bara ett nominellt vårdarvode. Utskottet understryker att det ska vara frivilligt för vårdaren att avtala om ett arvode som går under minimiarvodet. Klienterna blir enligt utskottets mening mer jämlika när vårdarvodets minimibelopp höjs och binds till index och det i lagen finns angivet på vilka villkor minimiarvodet kan underskridas.

Närståendevården är tänkt att vara vård som en vårdbehövande får hemma av en närstående. Det finns kommuner som ibland använt utomstående i uppdragsavtalsförhållande och därigenom sluppit ingå arbetsavtal med en närståendevårdare. Det har också förekommit fall där en anställd inom hemservicen flyttats över från avlöningsförhållande för att vårda flera vårdbehövande i ett uppdragsavtalsförhållande. Det är viktigt, menar utskottet, att den föreslagna definitionen på närståendevårdare sätter stopp för sådana arrangemang framöver. Att med hjälp av stöd för närståendevård, tjänster och stöd till närståendevårdaren stödja och trygga det arbete släktingar och närstående utför är en sak, lönearbete som bygger på anställningsförhållande en annan.

Den primära utgångspunkten för den föreslagna lagstiftningen är att tillgodose den vårdbehövandes bästa. Den vårdbehövandes bästa nämns uttryckligen i 1 § (lagens syfte) och i 3 § (förutsättningar för beviljande av stöd) och har även beaktats i procedurbestämmelserna. Närståendevården är alltid frivillig och innebär vård som av parternas fria vilja sker hemma. Utskottet ser det som angeläget att närståendevården vidareutvecklas utifrån klienternas önskemål och behov. Utskottet understryker att den vårdbehövandes bästa inte bara tillgodoses i den nya lagen om stöd för närståendevård utan också i socialvårdslagen, i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården och i förvaltningslagen. För att målen för utveckling av närståendevården ska nås bör social- och hälsovårdsministeriet med det snaraste ta fram en guide för myndigheterna om hur lagen tillämpas i praktiken.