I propositionen föreslås ändringar i lagen om temporär begränsning av vissa av kommunernas och samkommunernas rättshandlingar inom social- och hälsovården (nedan kallad begränsningslagen) och i lagen om tillämpning av vissa förpliktelser enligt lagen om en kommun- och servicestrukturreform (nedan kallad paras-ramlagen). 

Giltighetstiden för lagarna föreslås bli förlängd till följd av att tidsplanen för vård- och landskapsreformen har ändrats. Utskottet anser att giltighetstiden behöver förlängas med ett år för att begränsningsåtgärderna enligt begränsningslagen och skyldigheterna enligt paras-ramlagen oavbrutet ska gälla tills reformen införs. Det rör sig om begränsningar inom kommunala beslutsprocesser. Grunderna för dem är godtagbara i och med att de har anknytning till hur social- och hälsovårdssystemet ska fungera. Lagförslaget är således behövligt. Utskottet framhåller dessutom att åtgärderna är temporära och att syftet är att reformen ska kunna startas enligt de uppställda målen. 

I sitt utlåtande (GrUU 57/2017 rd) anser grundlagsutskottet att den fortsatta beredningen av reformen självfallet ger anledning att förlänga giltighetstiden för begränsningslagen och att skärpningarna i lagen inte utgör något hinder för att behandla de föreslagna lagarna i vanlig lagstiftningsordning. Grundlagsutskottet anser också att grundlagen inte ställer några hinder för att förlänga skyldigheterna enligt paras-ramlagen. I sitt utlåtande anser förvaltningsutskottet att ändringarna är befogade och motiverade (FvUU 39/2017 rd). Det faktum att propositionen är nödvändig hänger delvis samman med att jourförordningen behandlades fristående från social- och hälsovårdsreformen. 

Begränsningslagen

När social- och hälsovårdsutskottet tidigare behandlade en proposition om begränsningslagen ansåg utskottet att de föreslagna begränsningarna var behövliga med avseende på servicestrukturreformen inom social- och hälsovården (ShUB 12/2016 rd). Utskottet såg det som viktigt att de föreslagna begränsningsbestämmelserna uteslutande används för att förhindra sådana rättshandlingar som kan antas ha menliga följder för de kommande organisationsansvariga och som inte nödvändigtvis behöver genomföras före den planerade strukturreformen inom social- och hälsovården. 

Utöver förlängningen av giltighetstiden föreslås nu vissa skärpningar i begränsningslagen. Bestämmelserna i 3 § om utläggningsavtal med privata tjänsteproducenter om produktion av social- och hälsovårdstjänster ska skärpas. Det innebär att ett avtal måste inkludera en uppsägningsklausul, om dess värde överstiger trettio procent av de årliga driftsutgifterna för den social- och hälsovård som kommunen eller samkommunen har organiseringsansvar för och avtalet fortsätter att gälla efter utgången av 2020. Enligt den gällande lagen går gränsen vid 50 procent av kostnaderna och avtalsperioden är minst fem år. Dessutom ska bestämmelserna skärpas på så sätt att om avtal ingås med flera producenter, måste ett villkor om rätt att säga upp avtalet ingå i det avtal som överskrider gränsen och i alla avtal som ingås efter det. Enligt den gällande lagen sammanräknas bara de andelar av driftsutgifterna som utgörs av avtalen med samma producent. Social- och hälsovårdsutskottet anser att de föreslagna ändringarna är motiverade och att de bidrar till att garantera att vårdreformen ska kunna startas enligt målen. Utskottet understryker att utläggningarna inte får riskera jourverksamheten. 

I 3 § 1 mom. föreslås det dessutom att nuläget preciseras på så sätt att i den nya lagen explicit skrivs in den tolkning som gjorts utifrån den gällande lagen, dvs.att den som har organiseringsansvar har rätt att säga upp avtalet 2020 utan att uppsägningen medför ersättningsskyldighet. Utskottet noterar att preciseringen av ersättningsskyldigheten är motiverad för att det inte ska uppstå oklarhet om tolkningen i enlighet med den gällande lagen. Däremot anser utskottet att den organiseringsansvarigas rätt att säga upp avtalet bör förlängas från ett till två år och därmed gälla 2020 och 2021. Den tvååriga tidsfristen ger den framtida organiseringsansvariga, det vill säga landskapet, bättre möjligheter att bedöma avtalet som en del av det övergripande servicesystemet. 

I den föreslagna 4 § i begränsningslagen ändras grunderna för beviljande av dispens för byggnadsinvesteringar så att dispens endast ska beviljas om en investering är nödvändig och brådskande för att trygga tillgången till tjänsterna. Ansökan ska enligt 2 mom. innehålla en redogörelse för investeringskostnaderna samt för investeringens övriga ekonomiska konsekvenser. Utskottet ser även den här ändringen som motiverad. Jämfört med nuläget innebär förslaget att byggnadsinvesteringar i kommuner och samkommuner begränsas i lite större utsträckning. Utskottet anser att förslaget är befogat. Enligt propositionen (s. 13) har social- och hälsovårdsministeriet beviljat sjukvårdsdistrikten 14 tillstånd och två sjukvårdsdistrikts ansökningar är fortfarande aktuella, så dispens har redan beviljats eller kommer möjligen att beviljas för sjukvårdsdistriktens mest akuta investeringsbehov. Dessutom har ett betydande antal tillstånd beviljats kommuner. I den här fasen av beredningen av vård- och landskapsreformen kommer besluten om kommande investeringsbehov framöver att kunna fattas av landskapen, om investeringarna inte är nödvändiga och brådskande för att trygga tillgången till tjänster. 

Lagen om att förlänga paras-ramlagen

Lagförslaget om att förlänga skyldigheterna enligt paras-ramlagen går ut på att de samarbetsförpliktelser inom social- och hälsovården som grundar sig på kommun- och servicestrukturreformen ska fortsätta att tillämpas till utgången av 2019. På motsvarande sätt föreslås en förlängning av giltighetstiden för statsrådets behörighet. Utskottet ser det som motiverat att förlänga de gällande förpliktelserna så att de nuvarande samarbetsområden som bildats för områden större än en kommun och som har organiseringsansvar för social- och hälsovården inte ska upplösas för ett år framåt innan landskapen tar över organiseringsansvaret.