Enligt den föreslagna 59 a § ska de universitet som anordnar specialistläkar- och specialisttandläkarutbildning betalas ersättning av statsmedel för kostnader som orsakas av utbildningen. Ersättningen baserar sig på antalet läkare och tandläkare som slutfört utbildningen och på den ersättning som bestämts för utbildningen. Det hör till universiteten att genomföra utbildningen av specialistläkare och specialisttandläkare och att ha hand om frågor kring innehåll och kvalitet i utbildningen. Den ändrade finansieringen ger universiteten bättre möjligheter att styra och utveckla den samlade specialiseringsutbildningen av läkare och tandläkare. Utskottet tillstyrker lagförslaget utan ändringar. 

Genom att utveckla antagningen av studerande till specialiseringsutbildning med tillhörande handledning om valet av bana, införa ett kvalitets- och uppföljningssystem för specialiseringsutbildningen, utvärdera de studerandes framsteg och planera s.k. utbildningsvägar vill regeringen förkorta de nuvarande långa utbildningstiderna, förbättra utbildningens innehåll och kvalitet och den skeva fördelningen av specialistläkare och specialisttandläkare vad beträffar specialiseringsområdena och regionerna.  

Utbildningstiden kan enligt regeringen kortas av från nuvarande 8—10 år för att komma närmare målet, som är 5—6 år för att utbilda sig till läkare eller tandläkare. Syftet är att specialistläkare och specialisttandläkare ska komma ut i arbetslivet snabbare i ett läge när bristen på specialister riskerar att öka med pensionsavgångarna. Det är svårt att nå regeringens mål för utbildningstiderna, menar utskottet, men anser det ändå vara viktigt att studietiderna blir kortare.  

Också med avseende på servicesystemet är det positivt att universiteten får möjligheter att själva styra specialistutbildningen för att skapa större balans mellan medicinska specialiteter och geografiska regioner. Sett i ett medborgarperspektiv förbättras den regionala tillgängligheten till specialistläkare och specialisttandläkare.  

Ersättningen till universiteten är en överföring från andra examens- och månadsersättningar till specialiseringsutbildningen. Statsbudgeten påverkas således inte. Däremot minskar utbildningsersättningarna till servicesystemet med ett lika stort belopp, och systemet måste anpassa sin verksamhet därefter. Samtidigt kommer servicesystemet att ha samma ansvar för utbildningen som tidigare. Utskottet påpekar att arbetsinsatsen från läkare och tandläkare under specialisering spelar en betydande roll för servicesystemet. När systemet får mindre anslag kan det uppstå problem med bland annat jourer, där det också är viktigt för läkarna under specialisering att delta.  

På 2000-talet har volymerna i specialiseringsutbildningen av både läkare och tandläkare ökat kraftigt och förslagsanslaget till ersättningarna har stigit i statsbudgeten. Följaktligen har ersättningen per studerande länge legat på nästan samma nivå. Ersättningarna har dock sjunkit på senare år eftersom anslagen har skurits ner och antalet utbildningsplatser ökat.  

Enligt universiteten själva uppgår kostnaderna för utbildningen till 10 000–11 000 euro per specialistläkare eller specialisttandläkare som avlägger examen. Med hänsyn till de samlade utbildningsersättningarna kan ersättningar till specialisering inte längre ges ut till fullt belopp, enligt propositionen. Ersättningen kommer i stället att vara uppskattningsvis hälften av de kostnader som universiteten uppger. Det blir en osäkerhetsfaktor för universiteten om ersättningarna årligen läggs fast i en förordning om utbildningsersättningar och det kan sätta käppar i hjulen för långsiktigt utvecklingsarbete. 

Bestämmelserna om utbildningsersättningar ska enligt planerna lyftas över till lagen om ordnandet av social- och hälsovårdstjänster. Samtidigt ska hela systemet för utbildningsersättningar ses över och utsträckas till all specialiseringsutbildning inom social- och hälsovårdsområdet på universitetsnivå. Utskottet anser att reformen bör införas med hänsyn till att utbildningsersättningarna måste vara tillräckligt höga med avseende på både universiteten och servicesystemet.