Allmän motivering

Av de orsaker som nämns i motiveringen till propositionen och på grundval av erhållen utredning finner utskottet förslaget behövligt och lämpligt. Utskottet tillstyrker lagförslaget med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Regeringen föreslår att förvärvsinkomsterna och utkomststödet samordnas. Detta för med sig att utkomststödstagarna blir bättre motiverade att börja arbeta, i och med att upp till 600 mark av förvärvsinkomsterna inte beaktas när utkomststödet beviljas. Efter reformen är det mer lönande för stödtagarna att skaffa lite extra inkomster. När det blir lättare för stödtagarna att ta emot arbete blir de mer självständiga och aktiva. Att aktivt ta tag i saker, redan kortare anställningar, minskar vanligen risken för att långvarigt arbetslösa blir socialt utslagna samtidigt som de får bättre möjligheter att få sysselsättning. Reformen medverkar därmed till att uppfylla målen för den sociala tryggheten, att förebygga fattigdom och utslagning och att den sociala tryggheten skall motivera stödtagarna att själva vara aktiva.

Utskottet framhåller att de sysselsättningsfrämjande åtgärderna i sig är värda att understödjas. Men enligt utskottets uppfattning hade det varit lämpligare att samordna förvärvsinkomsterna och den sociala tryggheten i fråga om arbetsmarknadsstödet, dagpenningen och bostadsbidraget, och inte i kombination med förmånen i sista hand, dvs. utkomststödet. Utskottet anser att samordningen kan införas på försök. Då kan information om systemets funktion samlas in och utkomststödet vidareutvecklas.

När samordningen av utkomststödet och förvärvsinkomsterna införs kommer betydligt fler människor att omfattas av utkomststödet, vilket också betyder fler klienter inom socialväsendet. Detta strider mot de tidigare målen att minska antalet klienter som får utkomststöd. När förvärvsinkomster inte behandlas lika strängt kommer betydligt fler hushåll att ha rätt att få utkomststöd. Kommunernas utgifter för utkomststöd kommer att öka till följd av reformen. När det kommer till många nya stödtagare utsätts det kommunala socialväsendet för stora belastningar. Redan nu har många kommuner alltför liten personal inom den sociala sektorn. Lagen om utkomststöd kräver att klienternas situation prövas individuellt och att kommunerna arbetar planmässigt med klienterna. Servicen till personer som får utkomststöd består inte bara i att dela ut förmåner, utan socialarbetaren måste ha kompetens och vara kapabel att göra bedömningar, eftersom arbetet har konsekvenser för klientens grundläggande fri- och rättigheter. När socialarbetarna samtidigt måste ägna allt mer av sin tid åt de allt större sociala problemen, till exempel barnskydd och arbete bland missbrukare, men också arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte för långtidsarbetslösa, talar allt för att kommunerna måste få större resurser för sitt sociala arbete. Samtidigt råder det stor brist på socialarbetare, vilket gör det svårare för kommunerna att ta hand om sina åtaganden på behörigt sätt.

En stor del av utkomststödstagarna är arbetslösa och deras primära förmån, utkomststödet för arbetslösa, räcker inte till för de normala utgifterna. Utskottet understryker att det effektivaste sättet att trygga en adekvat nivå på de primära förmånerna är att förhindra att behovet av utkomststöd ökar. Som läget ser ut nu är de primära förmånerna inte tillräckligt höga för att trygga stödtagarnas försörjning på längre sikt. Vanligen anhåller de om utkomststöd i exceptionella situationer, till exempel vid långvarig arbetslöshet eller långvarig sjukdom. Utkomststödet är avsett att vara ett tillfälligt stöd i sista hand. Det har blivit ett medel för att rätta till bristerna, den dåliga funktionen och den alltför låga nivån i andra sociala trygghetsförmåner. Därför tar regeringen ett steg i rätt riktning när den höjer arbetslöshetsdagpenningen och arbetsmarknadsstödet och ser över kriterierna för sjukdagpenningen 2002, men åtgärderna räcker inte till. Insatserna för att förbättra de primära förmånerna måste fortsätta, understryker utskottet.

Bland de som får utkomststöd finns inte bara arbetslösa utan också många andra grupper som är i behov av utkomststöd eftersom deras primära förmåner är alltför låga. Dessa klientgrupper, till exempel långtidssjuka eller pensionärer, hör dessutom till den grupp som inte får någon hjälp av åtgärderna för att främja stödtagarnas möjligheter att återinträda i arbetslivet. Därför förbättras inte deras situation av den föreslagna reformen. Utskottet finner det viktigt att också de utkomststödstagare som inte kan motiveras att börja arbeta får bättre livsvillkor. Utskottet föreslår ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande).

Det är nödvändigt att utkomststödet förbättras för att det skall spela en större roll som fattigdomsförebyggande förmån, påpekar utskottet. Under behandlingens gång har utskottet diskuterat vilka konsekvenser 7 § 2 mom., som föreskriver en självrisk på 7 procent, beträffande boendeutgifterna har för utkomststödstagarna. När självrisken för boendekostnader infördes var avsikten i första hand att få stödtagarna att flytta till billigare hyresbostäder. Målet har inte över huvud taget nåtts åtminstone inte på de större orterna, eftersom det inte finns några hyresbostäder till rimliga priser. Därför måste den som lever på utkomststöd i praktiken täcka en mycket större del av hyresutgifterna med utkomststöd, eftersom bara rimliga boendeutgifter får täckas med grunddelen. I till exempel huvudstadsregionen är gränserna för boendekostnaderna alldeles för låga i relation till de faktiska hyresutgifterna. Det finns all anledning att utreda hur lämpligt det är med en självrisk för boende och hur systemet fungerar i den rådande bostadssituationen. Utifrån detta kunde systemet revideras.

Under behandlingens gång har utskottet också lyft fram vikten av att förenkla det sociala trygghetssystemet. En förenkling av den sociala tryggheten är en uppgift som man målmedvetet måste ta tag i, understryker utskottet. Den sociala tryggheten är splittrad och det är svårt att överblicka hur de olika systemen förhåller sig till varandra. Till exempel den föreslagna samordningen av förvärvsinkomsterna och utkomststödet påverkar också klienternas andra förmåner, till exempel den jämkade arbetslöshetsdagpenningen och bostadsbidraget, och kan därmed leda till att andra förmåner skärs ner. Det rådande läget leder till mer arbete inom administrationen och är en stor osäkerhetsfaktor för klienterna. När utkomststödstagarna tar en anställning på det sätt som målen med propositionen förutsätter måste myndigheterna fatta tusentals beslut om översyn av den jämkade dagpenningen och arbetsmarknadsstödet samt bostadsbidraget. Många som börjar arbeta får ingen ekonomisk nytta av reformen eftersom andra förmåner ändras. Systemet måste bli tydligare framför allt för medborgarna, men också för administrationen.