Motivering

Sänkningen av utkomststödets grunddel och i synnerhet den personliga planen för att aktivera en ung person är avsedd att hjälpa denne till egna initiativ och att hitta sin plats i samhället. Syftet är gott och omfattas av alla men de medel som föreslås i propositionen är misslyckade och främjar inte alls syftet. Sänkningen av det basala skyddet är inget incitament om det inte samtidigt finns resurser att komma den unga till mötes och i grunden titta på hans eller hennes situation.

För närvarande förmår inte vårt utbud av sociala och andra tjänster garantera ett människovärdigt bemötande av dem som löper risk att marginaliseras eller som redan blivit det. Den föreslagna sänkningen av grunddelen skulle vara möjlig bara i en situation där servicen fungerar bra och olika aktörer seriöst skulle kunna stödja den unga personen när den söker sig till utbildning och ut i arbetslivet. Nu lämnas ungdomarna ensamma och till yttermera visso hotar man med att beröva dem den sista lilla möjligheten att klara av vardagsbekymren. Det krävs helt andra metoder än den föreslagna sanktionsmodellen för att aktivera unga människor. De behöver skräddarsydd och övergripande service som på lång sikt uppmuntrar och hjälper dem att återgå till utbildning och därefter ut i arbetslivet.

Hela tanken bakom systemet med prioriterad inkomst är att främja en persons möjligheter att förbättra sin ekonomiska situation med små egna inkomster och småningom få fotfäste i arbetslivet. Man har kunnat konstatera att den bestämmelse som nu varit i kraft för viss tid har lett till en rättvisare behandling av utkomststödsklienterna, en skäligare inkomstnivå för de klienter som arbetar och dessutom fungerat som ett uppmuntrande incitament.

Med hushåll som mottar utkomststöd avses ett enpersonshushåll eller en sådan familj som definieras i 3 § i lagen om utkomststöd. Den prioriterade inkomstens maximibelopp gäller för ett hushåll. Exempelvis i ett hushåll med två personer kan båda makarna ha inkomster, men deras sammanlagda prioriterade inkomst får uppgå till högst 150 euro per månad. Maximibeloppet är alltså det samma oberoende av om det finns en eller två inkomsttagare i familjen. Jag föreslår att maximibeloppet för prioriterad inkomst ska vara personbundet.

Av utkomststödstagarna bor 71 % i enpersoners hushåll medan ensamföräldrarna utgör ca 12 %. En fjärdedel av ensamföräldrarna får utkomststöd. Enligt Stakes har den prioriterade inkomsten framför allt gagnat kvinnliga ensamföräldrar, dvs. uppmuntrat dem att skaffa förvärvsinkomster. Det är motiverat att höja gränsen för det prioriterade beloppet för att stödja dessa ekonomiskt sårbara hushåll. Det nuvarande beloppet är likaså otillräckligt med tanke på arbetslösa tvåpersonshushåll, om systemet ska ha önskad effekt. För att människor som står utanför arbetslivet och får utkomststöd ska fås att ta emot tillfälliga eller deltidsjobb med väldigt få arbetstimmar bör maximibeloppet för den prioriterade inkomsten höjas. Om gränsen för den prioriterade inkomsten höjs så att minst 25 procent lämnas obeaktat och maximibeloppet är 175 euro krävs det bara en satsning på ca 15 miljoner i statsbudgeten. Jag föreslår att bestämmelsen permanentas.

Motivering

Riksdagen föreslår en ändring i 10 § i lagen om utkomststöd som reglerar grunderna för sänkning av utkomststödet. Enligt propositionen kan grunddelens belopp i framtiden sänkas också i fråga om en person under 25 år som saknar yrkesutbildning och vars behov av utkomststöd beror på att personen har avbrutit sin utbildning eller vägrat delta i utbildning så att han eller hon inte heller är berättigad till arbetslöshetsförmån. Som motivering anför man att det har funnits lägen där man avslagit begäran om arbetsmarknadsstöd på de nämnda grunderna samtidigt som man har kunnat betala utkomststöd till nästan samma belopp. Enligt propositionen har utbetalningen av utkomststödet eventuellt motverkat det incitament som avslaget på arbetsmarknadsstödet skulle vara för att klienten skulle söka sig till en utbildning.

Redan i dagsläget ligger utkomststödet på en allt för låg nivå och om det dessutom skärs ned med 40 procent äventyras människors oundgängliga utkomst.

Fel att bestraffa unga—först måste bristerna i servicen åtgärdas

Enligt vår uppfattning är det inte rätt att skära ned utkomststödet för att någon har vägrat delta i utbildning. Enligt experter är en sådan vägran, eller avbruten skolgång, i allmänhet ett tecken på en svår livssituation. Då är det bättre att uppmuntra och ge personlig service i stället för att skära i utkomststödet, som redan nu ligger på en för låg nivå. Av expertutlåtanden framgår det att tusentals, rentav tiotusentals, unga människor av väldigt olika skäl inte är kapabla till arbetspraktik, arbetslivsträning, utbildning i arbete eller arbete. Orsaken kan vara bostadslöshet, missbruk, inslärningssvårigheter, depression eller stress. De är inte kapabla att själva ta tag i sitt liv.

För tillfället lyckas vårt utbud av tjänster inte identifiera de ungas behov eller hjälpa dem att lösa problemen. Socialarbetarna hinner inte träffa alla sina klienter eller göra en mångsidig utvärdering av den ungas situation. Det tvång som regeringen föreslår i propositionen kan fungera när de unga står inför faktiska alternativ och har tillgång till service. Det finns en risk att sänkningen av grunddelen blir en automat. Utan tillräcklig service och tillräckligt stöd kränker sänkningen av utkomststödet unga människors människovärde i en svår livssituation. Deras handlingsförmåga kan rentav försämras när man än en gång bevisar för dem att de inte duger till någonting - inte ens till att leva enligt lagens paragraf.

Hotet om sänkning av utkomststödet kan också leda till att den unga kommer in på en utbildning som är olämplig för honom eller henne och som de facto ändå inte hjälper personen att komma in i arbetslivet. I kombination med de gällande bestämmelserna kan förslaget leda till att utkomststödet kan sänkas med 20 procent för en person under 25 år också när han eller hon vill utbilda sig i stället för att jobba. Om en ung person utan utbildning anser att arbetslivet bättre motsvarar hans eller hennes behov och därför avbryter en utbildning eller vägrar utbildning, är det oskäligt att sänka utkomststödet om inte samhället eller arbetsktraftsmyndigheterna kan anvisa den unga ett jobb. Enligt 18 § i grundlagen har var och en rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring. I samma paragraf talas dessutom om rätten till sysselsättningsfrämjande utbildning. Den föreslagna lagändringen pekar snarare på ett utbildningstvång.

När det system som ska styra in unga människor på arbete eller utbildning inte fungerar ordentligt på grund av resursbrist kan inte heller den föreslagna reformen, som innebär en säkning av utkomststödets grunddel, fungera som incitament. Regeringen har slagit in på en ohållbar linje när den ökar tvånget samtidigt som den bland annat genom produktivitetsprogrammet försämrar viktig service inom arbetkraftsförvaltningen. Vi föreslår därför att förslaget till ändring av 10 § i utkomststödslagen förkastas.

Bättre utkomststöd och grundtrygghet

Utgångspunkten måste vara att grundtryggheten förbättras så att nivån på de primära stöden höjs i syfte att komma till rätta med bidragsberoendet. Utkomststödet borde samtidigt förbättras så att man bättre kunde beakta vad som avses med oundgänliga utgifter i dagens värld. I sin skuggbudget föreslår socialdemokraterna bland annat en höjning av grunddelen för barn som en av de mest brådskande åtgärderna. I stället för att regeringen skulle förbättra situationen för dem som förtjänar minst och är mest utsatta föreslår den nu att dessa personers ställning ytterligare ska försämras. Enligt vår uppfattning är det helt oskäligt och vi kan inte godkänna den föreslagna åtgärden.

Motivering

Regeringen föreslår att lagen om utskomststöd ändras så att grunddelens belopp i framtiden kan sänkas också i fråga om en person under 25 år som saknar yrkesutbildning när denne har avbrutit sin utbildning eller vägrat delta i utbildning så att han eller hon inte heller är berättigad till arbetslöshetsförmån.

Lagändringen skulle sänka utkomststödet med 20—40 procent för personer under 25 år som saknar yrkesutbildning om de vägrar delta i utbildning eller avbryter sin utbildning. Förslaget härstammar från den ökända SATA-kommittén och avsikten är att hindra ungdomar som inte deltar i någon utbildning från att utnyttja utkomststödet i en situation där de har förlorat sitt arbetsmarknadsstöd för att de vägrat delta i utbildning.

Vid ett första påseende kan förslaget förefalla motiverat. Är det inte helt rätt att utbildningsskygga ungdomar med hjälp av denna käpp "aktiveras", dvs. tvingas att delta i utbildning som någon tror att skulle vara till nytta för dem?

Enligt expertyttranden är det inte alls så. De ungdomar som har förmåga att studera eller arbeta söker sig självmant till det utan sanktioner. De som har bestämt sig för att leva som de själva vill låter inte pengarna påverka deras livsstil och bryr sig därför inte ifall utkomststödet sänks. Det finns inte många sådana och lagen påverkar inte deras attityd. Det går inte att pigga upp dem med några käppar.

Utskottets betänkande beskriver utmärkt och heltäckande de problem som arbetslösa ungdomar under 25 år kommer att drabbas av till följd av sänkningen av utkomststödet. Utskottsmajoriteten hade ett digert material för att formulera ett empatiskt, förklarande och beklagande betänkande. Inte en enda av de sakkunniga som utskottet hörde försvarade propositionen i detta avseende utan samtliga ansåg att förslaget är oskäligt för de unga som vägrar utbildning för att de saknar förutsättningar.

Pudelns kärna är de ungdomar som inte har kapacitet för vare sig utbildning eller arbete. De kan ha en varierande bakgrund med allt från bostadslöshet till inlärningssvårigheter, panikstörningar till normal skygghet, besvärliga hemförhållanden till marginalisering. De här och många andra skäl hindrar unga personer från att utbilda sig och skaffa sig jobb. Det finns flera tusen unga i denna situation i Finland och antalet växer kraftigt. För dem är lagförslaget oskäligt, ja rentav ödesdigert.

För tillfället lyckas vårt utbud av tjänster inte identifiera de ungas behov eller hjälpa dem att lösa problemen. Socialarbetarna hinner inte träffa alla sina klienter eller göra en mångsidig utvärdering av den ungas situation. För att inte tala om de unga som hotar att helt dra sig ur alla former av social samvaro. Deras antal beräknas uppgå till 30 000.

Det är oskäligt att straffa unga i en kaotisk livssituation som inte kan leva upp till lagens bokstav genom att sänka deras utkomststöd. Marginaliserade och utsatta ungdomar kämpar mot indrivningsföretag, utmätning och böter och gör sitt allt för att få utkomststödets grunddel, som för närvarande är 417 euro per månad, att räcka till. Att sänka stödet kränker dessa ungdomars människovärde och kan rentav försämra deras handlingsförmåga när man än en gång bevisar för dem att de inte duger till någonting— inte ens till att leva enligt lagens paragraf. Det motiverar dem inte till utbildning eftersom de inte har förmåga att utbilda sig utan ett starkt stöd. Och någon sådant stöd finns inte att få i tillräcklig utsträckning.

Utskottsmajoriteten föreslår i betänkandet att grunddelen kan sänkas "bara om det inte äventyrar den utkomst som behövs för att trygga ett människovärdigt liv och sänkningen inte heller i övrigt kan anses oskälig". Därefter presenteras i betänkandet en rad förfaranden som borde tillgripas för att människovärdet inte skulle kränkas. Utskottsmajoriteten vet ändå att en sänkning på 40 procent alltid minskar förutsättningarna till en människovärdigt liv och att även en sänkning på 20 proccent kan göra det. Det handlar om en sekundär förmån.

Utskottsmajoriteten vet också att även om dess förfaringssätt i teorin skulle kunna förhindra att någon drabbas av sänkt utkomststöd kommer så inte att ske i praktiken eftersom det inte finns tillräckliga resurser för social- och ungdomsarbete till stöd för ungdomarna.

Om förslaget träder i kraft bestraffar det oskyldiga och olyckliga ungdomar som i värsta fall bland annat får betala för sina föräldrars eller rentav far- eller motföräldrars "synder", det vill säga för långtidsarbetslöshet som leder till att marginalisering håller på att bli verklighet i tredje led.

Av det som sägs ovan framgår att lagförslaget när det gäller 10 § är ohållbart oskäligt och bör därför förkastas. Eftersom den fördel som förslaget till 11 § innebär är klart mindre än den skada 10 § orsakar bör hela lagförslaget förkastas, om 10 § godkänns.