Motivering

Till de mest centrala målen för lagstiftningen om statsandelar till kommunerna hör kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna och ansvarsfördelningen. Ett annat centralt mål har varit att utjämna de ojämlikheter som råder mellan kommunerna som en följd av grunderna för deras ekonomi. Under det gångna decenniet har staten i betydande grad frånsagt sig sitt ansvar å ena sidan genom nedskärningar i statsandelarna och å andra sidan genom att samtidigt öka kommunernas skyldigheter att tillhandahålla service. De tyngsta nedskärningarna har drabbat de kommuner som relativt sett fått mest statsandelar för sina utgifter. Nedskärningarna och ändringarna i förvärvsinkomstavdraget, som i strid med regeringens löften inte har kompenserats, har även för sin del försvagat kommunernas inkomstbas.

På grund av de överstora nedskärningarna av statsandelarna har ojämlikheten mellan kommunerna ökat och kommunernas möjligheter att utföra sin basuppgift betydligt försvårats. Det stora antalet kommuner som söker understöd enligt prövning är på goda grunder ett bevis på att problemet blir allt svårare. Det förekommer större variation än tidigare när det gäller tillgång till och kvaliteten på olika tjänster, vilket gör att invånarna i de olika delarna av vårt land försätts i ojämlik ställning.

Regeringens proposition med förslag till lag om ändring av lagen om planering av och statsandel för social- och hälsovården ändrar kostnadsfördelningen mellan staten och kommunerna i en positivare riktning än vad nu är fallet och förstärker inkomstbasen. Då den kommunala ekonomin granskas i sin helhet motsvarar ändringarna dock inte den lägesbedömningen att allt fler kommuner brottas med problem i anslutning till ekonomiskt underskott, i all synnerhet som den positiva utvecklingen av den viktigaste grunden för kommunernas inkomster — skatteintäkterna — vilar på en mera osäker bas än tidigare på grund av att det ekonomiska läget allmänt taget har försämrats. Sedan budgetberedningen har den kommunala ekonomin ytterligare fördystrats. Såvida vilja finns kunde man till exempel i samband med behandlingen av denna lag inverka på situationen.

Även under det kommande året utökas kommunernas ekonomiska ansvar genom att de påförs mera skyldigheter dock utan att statsmaktens insats i motsvarande grad ökas och faktiska förbättringar genomförs. De ökade skyldigheterna förutsätter tillsammans med den höjda kostnadsnivån att grunderna för beräkning av statsandelarna ändras, vilket dock inte nu är aktuellt. Den extra kostnadsbörda på hundratals miljoner som läkarstrejken gav upphov till kan inte heller anses ringa. Att enbart deklarera att kommunernas finansiella ställning förbättrats räcker härvid inte till då den faktiska situationen går i rakt motsatt riktning. Man reagerar inte heller på det sätt verkligheten kräver på de ändringar i efterfrågan på service som av olika orsaker sker.

Mot den bakgrunden är det inte ens med hänvisning till att behovet av utkomststöd minskar eller höjningen av de godtagbara maximala boendeutgifternas nivå och arbetsmarknadsstödets barnförhöjning motiverat att minska statsandelarna. Att styra utgifterna för verksamheten vid kompetenscentren så att statsandelarna reduceras fungerar stick i stäv mot vad kommunernas faktiska situation förutsätter.

Social- och hälsovårdsutskottet har under påtaglig samstämmighet upprepade gånger fäst uppmärksamhet vid de ekonomiska resurserna för utgifterna inom social- och hälsovården och uttryckt bekymmer över resursernas tillräcklighet. Även denna gång skriver utskottet in i sitt betänkande "Det vore nödvändigt att kompensera höjningen i kostnadsnivån till fullt belopp för att medborgarnas tillgång till viktiga social- och hälsovårdstjänster skall kunna garanteras på lika villkor. Vidare framhåller utskottet att en halvering av indexhöjningen kan betyda att tillgången till tjänster försämras i de ekonomiskt svagaste kommunerna". Även denna gång kan vi omfatta ställningstagandet.