Motivering

Regeringens proposition är den första biten i en totalreform av lagstiftningen om familjevård och den bygger på förslagen från en arbetsgrupp vid social- och hälsovårdsministeriet för utveckling av lagstiftningen om familjevård. Syftet är att förskjuta tyngdpunkten i vård utom hemmet från anstaltsvård mot familjevård och att göra familjevården bättre tillgänglig genom att förbättra familjevårdarnas villkor. Det är viktigt att man på detta sätt genom lagstiftning klart styr vården av barn utan hemmet i en riktning som gynnar familjevård.

Utveckling av lagstiftningen om familjevård

De ändringar som nu föreslås i barnskyddslagen och familjevårdarlagen är i högsta grad nödvändiga i och med att de förpliktar kommunerna att omstrukturera vården utom hemmet från anstaltsvård till familjevård. Utskottet påskyndar en totalreform av lagstiftningen om familjevård och ett rikstäckande handlingsprogram för familjevården. Det behövs rikstäckande åtgärder för att säkerställa en övergripande och systematisk utveckling av familjevården.

De ändringar som nu föreslås i familjevårdarlagen, dvs. en höjning av minimiarvodet till familjevårdaren, obligatorisk förberedande utbildning, utnämning av en ansvarig arbetstagare för att ordna stödåtgärder under familjevården och ett system med avlösare, bidrar till att förbättra familjevårdarnas villkor och familjevårdens kvalitet. Genom den obligatoriska förberedande utbildningen säkerställer man att familjevårdaren har de nödvändiga färdigheterna och den personliga lämpligheten för uppdraget. Utskottet anser att kvaliteten och tillgången på den nuvarande förberedande utbildningen Pride bör garanteras i hela landet. Utöver förberedande utbildning behöver familjevårdarna precis som alla andra som arbetar inom barnskyddet också arbetshandledning och kompletterande utbildning. Dessutom måste man ta lämplig notis om det stödbehov som de övriga barnen i en fosterfamilj eventuellt har.

Familjevårdarna har över lag ansett att det brister i stödet för att vårda och fostra ett barn. Det här gäller familjevård inom ramen för både barnskyddet och vården av utvecklingsstörda. Propositionen avser att tillgodose detta behov. För familjevårdaren ska det för varje vårdbehövande utnämnas en ansvarig arbetstagare för att ge det stöd som behövs under familjevården. Inom barnskyddet ska den ansvariga arbetstagaren i regel vara den socialarbetare som har ansvar för barnets ärenden.

För den tid som familjevårdaren är ledig eller annars tillfälligt frånvarande kan kommunen ordna vården hemma hos familjevårdaren genom att ingå ett uppdragsavtal med en avlösare. Vården under familjevårdarens ledighet kan fortfarande också ordnas på något annat sätt. Vid utfrågningen av sakkunniga i utskottet ville också de som företrädde professionella familjehem och institutioner gärna se att tillfällig vård kan ordnas enligt uppdragsavtal. Det behöver utredas vilka möjligheter det finns att utvidga den tillfälliga vården genom uppdragsavtal, menar utskottet.

Om systemet med avlösare enligt uppdragsavtal kan utsträckas också till närståendevården, hjälper det närståendevårdarna att orka bättre. Ett av de största problemen inom närståendevården är att det är så svårt att få tag på avlösare och att systemet inte fungerar. Utskottet framhåller att ett avlösarsystem ingalunda undanröjer behovet av att utveckla också annan tillfällig vård. För att lediga dygn ska bli möjliga inom närståendevården måste de vårdbehövande också kunna placeras på tillfälliga vårdplatser eller i kortvarig sluten vård. Avlösarvården bör ordnas smidigt utifrån kundens behov för den tid som familjevårdaren och närståendevårdaren är lediga.

Mer familjevård

Det största hindret för att bygga ut familjevården och få fram fler platser för vård utom hemmet är bristen på platser och fosterfamiljer. Därför vårdas många sådana barn på institution som skulle ha mycket större nytta av att vara i familjevård. För en sådan proportionell ökning av antalet placeringar i familj som regeringen räknar med krävs det en tydlig extra satsning på stödåtgärder för familjevård och rekrytering och utbildning av nya fosterfamiljer. Erfarenheterna av det utvecklingsarbete som redan gjorts kring familjevården i en del kommuner visar att det med målmedvetet arbete är möjligt att få fram betydligt fler familjevårdsplatser.

Det behövs fortsatta rikstäckande kampanjer för att rekrytera fosterfamiljer och de bör finansieras med statliga medel. Ambitionen bör vara att se till att tillgången på familjevård är likadan överallt i landet. De nuvarande stora regionala skillnaderna i andelen familjevård förklaras i första hand med hur medvetet man på olika håll har satsat på att utveckla familjevården och med hurdana villkor man har kunnat garantera familjevården. För att organisera familjevården kan den regionala organisationsmodellen vara till stor nytta, också för att genomföra de föreslagna reformerna.

De föreslagna ändringarna i familjevårdarlagen bidrar till regeringens mål att öka andelen familjevård inom vården utom hemmet. Samtidigt ger de bättre möjligheter att ordna mer familjevård också för vuxna. Det finns för tillfället omkring 1 600 vuxna med utvecklingsstörning, rehabiliteringsklienter inom mentalvården och åldringar i långvarig familjevård. För att utvidga familjevården av åldringar pågår ett utvecklingsprojekt som anknyter till programmet Kaste som finansieras av social- och hälsovårdsministeriet.

Utvecklingen av lagstiftningen om familjevård har ett nära samband med villkoren för s.k. professionella familjehem. Vård som för tillfället ges som professionell familjevård svarar i praktiken delvis mot anstaltsvård, delvis mot familjevård. Begreppet professionellt familjehem har inte definierats i lagen och därför har regionförvaltningsverken tillämpat sinsemellan avvikande principer för att bevilja tillstånd för professionella familjehem. Det betyder att en del av hemmen fungerar med tillstånd för familjehem, andra med anstaltstillstånd. Den oklara lagstiftningen är förvirrande både för de kommuner som överväger en plats för vård utom hemmet och de sammanslutningar som tillhandahåller barnskyddstjänster, och den garanterar inte heller att serviceproducenterna blir lika behandlade. Utskottet anser att begreppet familjevård absolut måste förtydligas i lagstiftningen.

Vård av barn utom hemmet

Olika former av vård utom hemmet står inte i någon prioritetsordning i den gällande barnskyddslagen. Inom barnskyddet har vården utom hemmet fortfarande en institutionsdominerad struktur, trots att undersökningar visar att familjevården har många fördelar framför anstaltsvård. Följaktligen anser utskottet att den föreslagna ändringen i 50 § i barnskyddslagen är motiverad; utgångspunkten vid valet av plats för vård utom hemmet är alltså att vården ordnas som någon annan form av vård än anstaltsvård.

Enligt lagförslaget kan vården ordnas som anstaltsvård bara om den inte med hjälp av tillräckliga stödåtgärder kan ordnas som familjevård eller annanstans på ett sätt som motsvarar barnets bästa. Som någon annanstans kan tänkas till exempel någon släktings familj eller barnets eget hem med hjälp av stödåtgärder enligt 49 § i barnskyddslagen eller till exempel en sjukhusavdelning. Utskottet inskärper att innan ett barn placeras utom hemmet ska det enligt 32 § i barnskyddslagen utredas vilka möjligheter den förälder hos vilken barnet inte huvudsakligen bor, släktingar eller andra barnet närstående personer har att ta emot barnet.

För barnets bästa är det viktigt att vårdplatsen utom hemmet väljs så att den minskar barnets otrygghet och osäkerhet, eftersom bestående människorelationer spelar en särskilt stor roll för barn som placeras utom hemmet. Ett barn som blir placerat har ofta ostadiga uppväxtförhållanden i bagaget och därför kan man med valet av plats utom hemmet också bidra till bestående förhållanden och förtroliga relationer. Därför är det ännu viktigare med adekvata stödåtgärder vid placering i familj, för ju mer familjevården ökar, desto mer svårhanterliga barn kan familjerna få ta hand om. Om det saknas stödåtgärder kan det leda till fler omplaceringar.

Trots att familjevård går före andra vårdformer bör barnets bästa och individuella behov ändå alltid vara den avgörande faktorn i valet av vård utom hemmet. Det påpekas också i motiven att "även om det var möjligt med hjälp av stödåtgärder att ordna vård utom hemmet som familjevård, ska placeringen inte genomföras som familjevård om det på grund av en helhetsbedömning konstateras att anstaltsvård bättre motsvarar barnets bästa". Också ett barn som placeras i anstaltsvård och barnets familj bör få tillgång till de stödtjänster de behöver under vården utom hemmet.

Utskottets uppfattning är att man absolut bör undvika att ställa anstaltsvård och familjevård mot varandra när reformen genomförs. Med ökade placeringar i familj kan institutionernas verksamhet ses över och institutionerna utvecklas i riktning mot utvärderings- och resurscentra. När vården utom hemmet utvecklas är det viktigt att hitta modeller för samverkan mellan institutioner och familjevård för att den sakkunskap som finns i institutionerna ska kunna utnyttjas för att utvärdera barnets situation och för att stödja och utbilda fosterfamiljerna. Institutionerna har dessutom också i fortsättningen en viktig roll i att vårda barn som kräver särskild yrkeskompetens utom hemmet.

Utskottet konstaterar att ju vanligare det blir med placering i familj och ju mer vårdansvaret flyttas över på privata hem, desto viktigare är det att uppmärksamma de förfaranden som bygger på de centrala barnskyddsprinciperna i 4 § i barnskyddslagen. Syftet att tillgodose barnets bästa, målet för familjeåterförening eller barnets rätt enligt 54 § i barnskyddslagen att hålla kontakt med sina föräldrar, syskon och andra närstående personer omfattar barn som placerats på institution lika väl som barn som placerats i familj. De här omständigheterna måste uppmärksammas alldeles särskilt för att barnets rätttigheter ska tillgodoses på det sätt som avses i barnskyddslagen oberoende av vilken form av vård utom hemmet som väljs. Detta bör vägas in när det bestäms hur verksamheten ska övervakas och barnets situation och möjlighet att säga sin åsikt tillgodoses i övervakningen.

Hur behovet av vård utom hemmet kan minskas

Behovet av vård för barn utom hemmet har ökat stadigt under de två senaste decennierna. Utskottet vill också i det här sammanhanget lyfta fram hur viktigt det är att försöka förebygga de tyngsta barnskyddsåtgärderna, som placering i fosterfamilj. Trots att barnskyddslagen kräver omfattande förebyggande insatser av kommunerna, räcker det förebyggande arbetet i kommunerna för tillfället inte på nära nejder till.

Kommunernas skyldighet att ordna med stödåtgärder inom öppenvården för klienter inom det barn- och familjeinriktade barnskyddet preciserades genom en lag som trädde i kraft i början av 2011. När utskottet behandlade lagförslaget påpekade det att det sparar rejält på framtida kostnader om man sätter in stödåtgärder till familjer vid rätt tidpunkt (ShUB 37/2010 rd).

Barnskyddslagen utgår från att också de tyngsta barnskyddsåtgärderna om möjligt är temporära. I centrum står barnet och dess familj. Målet att återförena familjen ska beaktas på ett sätt som tillgodoser barnets bästa i placeringen utom hemmet. För att familjen ska kunna rehabiliteras måste barnet och familjen få det stöd de behöver, som kan vara rådgivning och handledning, ekonomiskt stöd eller stöd för boende eller stöd i livet över lag.

Utskottet framhåller avslutningsvis att den nu aktuella reformen förutsätter att det kommunala socialväsendet har resurser att satsa på stöd till familjevårdare och till de barn som ska placeras utom hemmet och deras familjer. Det är av största vikt att det finns behöriga socialarbetare i kommunen. Utskottet har redan i ett tidigare betänkande noterat att 43 procent av socialarbetarna enligt undersökningar bytte arbetsplats 2009. Bristen på socialarbetare och den stora omsättningen bland dem gör det svårt att försäkra sig om att det finns tillgång till nödvändig expertis och erfarenhet inte minst för det krävande barnskyddsarbetet (ShUB 37/2010 rd). Om förebyggande åtgärder inte sätts in vid rätt tidpunkt, finns det risk för ännu fler omhändertaganden och ett ökat behov av andra reparativa åtgärder.

Det är viktigt att man följer upp hur de föreslagna lagändringarna inverkar på familjevården och placeringen av barn utom hemmet och att man utifrån uppföljningen bedömer om bestämmelserna fungerar och om målen för propositionen uppfylls.