Motivering
Allmänt
Propositionen genomför EU-direktivet om kombinerade
tillstånd, som avser att förenkla och samordna
inreseförfarandena för tredjelandsmedborgare som
arbetar i en medlemsstat och att säkerställa att
de behandlas på samma sätt som medborgarna i den
medlemsstat där de vistas. Direktivet kräver inga
större ändringar i utlänningslagen eftersom
våra tillståndsförfaranden redan nu är
anpassade till direktivet. Men regeringen föreslår
att vissa bestämmelser förenklas och förtydligas.
Samtidigt får lagen en bestämmelse om att behandlingstiden
för ansökan om uppehållstillstånd
på grund av arbete får vara högst fyra
månader.
Däremot ändrar inte direktivet i något
hänseende myndigheternas nuvarande prövningsrätt när
de beviljar uppehålls- eller arbetstillstånd, framhåller
utskottet. Så kommer arbets- och näringsbyråerna
fortfarande att göra en prövning av arbetskraftstillgången
vid ansökningar om uppehållstillstånd.
Lika behandling visavi social trygghet
Ett av de viktigaste målen med direktivet är
att säkerställa likabehandling i relation till
medborgarna i medlemsstaten för alla tredjelandsmedborgare
som vistas och arbetar lagligt där. Likabehandlingskravet
gäller inte bara arbetsmiljö och arbetsvillkor,
utan också utbildning och social trygghet. Inom social
trygghet innebär kravet att arbetstagare från
tredjeländer måste behandlas lika dels beträffande
pensions-, olycksfalls-, yrkessjukdoms-, arbetslöshets-
och sjukförsäkring, dels beträffande
hälso- och sjukvård, föräldraförmåner,
familjeförmåner, rehabiliteringsförmåner
och förmåner för personer med funktionshinder.
Däremot gäller kravet på likabehandling
inte socialtjänst, barnomsorg, service vid funktionsnedsättning,
utkomststöd, moderskapsbidrag, allmänt bostadsbidrag
eller underhållsstöd. Likabehandlingskravet i
direktivet föranleder ändringar i ett flertal
lagar om sociala trygghetssystem.
Lagändringarna är fördelade över
tre olika propositioner. Propositionen utsträcker likabehandling
inom det sociala trygghetssystemet till offentlig hälso-
och sjukvård och familjeförmåner. Däremot
har regeringen lämnat separata propositioner om bosättningsbaserade
förmåner och sjukförsäkring
(RP 198/2013 rd) och om utkomstskydd
vid arbetslöshet (RP 162/2013 rd). För
en bättre helhetsbild och för behandlingen i riksdagen
hade det varit lämpligare att riksdagen hade fått
alla ändringar i de sociala trygghetssystemen i en proposition.
Rätten att få trygghetsförmåner
Personkretsen i direktivet om kombinerade tillstånd är
mycket stor och den täcker in alla tredjelandsmedborgare
med rätt att arbeta i en medlemsstat med undantag för
de grupper som nämns särskilt. Bland andra tullstationerade
arbetstagare, säsongarbetare, personer som förflyttas
inom företag, sjömän och självständiga yrkesutövare är
undantagna bestämmelserna. EU-lagstiftningen om invandrande
tredjelandsmedborgare är mestadels sektorsspecifik. Därför
måste kravet på likabehandling tillämpas
olika på olika person- och arbetstagargrupper. Utskottet
ser mycket positivt på att direktivet betyder att olika
grupper av utlänningar får en mer samordnad ställning
i relation till dels varandra, dels medborgarna i det aktuella landet.
Kravet på likabehandling utsträcks nu också till
en grupp där den gemensamma faktorn i första
hand är arbete. Kravet införlivar också tredjelandsmedborgare
som kommer till Finland för att arbeta, men också de
som redan nu arbetar här på grundval av viseringsfrihet,
visering eller uppehållstillstånd och stannar
kvar i mycket varierande perioder. De som vistas kortvarigt i landet
har vanligen inte rätt att få bosättningsbaserade
förmåner enligt nuvarande regler. Rätten att
få sociala trygghetsförmåner uppkommer alltså via
anställning och rätt att arbeta och den upphör
att gälla när arbetet tar slut. Status som arbetstagare
finns emellertid kvar om man efter sex månaders arbete
anmäler sig som arbetslös arbetssökande.
Hälso- och sjukvård och familjeförmåner
Arbetstagare från länder utanför
EU som har anställning eller efter sex månaders
anställning registrerar sig som arbetslös arbetsökande
har enligt förslaget rätt att få offentlig
hälso- och sjukvård med samma klientavgifter och
på samma villkor som personer med hemkommun i Finland.
De jämställs alltså med kommuninvånare när
det gäller både primärvård och
specialiserad sjukvård. Bestämmelser om ersättning
för vårdkostnaderna kommer att ingå i
den föreslagna lagen om gränsöverskridande
hälso- och sjukvård, som ingår i proposition RP
103/2013 rd. Enligt lagförslaget ska
staten stå för vårdkostnaderna om en
utlänning inte har hemkommun i Finland. Det är
motiverat att staten ansvarar för kostnaderna, anser utskottet.
Barnbidrag och stöd för hemvård betalas
bara ut för barn som vistas i Finland tillsammans med arbetstagaren.
Inga förmåner ges ut för barn i utlandet,
i motsats till fallet med arbetstagare från någon
EU-stat. För att få barnbidrag och stöd
för hemvård av barn krävs det också att
anställningen i Finland ska pågå i minst
sex månader. Staten ska stå för kostnaderna
när stöd för hemvård ges ut
för barn till personer utan hemkommun.
Familjeförmåner ges inte ut till dem som vistas
här som studerande, personer som arbetar här på grundval
av visering eller viseringsfrihet eller till personer med anställning
i mindre än sex månader. I dessa fall utnyttjar
Finland den möjlighet att begränsa personkretsen
för familjeförmåner som direktivet ger.
Utskottet ställer sig bakom förslaget till begränsningar.
Ekonomiska konsekvenser
Det går inte att exakt förutse de ekonomiska konsekvenserna
av propositionen. En del av de personer som avses ingå redan
nu från och med inresan i den sociala trygghet som hör
till FPA och har rätt till offentlig hälso- och
sjukvård eftersom de är stadigvarande bosatta
här. Däremot ingår som regel inte personer
med kortvarig anställning i den bosättningsbaserade
sociala tryggheten.
Förslaget har inte nödvändigtvis
så stor ekonomisk betydelse eftersom en del av personkretsen
för direktivet också utan direktivet skulle få rätt
till sociala trygghetsförmåner efter en viss tid.
De närmaste åren kommer det sannolikt fler tredjelandsmedborgare
att arbeta här. Men i dagsläget är det
omöjligt att bedöma om de sociala trygghetsförmånerna är
en attraktionsfaktor, som får fler utländska arbetstagare
att söka jobb i Finland.
I budgeten för 2014 har 3,4 miljoner euro avsatts för
kommunernas kostnader för hälso- och sjukvård
till utlänningar. Dessutom finns det ett anslag på 0,4
miljoner euro till barnbidrag och stöd för hemvård
för barn från utlandet. I övrigt har
kostnaderna för bosättningsbaserade förmåner
och utkomststöd vid arbetslöshet bedömts
i separata propositioner. Utskottet menar att kostnadsutfallet bör
följas upp.
Tillsyn
Enligt propositionen ska bidragsfusk följas upp förvaltningsövergripande
när det blir lättare att komma i åtnjutande
av sociala trygghetsförmåner. Det är
viktigt att myndigheterna övervakar att tredjelandsmedborgare
verkligen har anställning och får lön
utbetald och att de tar fram ett system för att utbyta
information. Vidare är det viktigt med bättre
statistik för att underlätta övervakningen,
eftersom det inte finns någon tillförlitlig information
om hur många utländska arbetstagare det finns
eller om personer som uppehåller sig tillfälligt
här också arbetar.
Åtgärder för att utveckla lagstiftningen
Reglerna om social trygghet för utländska
arbetstagare är överlag mycket svåröverskådlig och
svårförståelig för både
de som har rätt att få förmåner
och de som ska verkställa förmånerna. Arbetstagare
får förmåner utifrån mycket
olika tidsfrister i och med att också tredjelandsmedborgare
precis som EU-medborgare enligt en föreslagen ändring
i lagen om tillämpning av lagstiftningen om bostadsbaserad
social trygghet (RP 198/2013 rd) förutsätts
arbeta fyra månader i Finland innan de får bostadsbaserade
sociala trygghetsförmåner. Reformen kräver
att man går ut med närmare information om arbetstagares rättigheter.
Utskottet vill också framhålla att kravet
på likabehandling inom social trygghet inte medför några
större förändringar i trygghetssystemen
i länder med försäkringsbaserad social
trygghet. Det är motiverat, menar utskottet, att den arbetsrelaterade
rätten till sociala trygghetsförmåner följer
samma regler oberoende av om en arbetstagare är varaktigt
bosatt eller arbetar tillfälligt här. Däremot är
det problematiskt om bosättningsbaserade förmåner
också ska ges ut till personer som vistas tillfälligt
i landet. I slutändan kan det leda till att vi måste ändra
vårt system och gå mot våra nationella
mål, om efterfrågan blir stor. För att
den bosättningsbaserade sociala tryggheten ska kunna finnas
kvar bör det snabbt utredas om lagstiftningen behöver
ses över.