Bakgrund
Grunden för eurogruppen lades i Europeiska rådet
i Luxemburg i december 1997. Enligt slutsatserna från Europeiska
rådet "får ministrarna i de stater som ingår
i euroområdet sammanträda informellt för
att diskutera frågor som har samband med det särskilda
ansvar som de delar i fråga om den gemensamma valutan.
Kommissionen och, i förekommande fall, Europeiska centralbanken
skall inbjudas att delta i dessa möten." Det ansågs
nödvändigt att inrätta gruppen därför
att även om euroländerna har en gemensam valuta
och en monetär politik som sköts av centralbanken,
hör den ekonomiska politiken fortfarande till medlemsstaternas
egen behörighet.
Eurogruppen började sammanträda sommaren 1998
och har därefter alltid sammanträtt inför
Ecofinrådet. Gruppen är inte en EU-institution
och den har inte någon fördragsfäst formell ställning.
Den baserar sig inte heller på modellen för ett
så kallat förstärkt samarbete. I möten deltar
finansministrarna och en medarbetare i euroområdet.
I Finland förbereds eurogruppens möten inte
i EU:s normala beredningsapparat utan endast på finansministeriet.
Statsrådets EU-ministerutskott och regeringens aftonskola
kom överens om det avvikande förfarandet 1998.
Finansministeriet lämnar inför och efter eurogruppens sammanträden
en kort sammanfattning till statsrådets EU-ministerutskott
och riksdagens stora utskott och finansutskott. Finansministern
informerar muntligt ministerutskottet och stora utskottet.
Den informella eurogruppen har kritiserats i offentligheten.
Det har hävdats att gruppen bör formaliseras och
att normala samordningsförfaranden inom EU-beredningen
bör tillämpas på beredningen. Likaså har
man krävt större insyn i gruppens verksamhet.
På grund av kritiken har statsrådet ansett det
motiverat att lämna en utredning enligt 97 § grundlagen
om eurogruppen till stora utskottet.
Statsrådets ståndpunkt
Statsrådet understryker i sin utredning att eurogruppen
inte fattar beslut och att den inte heller bereder Ecofinrådets
sammanträden eller beslut. Eurogruppens diskussioner handlar
om nationell ekonomisk politik och gäller inte frågor
som hör till EU:s behörighet. Avsikten med diskussionerna är
att se till att medlemsstaterna i euroområdet bedriver
sin nationella ekonomiska politik till förmån
för de gemensamma målen för alla länder
och på ett sätt som inte försvårar
situationen i andra länder.
Enligt utredningen är erfarenheterna av eurogruppen
huvudsakligen positiva. Gruppens informella karaktär och
begränsade sammansättning har garanterat att diskussionen
har varit förhållandevis öppen och frispråkig.
Diskussionerna kan också gälla frågor
där en offentlig behandling skulle kunna störa
marknaden.
I utredningen avvisas kraven på formalisering av eurogruppen,
beredning av gruppens sammanträden inom ramen för
den normala EU-samordningen och på större öppenhet.
Att formalisera eurogruppen vore enligt utredningen nödvändigt
bara om samordningen av den ekonomiska politiken i euroområdet
blir bindande för medlemsstaternas ekonomiska politik.
Detta skulle överföra ekonomiskpolitiskt beslutsfattande
från medlemsstaterna till unionen.
En normal EU-samordning behövs enligt utredningen inte
för bredningen av eurogruppens sammanträden, eftersom
gruppen inte är ett formellt organ utan ett informellt
diskussionsforum som inte fattar beslut. Om eurogruppen behandlar
frågor som också kommer upp i rådet, bereds
de inom ramen för den normala EU-samordningen. Dessutom
begränsas diskussionerna av de allmänna riktlinjer
för den ekonomiska politiken som EU antagit och stabilitets-
och tillväxtpakten. Finlands finansminister gör
sina inlägg utifrån statsrådets finanspolitiska
riktlinjer.
Enligt utredningen kan eurogruppen på grund av den
typ av ekonomiskpolitiska frågor som den behandlar inte
vara lika öppen som EU:s officiella institutioner. Om diskussionerna
i eurogruppen blir officiella och öppna, hålls
de mycket sannolikt förr eller senare någon annanstans. Finland
skulle nödvändigtvis inte vara med i diskussioner
som förs någon annanstans. Eurogruppen motsvarar
i sin nuvarande form de små medlemsstaternas intresse,
eftersom alla euroländer alltid har haft möjlighet
att vara med vid diskussionerna i gruppen.