Motivering

Inledning

De flesta av de fattigaste staterna i världen hör till gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet, det vill säga AVS-staterna. Det är bra att EU i allt större omfattning vill koncentrera sitt bistånd till de minst utvecklade staterna och Afrika söder om Sahara, med hänsyn till att AVS-staterna har mycket olika utvecklingsnivå. Utskottet understryker att utvecklingssamarbetet i högre grad bör sätta fokus på att generera effektivitet och hållbara resultat. Det kräver att också effekterna på utvecklingen av andra politikområden, framför allt handel, jordbruk, investeringar och skatter beaktas. Den privata sektorn bör uppmuntras att delta i arbetet med att stärka de ekonomiska förbindelserna med utvecklingsländerna, bland annat genom att skapa innovativa samarbetsmöjligheter med hjälp av utvecklingssamarbete.

Cotonouavtalet och EPA-avtalen

EU:s samarbete med de 79 AVS-staterna bygger på Cotonouavtalet från 2000, som är det geografiskt mest omfattande avtalet och ett av de viktigaste verktygen för att utveckla EU:s biståndspolitik. Avtalet ses över vart femte år (senast 2010: E 124/2008 rd). Syftet med avtalet är att främja hållbar utveckling, stärka säkerheten och medverka till en stabil och demokratisk omgivning i AVS-staterna. Avtalet tar hänsyn till de viktigaste principerna i vår utvecklingspolitik, nämligen mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstaten. Det medger bland annat att samarbetet med enskilda stater avbryts om de bryter mot någon av dessa viktiga delar i avtalet.

Cotonouavtalets särskilda bestämmelser om marknadstillträde upphörde att gälla 2007. Därför har parterna fört förhandlingar om nya ekonomiska partnerskap som är förenliga med förpliktelserna i Världshandelsorganisationen (WTO), avtal om ekonomiskt partnerskap (EPA, Economic Partnership Agreement)Det finns sju förhandlingsgrupper: länderna i Västindien (Cariforum), Centralafrika, Västafrika, staterna i östra och södra Afrika, Östafrikanska gemenskapen, Södra Afrikas utvecklingsgemenskap och Stillahavsområdet.. Avtalen ersätter handelsbestämmelserna i Cotonouavtalet och de fokuserar på att integrera AVS-staterna i den globala ekonomin. Ett omfattande avtal om ekonomiskt partnerskap (handel, tjänster, immateriellt skydd, investeringar, konkurrens, konsumentskydd, offentlig upphandling och hållbar utveckling) har dock bara kunnat ingås med länderna i Västindien. Avtalen med Västafrika, Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC) och Östafrikanska gemenskapen (EAC) innefattar bara varuhandel och utvecklingssamarbete. Staterna i östra och södra Afrika (ESA) har förhandlat om ett provisoriskt avtal om ekonomiskt partnerskap (varuhandel) och samtidigt uppgett att de för närvarande inte är intresserade av att förhandla om ett fullständigt avtal. Förhandlingarna med Centralafrikanska gruppen stampar på stället och bara Kamerun har bilateralt ratificerat EU:s provisoriska EPA-förslag och inlett genomförandet. Också förhandlingarna med Stillahavsområdet har gått i stå, men Fiji har inlett genomförandet av det provisoriska avtalet om ekonomiskt partnerskap. Förhandlingarna om ett EPA-avtal har således inte fortskridit enligt planerna. Utrikesutskottet har flera gånger påpekat att förhandlingarna bör fortsätta och understrukit betydelsen av smidighet och hänsyn till utvecklingsländernas synpunkter.

Cotonouavtalet finansieras av Europeiska utvecklingsfonden

Samarbetet enligt Cotonouavtalet har finansierats av Europeiska utvecklingsfonden (EUF). Också avtalen om ekonomiskt partnerskap får finansiellt stöd från fonden (t.ex. handelsprojekten "aid for trade") och Cotonouavtalets villkor gäller för EPA-stöd.

I februari 2013 bestämde Europeiska rådet att det inrättas en ny europeisk utvecklingsfond (EUF) för att finansiera samarbetet 2014—2020. Unionens budget har haft en rubrik för EUF ända sedan 1993, men fonden hör fortfarande inte under unionens allmänna budget. Utskottet menar att det är förvånande att det ekonomiskt viktiga utvecklingssamarbetet med AVS-länderna fortfarande är en fond som inte ingår i EU:s budget. Bidragen från fonden står för ungefär 30 procent av allt ekonomiskt stöd till länder och territorier utanför EU. Unionen har i flera decennier pratat om att integrera bidragen till AVS-staterna i sin budget och att avveckla den särskilda fonden. Nu har frågan om budgetintegrering skjutits upp tills Cotonouavtalet går ut 2020. Utskottet har understrukit att administrationen av EU:s utvecklingssamarbete bör koncentreras och bli mer konsekvent. En samordnad budget kunde medverka till en mer samlad bild av biståndspolitiken dels beträffande stödbeloppen, dels beträffande den geografiska fördelningen. Det brådskar med samordnad behandling av utvecklingsländerna och större öppenhet i förvaltningen av finansiella medel, påpekar utskottet.

Propositionen gäller ett internt finansieringsavtal för att inrätta en elfte utvecklingsfond (EUF). Fonden kan börja fungera när alla EU-medlemsstater har godkänt avtalet. I år har verksamheten finansierats med hjälp av en provisorisk lösning. Fonden växer med två procent jämfört med den förra fonden eftersom budgetramen förlängs med ett år. EUF ska bestå av 30 506 miljoner euro i bidrag från medlemsstaterna och av medel som förs över från tidigare fonder. Av beloppet ska 29 089 miljoner euro tilldelas AVS-staterna, 364,5 miljoner euro utomeuropeiska länder och territorier (ULT) och 1 052,5 miljoner euro kommissionen för stödutgifter i förbindelse med programplaneringen och genomförandet. Det är ingen bra sak att kommissionens administrativa utgifter (under 6 %) har stigit, anser utskottet, men understryker att de fortfarande ligger under det som är vanligt i internationella organisationer, där utgifterna ligger på omkring 8—10 procent enligt uppgifter till utskottet. I avtalet anges Finlands andel av beloppet på 30 506 miljoner euro till 1,51 procent, vilket är 460 362 995 euro de kommande sju åren.

Med det interna finansieringsavtalet åtar sig medlemsstaterna att gå i borgen för de riskkapitallån som Europeiska investeringsbanken beviljar AVS-staterna och utomeuropeiska länder och territorier.

Hur avtalet genomförs

Det ska inrättas en EUF-kommitté som behandlar de landsspecifika programmen och de fleråriga planerna för att precisera dem. Medlemsstaterna antar dokumenten på förslag av kommissionen. Det är viktigt att Finland i EUF-kommittén och kommittén för investeringsanslaget aktivt deltar i utvecklingen och övervakningen av den verksamhet som avtalet finansierar.

Företag, offentliga inrättningar och fysiska personer från Finland kan delta i konkurrensupphandling om EUF-finansierade projekt. Deras sammanlagda värde uppgår till flera miljarder euro. Också frivilligorganisationer kan få finansiellt stöd via avtalet i enlighet med detaljerade regler i programmen för enskilda länder och territorier. Det är angeläget att utrikesministeriet aktivt håller kontakten med kommissionen och Europeiska investeringsbanken för att Finland ska få information om konkurrensupphandlingar och reglerna för dem i god tid och i tillräckligt stor omfattning och därmed kunna utnyttja de ekonomiska möjligheter som EUF erbjuder.

Samtliga bestämmelser i avtalet ingår i medlemsstaternas behörighet och avtalet kan enligt regeringen godkännas med enkel majoritet. Vid tidigare behandlingar av frågan har utrikesutskottet inte haft något att invända mot regeringens linje (E 136/2011 rd och U 26/2012 rd). Sammantaget anser utskottet propositionen vara behövlig och angelägen.