Motivering
Allmänt
Målet för regeringskonferensen 2000 var att
anpassa beslutsprocessen inom EU för att möjliggöra
en effektiv verksamhet också efter utvidgningen av unionen.
Stommen för regeringskonferensens agenda ingick redan i
Amsterdamfördraget.
Finlands förberedelser inför regeringskonferensen
2000
Statsrådet lämnade en av utrikesutskottet
i dess utlåtande (UtUU 9/1999 rd)
förutsatt redogörelse för Finlands förberedelser
inför Europeiska unionens regeringskonferens 2000 (SRR
1/2000 rd). Utrikesutskottet gjorde upp ett betänkande om
redogörelsen (UtUB 2/2000 rd)
efter att har fått utlåtanden av stora utskottet
(StoUU 1/2000 rd) och grundlagsutskottet
(GrUU 2/2000 rd).
I sitt betänkande underströk utskottet att
utvidgningen är ett primärt mål för
EU:s verksamhet och att den viktigaste grunden för revidering av
fördragen var förberedelserna inför utvidgningen.
Samarbetet mellan statsrådet och riksdagen under förhandlingarna
Utrikesutskottet kan förena sig om stora utskottets
utlåtande (StoUU 5/2001 rd),
i vilket det konstateras att statsrådet under hela förhandlingsprocessen
på ett oklanderligt sätt ser till att i alla förhandlingsskeden
och i alla sakfrågor som berördes under förhandlingarna
tryggar riksdagens medverkan.
I stora utskottets utlåtande påpekas att samarbetet
mellan statsrådets och riksdagens utskott (utrikesutskottet
och stora utskottet) fortsatte även under Europeiska rådets
Nicemöte. Utskottet delar stora utskottets uppfattning
om att förfarandet är ett gott exempel på det
fungerande samarbetet mellan statsrådet och riksdagen men konstaterar
att inofficiella kontakter under själva förhandlingarna
inte berättigar statsrådet att åtminstone
i någon betydande utsträckning avvika från
riksdagens med stöd av 97 § grundlagen godkända
ställningstaganden.
Allmän bedömning av Nicefördraget
Utskottet delar den bedömning som framgår
av propositionen och enligt vilken Nicefördraget möjliggör
en utvidgning av unionen även om det fördrag som
förhandlades fram inte till alla delar motsvarade Finlands
mål.
Utskottet fastställer att Nicefördraget inte motsvarar
Finlands mål då det gäller att få till stånd
en enklare och transparentare beslutsprocess inom EU. Utskottet
har också kommit fram till att fördraget ingriper
i den med tanke på unionens funktionsduglighet så viktiga
och känsliga balansen mellan små och stora medlemsstaters
inflytande på ett sätt som försämrar
de små medlemsstaternas relativa ställning.
Eftersom förhandlingarna om Nicefördraget koncentrerades
till slutskedet på ett sådant sätt att
man ännu vid Europeiska rådets möte i
Nice förde ingående förhandlingar om
en stor del av regeringskonferensen agenda, understryker utskottet
behovet att utveckla de förfaranden, genom vilka ändringar
av EU:s fördrag bereds. Utskottet påpekar att
enligt den bedömning som kan göras just nu förefaller
förberedelserna inför regeringskonferensen 2004
att medföra en förbättring i detta avseende.
Nicefördragets förklaring om unionens framtid
På basis av den förklaring om unionens framtid (nr
23) som ingick i slutdokumentet för den konferens som godkände
Nicefördraget har förberedelserna för
Europeiska unionens framtida utveckling redan inletts. Utskottet
meddelar att statsrådets redogörelse (SRR
3/2001 rd) beträffande diskussionen
om Europeiska unionens framtid behandlas i utskottet och att ett
betänkande i saken kommer att uppgöras.
Nicefördragets centrala innehåll
Vägningen av röster i rådet
Inför förhandlingarna om Nicefördraget
utgick statsrådet från att ändringar
i vägningen av röster i rådet kan accepteras
under förutsättning att godtagbara resultat nås
i de andra institutionella frågorna. Enligt utrikesutskottets
betänkande delade riksdagen denna åsikt. Målet
var att finna en enkel och klar lösning på problemet
med vägningen av röster i rådet. Lösningen
skulle kunna tillämpas i varje skede av utvidgningsprocessen. Utgångspunkten
vid ändringen av vägningen av röster
i rådet var att åstadkomma ett system som i tillräcklig
utsträckning även beaktar skillnaderna mellan
de små medlemsstaterna och som innebär att en
kvalificerad majoritet alltid också representerar medlemsstaternas
majoritet.
Enligt Nicefördraget ändras vägningen
av röster i rådet från den 1 januari
2005. Alla medlemsstaters röstetal fördubblas
och dessutom får alla medlemsstater med undantag av Luxemburg även
tilläggsröster, som fördelas så att
de större medlemsstaternas proportionella andel av rösterna ökar.
Den andel av rösterna som krävs för kvalificerad
majoritet och som för tillfället är 71,26
procent av medlemsstaternas sammanlagda röstetal, ändras
så att den i en union med 27 medlemsstater höjs
till 73,91 procent av det totala antalet röster. För
beslut i rådet med kvalificerad majoritet uppställs
dessutom två nya villkor. När beslut fattas på förslag
av kommissionen skall de bifallande rösterna företräda
en majoritet av medlemsstaterna. För beslut med kvalificerad
majoritet förutsätts dessutom en särskild
befolkningströskel, enligt vilken de medlemsstater som
står för den kvalificerade majoriteten representerar
minst 62 procent av unionens hela befolkning.
Utskottet konstaterar att ändringarna i vägningen
av röster i rådet är acceptabel mot bakgrunden
av de mål Finland hade ställt. Utskottet delar
regeringens uppfattning enligt vilken den godkända lösningen
emellertid inte motsvarar Finlands uppfattning om en balanserad
helhetslösning, eftersom fördelningen av röster
inte baserar sig på objektiva kriterier och slutresultatet inte
kan anses vara bra med avseende på ett effektivt beslutsfattande
och ett entydigt system. Utskottet befarar att den befolkningströskel
om 62 procent som ingår i fördraget kan ha större betydelse
för de stora medlemsstaternas påverkningsmöjligheter än
vad som framgår av regeringens proposition. I och med befolkningströskeln
kan de tre största EU-medlemsstaterna tillsammans förhindra
beslut vilket i praktiken innebär att de har vetorätt.
Kommissionen
Finlands klara uppfattning vad gäller kommis-sionens
sammansättning var att den också i framtiden skall
ha en ledamot från varje medlemsstat. Detta är
den bästa garantin för kommissionens legitimitet,
och lika villkor för medlemsstaterna kan genomföras
på bästa sätt utan att ett effektivt
arbete i kollegiet äventyras efter utvidgningen.
Genom Nicefördraget ändras kommissionens sammansättning
från och med den 1 januari 2005, vilket innebär
att den nya kommissionen inte längre kommer att ha en medborgare
från varje medlemsstat. Fördraget slår
också fast hur många ledamöter kommissionen
högst får ha. Enligt en övergångsbestämmelse
reduceras antalet ledamöter, vilket innebär att
antalet ledamöter i kommissionen skall vara lägre än
antalet medlemsstater i unionen, när medlemsstaterna är 27.
Också sättet att tillsätta kommissionen ändras
genom Nicefördraget. Ordföranden och ledamöterna
kommer att väljas med kvalificerad majoritet.
I propositionen framhåller regeringen att Finlands
förhandlingsmål beträffande kommissionens
sammansättning inte nåddes fullt ut, eftersom
kommissionen under någon period kan ha färre ledamöter än
unionen har medlemsstater. Då har inte alla medlemsstater
en medborgare i kollegiet. Men kommissionen kommer att ha en ledamot
från varje medlemsstat mycket länge, eftersom
sammansättningen begränsas först när unionen
har 27 medlemsstater. I likhet med regeringen anser utskottet det
betydelsefullt att fördraget föreskriver om jämlik
rotation i kommissionens sammansättning när EU
har fler än 27 medlemsstater.
Beträffande sättet att välja kommission
hänvisar utrikesutskottet till utlåtandet från
stora utskottet. Enligt utlåtandet hann inte riksdagens utskott
behandla de bestämmelser i Nicefördraget som föreskriver
att ordföranden och ledamöterna skall väljas
med kvalificerad majoritet, eftersom det var ett initiativ som lades
fram i sista stund. Utrikesutskottet håller med stora utskottet
om att detta är en fullt tillfredsställande lösning,
eftersom kommissionen får en starkare ställning
i och med att medlemsstaterna inte har lika stora möjligheter
att köpslå om beslut som fallet är med
kravet på enhällighet.
I sitt utlåtande påpekar stora utskottet att
det för en liten medlemsstat är extra viktigt
i denna fas av unionens institutionella utveckling att kommissionen
har en kollegial karaktär och att ledamöterna är
jämbördiga. I likhet med stora utskottet finner
utrikesutskottet det viktigt att statsrådet följer
upp och i förekommande fall informerar riksdagen vilka
konsekvenser för EU-institutionerna i sin helhet det har
att kommissionen har rätt att välja
vice ordförande och besluta om antalet och att ordföranden
har intensifierad styrrätt i relation till kommissionen.
Europaparlamentet
Finlands mål var att det högsta antalet ledamöter
i Europaparlamentet inte skulle ändras. Finland ansåg
att beslutet skulle garantera samtliga medlemsstater en behörig
representation i Europaparlamentet. I betänkande UtUB
2/2000 rd ställde sig utrikesutskottet
avvisande till alleuropeiska listor i valen till Europaparlamentet.
I Nicefördraget slås antalet företrädare
från Finland (13) fast. Enligt propositionen är
detta i linje med Finlands mål och möjliggör
en tillbörlig representation.
Utrikesutskottet håller med stora utskottet om att
platsfördelningen i Europaparlamentet inte är acceptabel
på den punkten att EU avsätter färre platser
för vissa kandidatstater än nuvarande medlemsstater
med lika stor folkmängd har. Utrikesutskottet menar att
inkonsekvenserna visavi kandidatstaterna bör rättas
till i anslutningsfördragen. Vidare påpekar utskottet
att en tabell i förklaring 20 om utvidgningen har fallit
bort i propositionen. Tabellen innehåller uppgifter om bland
annat röstetalen i rådet och antalet ledamöter
i Europaparlamentet när unionen har 27 medlemsstater.
I fördraget får artikeln ett nytt andra stycke, där
det föreskrivs att rådet i enlighet med medbeslutandeförfarandet
skall fastställa regler för politiska partier
på europeisk nivå och särskilt bestämmelser
om deras finansiering. Utskottet erinrar om att regeringen i propositionen
nämner att den nya rättsliga grunden inte tillåter
att alleuropeiska listor införs.
Utvidgad tillämpning av beslut med kvalificerad majoritet
och medbeslutandeförfarandet
Finland har varit berett att ställa sig bakom förslagen
att utvidga tillämpningen av beslut med kvalificerad majoritet
för att garantera unionens funktion. I enlighet med detta
gav Finland sitt stöd till utvidgad tillämpning
av beslut med kvalificerad majoritet vid regeringskonferensen både
1996 och 2000. Målet har varit att garantera effektiva
beslutsmekanismer efter utvidgningen.
Finland var inte berett att ge sitt stöd till att fler
beslut som gäller unionens grundläggande karaktär
fattas med kvalificerad majoritet. Finland ansåg att detta
gällde fördragen och annan primärrätt,
beslut av rådet som kräver att de antas av medlemsstaterna,
en gemensam institutionell ram, vissa finansiella mekanismer utanför budgeten
och ändringar i kompetensfördelningen mellan unionen
och medlemsstaterna.
Genom Nicefördraget ersätts kravet på enhällighet
med beslut med kvalificerad majoritet i artikel 37 i EG-fördraget
respektive motsvarande artikel i Fördraget om Europeiska
unionen. Beträffande artikel 22 övergår
EU till beslut med kvalificerad majoritet när Nicefördraget
träder i kraft. I övriga artiklar föreskrivs
att beslut med kvalificerad majoritet införs med stöd
av fördraget vid en given tidpunkt senare eller med hjälp av
enhälligt beslut av rådet. I fem fall införs medbeslutandeförfarande
när fördraget träder i kraft. I vissa
frågor som gäller invandring och asyl införs
medbeslutandeförfarandet vid en senare tidpunkt genom enhällighet
i rådet.
Utskottet omfattar regeringens bedömning att den utvidgade
tillämpningen av beslut med kvalificerad majoritet relativt
väl stämmer överens med målen
för Finlands förhandlingar.
Artikel 133 i EG-fördraget.
Ändringen av artikel 133, som gäller den gemensamma
handelspolitiken, är en av de största ändringarna
i Nicefördraget, anser utskottet. Ändringen innebär
att handel med tjänster på några undantag
när (kulturella och audiovisuella tjänster, utbildningstjänster
samt sociala tjänster och tjänster som rör människors
hälsa) införlivas i den gemensamma handelspolitiken,
likaså handelsrelaterade aspekter
av immateriella rättigheter. Bestämmelserna om
handelspolitiken preciseras också i övrigt. Till
exempel finns det nu inskrivet i artikeln på vilka områden
avtal kräver enhällighet.
Under konferensens gång behandlade riksdagens utskott
frågan i flera omgångar (t.ex. UtUU 8/2000
rd och StoUU 5/2000 rd). Utrikesutskottet
framhåller att den ändrade artikel 133 tar hänsyn
till de viktigaste ståndpunkterna i utlåtandena
från utrikesutskottet och stora utskottet.
Fördraget preciserar också det förfarande
som innebär att kommissionen under förhandlingarnas
gång måste höra den särskilda
kommitté som utses av rådet. Under konferensen
underströk utrikesutskottet och stora utskottet (UtUU
8/2000 rd och StoUU 5/2000
rd) vikten av att medlemsstaterna får bättre
möjligheter att hålla sig à jour med
förhandlingarna om den gemensamma handelspolitiken.
Med hänvisning till utlåtandet från
stora utskottet (StoUU 5/2001 rd) påpekar
utskottet att statsrådet bör fästa särskilt
avseende vid att medlemsstaterna får bättre möjligheter
att följa upp hur fördragsbestämmelserna
genomförs. Med avseende på utvecklingen inom den
gemensamma handelspolitiken är det enligt utskottet också viktigt
att den ändrade artikel 133.3 efterlevs minutiöst.
Bestämmelsen föreskriver att rådet och
kommissionen skall se till att de avtal som förhandlas
fram är förenliga med gemenskapens interna politik
och interna regler.
Närmare samarbete
Finland hade en avvaktande ställning till att bestämmelserna
om närmare samarbete, alltså större flexibilitet,
skulle ändras vid regeringskonferensen. I den anknytande
redogörelsen ansåg statsrådet det inte
nödvändigt att ändra flexibilitetsbestämmelserna
i Amsterdamfördraget, men förklarade sig berett
att behandla gränsen för större flexibilitet
som ett led i frågan om beslut med kvalificerad majoritet.
I sitt betänkande UtUB 2/2000 rd ansåg
utrikesutskottet det inte befogat att fördragsbestämmelserna
om flexibilitet ändras.
När närmare samarbete blev en förhandlingsfråga
vid regeringskonferensen fick utskottet kompletterande utredning
från statsrådet. Utifrån utredningen
godtog riksdagen att vissa av bestämmelserna om flexibilitet ändras
(UtUU 9/2000 rd och StoUU 5/2000
rd).
I det tidigare fördraget krävs att en majoritet av
medlemsstaterna vill införa flexibilitet. I Nicefördraget är
kravet åtta medlemsstater. I Nicefördraget stryks
också möjligheten att "dra i nödbromsen"
inom räckvidden för EG-fördraget och
inom samarbetet i rättsliga och inrikes frågor.
Efter ändringen kan en övergång till
närmare samarbete läggas fram för debatt
i Europeiska rådet. Däremot kan frågan
inte längre avgöras enhälligt.
Inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
betyder ändringen att närmare samarbete tillåts
vid genomförandet av gemensamma åtgärder
eller gemensamma ståndpunkter. Dessutom förtydligas
flexibilitetsbestämmelserna genom att de generella kriterierna
samlas på ett och samma ställe. Utskottet håller
med regeringen om att innebörden i de nya bestämmelserna
om närmare samarbete inte avviker särskilt mycket
från de gällande bestämmelserna.
Vidare omfattar utrikesutskottet regeringens uppfattning om
Finlands förhandlingsmål när det gällde
större flexibilitet. Finland ansåg att närmare
samarbete bör vara ett mer attraktivt alternativ inom unionens
institutionella ram än utanför den.
Dessutom håller utskottet med regeringen om att förhandlingsresultatet
i flexibilitetsfrågan var bra sett i finländskt
perspektiv.
Ändringar i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
När regeringskonferensen 2000 inleddes ansågs det
på finländskt håll inte nödvändigt
att ändra bestämmelserna om den gemensamma utrikes- och
säkerhetspolitiken i fördraget om Europeiska unionen.
Under konferensens gång blev också utrikes- och
säkerhetspolitiken en förhandlingsfråga.
I Nicefördraget stryks de avsnitt i artikel 7 i unionsfördraget
som gäller möjligheten av att Västeuropeiska
unionen (VEU) införlivas med Europeiska unionen och VEU:s
ställning inom unionens krishantering. Bestämmelserna
om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ändras
således i överensstämmelse med de reformer
som i praktiken redan har gjorts i samband med översynen
av krishanteringen. Beslut med kvalificerad majoritet infördes
vid utnämning av de särskilda representanterna
för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
och i de avtal enligt artikel 24 i unionsfördraget som
EU ingår för att genomföra en gemensam åtgärd
eller en gemensam ståndpunkt. I betänkande UtUB 2/2001
rd ställde sig utskottet skeptiskt till förslaget
att beslut med kvalificerad majoritet skulle utsträckas
till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Utifrån
en kompletterande utredning av statsrådet godtog utskottet
senare att beslut med kvalificerad majoritet utsträcks till
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (UtUU
7/2000 rd).
Utskottet påpekar att ändringarna i artikel
17 och 25 (kommitté för politik och säkerhetsfrågor)
gjordes först vid Europeiska rådet i Nice. Därför
kunde utskottet inte behandla dem i förväg. Utskottet
håller emellertid med regeringen att ändringarna
stämmer överens med den utveckling som skett för
att framför allt effektivisera beslutsprocesserna för
den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och i arbetet
för att stärka unionens krishantering. Av dessa
skäl kan ändringarna godtas, anser utrikesutskottet.
Beträffande ändringarna i bestämmelserna om
närmare samarbete inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken
hänvisar utskottet till avsnittet om närmare samarbete.
Ändringar i bestämmelserna om EG-domstolen
Vid förberedelserna för regeringskonferensen 2000
underströk både statsrådet och riksdagen
i sina ställningstaganden vikten av att EG-domstolen fungerar
väl. Målen vid EG-domstolen och första
instansrätten ökar ständigt. När
EU utvidgas kommer målen enligt vissa bedömningar
att ytterligare öka. Dessutom har domstolen fått
nya domstolsuppgifter.
I utlåtande LaUU 16/2001 rd går
lagutskottet närmare in på de ändringar
i Nicefördraget som gäller EG-domstolen. Enligt
lagutskottet är reformen vittsyftande och nödvändig
för att unionens domstolssystem skall fungera effektivare och
snabbare. När det gäller detaljerna i reformen
av domstolssystemet hänvisar utrikesutskottet till utlåtandet
från lagutskottet.
Lagutskottet framhåller i utlåtandet att också efter ändringarna
i Nicefördraget kommer de bestämmelser om laglig
rättegångsordning och en parts rättsliga
ställning som inte kräver parlamentariskt samtycke
för att kunna genomföras att stå kvar
i rättegångsreglerna. Utrikesutskottet omfattar
lagutskottets uppfattning att fördraget om Europeiska unionen
och de för rättsstater karakteristiska och demokratiska
principer som garanteras i Europeiska konventionen om de mänskliga
rättigheterna kräver att det föreskrivs om
rätttegångsordningen för lagskipningsorgan på unionsnivå på ett
sätt som tryggar den parlamentariska beslutanderätten
i EU och på nationell nivå.
Med hänvisning till utlåtandet från
lagutskottet framhåller utrikesutskottet att regeringen
bör vidta åtgärder för att främja
tillkomsten av en sådan reglering.
Komplettering av artikel 7 i unionsfördraget
I Nicefördraget ändras bestämmelserna
i artikel 7 i unionsfördraget. De gäller situationer
då en medlemsstat åsidosätter vissa principer
som anges i fördraget och de förfaranden som skall tillämpas.
Till följd av ändringen måste också vissa
tekniska ändringar införas i artikel 309 i EG-fördraget.
Enligt det nya förfarandet i artikel 7.1 kan unionen
behandla medlemsstatens åtgärder redan när
det finns en klar risk för att medlemsstaten allvarligt åsidosätter
de principer som anges i artikel 6.1. Den föreskriver att
unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och
respekt för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen.
Enligt beslutsproceduren i artikel 7.1 får rådet
lämna rekommendationer till medlemsstaterna.
När en medlemsstat åsidosätter de
grundläggande principerna skall rådet fortfarande
sammanträda på stats- eller regeringschefsnivå för att
besluta om sanktioner. Genom en ändring av artikel 46 i
unionsfördraget får EG-domstolen begränsad
behörighet att behandla frågor som avses i artikel
7, i detta fall bara procedurfrågor.
I utlåtande GrUU 38/2001 rd behandlar grundlagsutskottet ändringen
av artikel 7 i unionsfördraget från konstitutionell
synpunkt. Utrikesutskottet omfattar grundlagsutskottets bedömning
att det nya förfarandet kan antas bromsa upp benägenheten
att tillgripa sanktionsförfarandet. I likhet med grundlagsutskottet
anser utrikesutskottet ändringen vara befogad.
Övriga bestämmelser i Nicefördraget
och slutakten
Utskottet har ingenting att anmärka mot bestämmelserna
om revisionsrätten, ekonomiska och sociala kommittén,
regionkommittén, Europeiska investeringsbanken och Europeiska
centralbanken i Nicefördraget. Utskottet godtar också bestämmelserna
om den nya kommittén för socialt skydd
och om åtgärderna till följd av att fördraget
om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen
upphör att gälla.
Beträffande bestämmelserna om samarbetet inom
Eurojust hänvisar utskottet till utlåtandet från
lagutskottet (LaUU 16/2001 rd).
Utskottet uppmärksammar förklaring 22 i fördraget.
Enligt förklaringen skall ett av Europeiska rådets
möten från och med 2002 under varje ordförandeskap
hållas i Bryssel. Vidare sägs att alla Europeiska
rådets möten skall äga rum i Bryssel
när unionen har arton medlemmar. Utskottet menar att beslutet är
extra beklagligt med tanke på de nya medlemsstaterna, eftersom
Europeiska rådets möten har varit ett ypperligt
tillfälle för medlemsstaterna att sprida information om
EU och väcka intresse för EU-frågor.
Förslaget att anta Nicefördraget
Utlåtandet från grundlagsutskottet (GrUU 38/2001
rd)
Grundlagsutskottet framhåller att de viktigste ändringarna
i Nicefördraget gäller gemenskapens institutionella
uppbyggnad och beslutsmekanismer. Vidare framhåller grundlagsutskottet att
sådana ändringar i princip är mycket
viktiga för enskilda EU-stater som utövar "en
del av sin suveränitet tillsammans med andra suveräna medlemsstater
till nytta för det europeiska samarbetet" (GrUU
14/1994 rd, s. 3, första spalten). I
utlåtandet omfattar grundlagsutskottet regeringens ståndpunkt
att Nicefördraget är av så stor betydelse
att det bör godkännas av riksdagen med hänvisning
till bestämmelsen i 94 § 1 mom. grundlagen om
fördrag som har "avsevärd betydelse".
I utlåtandet håller grundlagsutskottet med
regeringen om vilka av bestämmelserna i Nicefördraget
som hör till området för lagstiftningen. Dessutom
påpekar grundlagsutskottet att de bestämmelser
som enligt propositionen är viktiga för budgetmakten
ingår i området för lagstiftningen.
Grundlagsutskottet ger i utlåtandet en ingående
redogörelse för hur åtgärderna
att sätta i kraft Nicefördraget förhåller
sig till bestämmelserna i Finlands grundlag. Utlåtandet
utmynnar i att fördraget inte innehåller några
bestämmelser som kräver inskränkt grundlagsordning.
Därför kan lagen om ikraftträdande av
Nicefördraget enligt grundlagsutskottets uppfattning behandlas
i vanlig lagstiftningsordning.