Motivering

I propositionen om beredskapslagen föreslås det att statsrådet ska utfärda förordningar om befogenheter under undantagsförhållanden, om befogenheter i s.k. brådskande fall och om förlängningsförordningar med avvikelse från nuvarande beslutsprocedurer. Enligt den gällande lagen är det republikens president som utfärdar förordningarna.

Innan en förordning om att ta i bruk befogenheter utfärdas ska statsrådet i samverkan med republikens president konstatera att undantagsförhållanden råder. Förslaget har på denna punkt kritiserats för att vara otydligt och föga förenligt med 93 § 1 mom. i grundlagen. Enligt vad som sägs där leds "Finlands utrikespolitik av republikens president i samverkan med statsrådet.... Om krig och fred beslutar presidenten med riksdagens samtycke."

Min åsikt är att vi inte nu bör ändra den nuvarande lagen från 2000 och tågordningen i den eller ingripa i befogenhetsrelationerna mellan statsorganen i ett särskilt fall (beredskapslagen), eftersom en parlamentarisk kommitté grunnar på behovet av ändringar i grundlagen och befogenhetsrelationerna som helhet.

Jag fäster mig vid att förslaget till beredskapslag avsevärt inskränker presidentens befogenheter som ledare för utrikespolitiken under en kris som kan drabba hela folket, precis då alla de högsta statsorganen — republikens president, statsrådet och riksdagen — behöver vara med och fatta beslut. En starkt enhällighetsinriktad beslutsmodell bidrar till djupare övervägande och samstämmighet, som krävs för att undantagsbefogenheter ska kunna införas.

Enligt 3 § i beredskapslagen räknas till undantagsförhållanden ett mot Finland riktat väpnat angrepp eller något annat så allvarligt angrepp att det kan jämställas med ett väpnat angrepp och förhållandena omedelbart efter angreppet och ett mot Finland riktat avsevärt hot om väpnat angrepp eller om något annat så allvarligt angrepp att det kan jämställas med ett väpnat angrepp som kräver att befogenheter enligt lagen omedelbart måste tas i bruk för att verkningarna av hotet ska kunna avvärjas. En majoritet i utrikesutskottet tillstår att de här punkterna rör utrikespolitiken.

Däremot anser en majoritet i utskottet att ekonomiska undantagsförhållanden och exceptionella miljöförhållanden och undantagsförhållanden som beror på en pandemi och som är så allvarliga att de kan jämställas med en storolycka närmast är inrikespolitiska till sin natur. Jag delar inte helt och fullt majoritetens syn på saken. I vår globaliserade omvärld hänger ekonomiska kriser och miljöförstörelse också samman med det utrikespolitiska beslutsfattandet. Därmed kringskär utskottets bedömning av undantagsförhållanden på ett tendentiöst sätt presidentens roll i denna fråga.

Förslaget till beredskapslag inskränker på en lång rad punkter de grundläggande fri- och rättigheterna också under andra undantagsförhållanden än väpnade angrepp eller situationer som är så allvarliga att de kan jämställas med väpnade angrepp. Lagförslaget ger i onödan och utan godtagbara argument regeringen ökade undantagsbefogenheter vid civila kriser.

Rätten att i efterskott justera förordningar som utfärdats med stöd av bemyndigandebestämmelser i beredskapslagen föreslås bli slopad. Det inskränker riksdagen roll i administrationen av undantagsförhållanden.

I de föreslagna bestämmelserna ingår tiotals inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna och/eller delegering av lagstiftningsmakt till statsrådet på förordningsnivå eller direkt till myndighetsnivå i strid med grundlagens 80 §.

Av de här orsakerna bör den i och för sig behövliga lagreformen förkastas i sin nuvarande form och beredas på nytt.